Jakten - I rövarbaronernas tid

By Karl-Gustav Rickhamre

Pengarna han så länge strävat efter skulle lösa Tom Eks alla problem. Men livet som mångmiljonär för endast med sig allt fler blodiga bekymmer.Nykär och nyrik – Tom lever livet han alltid drömt om tillsammans med barndomskärleken Madde i sin flotta våning på Strandvägen. Men även om han själv gått vidare, så har inte hans förflutna slutat jaga honom. Toms gamla arbetsgivare Orientum är ute efter hans förmögenhet och de är villiga att göra allt för att lägga händerna på den. Hur länge kan lyckan vara när han har både gamla kriminella kompanjoner och polisen efter sig? Jakten har bara börjat.I KG Rickhamres trilogi "I rövarbaronernas tid" följer vi journalisten Tom Ek som dras in i ett blodigt efterspel till 90-talets finanskris. Ett fantastiskt arbetserbjudande lockar med lyxiga bilar och kreditkort. Men bekvämligheterna döljer endast ett skoningslöst spel på liv eller död och Tom inser snart att ju mer man har, desto mer har man att förlora.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728563434

Book preview

KG Rickhamre

Jakten

I rövarbaronernas tid

SAGA Egmont

Jakten - I rövarbaronernas tid

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1996, 2023 KG Rickhamre och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728563434

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I want my money back. It is my money!

Baroness Thatcher

1

Tom föll på knä invid den öppna graven. Kistan stod där nere på bottnen. Han lät sin sista avskedshälsning, ett fång röda rosor, falla ner i graven. Tant Tutu, ingen har betytt mer för mig än du. Ingen.

Farväl, sa han så tyst att bara han själv kunde höra det.

Tom reste sig från de tillfälligt utlagda plankorna och borstade bort den torra jorden som fastnat på knäna. För sitt inre såg han scenen från Hedvig Eleonora: kyrkoherden som med en liten spade hällde sand, symboliskt i form av ett kors, över kistan. Av jord är du kommen. Jord skall du åter vara.

Här ute på Haga norra försökte vinden riva tag i Toms kastanjebruna hår som fortfarande var alltför kort för att kunna bli rufsigt. Madeleine gav honom en tröstande kram.

De blev alla stående tysta en stund. Tom tänkte på Turild som han mindes henne från barndomen. Tuff, självsäker och omtänksam. Tom hade fasat för kyrkoherdens minnestal av rädsla att det kunde bli pinsamt när en person som bara kände Turild ytligt skulle sammanfatta hennes livsgärning. Antingen kände prästen henne bättre än Tom hade trott eller så hade han talat med många som stod henne nära. Kanske var det möjligt att träna sig i konsten att vara personlig. Talet var vackert och i långa stycken på kornet det minne Tom hade och ville ha av Turild. Den ansvarsfulla äventyrerskan. Motsägelsernas mästarinna. Kvinnan som i ena stunden satt med huvudet på sned och oroade sig för vad väninnorna skulle tycka om hennes egenhändigt förfärdigade gardinspets eftersom hon inte hade råd att beställa jobbet på den tiden; samma kvinna som drog på sig blåjeansen långt innan de blev moderna, tände en filterlös Bill och sa till maken: John, det är klart att vi drar till Manchuriet om det ligger nåra kulor i projektet. Tom log genom tårarna. Många av hans minnen av Turild var inte självupplevda utan sånt som John hade berättat för honom. När John sent omsider lyckades med en av sina patenterade uppfinningar fick Turild den belöning hennes trofasta stöd förtjänade. Och barn fick hon också, även om det låg en fruktansvärd tragedi bakom. Efter Toms föräldrars död växte han upp hos henne och John och han behandlades aldrig annat än som deras eget barn.

Tom lyfte blicken och såg sig om bland begravningsgästerna. De var förvånansvärt många med tanke på Turilds höga ålder, men hon och John hade haft ett stort umgänge bland yngre människor. Tom hade bjudit dem alla på begravningskaffe i sin nya våning på Strandvägen.

