Toppmötet

By David Robbins

Det tredje världskrigets förödelse hänger som en förbannelse över de få som lyckades överleva. Hårda strider som utkämpas mellan de rivaliserande kolonierna utspridda över den Amerikanska kontinenten hotar att utplåna dem alla. Ett hopp dyker upp vid horisonten, ett toppmöte har planerats mellan de stridande parterna. Målet är att förlikas för att bilda en gemensam front mot en större fiende, Ryssarna och dess allierade, som i sin tur vill göra allt i sin makt för att hindra mötet från att lyckas. Blade och Triad Alfa har svurit att skydda mötet, som snart utvecklas till en desperat kamp med den civiliserade världens framtid på spel. Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Ett fåtal människor lyckades undfly förödelsen genom att ta skydd i en befästning i Norra Minnesotas vildmarker. De kallar sig själva Familjen. Hundra år efter krigsslutet, den stora smällen, är världen fortfarande en dystopisk plats när deras ättlingar börjar göra försök att återupptäcka vad som återstår. De basala resurserna är få i de karga landskapen, fördärvade av radioaktivitet och kemiskt avfall. Och överallt rör sig muterade varelser och hänsynslösa krigsherrar. Familjens egen krigarhärd, Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara deras samhälle med allt som krävs.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 17, 2018
• ISBN: 9788711821633

Book preview

Prolog 1

– Lyssna! utbrast den äldste i trion, en äldre man med vit kalufs och grå ögonbryn.

En kraftig bris från väster, från Stilla havet, rev i hans ylleskjorta och säckiga gröna byxor. Luften var ovanligt kylig längs västkusten, till och med för att vara i januari.

– Jag hör ingenting, kommenterade den yngste i gruppen, en mager yngling inte stort mer än tonåring. Han strök tillbaka sitt långa svarta hår från de bruna ögonen och lät blicken glida längs vägen de följde norr ut. Den ojämna asfalten var fylld av håligheter och den omgivande växtligheten tjänade som en grön mur. Vinden tycktes tränga rakt igenom hans blå kortärmade skjorta och svarta byxor. Det finns inget där ute, sa han.

– Jag visste att vi borde hållit oss till huvudvägarna! klagade den unga kvinnan som sackade efter de två männen en aning. Hennes axellånga svarta hår piskades av de häftiga vindstötarna och hennes blå kortärmade blus och svarta byxor erbjöd ringa skydd mot kylan.

– Sluta gnälla, syster! svarade ynglingen.

– Vi borde ha hållit oss till huvudvägarna! upprepade hans syster. Du vet hur farligt det är att gå vilse! Hon gjorde en paus och rös till. Och varför tog vi inte med extra kläder? Varma kläder?

– Det var fint väder när vi gav oss iväg igår, sa ynglingen.

– Det är inte fint nu, klagade hans syster.

– Tig! Båda två, röt den äldre mannen.

– Vad är det med dig, farfar? undrade ynglingen. Allt är lugnt.

– På mer än ett sätt! insköt hans syster bittert.

– Det är något där ute! envisades farfar.

Ynglingen såg upp mot den mörknande himlen och iakttog flera av stjärnorna på himlavalvet.

– Låt oss leta upp en plats att slå läger för natten. Vi gör upp eld. Om det finns några djur i skogen skrämmer elden bort dem.

– Vad händer om det inte är något djur? frågade hans syster.

Farfar tittade på den unga kvinnan.

– Oroa dig inte, Tess. Vi är bara fem mil från Los Angeles. De förbaskade stråtrövarna brukar inte komma så här nära stan. De är rädda för att stöta på någon av Fria Statens patruller.

– Men soldaterna patrullerar bara huvudvägarna, anmärkte Tess. Och vem vet var i helvete vi befinner oss?

– Jag vet det, hävdade farfar. Och så här dags i morgon kommer vi att vara i trygghet hos din faster Betty.

– Vi borde aldrig ha lämnat Rincon Springs, muttrade Tess.

