Gift, redaktörn

By Stigbjörn Bergensten

Reportern Gorm och fotografen Bosse ger sig i ilfart iväg till Kumla från redaktionen på Örebro Dagblad. De har fått ett tips om en arbetsolycka på ABAK:s avfallsanläggning. Väl på plats får de höra att en arbetare ramlade ner i en ugn, och att tragedin omedelbart var ett faktum. Men Gorm köper inte teorin om att det hela var en olyckshändelse. Han ser större bakomliggande orsaker. Kanske till och med mord. "Gift, redaktörn" är en fristående uppföljare till kriminalromanen "Mord, redaktörn".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726655728

Book preview

www.sagaegmont.com

Alla personerna i denna berättelse är påhittade och alla eventuella likheter med verkliga människor är tillfälligheter.

Personerna i denna bok:

I

I döden är vi alla ensamma, alla övergivna.

Pär Lagerkvist

I hela mitt liv ska jag minnas handsken.

Den var inte märkvärdig, en vanlig grov arbetshandske, lite grövre än de man använder i trädgårdar.

Den satt kring en järnbalk som om den gripit tag i den av sig själv. Handsken var gråblå, ungefär samma färg som balken den klamrade sig fast vid. Det hårda brättet bar namnet ABAK skrivet i ellipsform så att A och K var kortare än bokstäverna i mitten. Jag kände igen logotypen, jag hade sett den tusentals gånger, i annonser, affischer, flygblad.

ABAK var ett destruktionsföretag. Omstritt, men numera inte längre kontroversiellt eftersom det ändå fanns på plats, och efter vad de flesta också förstod, gjorde nytta. Tiotusentals ton miljöfarligt avfall hamnade här i stället för ute i naturen. ABAK stoppade ner skiten i sin förbränningsugn och där förvandlades det till ofarlig aska. Sa man.

Handsken var skräckinjagande. Den berättade en historia som redan från början var våldsam och grym. Och aldrig skulle jag glömma just det här mötet med ABAK-handsken, som förgäves gripit tag i järnbalken i ett fruktlöst försök att rädda livet på handskens ägare.

Men nu har jag gått händelserna i förväg.

Där satt vi på redaktionen på Örebro Dagblad. Det var en helt vanlig dag, men ändå inte. Kulturredaktör Gustaf Björk, en man med väldig mustasch och grånande hår med begynnande kala vikar på huvudet hade just berättat att han tänkte åka till Biennalen i Venedig. Han skulle också ta med sig den vackra änkan Suzanne Geijer som just vid det här speciella tillfället satt i kulturredaktörens knä, vilket inte riktigt passade sig hur bohemisk man än kunde tänka sig en redaktion.

Suzanne Geijers man, diamanthandlaren Erik Gustaf Geijer mördades med en pennkniv på Stora Hotellet i Örebro helt nyligen, ¹ och det kunde inte anses vara helt enligt etiketten att den vackra blondinen med det vinnande leendet redan så kort tid efter dödsfallet åkte på kärlekssemester med kulturredaktören. Men detta tog paret ingen hänsyn till och ingen behövde ju heller veta om det.

Stjärnreporter Gorm Willer övervakade situationen med det självsäkra flin som ofta utmärkte hans person. Han såg sig själv som arkitekt till den lyckosamma historien med Gustaf Björk och Suzanne Geijer.

Så störtade nyhetschef Benny Linné in och upphävde idyllen:

- Du måste åka till Kumla, Gorm! Det har hänt något förskräckligt där.

Gorm sken upp:

- Något förskräckligt? Säger du det? Vi sticker på en gång. Häng med nu Bosse!

Bosse, det är jag, Bo Larsson, fotograf, en gång tidningens bästa. Numera fortfarande bra, men inte längre alltid på hugget, tror jag man sa om mig. Trött, lite desillusionerad och socialt skygg, hette det nog. Varför Gorm Willer, som däremot alltid var på hugget, hade valt att samarbeta med just mig var en gåta för de flesta. För mig också.

Att det hade hänt något förskräckligt i Kumla var ju på sätt och vis spännande. Det händer nämligen inte mycket i Kumla och när det händer något är det på fängelset, och det är sällan direkt förskräckligt om än spännande.

Jag lunkade iväg för att hämta kameraväskan och såg i ögonvrån hur Gustaf och Suzanne än en gång kysste varandra.

- Skynda dig! hörde jag Gorm ropa efter mig.

