Whisky och plättar med sylt

By Mia Ahl

En dag när Vendela kommer hem, sitter hennes mamma utanför dörren. Hon har rymt från sin man, Karl. Denna är den första av en lång rad händelser som får Vendela att tänka tillbaka på sitt liv, på de beslut hon tagit och hur de påverkat människorna runt omkring henne.

Bokhandeln som familjen äger, måste göra stora förändringar för att överleva. För Karl, som alltid fått sista ordet, blir omställningen svår. Vendela, som aldrig haft en tanke på bokhandeln, blir inblandad, då svägerskorna ber henne om hjälp.

Vendelä är ensamstående med sin 10-åriga dotter Tilda och har ett komplicerat förhållande till Tildas pappa Måns. En dag berättar han att han har fått jobb i Boston, hur ska det nu gå med Tilda?

Ska Vendelas celibat bli långvarigt? Blir det något med den store charmören Roger eller med grannen Björn...?

Följ Vendela under en händelserik månad av hennes liv, efter vilken inget någonsin blir sig likt igen. Hon som alltid varit ganska självständig, upptäcker att familjen faktiskt betyder en hel del....

Boken är en fristående fortsättning på Blå ögon och svart magi.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 22, 2019
• ISBN: 9789178292288

Book preview

1996

Göteborg, fredag 1 mars 2012

När Vendela klev ut från kliniken strax efter fem möttes hon av ett riktigt snöfall. Stora vackra flingor störtade likt kamikazepiloter mot trottoaren där de genast förintades till smutsbrunt slask. Det var som om vintern tagit ett sista krafttag med att slänga ut all gammal snö som låg och tog upp plats på himlens hyllor.

Vendela hoppades att det var sista snöfallet före våren, men anade att vintern skulle ta tillbaka förlorat territorium åtminstone två gånger i mars och en gång i april. Varför var våren alltid en så obeslutsam årstid? Sommaren smög sig på utan att man märkte den förrän den stod där i all sin blommiga prakt, och hösten makade sig in bit för bit med regn och vindar som svepte bort gula löv. Det var bara våren som tog ett steg fram och två bak.

Så sköt hon undan de gråa tankarna. Hon var torr och varm om fötterna och hade en barnledig helg framför sig.

Just den här helgen innehöll allt hon önskade sig.

Först en utekväll med kompisar. Sen lördagen med hushållsarbete och kultur. Rejält med motion på söndagen kombinerat med mer tjejsnack. Mer hushållsarbete.

Och bäst av allt, när klockan blev sex på söndagskvällen skulle Tilda komma tillbaka, sprickfärdig av prat. Och de skulle båda vara nöjda med att ha firat helg på var sitt håll, men ännu mer belåtna över att träffas igen.

Vendela sneddade över gatan och gick längs Pusterviksgatan bort mot bron över Rosenlundskanalen. Göteborg visade sig från sin sämsta sida. Hon var kall i ansiktet och våt om fötterna när hon klev in i sin mataffär.

Morgonen därpå skulle hon ligga länge och sedan duka fint i köket med ren gul duk, ett stearinljus, kaffemugg och assiett. Hon skulle koka sig ett ägg och äta många rostade smörgåsar med både ost och marmelad. Dricka te bryggt i kanna. Redan nu kände hon hur skönt det skulle bli.

Med matkassen i ena handen traskade hon vidare mot Kungsgatan och fram till trapporna som ledde upp till Norra Liden.

Sedan travade hon uppför trapporna till sin lägenhet på fjärde våningen. det fanns hiss i huset men Vendela var noga med vardagsmotionen. Hennes skosulor som lämnade smutsiga spår efter sig skrapade lätt mot trappstegen. Hon stannade hon förbluffad på sin egen avsats.

Utanför hennes dörr satt en kvinna på en liten stol med spensliga, snirkliga ben. Kvinnan var drygt sextio, hade kort grått hår, mörk kappa och svarta stövlar. Hon höll sin handväska i knät med båda händerna, på samma sätt som en ekorre håller en hasselnöt. Bredvid stod en liten resväska. Hennes ansikte var lite flammigt, som av tårar, men när hon såg Vendela log hon ett tappert leende.

Mamma?! utbrast Vendela.