Gamla kamrater till honom själv hade också dykt upp de senaste månaderna sedan han flyttat tillbaka till Östermalm. Alla hade de frågat: Var har du hållit hus? Utan att ha inväntat svaret hade de snabbt bjudit Tom på middagar och fester och på bara två månader var det som om de många åren i gårdsettan plötsligt var försvunna, som om det åter var den dag då farbror John hastigt avled och Tom förberedde sin uppsägning från jobbet som reporter på Svenska Nyheterna. För att ta det stora arvet i besittning. Arvet som det tog Tom över sex år att hitta, och som han länge trodde inte existerade. Nu var allt som förut, och ändå inte. Vad skulle han göra? Vilka möjligheter fanns där?

En av orsakerna till att han funderade mycket över detta var mötet med Madde. Tom hade träffat henne samma dag han tittade på våningen, när han fortfarande bodde kvar ute hos Peter och Elisabeth i Vällingby. Madde och han stötte ihop utanför porten och Tom hade till mäklarens stora förtret suttit ute på trappavsatsen en hel timme och talat med henne innan han ens tittade på investeringsobjektet. För henne var det naturligt att bära sig åt så men Tom hade känt mäklarens brännande blickar i ryggen även om han valde att ignorera dem. Madde var hans stora tonårskärlek, och det var hon som hade gjort slut. Efter flera år i ett barnlöst äktenskap i New York var hon nu tillbaka i Stockholm. De hade tillbringat halva sommaren tillsammans vid det här laget och det var som om tiden hade stått still, som om de var arton år igen. Det var lätt för Tom att komma nära henne. De kände varandra sedan gammalt och hade gemensamma upplevelser. Det räckte att han höjde på ögonbrynet för att hon skulle förstå vad han tänkte om det de diskuterade. Och nu stod hon här bredvid honom, vid Turilds grav. Med det ljusa håret smekt av den milda sommarbrisen. Snart medelålders, men hon såg ut som Tom mindes henne. Herre, Jesus, sa Tom för sig själv utan att riktigt förstå vad han menade med det.

Tom kände en lätt tryckning på armen och märke att kyrkoherden gått fram till honom. Tom uppfattade inte vad prästen yttrade. Istället tackade han för de vackra orden vid graven.

Du har bidragit till att göra en svår stund lättare och de vackra minnena tydligare, sa Tom och kyrkoherden log.

Hjärtligt välkommen på kaffe hemma hos mig efteråt, fyllde Tom i. Kyrkoherden tackade ja med ett varmt leende. Tom kikade över en bred skuldra och fick syn på Peter och Elisabeth som stod lite avsides. Han vinkade till sig Peter.

Vill du och Elisabeth hjälpa Madde att ta emot gästerna. Jag vill vara ifred en liten stund. Det är folk i huset som sköter serveringen, sa Tom.

Peter såg först tveksam ut men nickade efter att Elisabeth hade knuffat honom lätt i sidan. En knuff som vännen snabbt läste ut betydelsen av: Även om du känner dig främmande i det här sällskapet så gör du din vän en tjänst utan att knorra i en stund som denna. Det var med övervägande sannolikhet den exakta betydelsen av hustruns knuff.

Peter avlägsnade sig bort mot grinden och klappade i händerna för att påkalla uppmärksamhet.

De av er som vill delta i begravningskaffet är välkomna hem till Tom nu. Tom kommer lite senare. Han har bett att få vara ensam ett tag här efter ceremonin, sa Peter högt och tydligt.

Det tog en stund innan Tom blev helt ensam eftersom några av gästerna inte hade möjlighet att delta i kaffet och därför ville säga adjö ordentligt redan på kyrkogården. När Tom slutligen blivit ensam gick han åter fram till den öppna graven.

Farväl tant. Tack för allt, sa han och bockade lätt. Han tittade på gravstenen där Johns namn redan fanns inristat. Tack, John. Din gamle skojare, lade han till med ett leende.