Man ska alltid skynda sig. Det är alltid bråttom på en dagstidning, fastän det egentligen sällan är det. Vi fotografer har ofta inte alls lika bråttom som reportrarna. Mest bråttom av alla har Gorm.

Gorm stod vid utgången och väntade. Hans alltför långa trenchcoat var öppen och en grön slips med Kalle Anka-motiv hade frigjort sig och krupit ut från kavajen och lagt sig över trenchcoatens slag. Han såg ut som en 191 centimeter lång fågelskrämma.

Gorm vajade lite grand, som han brukar när han är upphetsad. Han hade tydligen hunnit prata mer med Benny Linné och fått klart för sig vad det förskräckliga innebar.

Han sprang före mig nedför trapporna och öppnade ytterdörren åt mig i en gest som var en blandning av artighet och uppmaning.

Reportrar tänker aldrig på att vi fotografer har tunga väskor att bära på och därför inte kan sprinta mot alla hägrande uppdrag i samma fart som en lättfotad skribent.

Jag slängde in kameraväskan i baksätet på Saaben och satte mig vid ratten. Det är nästan alltid fotograferna som kör reportagebilarna. Ofta känns det som vi vore mer chaufförer än fotografer. Vissa reportrar kan helt enkelt inte tänka sig att köra bilarna.

Det var höst. Tydlig höst. September hade anlänt med isande nordanvindar som ersatt den ovanligt varma sensommaren. Fast Gorm hade sannolikt inte upptäckt väderomslaget. Han bar trenchcoat oavsett om det var minusgrader eller medelhavsvärme.

- Ta Norrköpingsvägen mot Kumla, sa Gorm.

Det var en konstig väg, tänkte jag, men gjorde som han sa utan att protestera.

- Kör på! Vi har bråttom, sa Gorm när jag höll mig till den lagstadgade hastigheten.

Lönnarna vid Eyravallen lyste röda och ovanför kungjorde en jätteskylt att ÖSK kommande söndag skulle tvåla till Frölunda.

- Är det ishockey eller fotboll? hörde jag Gorm mumla, mest till sig själv.

- Fotboll. Ishockeyn sätter igång om nån vecka, svarade jag.

- Kan du kanske berätta vart vi är på väg och vad det är för förskräckligt som hänt, fortsatte jag.

Gorm berättade:

Utanför Kumla ligger destruktionsföretaget ABAK, en gång i tiden rubrikernas företag. När det etablerades protesterade miljövänner och bönder. Professionella demonstranter anlände från hela landet och upprördheten var både äkta och påhittad. Oron bland befolkningen var givetvis inte bara äkta utan kanske också befogad.

Hela centerrörelsen, vad det nu är för något, var emot etableringen enligt Kumlas egen riksdagsman Anton Sköld (c) - en mycket stilig man med välansat skägg och många kvinnohistorier. Tyvärr blev det just ett statsråd från centern som invigde anläggningen något år senare.

Men det här var över tio år sedan och protesterna hade lagt sig, ABAK jobbade på, anställde folk, släppte inte ut någon giftig gas och nu var de flesta kring Kumla och Örebro mycket positiva till företaget.

Under hela den här tiden hade företaget inte heller drabbats av vare sig olyckor eller tillbud. Ja, någon hade väl ramlat omkull på en isfläck, en annan hade fått en gifttunna på tårna och en tredje hade av misstag andats in ohälsosam gas. Men inga allvarliga olyckor och absolut inget dödsfall. Förrän nu.

- Åtminstone tror man det. En arbetare har försvunnit och det finns vissa tecken på att han ramlat ner i ugnen.

- I ugnen? Kan man ramla ner i ugnen? Det låter väldigt konstigt. Hur går sånt till?

- Det vet jag inte. Men tydligen finns det ett intag för fast avfall och där kan man ramla ner. Jag vet inte hur det går till, men det får vi se.

Det lät ju onekligen som ett uppdrag utöver det vanliga, och jag ökade farten. Vi kom ut på slätten och Gällerstas vita gamla kyrka med sin svarta spets spanade ut från sitt upphöjda läge över den rika jordbruksbygden där den gula rapsen och det blå linet för länge sedan försvunnit och ersatts av en obestämbar gröngul färg. En ensam traktor körde till synes planlöst omkring som en liten insekt kravlande på en ylletröja.

