Att få rida igen

By Eva Berggren

Doktorn har sagt att Mia aldrig mer kommer kunna springa. Kanske kan hon träna upp sina ben så pass mycket att hon med stöd av käppar kan ta sig runt på egen hand, men då krävs mycket träning. Och att Mia ska kunna sitta på en hästrygg igen känns som en omöjlighet. Varför skulle just hon råka ut för en bilolycka? Ändå drömmer Mia sig bort till hästarna och livet i stallet... Finns det verkligen ingen chans för henne att vara hästtjej, trots rullstolen?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 2, 2018
• ISBN: 9788711802823

Book preview

Egmont-koncernen

1

Hon vaknade tidigt. Det kändes ovant och luktade inte som hon blivit van att det skulle lukta de senaste åren. Och ingen kom in i rummet och tände taklampan med ett hurtigt »god morgon».

Hon var ensam.

Grått ljus silade in under en mossgrön gardin och talade om att en ny dag hade börjat.

Långsamt satte hon sig upp och sträckte armen mot fönstret, och när gardinen drogs undan öppnades en ny värld för henne, med blånande åsar i bakgrunden och skog och ängar och en sjö. Alltihop kunde hon utan ansträngning se från sängen.

— Dom har tänkt på allt, sa hon och log.

Men leendet fanns bara kring munnen, ögonen hade en sorgsen glimt långt där inne i det grönbruna. Hon lutade sig längre framåt, och det stack till i bröstet av längtan när hon såg äppelträdet med knotiga grenar längre ner i sluttningen. Som liten hade hon klättrat i nästan vartenda träd hon såg och hon hade varit vig som en apunge…

Knackningen på dörren fick henne att rycka till. Hon rätade på sig och ansiktet blev uttryckslöst.

— Kom in! ropade hon.

Dörren slogs upp. Först syntes en frukostbricka och sedan tre ivriga ansikten. Hennes mamma, pappa och trettonårige lillebror Ove log emot henne.

— Välkommen hem, Mia! sa de i munnen på varandra.

Men Mia log inte tillbaka. I stället gled hon sakta ner i sängen och drog upp täcket till hakan. Som i dimma såg hon hur de ställde ner brickan på sängbordet och drog fram stolar och satte sig kring sängen. Hon började gråta.

— Men Mia, sa pappa. Du är ju hemma nu.

— Vi har tagit med frukost åt dej, inföll mamma hjälplöst.

Ove bara tittade på henne.

— Jag vill inget ha! sa hon och vände sig på sidan och drog täcket över huvudet. Jag vill inget ha!

De satt kvar en lång stund kring sängen och mamma klappade henne på ryggen och pratade tröstande med henne. Mia svarade inte.

— Vill du komma med till köket? frågade pappa till sist.

— Nej! skrek Mia under täcket. Jag vill vara i fred!

Sedan hörde hon hur de gav sig av. Och det gjorde så ont inuti henne att det kändes som om kroppen skulle sprängas, och hon grät ännu mer …

När tårarna tog slut var hon tom och trött. Hon orkade knappt vika undan täcket och titta på den dukade brickan, som var full av allt det hon gillade till frukost — kex och knäckebröd, mesost och frukt. Intill tekannan stod fyra blå koppar. De liknade stirrande ögon, och hon fick ont i magen av dåligt samvete. Mamma och pappa och Ove hade gjort så fint för att önska henne välkommen hem — och hon hade inte tagit emot det.

— Det är ju inte deras fel, sa hon högt.

Hon satte sig upp och sträckte sig efter bröd och smör. Hon måste äta lite fastän hon inte var hungrig. Och sedan skulle hon ropa på de andra och be dem visa henne runt i huset …

Medan hon tuggade tittade hon ut genom fönstret. Lät blicken följa en stig fram mot ett högt stängsel och vidare ut på den gröna ängen där bakom. En bäck rann uppifrån skogen och försvann ner mot sjön.

Plötsligt hajade hon till. Det var något som rörde sig där borta i skogskanten. Något gråsvart som blandade sig med skuggorna mellan trädstammarna innan det fortsatte ut på ängen och stannade. Det var en häst — en vacker mörkgrå häst!

Den började springa, rörde sig över ängen på ett underligt flytande sätt. Vid bäcken stannade den, såg sig omkring och doppade mulen i vattnet. Den drack girigt. Sedan höjde den huvudet och gnäggade, och Mia visste precis hur det lät fastän hon inte kunde höra det på så här långt håll.

Hon grep tag med händerna i sängbordet och stirrade ner mot hästen med den glänsande svartgrå hårremmen. Hon visste inte om det var en hingst, ett sto eller en valack, men det spelade ingen roll vilket … Det var något annat, något särskilt som hon inte riktigt kunde beskriva, något som fanns inom henne. Det var precis som om hon kände hästen, som om det trots avståndet fanns en kontakt, en länk, mellan den och henne. Och hon ville att den skulle stanna kvar nere vid bäcken länge, länge. Stå där med solglittrande vattendroppar kring mulen, med spetsade öron och den långa halsen rak och spänd.

Men hästen stod inte kvar. Den gjorde ett häftigt tvärkast med kroppen och satte av i galopp upp mot skogen — och var med ens försvunnen.

— Snälla … bad Mia. Kom tillbaka!

Det dröjde en stund. Sedan såg hon något röra sig mellan träden, och hon stirrade så det nästan gjorde ont i ögonen för att få syn på den grå hästen. Och där var den! Men nu var den inte ensam.

Tillsammans med en hel flock hästar kom den grå ut på ängen. Och när allihop stod och drack ur bäcken, kunde Mia se hur många de var. Två rödbruna, en gulröd, en brun, en svart och en grå — sex stycken sammanlagt.

Hästarna hade snart druckit färdigt och drog sig undan mot en klunga enbuskar en bit ovanför bäcken. Marken var upptrampad, så de brukade tydligen hålla till där ofta. Nästan genast ställde sig den svarta och den grå tillsammans och började gnagklia varandra i manarna. Det såg skönt ut. Så skönt att några av de andra hästarna tog efter …

Den bruna hästen stod en bit bort med hängande huvud. Den verkade sova. Men när en av de rödbruna travade upp mot skogskanten, vaknade den bruna till och rusade efter, och då följde resten av flocken också med.

Den grå och den bruna började jaga varandra över ängen. De rusade ut och in mellan buskar och trädstammar, i rasande fart och med flygande manar och svansar. Ibland sprang någon av de andra hästarna med ett varv, men tröttnade snart och började beta. Det var den grå och den bruna som hela tiden fortsatte springa