– Jag har inte träffat Betty på tio år, sa farfar. Om dina föräldrar varit vid liv skulle de ha hållit med om att den här trippen var en bra idé.

– Farfar, vad var det? frågade ynglingen och pekade åt sydväst.

Farfar vände sig åt det hållet. Ovanför träden långt borta syntes en imponerande byggnad med vita spiror och torn och sluttande blå tak. Till och med på långt håll såg byggnaden förfallen ut.

– Det är ett gammalt nöjesfält. Jag har glömt vad det heter. Min far berättade det för mig, men det var för femtio år sedan. Det är ingen som går dit längre.

– Vad är ett nöjesfält för något? undrade ynglingen.

– Jag ska berätta det senare, sa farfar. Just nu, Johnny, är det viktigare att vi hittar en plats att slå läger på.

De skyndade iväg norr ut med öronen på helspänn.

– Titta, vad är det?! undrade ynglingen.

Till vänster om dem, kanske femton meter från den gamla vägen, låg ett förfallet timmerhus, för länge sedan övergivet. Fönsterrutorna var sönderslagna och ytterdörren hängde på rostiga gångjärn. Ogräs växte på gårdsplanen och täckte delvis den cementerade gången som ledde fram till den infallna verandan.

– Vad sägs om att slå läger där? frågade Johnny.

Farfar såg upp mot den mörknande himlen.

– Vi har inget val. Där finns åtminstone ved att göra upp eld med.

– Låt oss söka skydd för vinden! manade Tess.

Farfar tog täten med handen på sin Astra Model 357 som var fastspänd vid högra höften och tog sig försiktigt fram längs gången mot huset. De gröna trappstegen knakade när han gick upp till verandan.

– Vänta här, befallde han.

– Var försiktig! varnade Tess.

Johnny drog macheten ur söljan vid höften.

– Jag önskar att jag tagit med revolvern, anmärkte han.

– Jag önskar att vi aldrig tagit den här genvägen, sa Tess.

– Det var du som ville komma till Los Angeles så fort som möjligt, anmärkte Johnny. Farfar försökte bara göra dig en tjänst.

– Jag och min stora trut, sa Tess.

Farfar rundade det stora hålet mitt på verandan och drog sig närmare dörren. Han kikade in i det dystra huset.

Tess tittade nervöst mot träden intill.

– Varför känns det som om någon iakttar mig?

– Därför att du är knäpp, svarade Johnny.

– Fan ta dig!

Farfar försvann in i huset.

– Jag hoppas att det inte händer honom något, sa Tess.

– Det borde du ha tänkt på förut, fastslog Johnny.

En gren knäcktes inne i skogen.

– Vad var det? sa Tess oroligt.

– Skit inte i byxorna, retade Johnny henne. Det kanske var en kanin.

– Det kanske var en mutant! sa Tess ängsligt.

– Alla mutanter här i trakten har dödats, sa Johnny. De vilda i alla fall.

– De har utrotats i närheten av städerna, förklarade Tess. Men vi befinner oss fem mil från Los Angeles.

– Men som farfar sa, påpekade Johnny. Stråtrövarna kommer inte hit längre och det samma gäller de vilda mutanterna.

– Jag hoppas du har rätt, sa Tess.

– Lita på mig, syster, sa Johnny lugnande.

– Aldrig i livet, sa Tess.

Farfar dök upp i dörröppningen. Han gjorde tecken till dem att komma in.

– Vad finns det där inne? frågade Johnny.

– Titta själv, sa farfar.

De steg in och hittade ett hem som ödelagts, med trasiga möbler utspridda över golvet. Spindelväv hängde ner från taket.

– Fortsätt upp, instruerade farfar dem och visade på trappan.

Johnny gick först med Tess i hälarna. Andra våningen var i aningen bättre skick och det fanns två hela stolar och en säng i ett av rummen till vänster om trappan.

– Tess kan använda sängen, sa farfar.

– Skulle jag sova på den där äckliga saken? gnällde Tess.

