Vit tiger

By Henrik Wennesund

På färjan till Travemunde tvivlar den motvilligt pensionerade kommissarien Mårtensson om det verkligen är så klokt att bila ned genom Europa till Paris för att leta efter sin spårlöst försvunna fru Veronica.

Hemma i Stockholm håller Börje Larsson, skjutjärns-journalist på SVT:s Granskarna, på att nysta i ledtrådar som kopplar uppstickarpartiet Demokratisk Samling till en Sydafrikansk vit-maktorganisation, Le Tigre Blanc.

Väl i Paris råkar Mårtensson höra ett samtal på en restaurang mellan två män från Sydafrika. Samtalet handlar om mordet på Palme. Mårtensson följer männen som strax utsätts för ett attentat i vilket Mårtensson är nära att själv stryka med.

Väl hemma i Sverige försvinner plötsligt journalisten Börje Larsson. Mårtensson med sina vapendragare Kriminologen Gösta KG Nilsson och militärdykaren Camilla Emilsson försöker ta reda på vad som hänt honom, något som leder dem in på en farlig väg...

"Vit Tiger" är den tredje och fristående delen i Henrik Wennesunds ”Palme-trilogi” De första två delarna "Kamrat .357" och "Operation Liepaja" har nått tusentals läsare och har fått fina recensioner.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 6, 2019
• ISBN: 9789178293254

Book preview

företaget.

1.

Hyrbilen, en Skoda av mindre modell, kändes kall att sätta sig i på det slamrande bildäcket. Inte fick man heller starta motorn för att få upp värmen i kupén, inte förrän klartecken gavs av styrmännen och matroserna som ansvarade för lossningen av den rullande lasten. Mårtensson blinkade sömnen ur ögonen, han huttrade och hans andedräkt bildade ett moln i kupén. Som ung patrullerande polis på 1970-talet hade han lärt sig ett knep vid situationer där man tvingades vistas i kyla. En andnings- och avslappningsteknik som faktiskt fungerade bra, men den fungerade bäst då man stod upp, inte när man satt i en bil.

Mårtensson tänkte på prostatan, att den nog inte mådde så bra av att sitta på ett iskallt bilsäte. Som vanligt när han tänkte på prostatan, hjärtat eller något annat som rörde hans åldrande kropp så började hans hjärtslag pulsera i öronen. Det susade i hans öron vid varje hjärtslag. Åldrandet gick inte att skjuta upp, men tankarna över åldrandet kunde han med viss möda hålla stången. För någon vecka sedan hade han tagit blodprover, ett PSA-test som visat att han låg över gränsvärdena för vad som var normalt för prostatan vid hans ålder. Därhemma låg nu en kallelse för att göra ett ultraljud. Mårtensson hade direkt när kallelsen kommit ringt och skjutit upp tiden ett par veckor framåt. Han var helt enkelt för rädd för att gå dit så snart. Han sköt upp ett eventuellt besked om cancer och en möjlig för tidig död. Så snart han tänkte på undersökningen fick han hjärtklappning.

Mårtenssons tankar skingrades av dånet då utsugsfläktarna på bildäck startade för att pumpa ut bilavgaserna, han såg en matros vinka att det var okej att starta upp motorn och strax rullade han av färjan i Travemünde.

Han hade tänkt sig att inte ha så bråttom på sin resa mot Paris. Mårtensson såg resan också som ett sätt att slippa den trista hösten i Stockholm och han räknade med att det skulle ta honom i alla fall fyra-fem dagar att nå Paris. Därför tänkte han att det kunde vara lagom att som första etapp köra de tjugofyra milen till Hannover och övernatta där. Dessutom, vid hans ålder på sextiosex år borde man kanske inte köra mer än tjugofem mil på en dag?

Bilresan började bra. Några vägarbeten i höjd med Lübeck drog ned tempot och Mårtensson passade på att låta bilradion söka av de tyska kanalerna när han krypkörde i bilkön. Han hittade en radiostation med namnet Goodtime classics som spelade rock och pop från då han var ung. Sextiotalsmusiken strömmade ut i bilen och Mårtensson kände sig fri där han satt. Han njöt av att sitta bakom ratten och se det platta, lätt böljande nordtyska landskapet glida förbi. Strax var han ute på riksväg 1 mot Hannover. Vägen blev snart trefilig och rätt som det var passerade han en hastighetsskylt där siffrorna i hastighetsbegränsningen var överstrukna, alltså rådde fri fart. Han kände sig som en pojke på nytt och pressade Skodan så hårt det gick. När han tyckte att det gick riktigt fort, han körde då i etthundrasextiofem, blev han omkörd av en Porsche 911 som måste ha kört i över tvåhundra kilometer i timmen. Mårtensson slog av på takten, lade sig i den bekväma och långsamma högra filen och höll stadigt etthundratjugo med hjälp av farthållaren. Han började tröttna på Goodtime Classics och bytte kanal.

