Jenny och den mystiska väskan

By Eva Berggren

När Jenny är ute och går med hundarna börjar de plötsligt gräva ett djupt hål i marken. Det går förvånansvärt lätt för dem, som om någon grävt där tidigare. Precis när de ska gå därifrån börjar Tej skälla. Hon har hittat något. Snart kommer hon upp ur hålet med en smutsig, grå väska ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 23, 2018
• ISBN: 9788711802748

Book preview

1

Vi är som en stor familj, tänkte Jenny och skrattade. Hon tog ett extralångt skutt över några nedfallna grenar som låg på vägen, och den lurviga hunden i kopplet tog genast ett likadant skutt.

— Bra, Tej! sa Jenny och strök med handen över den tjocka hundpälsen.

Hon hade kommit en bit efter de andra, men hon kunde fortfarande se allihop. Hela familjen…

Först i raden gick Jennys mamma och pappa, Laila och Per. Efter dem kom Alexander med cockerspanieln Tim, och så Alexanders mamma, Alexandra, med tre barn omkring sig. Det var Jennys två syskon, Johan fyra och Linda fem år, och Susanna som bodde i samma trappuppgång som Jenny. Där bodde också Anna, som var kurator och som gick sist i raden tillsammans med Susannas mamma, Berit.

De var ute på en söndagsutflykt, och allihop hade något att bära. En matkorg, filt eller kasse … Jenny hade ryggsäck och de kluckande ljuden från saftflaskorna inuti den gjorde henne törstig. Fast det var för tidigt att ta rast nu, de hade bara gått i tio minuter. Och säkert skulle de få gå minst en halvtimme till fastän de bara skulle till Hundkullen, dit Jenny och Alexander i vanliga fall kunde springa på en kvart med hundarna. Men då var ju inte Johan och Linda med, och de båda kunde inte gå rakt fram på en väg, de måste undersöka minst tio saker på varje meter!

— Fast det gör inget! sa Jenny högt för sig själv och Tejs svans viftade medhåll.

Förresten hittade hundarna på lika mycket som Linda och Johan. Jenny såg hur Tim hoppade över ett dike längre fram och började gräva. Jordkokorna flög omkring, och Alex måste flytta sig för att inte få byxorna nedsmutsade.

Tej drog till i kopplet. Hon hade upptäckt vad cockerspanieln höll på med och ville hjälpa till, och då blev det strax två ivriga hundar som grävde ikapp…

— Vad är det för nåt? undrade Jenny.

— Säkert bara ett mushål! skrattade Alex.

Jenny satte sig ner och kikade mot det uppgrävda hålet. Det var ganska djupt nu. Och konstigt nog verkade det lätt för hundarna att gräva, som om någon grävt där tidigare. Jenny sparkade med foten mot marken där hon satt. Jorden var torr och stenhård.

— Fast dom har ju starka tassar, sa hon högt för sig själv.

— Vad då? undrade Alex.

— Äsch, det var ingenting! svarade Jenny.

Hon reste sig upp.

— Ska vi gå? sa hon.

Alex nickade. Han drog i kopplet.

— Kom, Tim! lockade han.

Men hunden brydde sig inte om honom, den grävde i stället allt ivrigare och började småmorra. Då gläfste Tej till och dök ner i hålet, drog kvickt upp huvudet igen och skuttade upp på vägen. Och nu kom Tim också med. Som en rödbrun blixt flög han ikapp Tej och nafsade åt sig ett smutsigt bylte ur den stora hundens käft.

Tej morrade och vände genast runt. Hon var tätt i hasorna på Tim, som försökte smita iväg. Men kopplen höll emot de båda hundarna, och det blev en enda röra av tassar och människoben innan Jenny och Alex hade fått ordning på de bråkande unghundarna.

— Loss, Tim! sa Alex strängt.

Tim släppte motvilligt sitt byte. Det var en grå tygväska nerkletad med sand och jord, och med hål efter Tims och Tejs vassa tänder.

— Får jag se? sa Alex och tog upp väskan.

Han tittade i den.

— Den är tom! utbrast han. Så konstigt … Varför var den nergrävd då?

Jenny skrattade åt hans förvånade min.

— Trodde du att hundarna hade hittat en skattgömma? retades hon.

Då skrattade Alex också. Men hans nyfikenhet hade inte försvunnit, och han stack ner handen och grävde runt i väskan.

— Här är nåt! sa han.

Sedan såg han ännu mer förvånad ut.

— En tom plastpåse! muttrade han.

— Fast det är ju nåt i den, sa Jenny. Mjöl eller…

Nu var det Alex tur att retas.

— Ja, det är nog en riktig skatt! flinade han. En mjölskatt!

Han viftade med plastpåsen.

— Ska vi ta hem alltihop och baka! fortsatte han. Så kan vi ha fest och bjuda på nybakade bullar och…

— Sluta! sa Jenny.

Hon skrattade igen när hon tänkte på den pyttelilla bulle, som mjölet i påsen skulle räcka till.

— Nu sticker vi! sa hon sedan. Dom andra har ju hunnit långt före.

— Okay, sa Alex, stoppade ner påsen och slängde iväg tygväskan över diket.

Båda hundarna ville hämta tillbaks den. De drog i kopplen. Tim gnällde lite och Tej viftade otåligt med sin långa svans.

— Nej, vi ska gå vidare! sa Jenny bestämt. Kom!

Hundarna följde med. Och snart verkade de ha glömt den gamla väskan för alla nya och spännande dofter utefter vägen …

---

Det var Jenny och Alex som hade döpt den klippiga, buskbevuxna höjden till Hundkullen. De gick ofta dit med hundarna och klättrade bland klipporna eller lekte på den stora gräsängen nedanför. Och det var just vid ängens början som Laila, Jennys mamma, stannade.

— Vi lägger grejerna här, sa hon och släppte ner filtarna hon burit.

— Får jag ta lite saft? frågade Jenny och lyfte av sig den kluckande ryggsäcken.

— Drick du mycket bara! sa Alexandra och log så det lyste ur de bruna ögonen. Jag har med också saft!

Jenny log tillbaka. Och varken hon eller de andra tänkte längre på att Alexandra ibland sa fel och blandade om de svenska orden. De var vana nu.

— Ja me! ropade Linda och kom springande.

— Ja me! hojtade Johan ännu högre.

Susanna sa ingenting, men det syntes att hon också ville ha. Och det gick åt en hel flaska innan alla barnen druckit sig otörstiga.

— Ska vi leka med hundarna? undrade Alex. Det där som vi har tränat med dom …

— Ja! Kom, pappa! ropade Jenny. Vi kan Eva Berggren vara ute på ängen.

Jennys pappa, Per, brukade hjälpa till med att lära Tim och Tej olika saker. Han tyckte att Alex och Jenny var för unga för att klara allting med hundarna, det behövdes en vuxen för att få dem riktigt lydiga och väluppfostrade. Så som hundar måste vara, när de bor i ett samhälle fullt med människor och en del andra djur.

— Vi me! tyckte Linda och sprang efter ut på ängen tillsammans med Johan