Äldst i världen

By Folke Fridell

Martin Mörk tillbringar sin ålderdom på ett pensionärshem för fattiga. Hemmet är inbyggt i en bergknalle och inga pensionärer få komma ut i friska luften utom i extrema undantagsfall. Hemmets chefssyster Ann är övertygad om att hon kan hjälpa Martin att bli äldst i världen med hjälp av rätt kost och vård. Samtidigt som Martin ser sin framtid planeras av andra intervjuas han av socialdoktorn Brogren om sin dåtid och de två världarna möts i nutiden. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726747362

Book preview

I Martin Mörks rum byts den gamla luften ut mot ny i ett evigt korsdrag. Luftkonditionering, det är ett gammalt påhitt sen trettio- eller fyrtiotalet.

Men i en del detaljer är syster Ann konservativ.

Det finns sanningar som är eviga, säjer hon och menar luftdraget, men Martin kan aldrig vänja sej och i början simulerade han förkylning. Syster Ann är omöjlig att lura.

Inte blir du förkyld av lite frisk luft.

Martin och chefssystern är du så där till vardags och i all hemlighet. Annars, är hon ungefär femtio år yngre än Martin och i högtidliga sammanhang säjer hon farbror Mörk.

Eller bara MM som det står i journalerna.

Det retfulla är att hon alltid får rätt om förkylningen. Martin blir aldrig sjuk av korsdraget och ibland önskar han sej en hederligt gammaldags och dubbelsidig lunginflammation och en bråd feberdöd bara för att hon en enda gång ska ha orätt.

Men inte ens lite vanlig snuva lyckas han åstadkomma.

Värst är luftombytet nattetid. Martins säng är nedfällbar från ena långväggen och draget smyger sej utmed väggarna. Om dagarna brukar han sätta rummets enda stol mitt på golvet och låta nyluften cirkulera runt omkring sej som en karusell.

Nej, det hjälper inte med protester. Ann bara skrattar när Martin säjer att det är rent omänskligt med ett evigt blåsväder inomhus.

— Det är inte blåst. Hur ska det kunna blåsa inne i ett berg?

Hon har rätt förstås och Martin måste erkänna det fast det tar emot. Fattighuset är inbyggt i en bergknalle dit inga vanliga vindar kan tränga och runt om själva byggnaden finns en femtio meter bred gårdsplan i svart asfalt som man måste passera för att komma ut i friska luften på allvar.

Men Martin Mörk är pensionär och får inte komma utanför porten utom i undantagsfall.

Syster Ann är någonting mycket högt och lärt fast MM och några till kallar henne syster. Hon bär ansvaret för hela fattighuset och det är en tung börda för en ung kvinna.

Förresten är luften i guds fria natur förpestad och farlig. Hur förpestad och farlig vet ingen och utanför berget i stora världen tvistar vetenskapsmännen om den saken, så som de gjort i över trettio år.

Men staten och fattigvårdsstyrelsen och syster Ann tar inga risker och därför är det sällan som ett hjon slipper utanför bergväggarna. Bara de unga eller de som annars är tvingade lämnar sina luftkonditionerade grottboningar nu för tiden.

Det är långfredag nittonhundraåttio.

Den längsta långfredag Martin varit med om i sitt sjuttiosexåriga liv. Ändå tycker han att några av de andra sjuttiofem varit som små evigheter.

En långfredag höll han på att svälta ihjäl.

Martin Mörk höll föredrag om Spanien den påsken. Det var på den tiden när människohjärtan kunde klappa för dem som plågades i andra länder, och just den helgen tyckte de ömhjärtade särskilt synd om spanjorerna.

Martin tyckte synd om dem mer än som var nyttigt för hans själsfrid och därför måste han hålla tal.

Avreagera sej, skulle väl syster Ann säja om hon visste någonting och kanske hade hon rätt. Stort mer var det väl inte den gången.

Precis som nu när samvetsnöden höll på att försvinna och folk bara intresserade sej för tjurfäktning och apelsiner så fort Spanien kom på tal.

I det sammanhanget är Martin Mörk inte särskilt spansk av sej. Jo, tjurig har han varit mer än tillräckligt, men ynkligt usel i fäktning.

Bättre att fly då, tänker han denna långsamma helgfredag när han sitter på sitt rum och väntar på matsignalen. Men inte ens fly har han haft vett till de värsta stunderna och där någonstans gror väl roten till hans elände.

Nu är också roten ruttnad och han är ett modernt fattighushjon instängd och välbevakad.

Och utan rötter åt något håll.

Bara en sak har han lyckats undvika här i pensionärshemmet och det är spanska apelsiner. Där slåss han för den lilla skrumpna heder som visst fanns kvar någonstans på djupet.

Det är inte lätt annars för syster Ann tror att spanska apelsiner botar gubbsjuka. Hon vet det mesta om modern läkekonst och är ingen dålig psykolog heller, men ändå bevarar hon en sorts gammaldags trolltänkande mitt i allt sitt vetande.

Och där kommer apelsinerna in i bilden, men Martin har satt sej på tvären och hotat med att börja röka igen.

Då kapitulerar hon. Martin Mörk ska bli gammal och syster är rädd om hans hälsa. En riktigt gammaldags och dyrbar järnhälsa som är ovanlig nu för tiden och därför dubbelt värdefull.

Kanske är hon lite rädd om hans samvete också, chefssystern. Det är ändå ovanligare och Martin vet att samvetslösheten bara ökar i takt med de nya barnkullarna.

Martin Mörk ska bli byns kuriositet i både andlig och lekamlig mening och då måste han vårdas därefter. Annars är han än så länge bara pojken i det underjordiska pensionärshemmet. Hans äldste olyckskompis är etthundrasju år. Hemmets och byns stolthet just nu fast det är skräp med gubben, och syster håller honom halvlevande med medikamenter. Han ligger för det mesta och visar sej bara vid de stora högtiderna när det kommer journalister, radiofolk och televisionsgubbar hit.