Tom tog ett par steg bakåt och gick över till graven bredvid. För dagen var den prydd med färska blommor. Den var välskött men ganska gammal vid det här laget. Färgen i inristningen hade bleknat och av födelsetalen på dem som vilade här, 1924 och 1928, kunde man förledas tro att det gällde ett gammalt par. Men i den äldre graven låg två unga människor. Ett äkta par med hela livet framför sig, fulla av framtidstro och lyckliga. Ett par som nyligen fått ett efterlängtat barn, ett barn som bara de visste vad de hade tänkt kalla. Där låg en man som inte hunnit fylla trettio år och en kvinna som var tjugofyra, och som båda hastigt ryckts bort i en trafikolycka. Tom sjönk ner på knä framför gravstenen.

Pappa och mamma, sa han och lyssnade till det lätta suset i trädkronorna. Nu är ni lika levande för mig som någonsin farbror John och tant Tutu har varit. Nu lever ni alla var gång jag tänker på er.

Han läste långsamt innantill på stenen. Agneta Ek, född 1928, död 1952. Tom förblev stående på knä med uttryckslöst ansikte. Han hade inga egna minnen av föräldrarna. Bara vad Turild och John hade berättat för honom och de bilder han själv gjort sig av dem utifrån de foton och brev Turild sparat. Moderns brev var de som berörde Tom starkast och förde honom närmast henne. Han kände det som om hon talade direkt till honom i dem trots att han inte ens var född när de skrevs. Du var så ung, sa Tom för sig själv. Du kommer alltid att förbli ung. Kom du till mig idag skulle du fortfarande vara en ung kvinna jag skulle ta i mina armar och bära genom gräset.

Tom lyssnade till fågelsången. Han reste sig och gick sakta ut från kyrkogården.

2

Varför kommer han aldrig? sa Madde irriterat. Peter ryckte på axlarna. De stod mitt i den stora salongen i paradvåningen omgivna av alla de kaffesugna gästerna.

Han behöver vara ifred. Jag hjälper dig att servera kaffet, sa friherrinnan Gripenstierna. Elisabeth följde de båda kvinnorna ut i köket för att även hon vara behjälplig och Peter funderade på vad han skulle säga om han blev tilltalad. Han kunde ju alltid börja tala latin om någon var alltför högfärdig.

Det var en exklusiv etagevåning högst upp i huset som när den väl var färdigrenoverad utan tvekan skulle ha prytt sin plats som omslagsbild på ett dyrare månadsmagasin. Våningen var uppdelad i tre etage. I entrén välkomnades man av en hall klädd i ekpanel med infällda speglar. Efter ett mindre förmak trädde besökaren in i den första salongen. Ett åttkantigt rum där den traditionella gipsstuckaturen ersatts med en trästuckatur som till både material och form harmonierade med det spartanska möblemanget. Stilen var en lättare och ljusare jugend än vad som är vanlig i Norden. Det mest iögonenfallande för en inhemsk besökare var emellertid golvet. Den sedvanliga parketten var borttagen och ersatt med en fin mosaik av drygt centimeterstora benvita och krämfärgade bitar av sten. Det gick att ana ett svagt mönster i mosaiken som till färg och form underströk rummets övriga komposition. Arbetet var bara halvfärdigt och den del av golvet som hantverkarna fortfarande arbetade med var övertäckt med en presenning. Tom hade i sin tur lagt en äkta matta över. Tillsammans med det lätt välvda taket och de två stenpelarna skänkte det nya golvet salongen en antik medelhavsatmosfär. Tom hade tänkt sig ett liknande golv i den större salongen men arbetet tog tid och han hade bett de utländska hantverkarna avvakta med nästa rum till dess han reste bort. Därför återfanns där den vanliga, målade stuckaturen i taket och ett parkettgolv liknande dem som fanns i så gott som alla äldre våningar. En rikt utsmyckad och grönglaserad kakelugn gav den större salongen en lite personligare atmosfär. Salongen var lika stor som hela den övriga våningen och Tom hade lyckats få in nio äkta mattor utan att det såg överlastat ut.