Borås sommaren 1969 till julen 1971

När Iris Andersson klev in i Mörcks bokhandel den där julidagen år 1969 hade hon ingen aning om att hela hennes framtid stakades ut i just det ögonblicket. Hade hon vetat det är det möjligt att hon stannat, betraktat framtidsfilmen, mumlat något om ett missförstånd och sedan backat ut så snabbt som möjligt.

Nu blev hon i stället stående en stund strax innanför dörren innan hon samlade mod och klev fram till disken.

God dag, sa hon och neg fastän kvinnan bakom disken inte verkade vara mycket äldre än hon själv.

God dag, svarade Lisbeth Mörck, för det var hon som stod där. Hon var mycket riktigt bara fyra år äldre än Iris och hon var bokhandlarparet Mörcks andra barn. Hon var förlovad, med riktig guldring, och även gravid, vilket tvingade fram ett bröllop lite hastigare än man tänkt sig.

Jag heter Iris Andersson, sa Iris.

Jag är det nya biträdet, fortsatte hon och tyckte genast att det lät förskräckligt pretentiöst.

Åh. Välkommen, sa Lisbeth och log brett, för hon var en vänlig människa som lätt kunde föreställa sig hur det var att vara Iris i det ögonblicket.

Hon visade var Iris kunde hänga sin kappa, om hon haft någon, och byta skor. Hon såg på Iris, som hade kortkort ärmlös bomullsklänning och platta skor, och sa sedan att man lade vikt vid hövligt uppträdande och korrekt klädsel. Iris förstod att hon menade ärmar som täckte minst en decimeter av överarmen, strumpor året runt och inget duande av kunder. Hon hade helt rätt på alla tre punkterna. Så småningom lärde sig Iris att hon kunde dua Lisbeth när ingen hörde det, men hon måste alltid säga herr och fru till kunderna.

Egentligen hade Iris inte tänkt sig att stå i bokhandel. Hon läste inte så gärna böcker, utan valde hellre Bildjournalen. Den enda bok hon verkligen läst noga förutom sina läxböcker var Boken till dig av Kerstin Thorvall. Den kunde hon nästan utantill.

Iris hade först sökt jobb i de av stans affärer som sålde damkläder. Men ingen av dem hade behov av en ung oerfaren expedit. Det hade man inte heller i blomsteraffären, eller i presentbutiken. Hon hade kunnat arbeta hos Fröken Björk som ägde tygaffären, men hon var så kitslig, det visste Iris, som själv var kund där.

Så det blev bokhandeln. Iris hade inte vänt sig till arbetsförmedlingen. Hon hade helt enkelt gått från butik till butik med en vidimerad kopia av betyget från flickskolan i ett brunt kuvert och frågat. Hon hade referenser också, eftersom hon suttit barnvakt hos tre familjer i grannskapet, och alla kunde intyga att hon var ansvarsfull och hederlig. Och hade ett trevligt sätt.

Iris trivdes rätt bra i bokhandeln, fast hon hade gräsligt ont i ben och fötter hela första sommaren innan de, benen alltså, vande sig vid att gå och stå hela dagarna i skor med klack.

Hon tyckte om att ställa upp böckerna i rätt ordning och att arrangera papper, kuvert och pennor på korrekt sätt i hyllorna. I september slutade Lisbeth och även om Iris ibland kände sig osäker gentemot kunderna, som hon förstod såg henne som en liten flicka, så växte hennes självförtroende. Hon visste att hon var ett bokhandlarbiträde, som visste precis vad som fanns i lager och vad som kunde beställas hem om kunden så begärde.

När Iris insåg att Karl Mörck faktiskt uppvaktade henne blev hon både smickrad och förskräckt. Nog hade hon gått ut med pojkar förr. Hon hade till och med kysst några av dem. Men det här var annorlunda. Han började med att lägga bort titlarna med henne. Det skedde en dag ute i pentryt. Iris brukade ta med sig sina lunchsmörgåsar och sätta sig i parken för att äta dem. Men den här dagen regnade det och det var veckan före lön, så hon hade inga pengar till en cafélunch. Hon tjänade 8 kronor i timmen och det var inte dåligt. Av lönen betalade hon hem 200 kronor var månad och sparade sedan nästan lika mycket på en postsparbanksbok. Resten försvann på nya kläder, tidningar, smink, ep-skivor och biobesök. Och nylonstrumpor som så lätt gick sönder där i bokhandeln som var full av förargligt stickiga hyllor.