– Du har att välja mellan sängen och golvet, sa farfar. Gör som du vill.

Tess gick fram till sängen och kände på resterna av madrassen. Hon hostade när ett dammoln slog emot henne.

– Vi kan känna oss trygga på den här våningen, sa farfar. Stanna här medan jag kollar köket.

– Köket? upprepade Johnny undrande.

– Ibland kan man finna grytor och pannor i de här övergivna hemmen, förklarade farfar. Det kanske finns något jag kan göra upp eld i. Vi får se, sa han och gick iväg.

Tess satte sig på sängkanten och suckade.

– Jag är ledsen att jag gick med på att hälsa på faster Betty.

– Jag ser fram emot att komma dit, sa Johnny. Los Angeles är toppen, sa han och stack macheten i söljan.

De väntade under tystnad tills farfar återvände bärande på en stor metallgryta och en marmorplatta.

– Vad är det här? sa Johnny och kände på marmorn.

– Man använde den till att skära grönsaker på och ställa varma grytor på så att köksbänken inte blev bränd, förklarade farfar.

– En sån skulle vi kunna ha användning för, anmärkte Tess.

– Jag ska ta med den, sa farfar. Det blir en fin present till Betty.

– Vad ska du göra med den? ville Johnny veta.

– Vänta får du se.

Farfar gick till mitten av rummet och lade marmorplattan på golvet och ställde sedan grytan på marmorn. Så gick han in i ett sovrum på andra sidan hallen och kom tillbaka med möbeldelar.

– Vi ska använda den att göra upp eld i! gissade Johnny.

Farfar nickade. Han ställde sig på knä och lade ved i grytan och tog sedan fram en tändsticksask ur vänster ficka. En minut senare utstrålade en liten eld ljus och värme i rummet.

– Snyggt! sa Johnny. Jag måste komma ihåg det tricket.

– Det är inget trick, rättade farfar honom. Alla gjorde så före kriget.

Tess tog av skinnpåsen hon bar över vänstra axeln.

– Kan vi äta nu?

Farfar nickade och ställde sig knä bredvid grytan.

Johnny gick fram till det enda fönstret i rummet och undersökte sprickorna i glaset.

– Jag kan inte fatta att det håller ihop!

Tess öppnade skinnpåsen och tog fram tre torkade köttstrimlor.

– Var så god, sa hon och räckte en till farfar och en till sin bror.

– Vad var ett nöjesfält för något? undrade Johnny och bet i köttet.

Farfar höll sin rynkiga hand över elden.

– Ett nöjesfält var en plats dit man gick för att ha roligt.

– Ha roligt? sa Johnny. Hade man en särskild plats där man hade roligt?

Farfar log.

– Det fanns massor av ställen. Nöjesparker, cirkusar, zoologiska trädgårdar och andra. Jag tror det finns några djur kvar på zoo i Los Angeles. Vi kan gå dit om du vill.

– Gärna! förklarade Johnny.

– Jag känner bara till ett zoo i Los Angeles, förklarade farfar. Men nöjesfält och cirkusar tillhör det förflutna. De dog i och med kriget. Människor har viktigare saker att tänka på nu, som att hålla sig vid liv. Kalifornien har haft det ganska lätt i jämförelse med resten av landet. Men även här fanns plundrarna, stråtrövarna, mutanterna och mördare av olika slag.

– Du har fortfarande inte berättat vad ett nöjesfält är för något, påpekade Johnny med munnen full av kött.

– De var fyllda med åkattraktioner av alla slag, små bilar och tåg och båtar och … farfar gjorde en paus och funderade. Berg- och dalbana.

– Vad är berg- och dalbana för något? frågade Johnny.

– Jag vet inte riktigt, sa farfar. Jag har aldrig varit på något nöjesfält. Som jag sa berättade min far för mig om dem för femtio år sedan och han hade hört talas om dem av sin far. Du måste komma ihåg att det gått etthundrafem år sedan kriget. Han suckade. Det märks att jag börjar bli gammal. Jag minns inte längre detaljer så bra.