Dödligheten har ökat överallt i världen de senaste åren och medellivslängden sjunker hastigt från år till år, så frågan är om inte Martin Mörk bebor sitt stenfattighus i sällskap med mänsklighetens rekordhållare ifråga om ålder.

Syster Ann hoppas emellertid på Martin och det är därför han har en särställning i pensionärshemmet.

Sedan många år råder det ett fredligt krig mellan byar och fattighus om vem som kan uppvisa den äldsta människan. Ja, mellan länder också förstås, men där kommer lögnerna in och man vet ingenting säkert.

Begreppet by är tvetydigt och diffust numera. Så långt Martin vet bor det mest stockholmare i byn utanför berget. Eller kanske är det göteborgare, han vet inte så noga. Vad som är landsbygd eller stad går inte riktigt att hålla i sär och rykten cirkulerar, om att våra största städer är så gott som utdöda, åtminstone nattetid och på anständigt folk. Det är rädslan för atomanfall och ungdomens nattliga kravaller som är orsak till flykten från städerna.

De flesta fabrikerna är helautomatiserade och behöver ingen tillsyn.

Så ryktas det i alla fall men Martin får inte mycket reda på i sitt berg och vet ingenting säkert.

På fyrtiotalet pratade man så mycket om flykten från landsbygden — Martin själv avverkade förresten en liten föredragsturné i det ämnet — men nu är det tvärtom och alla är rädda för städerna.

Sista gången Martin var i Stockholm, det var nittonhundrasjuttiosex och besöket gällde en specialundersökning av hans hälsotillstånd, var där utegångsförbud efter mörkrets inbrott. Det gällde förstås bara äldre och ensamma människor, som inte hade råd att hyra poliseskort eller annars ordna säkerheten för sej på egen hand.

Ungdomsbrottsligheten från fyrtio- och femtiotalen har bara ökat med åren. Det brukar syster Ann berätta när Martin någon gång är på dåligt humör och vill ut ur fattigfängelset. Det beror inte så mycket på att odågornas antal ökat utan i stället hör det ihop med den tekniska utvecklingen.

På femtiotalet hade man stiletter, men det var rätt ofarliga leksaker om man jämför med nuet. De där gammalmodiga knivarna kunde bara döda en i taget, men nu i atomåldern har man massmordsleksaker att ta till.

Assistent Brogren som bor här i Martins fattighus som stipendiat och specialstuderat alla stora städer i landet kan förtälja hemska upplevelser från sin tid där.

Ungefär fyra femtedelar av städernas manliga befolkning är poliser, men ändå har den återstående femtedelen övertaget.

Radio och TV är sen många år förbjudna att berätta om kravallnytt för att inte öka den allmänna nervositeten.

Jo, Martin Mörk höll föredrag en långfredag på trettiotalet i ett småländskt municipalsamhälle. General Franco var som bäst sysselsatt med att ta dö på friheten i Spanien och av någon egendomlig anledning hade Martin fått för sej att detta inte gick an.

Hur han kunde inbilla sej att ett föredrag i mörka Småland kunde inverka på Francos seger eller nederlag — det begriper han inte ens själv nu när han sitter i matväntan på sitt rum. Men då trodde han väl på ordets makt över våldet.

Alla kaféer och matställen var stängda för den heliga dagens skull så Martin fick inte en matbit på ett och ett halvt dygn. Det var väl inte så farligt med svälten, men han var sjuklig och hade magkatarr de åren och behövde äta varannan timma.

Nu är han gammal och sitter instängd i ett berg som en trollgubbe och kan skratta åt alltihop. Vad fanken skulle han envisas med att hålla tal för?

Men han var en ung och allvarlig man som ville frälsa världen. Det förlät åtminstone en del av de årens många dumheter.

Martin har det ensamt och trist i bergfångenskapen. Det mesta är förbjudet och för en som trott på friheten i över fyrtio år är det svårt att följa alla regler som en väldresserad pensionär.

Ändå är det ingen som tvingar honom att stanna kvar och bara de som vill stanna är tvungna att lyda reglerna. Martin förundrar sej ofta över att man lyckats ta bort all frihet och ändå ha demokratin kvar… skavd och annorlunda än förr förstås, men ändå formellt oantastad.

Det finns bara ingenstans att ta vägen för Martin eller någon annan av pensionärerna. Livet utanför berggrottan är för hårt och för farligt. Så är det med friheten: den finns, men finns ändå inte.

Ibland har Martin roat sej med att försöka räkna ut hur många föredrag det hållits i vårt land den tid han levat, men det går inte. Han vågar inte resa till Stockholm för källstudier i arkiven och be syster Ann att rekvirera material törs han inte.

Hon tycker illa om att han anstränger hjärnan i onödan. Hans uppgift är att bli gammal, om möjligt världens äldsta människa.

Så Martin får inte fram några siffror men vet ändå att det rör sej om astronomiska tal.

Han har upplevat de pratande generationernas tidsålder och själv tillbringat år av sitt liv på möten.

Pratande, diskuterande, frälsande.

Den gången levde de på protester och resolutioner och levde gott på det hela taget.

Ned med…

Upp med…

Fram för…

Front mot…

Ingenting eller mindre än så blev det av allt ståhejet och nu minns han sitt misslyckande med äckel. Ändå svär han ibland på att den tiden var hans bästa.

Genom allt prat gick livet sin gilla gång och om en pratmakare i en inspirerad stund sådde ett litet frö så dog plantan innan den var färdigväxt.

Nu kan han skratta lite vemodigt åt sin talträngdhet