Hur som helst satt hon den här dagen vid det lilla bordet och åt smörgåsar med leverpastej och saltgurka på. Det var hennes mamma som hade lagt in gurkan, för som den fina flicka hon var bodde Iris fortfarande hemma hos mor och far som.

Och så kom han in för att ta sig en kopp kaffe. Karl Mörck gick alltid hem till sin mor för att äta lunch, men sedan brukade han dricka lite kaffe i pentryt innan han gick ut i butiken igen. Iris tyckte att det lilla rummet blev trångt när han klev in. Hon for upp och tog fram kopp och fat åt honom och hällde upp kaffe från tv-kannan.

Sedan ställde hon kaffet framför honom och sa:

Var så god, herr Mörck.

Inte ska Iris säga herr till mig, sa han då och log.

Nehej, pep hon.

Säg Karl.

Karl, upprepade hon och insåg att vad han än kallades så inte var det Kalle.

Sedan satte hon sig och drog åt sig sin tidning och bet i sin smörgås.

Vad läser du? undrade han och då vände hon på tidningen så att han såg omslaget, medan hon tuggade frenetiskt för att inte behöva säga Bildjournalen med munnen full av mat, som kanske, oh fasa, skulle spruta ut över bordet.

När deras blickar möttes över bordet blev hon alldeles matt. Dels för att han hade så vackra bruna ögon, dels för att hon skämdes över att hon satt i en bokhandel och läste en flicktidning. Och för att han hade ett så vackert leende med vita, breda tänder där ena framtanden låg lite snett över den andra. Och för att hon såg ner på sin smörgås och där upptäckte ett perfekt avtryck av sitt eget tandgarnityr i leverpastejen. Leverpastej är ju aldrig särskilt estetiskt tilltalande, men det här var ganska hemskt. Hon rodnade häftigt och Karl, som inte hade en aning om att hon tänkte på leverpastej, log igen och sa:

Du borde läsa böcker i stället. Vi har ju läsexemplar.

Jaha, sa Iris på inandning.

I fortsättningen såg hon till att nappa åt sig en bok de dagar hon åt inne i pentryt. Men oftast hade hon en tidning med sig och det var den hon egentligen läste.

Till julen det året fick hon en julklapp av Karl. Hon rodnade häftigt när hon tog emot det lilla platta paketet, för hon hade ingen present till honom. Hon fick en bonus också, i ett kuvert med flera nya prasslande tiokronorssedlar. Kuvertet öppnade hon samma kväll för att dryga ut sin egen julklappskassa, men den tunna boken öppnade hon inte förrän på julaftonens kväll.

Det var En flykting korsar sitt spår, av Aksel Sandemose.

Iris blev lite besviken. Hon började läsa boken, men orkade aldrig igenom den utan blev tvungen att läsa sista kapitlet för att se hur den slutade och det blev hon inte mycket klokare av. Och det där med Jantelagen begrep hon aldrig. Men det sa hon inte till någon, allra minst till Karl Mörck. Hon tackade honom för boken när hon var tillbaka på arbetet efter juluppehållet.

Då frågade han om han fick bjuda henne på bio.

Först blev hon förskräckt. Han var så gammal. Tio år äldre än hon, det hade hon tagit reda på. Men hon kände sig även smickrad. Han var en riktig man. Han såg bra ut och hade kostym med slips och luktade gott av Old Spice. Han hade den där lätta doften av farlighet som äldre män har när en flicka är sjutton år, snart arton.

Så Iris tackade ja. De gick på bio och sedan på kondis där de beställde in kaffe och bakelser, men Iris var så uppskärrad av Karls närhet och doft att hon inte kunde äta. Hon bara satt där och föste napoleonbakelsen runt, runt med den lilla gaffeln som var som en kniv på ena sidan.

Smakar det inte? undrade Karl.

Jo då, sa hon snabbt och fnittrade lite medan hon lyfte en bit av det smuliga bakverket till munnen. När hon svalt böjde han sig fram och strök henne längs ena mungipan.

Du hade en bit kaka där, sa han.