Efter ytterligare tio minuter var vi framme vid ABAK:s stora järngrindar. De var vidöppna och på var sida av grinden lyste två stora signaler rött med ett ilsket sken. En gul förbudsskylt kompletterade och det var lätt att se att här skulle ingen obehörig passera.

Jag hade väntat mig att det skulle stå vakter där och att vi skulle bli stoppade, men inte en människa syntes. Jag negligerade stoppsignalen, körde in och svängde till vänster mot den vita kontorsbyggnaden. Journalister är nämligen aldrig obehöriga och behöver därför inte ta hänsyn till skyltar som vänder sig till sådana personer.

- Nä, inte åt det hållet. Där har det väl inte hänt något hemskt förstår du väl. Kör mot ugnen! Den ligger där borta, sa Gorm och pekade till höger om kontoret.

Jag svängde mot det håll han pekat, mot en flera gånger större grå byggnad som omslöt en jättelik svart liggande cylinder - den väldiga ugnen, över tolv meter i diameter, svart och hotfull. Upp ur byggnaden stack en femtio meter hög skorsten. Nedanför stod en ambulans, två polisbilar - den ena med roterande blåljus - och ett par andra bilar. Två uniformerade poliser stod vid bilarna och ett tiotal meter därifrån hade en liten grupp män i gröna overaller samlats.

Framför ugnen löpte en bred väg och på andra sidan av vägen stod tusentals gifttunnor, de flesta bruna eller grå, men många i glada, skarpa färger - röda, gula och blå.

Grävmaskiner, frontlastare och lastbilar stod längs den breda vägen, mellan ugnen och giftlagret. Bakom ugnen kunde vi se konturerna av den anläggning där olja och andra brännbara vätskor förvarades. På håll liknade den ett raffinaderi.

Vi körde fram och parkerade bredvid den ena polisbilen. Gorm klev ut och gick fram och hälsade på de båda polismännen, som han tydligen kände sedan tidigare.

De var båda mycket unga. Kanske tjugofem år, högst. De pratade med Gorm medan jag plockade i ordning min kamera. Polismännen såg osäkra ut och pekade upp mot en järntrappa som ledde till det svarta monstret.

- Kom Bosse, vi tar oss en titt! ropade Gorm och jag såg hur poliserna utbytte frågande blickar, men de sa inget och försökte inte heller hindra oss.

Gorm hade redan börjat gå uppför trappan som var av den där typen att man kunde se rakt igenom den. Sådana trappor ger mig alltid en lätt svindelkänsla. Jag skyndade på för att hinna ikapp mannen framför mig. Hans öppna trenchcoat såg ut som en mantel där den fladdrade omkring honom.

Så nådde figuren framför mig en liten avsats. Han stannade och jag kom fram och ställde mig vid hans sida. Lite längre bort, kanske tio meter därifrån, stod en grupp på sex-sju personer och samtalade med varandra.

Jag hörde på deras röster att de var upprörda, men jag kunde inte höra vad som sades.

Rakt framför oss fanns den svarta ugnen. Jag såg nu att den inte stod rakt upp utan lutade. Jag kunde också se ett band av kuggar som gick runt ugnen och förstod att den i normala fall roterade. Nu var den emellertid stilla.

Det var då min blick träffade handsken.

Inte sedan jag några månader tidigare hade stött på den mördade diamanthandlaren på Stora Hotellet hade jag sett något så skräckinjagande. Och ändå var det ju bara en enkel arbetshandske.

Den grep om balken bakom ett högt stängsel av flätad ståltråd. Jag slet upp kameran ur min väska och hann ta fem-sex bilder innan en skarp röst avbröt mig.

- Vad i helvete gör ni här?

Det lät inte som en fråga. Mer som en order.

Kommissarie Göte Dolk kom fram emot oss. Hans läppar syntes mer smala, hans kindknotor högre, hans ansiktsfärg rödare och hans blå ögon mer iskalla än vad jag kunde påminna mig från tidigare möten med den ilskne polismannen.

- Willer! Nä fy fan. Nu igen. Vad i helvete gör ni här? Vem har släppt in er? Vem har låtit er komma upp hit? Vad vill ni? Ser ni inte att det pågår en polisutredning?

Ja, det var ju många frågor att svara på. Jag tänkte inte ens försöka och tydligen inte Gorm heller, som log omotiverat mot den arge kommissarien.

- Kommissarie Dolk! Så trevligt. Vad har hänt här? Har någon trillat ner i ugnen? Är han död?

