Uppdrag Kalispell

By David Robbins

Tredje världskrigets atomvapen lämnade världen i förödelse. Hundra år efter krigsslutet är världen fortsatt en inhuman plats, men ett litet samhälle har lyckats bevara det barmhärtiga: Familjen. Blade, Hickock och Geronimo är dess vassaste Krigare. Under lång tid har de skyddat Familjen från den otäcka världen utanför, de muterade varelser och krigsherrar som hotar dess fred. Men när kolonins anhängare en efter en drabbas av en mystisk åkomma som accelererar åldrande, står de handfallna. De förstår att de måste ta sig ut på livsfarligt uppdrag på fiende mark i jakt på botemedlet – hela Familjens framtid står på spel. Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Ett fåtal människor lyckades undfly förödelsen genom att ta skydd i en befästning i Norra Minnesotas vildmarker. De kallar sig själva Familjen. Hundra år efter krigsslutet, den stora smällen, är världen fortfarande en dystopisk plats när deras ättlingar börjar göra försök att återupptäcka vad som återstår. De basala resurserna är få i de karga landskapen, fördärvade av radioaktivitet och kemiskt avfall. Och överallt rör sig muterade varelser och hänsynslösa krigsherrar. Familjens egen krigarhärd, Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara deras samhälle med allt som krävs.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 17, 2019
• ISBN: 9788711821640

Book preview

David Robbins

Uppdrag Kalispell

Lindhardt og Ringhof

Uppdrag Kalispell

är översatt från engelska av Ansis Grinbergs efter

The Kalispell Run

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1987, 2019 David Robbins och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711821640

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

KAPITEL 1

De tre männen satt hopkurade en bit ifrån den knastrande elden och samtalade viskande medan de slött iakttog den blonda kvinnan som lagade till deras kvällsmål: kaninstuvning. Alla tre var iklädda tunika och mantel tillverkade av björnskinn sammanfogade med hjortsenor, Alla tre var smutsiga, deras långa hår och skägg var matta av svett och smuts, och kropparna stank till följd av en hängiven motvilja mot allt vad vatten och bad hette. Den längste i den solkiga trion var beväpnad med ett Glenfieldgevär modell 15 som han omfamnade hårt med sina muskulösa armar. Den äldste av dem hade en yxa och den yngste ett primitivt spjut av trä.

– Jag fattar det inte, sa den yngste. Var kan de hålla hus allihop?

Den längste mannen skakade på huvudet.

– Om de inte har dykt upp inom en vecka, drar vi söderut.

– Varför söderut, Grant? frågade den äldste.

Grant kisade upp mot stjärnorna.

– Det är vinter om några månader. Jag är trött på kyla. Det sägs att det är varmare söderöver.

– Vad gör vi med henne då? undrade den yngste och knyckte med tummen åt kvinnans håll.

– Vad tror du? svarade Grant. Vi roar oss och dödar henne, som vanligt.

– Härligt, dreglade den yngste och slickade sig om läpparna.

Den gamle kraxade instämmande.

Den blonda kvinnan utgjorde en stark kontrast till sina bestialiska fångvaktare. Hon var smärt och smidig och visserligen klädd i trasiga kläder, men hela hennes hållning utstrålade värdighet och fattning, trots hennes besvärliga belägenhet. Hon var översållad av skrapmärken och skärsår och hon hade en kraftig svullnad över ena ögat, men hon bar sin smärta med jämnmod. Hon lyfte av järngrytan med stuvning åt männen och kände hur magen knorrade av hunger, men hon tänkte inte ge de svinpälsarna nöjet av att se henne lida.

– Rör på påkarna, kvinna! röt Grant föraktfullt.

– Ja, Sherry! tillfogade den äldste. Vi är hungriga.

Sherrys gröna ögon blixtrade till. Frestelsen att bara kasta grytan på dem blev henne nästan övermäktig. Men hon lyfte av grytan och bar över den till dem. Grant grep girigt tag om den. Plötsligt skrek han till när fingrarna nuddade vid den heta metallen och han tappade grytan. Det ångande innehållet rann ut över marken.

– Må fan ta dig, kvinna! skrek Grant varpå han snodde runt och grabbade tag om framsidan på hennes sönderrivna, gula blus. Det är ditt fel att jag tappade maten. Grytan var ju skållhet!

– Vad hade du trott då, din tafatte idiot? fräste Sherry innan hon hann hejda sig. Den kom ju precis från elden.

Grant slog brutalt till Sherry rakt över ansiktet så att hon föll omkull.