Mårtensson hade läst tyska i skolan, men han mindes nästan inget av språket. Dock uppfattade han att man mellan låtarna på radion pratade om Olof Palme och han uppfattade orden Stockholm, Mord, Polizei och Sveavägen. De talade tydligen om Palmemordet på radion. Han vred ner volymen och tänkte tillbaka på de föregående årens turbulenta tid. Det var som att han körde på autopilot nu, han tänkte inte på att han körde bil. När solen bröt igenom molnen och lyste upp den gamla slitna originalsträckan av autobahn var det som om vägljudet från däcken mot den gamla betongvägen med sina skarvars jämna dunk mot hjulen fortplantade sig upp i hans huvud och försatte honom i ett meditativt tillstånd. Mårtensson tänkte tillbaka på lösningen av mordet på Olof Palme som kommit som en förlösning för svenska folket.

Den officer i flottan som varit en del i konspirationen mot Palme och som slutligen avlossat skotten mot paret Palme hade gäckat dem i ett par år efter det att han, tjugo år efter mordet, blivit igenkänd av en barndomskamrat som också kunde koppla honom till biografen Grand på mordkvällen. Efter detta följde flera år av spaning utan några större resultat. Officeren var en ensamvarg och skötte sitt arbete oklanderligt.

Men så en dag fick Palmegruppen in ett tips från närpolisen i Märsta. En hundägare hade upptäckt något märkligt i skogarna norr om Arlanda flygplats. I skogen i en av start- och landningsbanornas förlängning fanns vad som såg ut att vara en skjutbana. Platsen var noga vald för att skottljuden skulle dränkas av startande flygplan. En valreklamtavla med Fredrik Reinfeldt satt upphängd på en tall i en sänka omgiven av björksly. Tavlan var pepprad med kulhål. Inte nog med detta, tjugo meter bort och upp-och-nedvänd på marken, låg en reklamtavla föreställande Olof Palme, också den pepprad av kulor. Ett snabbt beslut togs att såga ned träden där tavlorna suttit för att jämföra kulorna. Undersökningen visade att kulorna var avlossade med samma vapen, att de var av kaliber .357 och att de i det ena trädet hade samma blyisotopsammansättning som kulorna som dödat Palme. Kulorna i trädet kom alltså från samma tillverkningsserie som Palmekulorna. Det här var helt enkelt sensationella nyheter för Palmespanarna. Nu gällde det att spela ut sina kort rätt. Kameror med GSM-uppkoppling och rörelsesensorer monterades upp i skogen vid skjutbanan för att se om någon besökte den. Efter några veckor gav kamerorna utslag. En man rörde sig på platsen och sprang sedan därifrån när han kunde konstatera att skyltarna var borta. Mannen identifierades med hjälp av passregistret som att vara identisk med officeren som man redan hade under bevakning. Ett närmast osannolikt genombrott hade nu nåtts i utredningen. Mannen togs in till förhör men var iskall i förhören och Mårtensson och hans chef fick låta honom löpa.

Fanns nu också en hotbild mot Reinfeldt? Var det samma person som mördat Palme som nu planerade att mörda Reinfeldt? Var det officeren? I Almedalen i juli 2014, på moderaternas dag, kom hela historien att slutligen få sin lösning. Skottlossning ekade vid stora scenen i Almedalen där Reinfeldt talade, officeren hade försökt sätta sin plan i verket att ta livet av Reinfeldt. Officeren misslyckades dock med attentatet mot Reinfeldt och hade därefter flytt springande.

I det långa efterspelet efter händelserna i Visby hade Mårtensson och röjdykarbefälet Camilla Emilsson kommit att lära känna varandra väl, detta eftersom Camilla Emilsson arbetade ihop med Palmes mördare ombord på flottans fartyg HMS Astral. Hon hade också innan händelserna i Visby inlett ett förhållande med honom, ovetandes om hans mörka förflutna. Hon kom sedan att få en viktig roll i utredningen för att förstå officeren och hans person och motiv. Mårtensson och Camilla hade, när uppståndelsen och mediebruset lagt sig, kommit att tappa kontakten, men Camilla hade tagit upp kontakten med Mårtensson i våras då hon snubblat över det som senare skulle bli känt som Operation Liepaja.