- Jag svarar inte på några frågor. Försvinn härifrån! Ni får reda på allt på vederbörligt sätt. Det här är avspärrat område och jag begriper inte hur ni har kunnat ta er hit. Var är Andersson och Setterberg?

Det var tydligen de unga polismännen vid bilarna han menade.

I gruppen bakom Dolk stod nu alla och tittade på oss och följde konversationen. Gorm vinkade åt en ung man som vinkade tillbaka.

- Informationschefen Wickström, upplyste Gorm både mig och Dolk.

- Försvinn! svarade den ouppfostrade Dolk, och då var det bara för oss att ta oss ner och återvända till bilen.

Dolk följde med oss nedför trappan, stannade halvvägs och ropade åt de två unga polismännen att se till att vi försvann från området.

- Ingen jävel får komma upp hit utan mitt tillstånd. Särskilt inga murvlar. Se till att de försvinner!

Andersson och Setterberg såg både rädda och förtvivlade ut, gjorde honnör och gick fram emot oss, precis som om de tänkte arrestera oss.

- Lugn, sa Gorm, vi sticker alldeles frivilligt.

Jag körde iväg mot grinden, men Gorm hejdade mig och bad mig i stället köra till kontorsbyggnaden.

- Men vi skulle ju lämna området sa Dolk, invände jag.

- Området var ju området kring ugnen. Där olyckan hänt, alltså. Inte menade han väl att vi måste åka från fabriksområdet. Det tror jag inte. Inte alls.

Jag körde fram till kontorshuset och parkerade på gästparkeringen. Göte Dolk, av alla människor, tänkte jag, varför skulle vi stöta på honom just nu.

- Lustigt att det skulle bli just Göte Dolk som tog hand om den här affären, sa Gorm, med sin osvikliga precision när det gäller att läsa andras tankar.

Kommissarie Dolk var mannen som skulle ha löst gåtan med mordet på diamanthandlare Erik Gustaf Geijer. Men i stället blev det Gorm som klarade upp fallet, vilket gjorde de spända relationerna mellan Örebro Dagblads stjärnreporter och stadens kommissarie än värre.

- Jaha, nu sitter vi här. Vad gör vi nu då?

Jag trummade med fingrarna mot ratten och tittade på Gorm, som satt till synes försjunken i djupa tankar.

- Vi väntar, svarade han efter några sekunders tystnad. Vi väntar på att någon ska dyka upp.

Någon ska dyka upp? Vem skulle det vara? Och vad skulle sedan hända? Ja, ofta säger Gorm sånt som man gärna skulle vilja få förklarat, men jag har lärt mig med åren att det sällan är någon mening med att fråga honom.

Det gick fem minuter. Det gick tio. Jag satte på radion och lyssnade till Radio Örebro, som inte verkade ha fått in nyheten om olyckan på ABAK ännu.

- Nej, den har inte gått ut på polisradion. Jag tror att Benny fick nys om den från en källa han har på ABAK, svarade Gorm på min icke uttalade fråga.

Vi satt och observerade ingången till byggnaden. Då och då passerade välklädda människor. Det såg ut som vilken arbetsdag som helst vid vilket kontor som helst. Jag undrade just om de anställda visste vad som hade hänt…

Så kom då den unge mannen som Gorm kallat Wickström gående mot huset. Han var spensligt byggd, omkring 175 centimeter lång och gick med mjuka gungande steg, ungefär som en del kvinnor gör. Gorm öppnade bilfönstret och ropade åt honom. Wickström stannade upp, såg sig oroligt omkring. Gorm vinkade uppfordrande åt honom.

Efter ytterligare några sekunders tvekan började han gå mot bilen, hela tiden oroligt sneglande omkring sig.

- Hoppa in där bak, uppmanade Gorm när Wickström kommit fram till oss.

Wickström satte sig i baksätet. Han strök med handen över sitt korta, bruna hår. Han hade mörkbruna små ögon som satt tätt omkring en smal och lätt böjd näsa. Han kunde ha föreställt en italiensk mafioso i baksätets dunkel.

- Det här är ingen bra idé. Jag har ingen befogenhet att berätta något, så det är ingen mening med att du frågar, Gorm.

Jag kände ju inte Wickström och visste inte alls hur väl han i sin tur kände Gorm, men jag förstod på en gång att han hade alldeles felaktig uppfattning om hur man undviker att lämna ut information till stjärnreporter Willer. En god regel torde vara att inte sätta sig i samma bil som Gorm.