Övervåningen var ännu orörd av hantverkarna. Den bestod av tre sovrum som alla hade ett rumsstort badrum innanför. På avsatsen där uppe stod en Hauptbyrå med vackra inläggningar. Tom hade ropat in den för en och en halv miljon på inrådan av inredningsarkitekten. Han var inte helt på det klara med var den slutligen skulle placeras. Det oroade honom inte. Den dög att ställa var som helst.

Längst upp på tredje våningen fanns två små rum och ett inglasat orangeri byggt på det som från början hade varit en altanliknande balkong mot gården. Det var Toms avsikt att odla både apelsiner och bananer i det varma fuktiga orangeriet, men till en början hade han låtit sig nöja med krasse. Han hade begärt hjälp av en trädgårdsmästare som skulle anlägga och sedan hjälpa till med skötseln av orangeriet, annars skulle det inte bli så mycket mer än krasse, befarade han.

Gästerna hade samlats i stora salongen som för betydande kostnader möblerats så gott som uteslutande i jugend. Det var genomtänkt och upplevdes som harmoniskt, men Tom som hade en bild på näthinnan av hur det skulle se ut när hantverkarna fått göra motsvarande jobb som i den mindre salongen, tyckte att det kändes provisoriskt och halvtomt. I all hast hade även en grupp gustavianska möbler åkt in i salongen. Tom var inte säker på om han tänkte behålla dem där. De passade bättre ihop med byrån där uppe och han funderade på att blåsa ut det största gemaket på övervåningen och förvandla det till en salong i gustaviansk stil. Det hade dock hittills stannat vid lösa funderingar.

Utanför salongerna löpte en balkong i söderläge med pelarformade stenar som räcke. Den gick att nå via tre dörrar, två i den större salongen och en i den mindre.

Det fanns också ett tredje rum i filen på första våningen, men det var låst och Tom hade reserverat det för sig själv. Det var ett slags museum över en näraliggande förfluten tid. Där stod ett serveringsskåp, en dyschatell i mörktonad björk, en serveringsvagn med vita laminathjul och en porslinsbyst föreställande en flodhäst. I skåpet låg en tunn bok, Skattkammaren, av Carl Urban Cederroth. Sakerna hade magasinerats av hyresvärden på Kungsholmen på det sätt Tom i ett brev hade bett om, och allt var helt när han hämtade det så när som på några av de tulpanformade champagneglasen.

Värden hade berättat att en påstridig man hade sökt Tom ett par gånger i vintras, men inte hörts av sedan i april. Värden hade förklarat att han inte hade någon kontakt med sin hyresgäst. Uppgiften lugnade Tom. De hade tydligen gett upp. När sakerna kom på plats hade Tom tillbringat flera timmar i rummet och ett tag funderat över om han skulle bo här inne och spara den övriga våningsytan för representation. Men snart fick han nog av minnen och låste rummet när han lämnade det. Nu var det flera veckor sedan han hade varit där inne.

Advokat Gripenstierna mötte Tom i den mindre salongen när han gjorde sin försenade entré. Advokaten hade redan beklagat sorgen ett par gånger och kostade nu på sig en fryntlig uppsyn.

Ja, min käre arvinge, började han. Det här var ett magnifikt lokus. Jag förstår att det har varit nödvändigt att upprepa vår gängse transaktion några gånger.

Peder Gripenstierna yttrade sig så kryptiskt som det anstår en framgångsrik advokat i större sällskap även om någon annan inte lyssnar. Pengarna Tom hade lånat av sig själv hade inte på långa vägar räckt för att betala våningen och möblemanget. Han hade upprepat tricket att låna från sig själv i utlandet för att inte väcka skattemyndigheternas undran. De utländska hantverkarna betalades i och för sig huvudsakligen direkt från bankkontot i Schweiz, men även de måste få en symbolisk summa offentligt. Hittills hade bostadsprojektet kostat nära sex miljoner och det var inte slut ännu. Det oroade Gripenstierna mer än Tom ifall skattemyndigheterna skulle börja visa intresse. Advokaten strök sig belåtet över den väldiga magen och lutade sig förtroligt mot Tom.