– Glöm maten. Det roliga kommer först, muttrade han och började hissa upp tunikan.

– Jag är ledsen om jag avbryter det roliga, hördes plötsligt en ny röst säga, men jag tror knappast att du skulle vilja möta din skapare med veken fladdrande för vinden.

Männen vände sig överraskade om.

Nykomlingen stod på andra sidan av elden, precis mittemot dem. Hän var ljushårig med en kraftig, ljus mustasch och iförd hjortskinnsbyxor och mockasiner. Runt det smärta livet bär han ett par revolvrar med pärlemorkolvar.

Grant stod som förlamad.

– Var är de andra? frågade nykomlingen.

– Vilka andra? undrade Grant förbryllad, osäker på vad han borde ta sig till.

Han gillade inte sättet som den ljushårige höll sina händer i närheten av de där revolvrarna. Eldskenet glimmade till i pipan på ett gevär som främlingen bar över ryggen, hängande i en råhudsrem snett över bröstkorgen.

– Jag är inte på humör för gissningslekar, kompis, varnade främlingen kallt. Var är de?

– Vilka då? frågade Grant igen, uppriktigt förbryllad.

Han släppte ner tunikan. Geväret vilade fortfarande i hans hand, och han lekte med tanken på att skjuta ner främlingen. Men något i mannens sätt hindrade honom från att fullfölja tanken.

– Det är ni som kallas för trollen, fastställde främlingen. Världens avskum. Parasiter...

– Lögn! skrek den yngste av trollen och lyfte spjutet för att kasta det. Lögnare!

Han avslutade aldrig kastet.

Grant såg mannens händer flimra till och i nästa sekund satt revolvrarna i hans händer, snabbare än ögat kunde följa med. De båda skotten lät som ett och den yngste av de tre männen vräktes bakåt med halva huvudet bortskjutet.

Grant höll andan, rädd att röra ett finger ens.

Lika mirakulöst som de hade dykt upp gled revolvrarna ner i sina hölster igen.

– Som jag nyss sa, vidtog nykomlingen, så tillhör ni trollen. Om ni har överlevt kan andra ha gjort det också. Var är de någonstans?

– Överlevt? insköt den äldste av trollen. Vad menar du?

– Ni var tydligen inte här när jag och några vänner till mig tog hand om era kompisar, förklarade främlingen. Era kompisar förlorade.

– Menar du att ni dödade dem allihop? mumlade Grant tvivlande.

– Inte riktigt allihop, svarade främlingen. Ni lever ju...

– Men vi var inte här! försökte Grant.

– Just det. Men nu letar jag efter dem som kom undan.

Främlingen steg fram till elden.

– Jag vet inte var de är, svarade Grant. Vi letar efter dem också.

– Och det vill ni att jag ska tro på?

– Det är sant.

Det var Sherry, som fortfarande låg på marken, som talade. Främlingen kastade en sidoblick på henne.

– Står du på deras sida?

Sherry ruskade på huvudet.

– Nej,jag hatar dem precis lika mycket som du gör...

– Det kan du ge dig på! insköt främlingen.

– ... men det är sant som de säger, återupptog hon med dämpad röst. De har släpat runt med mig överallt i sitt sökande efter sin klan ända sedan vi kom tillbaka hit till Fox och märkte att alla var försvunna.

– Hur länge har de hållit dig fången? undrade främlingen.

– Över två veckor, svarade Sherry och glodde upp på Grant.

– Har de förgått sig mot dig? ville mannen veta och plötsligt lät hans röst sträv och hård.

Sherry försökte svara, men de fruktansvärda minnesbilderna vällde över henne. Hon fick tårar i ögonen och förmådde enbart nicka till svar.

– Jag trodde väl det, morrade främlingen och stirrade hårt på Grant och den gamle. Om ni inte kan upplysa mig om vart de andra har tagit vägen, har jag ingen nytta av er längre.

Den hjortskinnsklädde mannen sneglade på Sherry.

– Rulla åt sidan, så att du inte hamnar mitt i skottlinjen. Ställ dig upp.

Sherry gjorde som han sa.

– Om vi bara vänder dig ryggen och går vår väg då? försökte Grant hoppfullt.

– Då skjuter jag er i ryggen, lovade revolvermannen.

Grant nickade åt sin kumpan och de båda männen började långsamt röra sig runt på var sin sida om elden. Grant kramade geväret i sin hand. Nykomlingen stod orörlig kvar.