- Jag förstår, sa Gorm inställsamt. Jag förstår att din situation är besvärlig. Det är ju aldrig lätt att vara informationschef och ha formell självständighet men ändå tvingas gå i företagsledningens ledband. Det måste vara ett elände. Jodå, nog förstår jag hur besvärligt du har det.

Wickström såg olycklig ut och kröp ihop i baksätet och Gorm fortsatte att vara förstående och bredde ut sig om hur han själv vid något tillfälle i sin karriär varit informationsansvarig vid SM i skidskytte och då hamnat i samma lojalitetskonflikt som han nu förstod att Wickström befann sig.

Struntprat, kunde jag ha sagt, men satt i stället helt tyst och lyssnade på den gallimatias som fyllde kupén.

Men effektivt var det förstås. Efter ett längre resonemang om informationschefernas svåra arbetssituation började Lars Wickström att berätta. Först osammanhängande, utan detaljer, men sen kom hela historien som serverad på silverfat.

På förmiddagen hade ett arbetslag tömt oljesand i ugnen. Det görs vanligtvis med grävskopa, men eftersom sand ofta fastnar på balkar vid intaget måste man efteråt göra rent med spadar och kvastar.

Det här är inget farligt jobb. Det finns stängsel som hindrar någon från att falla ner i ugnen. Endast den som verkligen vill utsätta sig för fara kan göra det, men då måste man klättra över stängslet, vilket givetvis är strikt förbjudet.

- Men man kan väl kasta någon över räcket med våld? sa Gorm.

Javisst, det var ju möjligt. Men för det fordrades verkligen starka muskler eftersom stängslet var nästan två meter högt. Rent teoretiskt var det förstås möjligt, menade Wickström, åtminstone om det var ett par man som hjälptes åt.

Det var en arbetare som hittat handsken och som slog larm. När man sedan kontrollerade arbetslaget som jobbat uppe på intaget fann man att en av dem, Eskil Wretmark, saknades.

Hela området genomsöktes, men Wretmark var försvunnen. Då larmades polisen.

- Men kunde man inte ha tittat i ugnen? frågade Gorm.

- Det är fjortonhundra grader varmt i ugnen. En människa som ramlar ner förintas på några sekunder. Om vi skulle ha stoppat ugnen samma ögonblick som han föll i skulle vi ändå inte ha kunnat få några spår efter honom. Det tar alldeles för lång tid att få ner värmen.

- Så han är bokstavligen spårlöst försvunnen?

Wickström nickade.

- Så när som på handskarna. Vi hittade en på stängslet och en satt ju runt en balk, precis som om den hade gripit tag i den. Ja, ni såg den kanske. Polisen ville att den skulle sitta kvar tills vidare. Jag tyckte den såg otäck ut. Nästan lite levande. Handsken hade på ett nästan mysteriskt sätt fastnat i balken som var helt insmord av oljesand. Fastklistrad, liksom.

- Vem är den här Wretmark? Eller var?

- En helt vanlig jobbare, vad jag vet. Inget märkvärdigt alls med honom. Ungkarl tror jag. Strax under fyrtio. Han bor i Hällabrottet, inte långt härifrån. Men jag vet inte så mycket om honom. Jag tror inte han har varit anställd hos oss mer än ett par år eller så. Det enda märkvärdiga med honom är hans bil, en stor BMW. Den där röda, där borta, sa Lars Wickström och pekade bort mot parkeringen lite längre bort från kontorshuset.

- Men är man ungkarl har man väl råd, tillade han, när han fick syn på Gorms nyfikna och förtjusta min.

- Det där är en BMW 730i och den kostar över trehundratusen. Det är mycket pengar för en vanlig jobbare även om han inte har någon familj. Det verkar lite skumt, sa Gorm.

- Äh, sa jag. Ta det lugnt, va. Den här Wretmark kan ju ha vunnit på tips eller nåt sånt. Du är en mästare på att hitta mystiska saker överallt, även där de inte finns.

Men Gorm tycktes inte lyssna. Han satt och funderade.

- Tack ska du ha Lasse. Polisen tänker väl berätta mer senare och vi går väl dit och lyssnar. Men det blir väl inne i Örebro, sa han efter en stund.

Lars Wickström mumlade något till svar och gick ur bilen, sedan han noggrant kontrollerat att ingen såg honom. Han vinkade ett slags farväl och gick med mjuka steg mot kontorsbyggnaden.

Under tiden hade Gorm ringt upp redaktionen.

-