Nilsson och Matilda

By Gunvor Håkansson

På Björkvägen bor elvaåriga Ann-Eva och hennes bästa kompis Fredde. Deras hus är alldeles nybyggda, men det finns också några gamla hus på gatan. Gamla Matilda bor i ett riktigt kråkslott - och så har ju Nilsson sin uppfinnarverkstad. En gång i tiden var Nilsson och Matilda goda vänner, men sen kom en uppfinning och förstörde allt! Tänk om de aldrig mer pratar med varandra?När Fredde och Ann-Eva hör talas om något som heter "Vänliga Veckan" bestämmer de sig för att göra något alldeles speciellt. De ska få Nilsson och Matilda att bli vänner igen! Men om det ska lyckas måste de nog vara riktigt påhittiga. Kommer det att gå vägen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 14, 2021
• ISBN: 9788711787243

Book preview

Gatan

VÄNLIGA VECKAN stod det i alla bussar och i tunnelbanan. VÄNLIGA VECKAN läste vi på affischer.

– Man kanske borde göra något…sa Fredde.

– Vi kunde försöka, sa jag.

Det gjorde vi och nu ska jag tala om hur det gick. Men först måste jag berätta lite om gatan där vi bor.

Nilsson säger att det är som en liten värld för sig

Nilsson bor alltså här, och Matilda och Fredde.

Och så jag. Jag är elva år och går i femman. Jag har blå ögon och långt ljust hår och ser alldeles vanlig ut. Nästan alla har långt hår i min klass, killarna också.

Det gör att folk tar fel ibland.

– Den här flickan var före, sa en dam en gång i fruktaffären och pekade på Fredde.

– Flicka! Jag är väl ingen flicka, sa han och vände sig om.

Inte för att det gjorde stor skillnad. Han är lika långhårig och lockig framifrån.

Vi bor på Björkvägen, mamma, pappa och jag.

– Bor du där? sa de i klassen när vi hade flyttat in. Där som ser så tråkigt ut.

När vi kom var här en rad precis likadana gråa hus, några med byggnadsställningar framför. På de nya gräsplättarna på framsidan stod smala pinnar som skulle bli träd.

– Det är nog björkar, trodde mamma.

Men det blev lönnar.

Vi trodde aldrig att vi skulle trivas här men det gör vi. Först ville vi inte hit, men pappas arbete flyttade och då var vi tvungna att följa med. Mamma fick byta plats och jag fick byta skola. Vi tyckte inte om det men ville inte vara utan pappa. Så vi följde med som sagt.

Först hade jag ingen att vara med. Jag satt inne och hängde efter skolan.

– Ska du inte gå ut? undrade mamma. Ut och leka.

– Äsch, jag har ju ingen att vara med, sa jag.

Nu har jag Fredde.

Hans familj flyttade också hit fast lite senare än vi. Deras hus blev inte färdigt förrän någon månad efter vårt. Nästan varje dag kommer Fredde och visslar utanför.

– Jag kommer, ropar jag.

Och så kilar vi iväg tillsammans. Det finns massor man kan göra här på gatan. Vi har aldrig tråkigt.

På den nya gatan finns en del kvar sedan förr i världen. Först har vi huset där Matilda bor. Det är en villa med trädgård runt omkring.

– Ett riktigt kråkslott, säger pappa.

– Tänk att värma upp det om vintern, säger mamma och ryser.

Villan har ett torn i ena gaveln. Jag skulle inte ha något emot att bo i ett torn. Rummen är mycket roligare i gamla hus än i moderna. Det finns trappsteg mellan några rum i Matildas hus och utbyggda fönster. Burspråk kallas det visst. Och valvbågar mellan ett par av rummen.

Fast allra bäst är trädgården.

Jag gillar trädgårdar där det växer allt möjligt och där man kan gå omkring och titta.

Både Fredde och jag var med i gänget som pallade äpplen i Matildas trädgård i höstas. Det tråkiga var att någon råkade bryta en stor gren på ett av träden. De andra såg också tilltufsade ut efteråt. Först trodde vi att det skulle bli förhör om det i skolan och var väldigt rädda. Men det blev det inte.

Vet ni vad Matilda gjorde?

Hon ställde ut en korg med fallfrukt utanför staketet. Var så god och ta, stod det på en lapp som hon hade satt fast ovanför.

Gissa om vi skämdes?

Fredde och jag hälsar alltid artigt på Matilda.

– Goddag, goddag, säger hon och ler.

Men jag tror att hon vet.

Matilda är väldigt gammal, kanske över sjuttio, och hon har inte någon att vara med. I och med de nya husen försvann alla hennes vänner