Fågelprinsen

By Maj Bylock

En natt för över 2000 år sedan attackerar romerska krigare en keltisk by - de mördar invånarna och bränner husen, men en trettonårig pojke överlever ... så börjar äventyret för Mung. Som föräldralös tvingas Mung ut på en lång vandring. På vägen slår han följe med slavflickan Larne och tillsammans måste de både fly från och slåss mot farorna de möter. Fågelprinsen är den första delen i en storslagen saga som väver samman historia, romersk mytologi och spännande berättelser. I Maj Bylocks historiska serie om kelter och romare får vi följa den föräldralöse pojken Mung och slavflickan Larne på en spännande resa. De två keltiska barnens äventyr vävs samman med mytologiska berättelser och fakta från den antika världen i medelhavsområdet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 16, 2018
• ISBN: 9788711746592

Book preview

En natt av eld

För mer än 2000 år sedan levde ett folk som kallades kelter runt Medelhavet. Greker och romare försökte tränga undan dem för att göra sina egna riken större. Men kelterna kämpade för att försvara sig.

En natt vaknade en keltisk pojke, Mung, av ett fruktansvärt oväsen runt hyddan där han låg.

Åskar det? undrade han och drog skräckslagen sovfällen högt upp över huvudet.

Fast han var tretton år var han så rädd för åska att han fick magknip och munnen blev alldeles torr. Egentligen var det inte så konstigt. För en gång när han var liten hade åskan nästan slagit ihjäl honom. Han hade suttit och lekt med några kottar under en hög tall när blixten slog ner. Tallen hade tagit eld och brunnit som en fackla. Själv hade han kastats iväg långt in bland snåren.

Alla i byn hade trott att Mung var död. Men efter en stund hade han rest sig och tultat hem till kojan. Byborna visste ingen annan än han som hade klarat sig levande undan blixten. Därför var de säkra på att han var ett ovanligt barn och att han stod under gudarnas beskydd.

Mungs far hade blivit utom sig av lycka över att få ha Mung kvar. Mung var hans enda barn och han älskade pojken mer än något annat. Som tack offrade han ett armband till vattnets gudinna Boinn. Hon fanns ute i floden.

Armbandet hade Mungs mor brukat bära. Men hon hade dött när Mung föddes. Därför kom Mung inte ihåg henne. Sedan dess hade han och hans far bott ensamma i sin koja.

Klarvaken låg Mung nu i sin bädd och försökte att inte lyssna till de otäcka ljuden utifrån. Men snart flög han upp. Det där lät inte som åska! Och skenet som trängde in i kojan var inte vitt som blixtar utan gult som flammande eld.

Folk skrek och ropade och plötsligt förstod Mung vad som hade hänt.

Han visste att romerska soldater hade anfallit byar i närheten. Nu var de här! Skriken kom från bybor som hade fått spjut eller bågpilar genom kroppen. Och ropen kom från barn som inte hittade sina föräldrar!

Mung såg sig omkring. Var fanns far? Hans spjut var borta. Mung ryckte till sig sin pilbåge och rusade ut. Han måste hjälpa till att försvara byn! Men när han kom ut slog en våldsam hetta emot honom. Eldsken bländade hans ögon. Luften var så tjock av rök att han höll på att kvävas.

Flämtande rusade han in i skogen och uppför berget som reste sig bakom byn. Han snubblade på trädrötter och stenar. Taggiga snår grep tag i hans kläder så att han måste slita sig loss. Och gång på gång måste han stanna för att försöka få luft. Men till och med här uppe var luften tät av sot.

Inte förrän Mung hade nått de högsta klipporna kunde han se ner i dalen. Istället för en fredlig keltisk by såg han ett flammande eldhav. De romerska soldaterna hade gjort vad de hade kommit för att göra.

De hade roffat åt sig vad de ville ha. Bybor som dög till slavar hade de tagit till fånga. De andra hade de stuckit ihjäl. Innan soldaterna hade lämnat byn hade de sedan skjutit brinnande pilar mot kojornas torra halmtak. Allt skulle förstöras. Inget fick finnas kvar åt någon annan.

Mung stod som förlamad. Sakta dog dånet från elden bort. Skriken och ropen hade tystnat. Men ända hit upp kunde han ännu höra att någon grät. Vem? Alla i byn hade varit hans vänner.

Far? Nej, far skulle inte gråta. Han var ju en av de starkaste och modigaste männen i byn. Han måste ha klarat sig. Han gömde sig säkert någonstans i skogen.

– Far! ropade Mung så högt han kunde. Här är jag! Far!

Men ingen svarade.

Den vassa dolken

Mung satt länge hopkrupen på klippan. Huvudet kändes alldeles tomt. När elden där nere hade slocknat var den här natten mörkare än alla andra. Det enda ljus Mung kunde se var ett rödaktigt skimmer från glödhögarna. Resterna av kojor, människor och djur.

Hur kunde något som nyss var så verkligt bara försvinna?