Iris trodde att hon skulle svimma av hänryckning.

Karl uppvaktade henne långsamt och målmedvetet hela det året. Julen 1970 fick hon det årets nobelpristagare i julklapp, och året därpå fick hon ett guldarmband i födelsedagspresent. Hon fyllde nitton och alla, i synnerhet Karl och hennes mor, ansåg att de var förlovade.

Resten, guldringarna och bröllopet, var bara en formalitet. Iris insåg att hon var förälskad. Hon uppskattade Karl för att han var noggrann och korrekt, men han såg också bra ut. Han var ett kap för vilken flicka som helst.

Göteborg, fredag 1 mars 2012

Vendela skyndade sig att låsa upp dörren och fösa in sin mor i hallen. I samma ögonblick hörde hon telefonen. Hon insåg att den ringt länge. Det var som om luften redan fyllts med ivriga ringsignaler och därför darrade lite extra. Hon nappade åt sig den lilla bärbara telefonen från hallbyrån, samtidigt som hennes mor försvann in i badrummet med en lättad suck. Vendela såg hur den röda markeringen på låset for upp som en varningsflagg.

Vendela Mörck.

Åh. Någon i andra ändan drog efter andan. Så kom det:

Vendela! Det är Rigmor. Något hemskt har hänt.

Rigmor var Vendelas svägerska, gift med Sven, den äldste av barnen Mörck. Hon var utmätt med exakta mått, av medellängd och med ett så ordinärt utseende att ett signalement på henne passade de flesta svenska kvinnor, utom möjligen Anita Ekberg eller Birgit Nilsson.

Rigmor, vad är det?

Iris är försvunnen!

Vad?

Hon är borta. Helt enkelt borta. Karl var hos doktorn i dag och då försvann hon bara. Gick ut ur väntrummet och försvann. Utan ett ord. Och när Karl kom ut var hon bara borta.

Vendela tänkte så det nästan värkte i huvudet.

Hos doktorn, sa hon till slut, helt enkelt för att hon inte kom på något annat att säga.

Ja. Det var kontroll i dag. Och Karl har varit så duktig. Allt var bra. Doktorn var så nöjd med honom.

Rigmor lät som om hon talade om ett barn som lyckats hoppa på ett ben och rita en gubbe på fyraårskontrollen. Hon fortsatte: Men när han kom ut hade Iris bara gått sin väg. Och vi vet inte var hon är. Och vet du vad de sa hos polisen?

Nej, mumlade Vendela.

Jo. De sa att hon var en vuxen kvinna, så de gör inget förrän det gått ett par dagar.

Det verkar väl rimligt.

Rimligt?! Det ska vara du som säger sånt!

Jaha, där satt pilen. Den som Vendela bara väntat på.

Hon är ju vuxen.

Iris skulle aldrig försvinna så där. Hon måste vara kidnappad. Eller så har hon blivit sjuk. Vi frågade överallt på sjukhuset, men där var hon inte.

Kidnappad!? Vendela. Hon hade ett öga riktat mot badrumsdörren där den röda skylten fortfarande var uppe. Men det var alldeles tyst där inne, inte ens vattnet från handfatet hördes porla. Hon anade att Iris stod där innanför dörren, andlöst lyssnande. Vendelas andra öga spanade ut i trapphallen där Iris väska stod kvar bredvid den lilla pimpinetta stolen hon haft med sig, och suttit på. Kvar på golvet låg också matkassen från 7-eleven. Vendela kunde skymta äggkartongen. En kall vind svepte upp genom schaktet som var trapphallen och strax därpå hörde hon porten slå igen där nere. Hon drog efter andan och sa snabbt.

Rigmor. Sluta jaga upp er. Jag vet var hon är.

Vet du?!

Ja.

Var? Vad har hänt henne? Så ramlade polletten ner och Rigmors röst blev hårdare. Hon är hos dig! Får jag tala med henne. Så hänsynslöst av henne att bara … bara ge sig av så där.

Rigmor stammade av upphetsning, men slutade inte tala.

Förstod hon inte att vi skulle bli oroliga? Här sitter vi allihop hemma hos Karl och väntar på att hon ska höra av sig.

Nej, du kan inte tala med henne. Jag vet var hon är, men det går inte att nå henne just nu.