Mårtensson gled fram och trafiken var lugn. Han blev sugen på kaffe, stannade till vid en av de många rastplatserna längs riksväg 1 och han insåg att ordet rastplats i Tyskland ägde en helt annan innebörd än i Sverige. Han funderade på de tyska rastplatsernas förträfflighet och ordning, vad var det hans gamle fryntligt bullriga tyskalärare i skolan sagt? Någonting med "Ordnung…? Mårtensson letade i minnet och kom på det, Ordnung muss sein", vilket betydde, ordning måste råda. Han log, något mindes han bevisligen av den gamla skoltyskan.

Mårtensson smuttade på kaffet. Han tog upp telefonen och kollade sin mejl och hotellbokningen, han skulle bo på Mercure Hotel Hannover City nära stadens centrum. Det var fyrstjärnigt och Mårtensson hade förvånats över att det inte kostade mer än sjuhundra kronor för en natt, men han hade läst på nätet inför resan att hotellrum i Tyskland i regel låg en bra bit under halva priset mot ett liknande rum i Sverige. Han såg på bokningen i mejlen och lade in adressen i kartfunktionen i telefonen så att han skulle hitta dit utan krångel. Klockan var nu elva och han hade en dryg timme att köra till Hannover och hotellet.

Väl framme i Hannover snirklade han sig in mot den del av staden som kallades Mitte alltså stadens centrum. Han letade sig fram till hotellet och fann en parkeringsplats som låg ett hundratal meter bort, längs med Willy Brandt Allee. Klockan på instrumentbrädan visade halv ett, alltså för tidigt att checka in. Mårtensson låste in sina väskor i bagageluckan och tog en promenad för att få sig en matbit.

För att vara höst var det milt i luften. Tretton grader hade termometern i bilen visat när han parkerat. Det var halvklart och så snart solen kom fram värmde den skönt i ansiktet. Löven på träden som kantade Willy Brandt Allee hade ännu inte börjat gulna, Mårtensson njöt av att strosa fram.

Hans telefon var fulladdad efter bilresan och han bekymrade sig inte för att han inte skulle hitta tillbaka till hotellet. Han tänkte på Veronica. Hur kunde man egentligen sakna en människa så mycket? När någon försvinner spårlöst som Veronica så är det nästan värre än när någon dör, funderade han.

Någon som dör är definitivt borta medan någon som försvinner befinner sig i ett ingenmansland. En försvunnen människa är en levande död och ingen vet säkert vad som hänt och det var denna ovisshet som gnagde i Mårtenssons inre. Det var denna ovisshet som gjort att han i våras stängt in sig flera veckor i deras gemensamma lägenhet med sex bag-in-boxrödvin, några paket bacon och ett gäng burkar med Heinz vita bönor. Det kunde tagit livet av honom. Men hans vän, röjdykarbefälet Camilla Emilsson, hade ringt på dörren precis i rätt ögonblick och väckt upp honom. Tvingat honom att nyktra till, tvingat honom att städa, att raka sig och ta på sig en kostym. Tvingat honom att inse att han var en patetisk gubbe, en föredetting, som satt instängd i sin självömkan och sakta söp ihjäl sig om han inte ändrade beteende. Hon hade också tvingat honom att inse att han hade ett värde. Ett värde som man, som far och ett värde för sig själv.

Det var där det hade vänt. Han var innerligt tacksam för det och efter denna uppryckning, som han helt hade Camilla att tacka för, hade han tagit det måttligt med alkoholen. Visst hade han och KG druckit en del på KG:s gård, men det var inga mängder och det var inte heller i ensamhet eller för att dämpa ångesten. KG förresten, slog det honom, han skulle ju ringa både honom och dottern Anna och meddela att han kommit fram till första stoppet på resan, det hade han lovat dem innan han for iväg.

Därframme skymtade Mårtensson en restaurang. Han hade inte gått mer än någon kilometer, men han var rejält hungrig. Stället låg vid ett litet torg med en del affärer runtom. Utsidan såg ordinär ut men inne i restaurangen gick inredningen i bayersk stil med mörka träpaneler, öltunnor och en jättelik fjällko i plast i ett hörn. En lång bayersk blond kvinna med blodrött läppstift i en blåvitrutig klänning med ett förkläde av läder runt midjan och med en väl tilltagen urringning, log och hälsade honom välkommen. Mårtensson fick anstränga sig för att inte stirra ned i urringningen och han fick ett fönsterbord en bit in i lokalen. Restaurangen var halvfull och det verkade mest vara kontorsfolk på lunch bland gästerna.