Men far kan inte ha försvunnit, tänkte Mung igen. Han går där nere och söker efter mig. Jag måste skynda mig ner så han får veta att jag också lever.

Men ännu var luften så kvav och full av rök och sot att Mung måste vänta.

Efter en stund började det blåsa och luften blev renare. Äntligen kunde Mung börja klättra tillbaka ner mot byn. Han tog en genväg fast den var farlig när det var mörkt. Man måste hoppa mellan höga, vassa klippor och ta sig över en bäck med hala stenar.

Men bergen runt byn hade alltid varit bybarnens lekplats. Därför visste Mung precis var det fanns stenar som man vågade trampa på och var det fanns grenar som höll när man måste klättra.

Ju närmare Mung kom den stora glödhögen, desto starkare blev hettan. Han klarade inte av att gå ända fram. Förresten skulle det inte tjäna något till. Ingenting kunde leva där.

Han lutade sig mot en trädstam. Det snurrade i huvudet och kroppen kändes tung som sten. Ändå upptäckte han plötsligt en mörk gestalt som avtecknade sig tydligt mot skenet från glöden.

– Far! skrek han så högt han kunde. Faaar!

Men ingen svarade. Istället blänkte något till. En dolk! Utan att hinna tänka kastade Mung sig undan. Dolken hade varit riktad mot hans hjärta! Nu högg den istället upp ett djupt sår i hans ena kind.

Snabbt höjdes den igen. Men innan det andra hugget hade hunnit träffa rusade en hund fram ur skogen. Ursinnigt högg den mot mannen som med ett skrik kastade ifrån sig dolken och försvann. Tänderna hade huggit djupt och blodet på marken var nu inte bara Mungs.

Allt hade gått på några ögonblick, men Mung hade hunnit se att mannen var en romersk soldat. Han hade säkert stannat kvar för att se efter att ingen hade lyckats gömma sig i skogen.

Mung trevade i mörkret efter hunden. Hon hette Chispa och var byns vallhund. När Chispa vaktade fåren hände det aldrig att vargar rev några lamm.

Det hände heller aldrig att främmande herdar kom åt att låta sina får beta på byns marker. Chispa jagade bort dem alla. Den här natten hade hon säkert gjort allt hon kunde för att jaga bort de romerska soldaterna från byn.

– Du räddade mig, viskade Mung när hon darrande slickade hans händer.

Mung hade aldrig någonsin sett Chispa ge upp. Men nu sjönk hon ihop intill honom och gnydde. Både hon och Mung kände det som om hela världen hade rasat samman.

Kvar fanns bara de två. Nu kröp de ihop tätt intill varandra och väntade på att det skulle bli morgon. Då skulle Solgudinnans vagn börja dagens resa över himlen. Lika lysande röd som glödhögen i byn skulle den visa sig ovanför berget. Om den nu skulle visa sig igen … Det var svårt att tro efter en natt som hade varit mörkare än alla andra.

Och Solgudinnan dröjde. Mung kom att tänka på något som hans far hade sagt: att det var Solgudinnan som bestämde över människorna, och att de måste ge henne gåvor för att hon skulle hjälpa dem.

– Kanske vi inte har gett henne tillräckligt mycket eftersom hon lät något så hemskt hända i vår by, viskade Mung till Chispa. Ändå har vi offrat både av lammen och säden till henne. Men hur ska vi kunna veta vad gudarna och andarna vill att vi ska göra? Och hur ska vi klara av att göra det?

Chispa gav honom inget svar. Istället började hon försiktigt slicka hans sår med sin sträva tunga.

Ormen

Mung och Chispa lyssnade spänt ut mot mörkret. För varje oväntat ljud spratt de till. De kunde ju inte vara säkra på att den där romaren som hade försökt döda Mung verkligen hade givit sig av. Och kanske han inte hade varit ensam?

För säkerhets skull sökte Mung och Chispa sig ner till floden. Där gömde de sig bland några stora ormbunksblad. Det hade säkert varit klokare att passa på att fly medan det ännu var mörkt. Men Mung hoppades ännu att hans far fanns kvar i närheten.

– Vi väntar tills det blir ljust, viskade han till Chispa. Då kanske vi hittar honom. Tänk om han har blivit skadad och ligger kvar utan att kunna ropa på oss!

Chispa tryckte nosen mot Mungs hand och låg stilla. Hon ville visa att hon förstod och att han hade rätt.

Äntligen blev det morgon. Och fast det hade hänt så mycket hemskt var ljuset från Solgudinnan lika klart som andra dagar.

Mung och Chispa drack sig otörstiga ur floden och Mung tvättade bort så mycket han kunde av blodet. Sedan smög de försiktigt tillbaka till byn. Men där var allt ännu stilla.

Hur Mung och Chispa än ansträngde ögonen kunde de inte se en enda människa. Glödhögarna hade falnat och långsamt förvandlats till kol. Bara små slingor av rök ringlade upp ur det svarta. Här och var dansade ännu en och annan blå liten låga upp några ögonblick innan den slocknade.

Plötsligt skar ett gällt ljud genom tystnaden. Mung och Chispa stelnade till. Men det var bara en svedd och ruggig liten höna som kacklande flaxade fram bakom resterna av en nerbrunnen koja.

Just då glittrade något till framför Mungs fötter. En dolk! Det måste ha varit med den som den romerske soldaten hade försökt döda Mung. Han hade säkert tappat den när han sprang därifrån.

Mung lyfte upp den. Runt skaftet slingrade en utsirad orm. Den såg på honom med lysande ögon. Mungs händer darrade så mycket att han höll på att tappa dolken.

Dolken var fars!

Ingen i byn hade haft en dolk som var så blank och vass som den. Och fast det fanns många dolkar med ormar på skaftet hade ingen varit så vackert utsirad som just den här. Ingen hade heller haft så lysande gröna ögon.

Mung hade ofta suttit som förtrollad och tittat på den vackra dolken. Han hade tvingat sig att våga möta ormens kalla, glänsande blick. Så länge han kunde minnas hade han varit rädd för den.

Men aldrig hade han kunnat drömma om att den nästan skulle kosta honom livet! Nu var den vackra dolken svart av torkat blod. Mungs eget och kanske också fars?

Dolken hade varit fars stolthet. Han hade säkert inte släppt den ifrån sig frivilligt. Mung visste att far skulle ha kunnat göra vad som helst för sin dolk.

Vad är det dolken vill berätta för mig? tänkte Mung. Att far är död? Nej, den kanske istället vill berätta att han lever. Så länge jag har dolken kvar kommer jag att fortsätta söka efter honom.

Mung såg sig omkring i den nerbrunna byn. Att söka här skulle inte löna sig. Här fanns bara han själv, Chispa och den svedda lilla hönan.

Om far hade överlevt hade han säkert blivit bortsläpad som fånge. Mung granskade marken runt byn. Det syntes tydligt vilken väg fienderna hade tagit. Jorden var upptrampad och djupa spår visade att de hade släpat tunga saker över gräset. Spåren gick uppåt floden och först tänkte Mung följa efter. Så ångrade han sig. Om några hade hunnit fly hade de säkert sprungit åt andra hållet, bort från fienden. I så fall hade de följt floden neråt.

Mung visste inte vart man kom om man följde floden åt det hållet. Men vad som fanns uppåt floden visste han. En gång hade hans far tagit honom med sig till den platsen där floden började.

De hade gått en hel, lång dag och kommit fram till ett stort berg. En tunn vattenstråle hade sprutat fram ur berget och blivit till en liten bäck. Den lilla bäcken var den stora flodens början. Andra små bäckar hade sedan runnit ut i den och gjort den bredare. Till sist hade den blivit bred nog att kallas flod.

Så gick det till där floden började. Men var den slutade visste nog inte ens far.

Kanske jag ska få veta det, tänkte Mung. Jag följer floden neråt. Att följa floden kan vara bra på många sätt. Jag kan fiska och jag slipper vara törstig. Dessutom behöver jag inte vara rädd för att gå vilse. För om jag vänder och följer floden tillbaka kommer jag ju hem igen.

Det är i hjärtat sorgen bor

Mung tvättade dolken ren från blod och plötsligt var han inte rädd för den slingrande ormen längre.

Jag ska hålla dolken lika blank och vass som far har gjort, tänkte han. Och jag kommer inte att lämna den ifrån mig förrän jag kan ge den tillbaka till honom.

När dolken blänkte som solen stack han ner den i bältet han bar över kolten.

Så drog han åt spännet så hårt han kunde för att dolken inte skulle glida ur.

Från och med nu har jag två som beskyddar mig, tänkte han. Dolken och Chispa. Så länge jag har dem behöver jag inte vara rädd.

Det var vad Mung försökte intala sig själv för att känna sig modig. Han anade att det skulle kunna hända mycket farligt medan han gick neråt floden. När som helst kunde romarna visa sig igen. Han visste att de var många. Att de var fruktansvärt farliga hade han redan sett.

Ända tills nu hade Mung bott i den lilla byn där han kände alla. Han hade inte behövt bekymra sig om något. Mat hade det nästan alltid funnits. Och ända tills den natten romarna kom hade livet i byn varit lugnt och stilla. Nu skulle han ut i en värld som var ny och skrämmande.

Fast han försökte vara modig var han rädd. Gång på gång stannade han och lyssnade. Smög någon bakom honom på stigen? Var det någon som nös?

Vad var det för ljud i trädtoppen där uppe? Kunde han vara säker på att det var en fågel eller …?

Och visst var det en gren som knäcktes bakom den där klippan! Vem hade trampat på den? Där borta blänkte något! Ett svärd i handen på en romersk soldat?

För varje gång Mung hörde eller såg något konstigt började hjärtat bulta. Knäna blev mjuka och ville vika sig. Ibland gömde han sig i något snår tills han hade