Det var faktiskt sant. Iris ansåg att när en dam var i badrummet, så kunde man inte tala med henne. Då fanns hon knappast och det hon gjorde där var nästan onämnbart. Vendela visste att om hon nu försökte banka på dörren, eller tala med sin mor genom dörren, skulle hon mötas av tystnad eller på sin höjd ett diskret spolande av vatten i handfatet. Om huset började brinna och brandmän i full mundering började bearbeta badrumsdörren med yxor skulle Iris antagligen snabbt dra av sig strumpbyxorna och låtsas att hon höll på med lite handtvätt.

Inte? Rigmor lät klentrogen, men hämtade sig snabbt och sa:

Din pappa vill tala med dig.

Med ett hummande fann sig Vendela i sitt öde.

Vendela! Karl lät riktigt ivrig.

Ja.

Hon hörde hissen susande ta sig uppåt i schaktet, passera våning fyra och resa vidare. Hon undrade vad den eller de som stod där inne tänkte när de skymtade hennes plastkasse, Iris lilla resväska på hjul och den spinkiga stolen ute i hallen.

Men hennes far hade ingen aning om hur hennes tankar fladdrade. Han talade om det som var viktigt för honom just då.

Hon bara gick sin väg. Doktorn var så nöjd med mig. Värdena var riktigt bra. Och så gör hon så mot mig. Sköterskan sa att hon gick med en gång. Så fort jag kommit in till doktorn. Och hon sa inte till någon vart hon skulle. Och det blev så besvärligt. Så mycket trafik på parkeringsplatsen. Jag nästan krockade med en man som kom från fel håll. Och han hade mage att säga att det var jag som körde fel.

Karl var tvungen att hämta andan innan han fortsatte:

Och när jag kom hem var hon inte där heller.

Pappa, jag ska tala med henne, lovade hans dotter tålmodigt.

Är hon hos dig? Varför det? Får jag tala med henne?

Det går inte. Jag kan inte nå henne just nu. Men, sa Vendela med skarpare röst, samma som hon brukade använda till barnpatienter, som kom med ännu en anledning för att uppskjuta behandlingen en minut eller två, när jag får kontakt med henne, ska jag framföra det du just sagt.

Vad?

Att det är besvärligt för dig att hon är försvunnen. Vendela hörde själv den vassa udden i sin röst.

Men Karl hade krokodilskinn och sa bara: "Men det är ju besvärligt."

Pappa, vi kan väl lägga på nu. Jag står i min hall med ytterdörren öppen.

Men varför gör du det?

För att ni ringde i samma ögonblick som jag kom hem från jobbet.

Jaha. Jobbet. Jaha. Ja, hälsa lilla Tilda då. Och be din mamma ringa så snart hon kan. Säg att jag inte är arg på henne.

Det ska jag hälsa. Vendela lade på luren innan någon annan kom på att de ville tala med henne. Hon kunde se dem framför sig allihop. Hennes far i tv-fåtöljen med fotstöd, hennes bröder och svägerskor i soffgruppen. Hennes brorsöner som sprang runt, runt och lekte krig eller väsnades i största allmänhet. I vanliga fall brukade någon, oftast hennes mor, försöka få dem att lugna ner sig, leka något stillsammare eller gå utomhus och väsnas.

Antagligen hade Rigmor dukat fram kaffe och smörgåsar. Eller hade hon serverat det i köket? Troligen, Rigmor var försiktig med mattor och möbeltyg även i krissituationer.

Vendela bodde i en lägenhet på tre rum och kök, som hade verkat mycket stor när hon flyttade in för drygt sju år sedan. Numera hade Tilda vuxit och fyllde ett större utrymme.

Alla rummen låg i fil med fönster åt gården. Väggarna var ljusa och golven av trä. Alla rummen, utom Tildas, var möblerade enligt Vendelas sparsmakade stil, som delvis bottnade i att hon helt enkelt inte brydde sig särskilt mycket, så länge hon hade en skön soffa att halvligga i och böcker att läsa. Alltså hade vardagsrummet en dyr hörnsoffa, kontant betald, och en hel vägg med bokhyllor där böckerna stod i bokstavsordning efter författaren.