– Det är ingen fara med dig, sa Johnny tillgivet. Jag hoppas jag är i lika fin form som du när jag blir så gammal.

– Tack, sa farfar leende. Det tror jag säkert.

– Vet du vad, insköt Tess, ibland önskar jag att det aldrig varit något krig. Jag tror vi skulle haft det bättre om man inte sprängt världen i luften.

– De sprängde inte världen i luften, sa farfar, men det var nära.

– Tror du att det kommer att bli något mer storkrig? undrade Tess.

– Ett fjärde världskrig?

– Ja, sa Tess.

Farfar ryckte på axlarna.

– Kan hända. Så vitt jag vet finns det inga stormakter kvar i världen.

– Vad är en stormakt för något? frågade Johnny.

– Ett land med människor som är tillräckligt självupptagna för att tro att de är överlägsna och med tillräcklig militär styrka för att förstöra sina fiender tio gånger om, svarade farfar.

– Fanns det många supermakter? frågade Tess.

– Ett par, svarade farfar. Och jag tror inte det blir något nytt världskrig förrän stormakter bildats igen.

– Varför det? frågade Johnny, som alltid förtjust över farfars underhållande förklaringar.

– Jag har den teorin, sa farfar. Världskrig orsakas av länder som växer ur kläderna. En supermakt är ett världskrig som väntar på att bryta ut. Så länge det finns enskilda länder som försöker kontrollera alla andra kommer vi att ha världskrig.

– Det kommer alltid att finnas krig, sa Tess.

– Det är inte säkert, sa farfar. Inte om vi kan inrätta en global regering.

– Vad för något? sa Johnny.

– En regering över alla folk på planeten, slog farfar fast. Det skulle kunna ordnas på samma sätt som det här landet styrdes före kriget. Det fanns femtio stater före kriget och de levde i fred med varandra därför att de styrdes av en centralregering. Det skulle kunna fungera i global skala också. Vi skulle kunna få alla nationer, eller det som är kvar av dem, att gå med på att inrätta en världsregering.

– Nu drömmer du, sa Tess.

Johnny tittade ut genom fönstret.

– Du har verkligen konstiga idéer.

Farfar såg på sin sonson.

– Så du tror inte att det skulle fungera?

– Hur skulle jag kunna veta? svarade Johnny. Det enda jag vet i fråga om regeringen är att jag inte gillar att någon talar om för mig vad jag ska göra.

– Den fria staten Kalifornien är ingen diktatur, påpekade farfar.

– Inte det? svarade Johnny. Vad är det då jag hör om att alla barn som är fem år ska gå i skolan antingen de vill eller inte? Han rynkade pannan. Jag är glad att jag är för gammal.

Farfar skrattade.

– Före kriget gick alla i skola åtminstone tolv år.

– Vad? sa Johnny förvånad.

– Det var så, försäkrade farfar. Skolsystemet liksom nästan allting annat föll samman efter kriget. Det fanns inte tillräckligt med lärare och det fanns ingen möjlighet att hålla igång alla skolbussar. Han gjorde en paus. Dessutom hade regeringen fullt sjå med att försöka upprätthålla lag och ordning. De fick inte igång skolorna i Los Angeles och de stora städerna igen förrän för ungefär fyrtio år sedan och det har tagit lång tid att organisera skolor i mindre städer och ute på landet.

– Jag tycker inte man ska ha rätt att tvinga någon att gå i skolan, slog Johnny fast med eftertryck.

– Jag instämmer, sa farfar leende.

– Gör du? frågade Johnny.

– Javisst, sa farfar. Om du vill vara dum hela livet är det ditt privilegium.

– Mitt vad för något? undrade Johnny.

– Jag ger upp, sa farfar.

– Jag behöver ingen skola, förklarade Johnny. Jag lär mig allt jag behöver av dig, precis som du lärde det av din pappa.

– Jag är rädd att det inte är samma sak, invände farfar.

Johnny ville byta samtalsämne och såg ut genom fönstret.

– Det är verkligen