Jag kände Turild och John väl och du vet hur mycket jag höll av henne, började han. Därför kan jag gott kosta på mig en krass anmärkning, fortsatte han och tog en klunk kaffe. Advokaten lutade sig närmare Tom och sa lågt med en andedräkt kryddad av kaffe ovanpå en bas av cigarrök: Hon kunde inte ha valt ett bättre tillfälle!

Tom förstod inte advokatens anmärkning och signalerade detta med en frågande uppsyn.

Jag tänker på skattemyndigheterna, sa Gripenstierna. Det är många besvärliga frågor som nu får sina självklara svar, tillade han och blinkade menande med ena ögat.

Tom begrep äntligen vad advokaten åsyftade.

Men det rör sig bara om en dryg miljon, och nästan allt kommer från försäljningen av bostaden i Saltsjöbaden. Jag hade tänkt skänka pengarna till Lutherhjälpen eller Rädda Barnen, invände Tom.

Peder Gripenstierna knyckte häftigt med huvudet och anlade en kärv uppsyn. Tom kunde i andanom föreställa sig hur advokatens förfäder såg ut när de läxade upp trilskande underlydande. Den lagkloke gjorde ett misslyckat försök att harkla sig diskret och tvingades avvakta den uppmärksamhet hans hostattack tilldrog sig.

Det ska du inte göra, sa han långsamt och med tonvikt på varje bokstav. Varenda krona ska vara kvar väl synlig här i Sverige, förtydligade han. Även om det inte är några stora belopp, så kommer pengarna som en skänk från ovan. De räcker som förklaring till din nyvunna levnadsstandard, inte bara inför skattemyndigheterna utan också inför den närmaste omgivningen. Peder Gripenstierna gjorde en rörelse med huvudet åsyftande de många gästerna i det angränsande rummet.

Tom strök sig om hakan. Det hade han inte tänkt på. Alla skulle ta det för en självklarhet att han ärvde en stor förmögenhet efter Turild. Även om arvet efter henne var rena nålpengarna jämfört med fantasibeloppen John gömt undan i Schweiz, skulle naturligtvis alla tro att pengarna kom från henne. Att det var ett mindre tidsglapp mellan hans bostadsinvestering och Turilds dödsfall skulle snart vara glömt. Friherrinnan Gripenstierna kom emot dem med en vacker kaffekanna i kinesiskt porslin.

Han står väl inte och pratar pengar, sa hon skrattande till Tom och serverade honom en kopp. Ebba Gripenstierna var av den gråmelerade typen. En sorts svenska kvinnor strax under sextio som blivit så vanliga på senare år. Den sort som inget gör för att dölja sin ålder; som varken färgar håret eller sminkar sig och som klär sig i mjuka färger. Samtidigt utstrålar de en fräschör och hälsa som den föregående generationen saknade när de var i samma ålder. Hade Ebba Gripenstierna varit tjugo år yngre hade hon antagligen också varit advokat. Det var ett allmänt omdöme att hon inte bara vad det gällde sociala talanger utan även å huvudets vägnar var väl så, om inte bättre, rustad än maken. Men nu var hon först och främst friherrinnan Gripenstierna och hemmafru. Och det var inte att förakta med tanke på det stora och krävande umgänge paret höll sig med. Och genom åren hade de fått inte mindre än fem barn. Att vara fru Gripenstierna var ett heltidsjobb. Det var hon väl medveten om redan den dag hon stod framför altarringen. Det hade på sätt och vis varit lika mycket ett yrkesval som ett val av livskamrat. Hon ångrade ingenting.

Ebba Gripenstierna var närmare vän till Turild än vad maken någonsin hade varit till John. Männen hade, bortsett från att båda var gamla lundsbergare, i huvudsak en yrkesmässig relation som på sin höjd sträckte sig till en gemensam middag ibland, alltid på hennes eller Turilds initiativ. Ebba beundrade Turild som var en mogen kvinna när hon själv fortfarande inte var mycket mer än en flicka, och som hade ett eget yrke och som på ett aktivt sätt stödde och deltog i makens yrkesliv. Men Turild var länge barnlös, brukade Ebba Gripenstierna tänka. Det är skillnad. Då blir det tid över för annat.