Det enda föremål som inte var diskret var lavalampan. Den stod i vardagsrummet på ett eget bord i hörnet bredvid dörren till Vendelas sovrum. När den var tänd lyste den med ett rosa skimmer och släppte upp röda bubblor, som alltid fick Vendela att tänka på blödningar. Lavalampan var Vendelas, men det var Tilda som hade bestämt att den skulle stå just där i hörnet där den syntes från köket och vardagsrummet. Det var också hon som brukade tända den.

Vendela hade lyft in matkassen och den lilla resväskan, men tvekat framför stolen. Vem tillhörde den? Hon hade aldrig sett den förr i hela sitt liv. Så vitt hon visste, stolar ger sällan outplånliga intryck. Den var gråvit, med spensliga ben, oval rygg och en bullig dyna i mellanblått. Dynan var broderad med korsstygn. Rosor i gult och rött prunkade bulliga som kålhuvudet mellan gröna spetsiga blad.

Hade Iris rest från Borås till Göteborg med en stol? Och varför?

Inte förrän Vendela stod i köket och plockade upp maten, kom Iris ut till henne.

Nu var hon nykammad och hade lagt på nytt läppstift, men såg ändå så trött och moloken ut att Vendela gav henne en lång kram.

De stod så en stund, så drog Vendela fram en stol åt Iris.

Är du hungrig?

Ja. Iris lät nästan generad.

Vendela öppnade kylskåpsdörren fast hon visste att där var nästan tomt. Hon hade planerat att handla jättemycket på lördagen. Hon hade ägg, mjölk och bröd. Hon kunde göra en omelett. Vispa den så att den blev fluffig och len i konsistensen, servera den med bröd och några tomatskivor. Men det kändes fel. Hennes kök var platsen för ett krismöte och riktiga kriser kräver annan mat än fluffiga omeletter. Då krävs fett och socker.

Vill du ha plättar? undrade Vendela. Plättar med sylt. Jag har vispgrädde på sån där spritsmoj också.

Ja tack. Plättar blir gott, sa Iris och ett blekt leende skymtade i hennes mungipor.

Vendela öppnade dörren till skåpet med torrvaror. Hon behövde inte stå på tå för att nå den näst översta hyllan.

Vendela var lång och smal på gränsen till mager. Hon hade stora fötter och händer med långa, lite knotiga fingrar. Ögonen var gråblå och håret, som kanske var det bästa hos henne, var ljust och mycket rakt. När hon var yngre hade hon haft det i en lång fläta på ryggen. Men så hade hon klippt sig när Tilda var baby och behållit det kort. Hon sa till folk att det var mer praktiskt så, men det var inte hela sanningen. Vendela njöt av att gå till hårfrisörskan. Hon tyckte om att höra saxens viskande snipp, snipp runt öronen och njöt av att känna någons händer professionellt vänligt mot hennes hårbotten.

Bakom mjölpåsen stod en flaska.

Vill du ha lite whisky, frågade Vendela och höll fram den trekantiga flaskan.

Dricker du whisky?

Nej, inte egentligen. Jag fick flaskan av min chef. Han dricker inte. Själv fick han flaskan av en patient och hade inte mage att tacka nej. Så han gav den till mig.

Vendela hade inte druckit särskilt mycket av whiskyn hon heller. Hon hade tagit sig ett glas i november då hon drabbats av en rejäl influensa. Alla sa att whisky var ett så bra botemedel när man var sjuk. Men hon hade inte märkt någon effekt mer än att hon blev ännu luddigare i huvudet. Tanken var kanske att man skulle ta sig en rejäl klämtare och gå och lägga sig att sova sedan. Men den möjligheten hade inte Vendela haft för hon hade Tilda. Visst hade hon kunnat parkera tösen framför tv:n och sig själv i sängen med dörren halvöppen. Men tänk om nu någon hade ringt och Tilda svarat:

Mamma kan inte prata i telefon. Hon sover för hon har druckit sprit.

Nioåringar som inte är vana vid att mor dricker kan tänkas häva ur sig något sådant. Vendela visste att ensamma mammor måste vara mycket ordentligare än alla andra mammor för att nå upp till godkänt.

Annars var det inte så att Vendela drack sprit. Men hon gav sig inte in i någon diskussion om detta utan hällde upp ett glas åt sin