Mordet på en gycklare

By Peo Rask

Marklund kan inte hitta ett passande anslag. Kommissarien med den vässade pennan får nog inse att den här gången blir det ingen novell. Men Marklund har inte ont om jobb för det. På BAIK:s hemmaarena har man hittat ett stelfruset lik. Marklund sätts i arbete och i utredningen vad som kan ha skett väcks ändå författarhjärnan igen och han har sitt anslag klart: I den här stan får man betala ett högt pris för att ha en egen åsikt..."Mordet på en gycklade" är den andra boken i serien om kriminalkommissarien Marklund.Följer kommissarien Marklund i en trilogi spännande kortromaner

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726999778

Book preview

Ett

Det som göms i…

Marklund skrynklade ihop papperet och slängde det bland de andra. Högen hade växt och det såg inte ut att bli någon novell skriven den här helgen. Anslaget kändes fel, slitet. Och titeln! Inledningen var viktig, för att inte säga avgörande. Utan en bra inledning, inget skrivet. Marklund visste vad som väntade. Det var bara att göra annat. Han tog på sig jackan och gick ut i garaget för att gulla med vespan som snart kunde tas ut, så fort den sista snön försvunnit.

Optimistiskt sett kunde starten på vespasäsongen sammanfalla med att konstgräset på Bergvallen blev snöfritt. Marklund förnam känslan av det som väntade. Att få skjutsa dottern till matcher och träningar på vespan var bland det bästa Marklund visste.

Förutom lugnet i stugan.

Förutom…

Två

Vintern som inte varit vinter hade på upploppet blivit vinter. Den till en början snöfria vintern och förhoppningarna om en extra tidig vår var bortblåsta. Marklund tittade ut genom fönstret och av någon anledning var han på dåligt humör. Troligen var radions program Odla med Pi orsaken till detta, då en förnumstig röst berättade att just nu var den bästa tiden att se över svartvinbärsbuskarna. Om man kapade bort några av de äldsta grenarna, skulle det föra med sig att nya, friska grenar tog vid och därmed skulle busken ge mera bär.

Och hur, tala om för mig hur, ska jag komma åt att göra detta när snötäcket ännu mäter cirka 50 centimeter? tänkte Marklund surt men behärskade sig.

Han kunde egentligen inte begära att programmet Odla med Pi skulle ha bättre koll. För det mesta fick man vara glad åt att Luleå förväxlades med Umeå. Det var nära nog.

Tre

Kalle, Bergvallens beskyddare, vaktmästare, allt-i-allo, hade bara att ploga undan några enstaka högar av snö för att sedan låta syster sol torka konstgräset, varpå de ivrigt längtande lagen kunde ta planen i besittning. Det var då det small till och snöplogen abrupt stannade. Det var något i snön, tyngre än snö, något som kunde mäta sig med snöplogens krafter, ja, rent av övervinna den.

Kalle fick ta till handkraft och försöka skotta bort snöhögen som opponerade sig inte bara mot våren utan mot hela BAIK:s fotbollssektion och framför allt mot en vaktmästares heder.

Det var Kalle mot högen.

Oddsen såg bra ut, men döda människor lät inte flytta på sig lika lätt som levande, och detta lik, fruset och stelt, gav Kalle särdeles hårt motstånd. Han fick vara med om den svettigaste matchen på konstgräset någonsin, utan att säsongen ens startat.

Armen som stack ut ur snödrivan skvallrade om att rött kort inte var straff nog för denna förseelse.

Fyra

Kriminalkommissarie Marklund och kollega Lundmark var först på platsen. Och ju mera snö som togs bort från liket, desto mera hemsk blev synen. Ansiktet, ja, eller vad som nu återstod av det, såg ut att blivit bearbetat av en rasp. Ibland försöker förövarna att bränna liken till oigenkännlighet, men detta såg snarare ut som en morbid version av Martin Timells och Ernst Kirchsteigers byggtips.

Marklund mindes träslöjden i skolan och hur effektiv raspen var mot trä. Trä var hårt – men inte för raspen. Den plöjde, omformade. Bröt ned. Fiber för fiber. Hudlager för hudlager. Vävnad för vävnad. Och det som en gång var igenkännbart var inte längre ett igenkännbart ansikte. Bara något ingen skulle vilja ta hand om, om det inte fanns folk för sådant inom polisen och sjukvården.

Ju längre tanken sträckte sig, desto mer ryste Marklund.

Marklund kollade runt och fann glatt (hur jävla glad man nu kunde vara i en situation som denna) ingen påse.

Ingen ICA-påse.

Han hade de tre ritualmorden från förra sommaren i färskt minne. Men utan påse hade han ändå tre spår att gå på: