Glastornen

By KG Johansson

Pojken Hungrig ger sig ut i den isande vinternatten för sitt mandomsprov. Han ska bevisa att han gör sig förtjänt av det mer respektingivande namnet Varg. Ute på vandring, i en värld som är frusen till is och drömmarna sedan länge är djupfrysta, ser pojken en oförklarlig syn: ett jättelikt torn som bryter sig upp i skyn. Tornet är av blänkande is, men befinner sig mitt i ett gult och brunt hav. Ensam bestämmer sig pojken för att han måste veta mer och förstå de mystiska tornen. Men han måste närma sig vaksamt... illabådande hemligheter är på väg att ge sig till känna.Den här är den första delen i trilogin om Glastornen.Glastornen är en fantasyserie i en frusen, snötäckt värld. En dystopi där brutala kungar härjar, men där även den lilla och ensamma människan kan starta uppror. Delarna är fristående.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 24, 2021
• ISBN: 9788726741445

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

1

Namnsång

Han hette Hungrig och sjöng för att få ett namn.

Kölden bet ilsket i kinderna, trots att han hade dragit åt pälshuvan så hårt det gick, så att hans ansikte knappt syntes. Vid den här tiden på året visade sig solen bara några timmar varje dag – och dessutom gav den ingen värme, varken vid den här årstiden eller någon annan. Han var glad över sina fyrdubbla klädlager av björnskinn och vargpälsar.

Hungrig sjöng.

Han sjöng de gamla sångerna, sånger som hans far hade lärt honom innan han ens kunde gå. Han sjöng för den bleka solen, och för den bitande vinden, och för det salta vattnet i havet. Han sjöng sångerna som hans folk hade sjungit så länge någon kunde minnas.

Snö och vinande vind

vräker sig över världen

frost fjättrar fälten,

dagen är mörk som natten…

Stjärnorna var nålstick i ett svart förhänge. Månskäran hängde tyst och orörlig vid horisonten.

Hungrig sjöng och trampade rytmiskt med fötterna. Snön knarrade lågmält under snöskorna. Om han inte rörde på fötterna skulle de snart domna bort – och om hans fötter domnade bort skulle han aldrig få ett namn. Medan han sjöng vidare tänkte Hungrig på Krokfot, som hade gått ut för att sjunga för två vintrar sedan. Stammen hade väntat vid eldarna medan kvällen gick. De gamla hade berättat sagor från förr i tiden, men ingen brydde sig så mycket om dem: alla hade hört sagorna förr, och alla tänkte på Krokfot, som stod vid havet och sjöng för att få ett namn.

Innan kvällen blev natt hade Krokfot kommit tillbaka.

Han hade inte gråtit. Men alla hade sett att tårarna inte var långt borta. Krokfot hade skyllt saken på sin krokiga fot. Hans mor hade stoppat om honom slarvigt en gång när han var liten, så att hans fot hade blivit förfrusen. Efter det gick Krokfot lite haltande, och det var så han fick sitt barnnamn. När han kom tillbaka från sin sång påstod han halvsnyftande att smärtan i den gamla förfrysningen hade varit outhärdlig. De gamla hade sett på varandra. Ingen sade något, men alla visste vad det betydde.

Krokfot fick aldrig ett mansnamn. Han skulle aldrig få en kvinna och aldrig bli far. Nu bodde han i en hydda med de andra männen som inte var män. Ingen nämnde någonsin vad som hade hänt, men alla tänkte på det. Mest av allt Krokfot själv.

Det syntes i hans ögon.

Tanken på Krokfot fick Hungrig att sjunga starkare och trampa snabbare med fötterna. Snöskorna sjönk ned djupare, tills han hade trampat snön hård under sig.

Bitande köld

binder lemmarna

i isiga band –

Vad kommer jag att se? tänkte Hungrig.

Han undvek att tänka på att han kunde misslyckas.

Kvällen gick medan stjärnorna vred sig över himlen. Hungrig sjöng vidare. Hans fötter trampade. Han började bli hes, men det brydde han sig inte om. Att vara hes var tillfälligt. Att få ett namn gällde hela livet.

Det var Storbjörn och medicinmannen Rot som hade lämnat Hungrig här ute. Redan då var det så kallt att näsborrarna frös igen. Långa istappar hängde från Rots och Storbjörns skägg.

Storbjörn var Hungrigs far. Hungrig mindes hur han hade fått sitt barnnamn, den gången när Storbjörn och Hungrigs mor Reia hade gjort i ordning en middag för Örn och Aino. Eftersom Örn var stammens ledare var både Storbjörn och Reia lite nervösa. Reia hade satt fram fisken och isbjörnsköttet i god tid – och glömt att hålla ögonen på sin lille son, som hade lyckats äta upp all fisken innan middagsgästerna ens dök upp. Efter det hade han alltid kallats Hungrig. Numera var det en historia som alla skrattade åt, men Hungrig kunde fortfarande minnas hur nervös hans mor hade blivit när det hände. Det fanns något i Örns små stickande ögon som gjorde alla nervösa.

Utan att Hungrig märkte det började hans sång handla om hans egen barndom.

Han sjöng om det första han kunde minnas: isbjörnshudarna på golvet i hyddan. Det var på det golvet han hade legat när han hörde många av sångerna för första gången. Hans mor och far hade sjungit dem medan han lekte om dagarna och när han skulle somna om kvällarna.

Hungrig sjöng vidare om de stjärnklara nätterna när han var barn. Minnet flöt ihop med nuet. När han vände blicken uppåt såg han samma himmel som då. Han sjöng om månskäran och om hur Is vred runt stjärnorna på himlen.

Hungrig var på väg in i ett slags dröm. Han märkte knappt hur norrskenet bredde ut sig över natthimlen som en nyflådd hud. Flammorna ringlade och vred sig i kaskader av grönt och lila.

Och Hungrig stod under det sällsamma ljuset och sjöng om de gamla legenderna. Han sjöng den uråldriga sagan om att snön och isen hade brukat tina bort från marken. Det var verkligen en legend – alla visste att barmark var något som bara fanns inne i hyddorna, under djurhudarna. Ändå påstod den äldste mannen i byn, gamle Horn, att han mindes ett år när isen hade tinat bort från en sjö, så att man hade kunnat hämta vatten utan att först hugga hål. Alla skrattade alltid åt den historien, men Horn vägrade att erkänna att det var en saga. Medan folk fnissade bakom hans rygg brukade han påpeka att det fanns öppna vattendrag, där de vilda djuren drack.

Horn hade en historia som var ännu svårare att tro på: den om den gamle medicinmannen som hade kunnat göra eld. Man pratade sällan om den saken nu för tiden, eftersom Horn ofta blev arg eller ledsen när folk skrattade åt honom.

– Han gjorde eld! sade Horn mellan sina tandlösa gommar. Han hade två stenar, som han slog mot varandra. Till slut kom det gnistor, som han fångade upp i torkad mossa, och efter en stund kom rök och glöd ur mossan. Jag säger ju att han kunde göra eld!

Och kvinnorna fnissade tyst bakom ryggen på Horn.

Hungrig visste inte om det någonsin hade funnits någon som hade kunnat göra eld. Det var inte helt otroligt, för var skulle elden annars ha kommit ifrån? Kunde det verkligen vara så att elden hade brunnit oavbrutet ända sedan Brand lämnade världen för tusentals år sedan?

Det kanske måste vara så, sjöng Hungrig. För utan elden skulle alla människor frysa ihjäl: ingen skulle överleva de kalla nätterna. Därför fanns det alltid en eld i varje hydda, en eld som aldrig fick slockna. Man styckade narvalar för att få fett att bränna.

Men den här natten hade Hungrig ingen eld med sig. Det enda som höll honom varm var de tunga pälskläderna – och sången och trampandet. Han trampade vidare och sjöng om att han måste se något under natten. Ett djur, en växt, eller något slags tecken. Något som var ett meddelande från Is, ett meddelande om Hungrigs namn.

Det började bli sent på natten nu, och än så länge hade Hungrig inte sett något. Han sjöng om vad han hoppades få se. En falk, kanske, eller en lokatt. Hans blick gled ut över havet och han tänkte på valar. Ville han ha namnet Narval? Några gånger varje år fann stammen en strandad narval och styckade den enorma kroppen. Eller han kanske skulle bli Blåse? Så hade hans farfar hetat efter att ha sett en blåval komma upp till ytan och blåsa en plym av vatten i gryningsljuset.

Men vad Hungrig än skulle heta, så förutsatte det att han verkligen såg någonting under natten. Ett meddelande om hans namn.

Vad skulle hända om han inte såg något?

Hungrig tänkte på Örns och Ainos son, han som hade haft barnnamnet Tand och var förutbestämd att bli stammens ledare efter sin far.

Tand var en vinter äldre än Hungrig och hade alltså sjungit för sitt namn förra våren. Hungrig mindes hur Tand hade kommit tillbaka, skakande av köld, precis i soluppgången. Örn hade ivrigt frågat om Tand hade fått något namn, och hans son hade nickat, men givetvis utan att säga något. Namnet fick inte uttalas förrän vid ceremonin.

Hungrig tänkte ofta på den ceremonin. Örn och medicinmannen Rot hade stått framför Tand och bett denne att uttala sitt mansnamn. Pojken som skulle lägga av sig namnet Tand som en orm ömsar skinn såg sig omkring… och tvekade. Han tvekade så länge att flera av kvinnorna i stammen började röra på sig och utbyta blickar. Till slut hade pojken sett upp mot himlen, där en rovfågel syntes som en svart fläck ovanför havet, och sagt något halvhögt. Rot hade sett irriterat på honom och bett honom att upprepa. Örns son hade harklat sig, innan han med osäker sade:

– Vinge. Mitt namn är Vinge.

Hungrig hade sett i kvinnornas blickar att flera av dem tänkte samma sak som han.

Kunde det vara så att pojken som blev Vinge inte hade sett någonting under natten när han sjöng? Att han helt enkelt hade hittat på sitt namn vid själva ceremonin?

Det var en tanke som ingen vågade uttala högt. Vinge var ju faktiskt son till Örn. Om några år skulle det vara Vinge som ledde stammen. Ändå hände det fortfarande att kvinnorna kunde le på ett speciellt sätt när de sade namnet Vinge, eller att de kanske avsiktligt tvekade en sekund innan de uttalade namnet.

Hungrig sjöng vidare. Månskäran stod högt på himlen nu, och hans röst blev mer och mer lik ett kraxande.

Hungrig sjöng om ceremonin där Vinge hade fått sitt namn, och om hur den liknade alla sådana ceremonier sedan tidens början. Efter det gled hans sång över till hur tiden och världen faktiskt hade börjat.

Världen hade skapats för många tusen år sedan av guden Brand. Han hade skapat den av eld, och på den tiden, berättade legenderna, hade världen varit varm. Solen hade smält snön varje sommar, och det hade funnits öppna sjöar och rinnande floder.

Brand hade levt lycklig och sett på världen han hade skapat tillsammans med sin syster Is. Men efter tusentals vintrar hade Is svikit sin bror.

Sveket gjorde att värmen försvann ur Brands hjärta. Och när hans hjärta blev kallt blev hela världen kall. Nästan allt vatten frös till. Det enda flytande vattnet fanns i det salta havet, och förstås under istäcket i floder och vissa sjöar. Träd och andra växter dog, utom mossa och lavar som fortfarande växte under snön.

Hungrig sjöng om Brands kärlek till sin syster, och om hur Is hade gjort sin brors hjärta kallt genom att svika honom.

Sedan tänkte Hungrig på Eila.

Eila var inte hans syster. Inte på det sättet att de hade samma mor och far. Men de hade vuxit upp tillsammans, och hon var ett år yngre än han. Efter minnena av hudarna på golvet i hyddan och de stjärnklara nätterna var Eila den som Hungrig mindes bäst från sin barndom.

När han hade fått ett namn och blivit man skulle Eila bli hans kvinna.

Hungrig sjöng om att Eila aldrig skulle svika honom som Is hade gjort med Brand. Så länge Hungrig levde skulle han ha värme i sitt hjärta för Eila, hon som hade varit hans syster och skulle bli hans söners mor.

Hungrig hade slutat tänka i ord. I stället såg han bilder framför sig. Han såg Eilas vita tänder när hon log. Han såg hennes mörka hår ovanför pälskragen, när de satt vid elden inne i hyddan. Han såg den mjuka huden på hennes hand medan hon lagade fisknäten. Bilderna förvandlades direkt till sång, men vid det här laget var det en sång som inte innehöll ord – åtminstone inte ord som fanns i något språk.

Hungrig trampade vidare och sjöng ord som bara han själv kunde förstå.

Lite senare försvann bilderna av Eila. Nu marscherade Hungrig på stället utan att vara medveten om att han gjorde det. Han hade gått ut för att få ett namn, men i stället hade iskylan och hungern fått honom att glömma sitt gamla namn.

Han visste inte längre vem han var.

Pojken som skulle bli man sjöng utan ord om vad som helst som dök upp i hans hjärna. Just nu handlade det om hur han hade fiskat med sin far. Hur de hade lagt ut nät i havet, och hur Storbjörn hade lärt honom att allt i naturen på något sätt äter allting annat.

– Men ingen äter oss människor, hade Hungrig sagt.

Storbjörn hade skrattat.