Maken hade som hastigast nämnt att han i vintras åter fått kontakt med Johns brorson. Som vanligt sa han inte mer än så och han hade inte nappat på hennes förslag att de skulle bjuda honom på middag. Ibland upplevde Ebba Gripenstierna sin käre make som onödigt stelbent under den bullriga ytan, men hon fann sig som vanligt i vad han bestämde.

Det var en vacker begravning, Tom, sa hon. Kyrkoherdens tal fick mig att minnas många glada stunder tillsammans med Turild. Vad ska du göra nu? Stannar du kvar på Svenska Nyheterna?

Tom log obesvärat och slog ut med den lediga armen.

Det var flera år sedan jag slutade där. Jag har arbetat på Nya Förlaget däremellan, och nu är jag fri att göra vad jag vill.

Vad härligt! utbrast friherrinnan spontant. Tom tittade rakt fram med ihålig blick. Ebba Gripenstierna grep honom förtroligt i armen. Jag ska inte störa dig, bry dig inte om serveringen, den sköter jag och flickorna, skrattade hon och försvann in i stora salongen.

Även Peder Gripenstierna ansåg sig ha uppehållit Tom tillräckligt länge.

Kan du komma upp till mig på tisdag förmiddag så går vi igenom bouppteckningen och beslutar oss för hur vi ska gå tillväga.

Tom nickade bekräftande. Han kunde komma vilken dag som helst. Han hade inget att göra, varken vardag eller helgdag, förutom att styra och ställa med hantverkarna och antikvitetshandlaren som också hjälpte honom att möblera våningen. Att få boka ett möte i kalendern var ett rent nöje. Det fick honom att känna sig delaktig i livet därutanför, på andra sidan dörren till paradvåningen.

Gott, sa Gripenstierna och skred in i den stora salongen. Han tog genast kommandot i en pågående diskussion och var kort därefter rummets centralgestalt. Tom följde efter och Madde slöt upp vid hans sida. Också hon bar på en kaffekanna i kinesiskt porslin.

Älskling, hur mår du? sa hon och strök honom lätt över kinden.

Bara fint. Jag tog ett eget avsked. Det är inte mycket mer att tala om, svarade Tom och lät henne fylla på koppen trots att han inte ville ha mer. Tycker du det var för enkelt med bara kaffe, skulle jag ha bjudit på riktig mat? frågade han oroligt.

Madde rynkade lite på näsan när hon log till svar.

Nej, det tycker jag inte. Du har knappt haft kontakt alls med någon av dina gäster på tio år. Det här duger. Prata på du, så serverar vi.

Jag hade beställt servering, sa Tom och såg sig frågande om.

Ja, men de står bara och drömmer, sa Madde och flöt vidare ut bland gästerna utan ytterligare kommentarer.

Tom samtalade kort med gamla vänner till John och Turild, vänner som han knappt kände, och tackade för andra gången kyrkoherden för det vackra talet. Invid kakelugnen stod två flickor i tjugoårsåldern i dräkter som påminde om folkdräkter. Den lite äldre var blossande röd i ansiktet och körde i en uppgiven gest upp axlarna när Tom närmade sig. Det var serveringspersonalen.

Vi försöker jobba men de slet kannorna ur händerna på oss ute i köket, sa hon urskuldande till Tom.

Det är okej, skrattade Tom. Jag vet hur de kan vara. Servera tårtan uppskuren istället. Det tar sån tid om alla ska stå och fumla med spaden.

Glada över att ha fått ett uppdrag försvann flickorna med de vida kjolarna virvlande runt vadorna. En bekant från barndomen, som Tom alltid hade haft svårt att minnas namnet på, vände sig om och hälsade honom med ett förtjust litet utrop.