Leende kom den stora kvinnan mot honom med en meny och han tog fram sina läsglasögon som han köpt på en Circle K-mack, eller Statoil som Mårtensson fortfarande envisades med att kalla bensinmackskedjan i ett slags desperat försök att hejda tidens gång. Han ögnade igenom menyn. Lyckligtvis var den både på tyska och engelska. Efter en stunds funderande bestämde sig Mårtensson för lammkorvar med surkål. Tyskarna gjorde god korv, det visste han. Till detta beställde han in en stor öl av ett lokalt märke. Medan han väntade på maten passade han på att ringa till KG.

– KG, svarade KG.

– Tjenare, Mårtensson här. Framme i Hannover nu, allt har gått bra hittills.

– Fint, vart ska du köra imorgon?

– Jag tänkte fara ner mot Dortmund.

– Mm … då kör du förbi Aachen, passa dig för surkålen där bara, helvete vad det sätter fart på grejerna. Jag fick sitta på toa en halv dag en gång när jag var på en surkålsfestival i just Aachen.

KG skrattade till åt minnet som om det var en rolig semesteranekdot.

– Surkålsfestival … vad i hela friden gjorde du på en surkålsfestival i Aachen? frågade Mårtensson.

– Jag var med i juryn.

– I juryn …? Mårtensson lät förvånad.

– Ja, i juryn. De behövde någon som kan det här med mat och jag har alltid gillat korv och sånt, surkål och den biten, jag kan det där rätt bra faktiskt, sade KG på sitt vanliga självklara sätt, och tillade bestämt:

– Jag äter ju för fan bratwurst till frukost ibland, det måste väl vara kvalificerande om något? Kan det finnas bättre jurymedlemmar? Kan det bli bättre? skrockade KG.

Mårtensson visste inte vad han skulle svara, men han slutade aldrig att förvånas över KG:s bravader och svarade förvirrat:

– Jaha, jag … jag lovar … jag ska ta det lugnt med surkålen, jag hör av mig om ett par dagar igen. Ha det fint så hörs vi.

– Hej, hej svarade KG.

Ölen kom in och Mårtensson släckte törsten. Det var ett ölstop på en liter och när han druckit halva kom maten in. Det lovade gott. Lammkorvarna låg och sprätte i sitt eget flott och de var handgjorda, det kunde Mårtensson se, korvfjälstret var tunt. Han strök kutryggig och närsynt omsorgsfullt ett tunt lager senap på korvarna med en träspatel från ett keramikkrus fyllt med grovkornig senap. Han betraktade tallriken och högg sedan in. Första tuggan gjorde honom inte besviken … vilka korvar … Surkålen gjorde smaken fulländad. Mårtensson njöt. Han åt av maten och han drack av ölen och den storbystade kvinnan log. Hon servade honom på ett sätt som fick honom att känna att han var någon. En människa som betydde något. Snart var maten och ölen slut. Mårtensson beställde in en Irish Coffe med en sexa Jameson bredvid.

Han såg ut genom restaurangens fönster och andades. Han andades för att han fortfarande kände ett uns av lust i sin kropp. Han tänkte på Marianne med dvärgtaxen som han träffat i våras. De sågs då och då men det var mest på det vänskapliga planet. Hon ville nog mer än vad han var beredd att satsa, i alla fall just nu, innan han visste mer om vad som gjort att Veronica lämnat honom.

Mårtensson klippte i sig whiskyn och smuttade på sin Irish Coffe, den var stark. Den berusning han kände var i det närmaste perfekt. Han ville stanna i den. Han kände sig upprymd i det ruset, kreativ, orädd … levande.

Att det ska krävas sprit för att man ska känna sig levande, grunnade Mårtensson. Men så var det kanske? Vissa människor hade fått med sig mer liv i sina liv av naturen själv än vad han fått, funderade han där han satt. Det svåra var balansgången, att inte börja för tidigt på dagen och att inte sluta för sent. Kan man verkligen lära sig det?

Han funderade inte mer utan tog upp telefonen och läste åter det meddelande han fått av Veronica för någon månad sedan. Han hade läst