– Det beror bara på att vi bränner våra kroppar, när de har dött, eftersom vi vill förenas med Brand. Om vi inte gjorde det skulle maskarna äta upp oss också. Och ibland blir människor uppätna av isbjörnar…

Allt i naturen är ett kretslopp, hade Storbjörn sagt. Allt är en balans, där alla varelser är beroende av alla andra för att kunna överleva. Just nu var det Is som styrde, men ändå inte fullständigt – för om Is fick hela makten skulle solen slockna och haven frysa till is. Och om Brand härskade över allt skulle allting förtäras i eld. På samma sätt fanns det en balans mellan alla levande varelser i världen.

Hungrig sjöng om hur de hade vittjat näten, och hur han hade tyckt synd om en sprattlande fisk och kastat tillbaka den i havet. Nästa sak han mindes var att han satt på marken med svidande kind.

– Gör aldrig så! hade Storbjörn sagt med låg röst. Vi har inte råd att tycka synd om fisken. Den tycker inte synd om sig själv. Den vet att den är vår mat. Förstår du, Hungrig?

Hungrig hade nickat med tårar i ögonen. Det var den enda gång han kunde minnas att Storbjörn hade slagit honom. Hungrig visste att andra pojkar – till exempel Vinge – kunde bli slagna rätt ofta av sina föräldrar, men fastän Storbjörn var hetlevrad till humöret och ofta hade gett Hungrig minnesvärda utskällningar så tyckte han inte om att slå sin son.

– Jag tycker inte om att slå någon överhuvud taget, hade han sagt en gång. Särskilt inte någon som är så mycket mindre än jag. Och absolut inte min egen son.

Hungrig sjöng om Storbjörns första isbjörnsjakt, den första gången när han hade varit med om att gillra snarorna. Storbjörn hade väntat tillsammans med de andra männen. När isbjörnen fastnade i snaran hade Storbjörn och Örn dödat den med spjut. Men gamlingen Valross hade haft lite för bråttom fram till den döende björnen, och precis innan isbjörnen dog hade den huggit till mot hans hand. Sedan dess kallades gubben aldrig för Valross: på sin ålders höst hade han fått sitt tredje namn, som var Två fingrar. Gamlingen tyckte att historien var så bra att den var värd förlusten av ett par fingrar. Han höll fortfarande gärna upp sin sargade hand och berättade historien för stammen än en gång

Spjuten fick bara användas i isbjörnsjakter, och innan man tog fram dem måste Rot läsa en besvärjelse över dem. Hungrig hade frågat varför, och Storbjörn hade talat om att vapen var något som människor måste undvika. Det fanns gamla sagor om människor som hade använt vapen mot varandra, sade Storbjörn. Människor som hade dödat varandra. Men människolivet var för värdefullt för att slösas bort på det sättet.

Ändå var stammen döende.

När Storbjörn var ung hade stammen innehållit ett dussin dussin människor. Nu var de knappt hälften så många. Och det föddes inte många barn längre.

Hungrigs röst var bara ett svagt kraxande nu. Men det spelade ingen roll. Han visste inom sig vad han sjöng. Just nu var det en dödssång för stammen.

Skulle Hungrig själv bli den siste? Eller Eila?

Eller skulle Hungrig och Eila få barn tillsammans?

Precis när han tänkte den tanken såg han vargen.

Hungrig hade sett vargar förr. De var små och magra, och dessutom hade de vit päls för att inte synas i snölandskapet.

Vargen som satt framför honom var annorlunda.

Den var större än de som Hungrig hade sett förr. Och den såg inte mager ut. Det var svårt att se under den tjocka pälsen.

Pälsen, som inte var vit.

Den här vargen hade en päls som var grå eller gråbrun. Den skulle aldrig kunna gömma sig i snön. För ett ögonblick undrade Hungrig förvirrat hur den hade kunnat smyga sig på honom.

Han glömde sina funderingar när vargen reste sig och tog några steg mot honom. Hungrig tänkte inte ens på att vara rädd.

Vargen kom fram till Hungrig och satte sig ned på bakhasorna. Den lyfte huvudet.

Vargen stack fram nosen och slickade på Hungrigs handske.

Utan att tänka tog Hungrig av sig handsken. Kylan bet genast till på hans nakna hand.

Vargen slickade Hungrig på handen.

Hungrig såg ned på det gråbruna djuret.

Vargen mötte hans ögon.

Hungrig hade aldrig förr sett en sådan blick från ett djur. Vargen såg honom rakt i ögonen, utan att se bort eller fladdra med blicken. Hungrig fick en känsla av att djuret läste hans innersta tankar.

Just då hörde han en röst i sitt huvud.

Rösten talade till honom. Den sade:

Du är Hungrig och jag är varg.

Men vi ska mötas igen. Då ska du vara varg och jag Hungrig.

Hungrig blundade för ett ögonblick.

När han såg upp