Tom! Vilken fantastisk inredning! Jag älskar art nouveau! Hon gnuggade förtjust de juvelprydda händerna och log så brett mot Tom att han undrade om tänderna skulle sitta kvar i munnen på henne. Art nouveau? Är det vad det är? tänkte Tom. Han genomled några minuters förvirrad konversation och försökte undvika att avslöja såväl sin okunnighet om inredningsarkitektur som vad människan han talade med egentligen hette. När den halvöppna balkongdörren for upp av en vindpust fick Tom anledning att söka sig bort till Peter som stod och studerade rustningen alldeles intill dörren. Vännen ruskade på huvudet.

Var i helsike har du fått tag på den här? frågade han.

Det är min antikvitetshandlare som har ordnat, sa Tom upprymt. Jag tror den kommer från Danmark. Hillebarden hör inte dit. Den köpte vi separat.

Plåtfiguren greppade om det fruktansvärda vapnet med rostangripna fingrar. Bilan såg ut att vara rakbladsvass och eggen mätte gott och väl tre decimeter. Peter var noga med att inte ställa sig rakt under den. Rustningen och hillebarden var det enda skämtsamma i inredningsväg som Tom hade tillåtit sig. Den väckte berättigat uppseende och det var första gången Peter var hemma hos Tom sedan han hade låtit möblera våningen.

Hör inte sånt här hemma på museer? sa Peter skeptiskt.

Det här är en sentida kopia, inte mer än tvåhundra år, sa Tom lugnande. Fast den kostade en förmögenhet, tillade han. Hillebarden är av ännu senare datum. Bilan är blytung och groteskt stor, när det begav sig red de med såna här, då måste de ha varit mindre och lättare.

Ja, du har råd, sa Peter dämpat. Tillsammans med Elisabeth och advokat Gripenstierna var han den ende som visste vilka Toms verkliga tillgångar var.

Och han visste mycket mer än advokaten eftersom Peter och Elisabeth också kände till de makabra omständigheterna runt upptäckten av förmögenheten och hur det gick till när Tom skulle ta sin rättmätiga egendom i besittning. De hade inte talat vidare om saken sedan i våras. När Tom efter besöket på det gamla kontoret själv hade kunnat konstatera att Orientum och dess chefer var som bortblåsta hade den värsta nervositeten lagt sig, och han hade inte drabbats av kramper i magen på över tre månader. Minnet av tiden på Orientum fördunklades i allt snabbare takt. Som om det var en påtaglig men tillfällig mardröm han vaknat upp ifrån. Händelserna i Schweiz gjorde sig ibland påminda och Tom hade vaknat dyblöt av svett från drömmar där han föll. Ett långt fall från en hög byggnad. Men de drömmarna blev allt mer sällsynta, särskilt sedan han hade börjat umgås regelbundet med Madde.

Vad dog hon av? frågade Peter.

Tom hade glömt läkarens beskrivning. Han mindes svagt att det hade med blodkärlen att göra.

Hon var över åttio, svarade han. Människor dör när de blir tillräckligt gamla.

Så sant, svarade Peter. Det glömmer vi ofta. Man dör när man blir gammal. Oavsett vad det kallas för.

En upprörd diskussion hördes från köksregionen. Det var Madde som läxade upp en av flickorna som på Toms order skar tårtan redan innan den serverades. Tom var på språng ut i köket när han hörde Ebba Gripenstierna förtjänstfullt gå emellan och medla. Hon verkade vara så framgångsrik att Tom beslutade sig för att inte lägga sig i.

Vem är hon? frågade Peter rakt på sak.

Peter kände inte Madeleine. Hon tillhörde ett äldre kapitel i Toms liv. Peter och han hade lärt känna varandra under åren på universitetet. Då gjorde Tom allt för att glömma tonårskärleken Madde och hade aldrig ens nämnt hennes existens för vännen.

En om möjligt ännu äldre vän än du, sa Tom med ett brett leende och upptäckte att även han själv ofrivilligt flyttade sig för att inte hamna under hillebardens klinga eller ens inom den radie som ett fiktivt utfall av plåtmänniskan skulle