– Vad heter du? frågade Grant och lät fingret söka sig mot avtryckaren.

– Hickok, svarade mannen i hjortskinnskläderna. Men sätt fart nu, det här börjar bli långtråkigt.

Grant och den andre mannen befann sig nu endast några meter ifrån Hickok. Grant nickade återigen åt den gamle och de båda männen handlade samtidigt.

Äntligen agerade Hickok. De båda Colt Pythonrevolvrarna dök än en gång upp i hans händer. Han virvlade åt sidan och placerade två grova kulor i den gamles smutsiga panna. Hickok snurrade tillbaka med revolvrarna i höfthöjd och de dånade till på nytt just som Grant höjde geväret mot revolvermannen. En våldsam kraft träffade Grant mellan benen och han vek sig dubbel av den olidliga smärtan.

– Det där var för Joan, sa Hickok bistert och gick fram till Grant.

Det snurrade för Grants ögon och han tappade Glenfieldgeväret ur händerna. Blodet sipprade ut ur ena mungipan och han lyckades kraxa fram:

– Nej! Snälla, gör inte det!

– Och det här är för mig, fortsatte Hickok varpå han körde in Coltarnas pipor i mannens ögon och kramade avtryckarna.

Grant for baklänges som träffad av en slägga och blev liggande i gräset. Hickok grinade nöjt, snurrade Coltama och förpassade dem till hölstren igen.

– Lätt som en plätt, löd hans kommentar.

En tryckande tystnad fyllde natten. Hickok drog en suck, stirrade kort in i elden och började sedan gå österut

– Vänta lite!

Hickok fortsatte att gå.

– Hallå där, Hickok! tjöt Sherry. Vänta på mig!

Hon sprang ifatt honom och grep honom i armen. Revolvermannen blängde irriterat på henne.

– Ville du något? undrade han.

– Vad tusan är det med dig egentligen? flämtade hon förorättad. Du kan inte bara gå din väg hur som helst.

– Jag har en uppgörelse som väntar, svarade han och frigjorde armen ur hennes grepp.

– Men du kan inte överge en hjälplös kvinna mitt ute i vildmarken, försökte Sherry.

Hickok hejdade sig för andra gången. Han studerade henne med tankfulla ögon uppifrån och ner.

– Du ser knappast hjälplös ut, tycker jag.

– Inte så tokig att se på, va? frågade hon och lät ett löfte om eventuella förnöjelser smyga sig in i tonfallet.

– Bjuder du ut dig till mig? undrade Hickok med öppen avsky.

Sherry smög sig närmare honom.

– Förlåt mig, sa hon hastigt. Men du måste förstå mig också. Jag vill inte bli lämnad kvar. Så jag tänkte att om jag erbjöd dig min kropp...

– Då tänkte du fel, klippte Hickok av.

– Förlåt, men jag misstog mig på dig.

– Erbjöd du trollen din kropp också? frågade Hickok sedan.

Sherry mörknade i uppsynen och måttade en örfil mot hans ansikte. Han fångade med lätthet upp handen.

– De tog för sig själva! fräste hon. De...

Rösten dög ut när de senaste veckornas tortyr överväldigade henne, tillsammans med de gångna minuternas omtumlande händelseutveckling.

– Jag tror att jag svimmar, mumlade hon matt.

Och det gjorde hon.

Hickok fångade upp henne och bar henne tillbaka till elden. Där lade han försiktigt ner henne i gräset och betraktade hennes vackra ansikte.

– Du påminner mig om en viss person, sa han till den medvetslösa gestalten och brast sedan ut i ett flin. Men så påminner varenda kvinna jag stöter på om henne. Fast det är kanske bara normalt.

Han tänkte tillbaka på en annan kvinna, soldat hos Nomaderna i de forna städerna Minneapolis och St. Paul, som numera kallades för Twin Cities – en frodig kvinna vid namn Bertha.

– Hon har tågan men inte utseendet, muttrade han frånvarande. Du har utseendet, men vad gäller tåga...

Sherry stönade till

Revolvermannen log.

– Jag får väl vänta och se, sa han och kisade in i mörkret. Men inte för länge. Jag har en skuld ätt inkassera, en heder att försvara och en klantskalle att leta rätt på.

Hickok började sköta om hennes sår. Toppen, alltså! Det här var precis vad han behövde! Det började tydligen bli en ovana att få strandsatta kvinnor på halsen. Han ruskade på huvudet och tittade upp mot skyn.

Varför just jag?

Flera hundra kilometer längre västerut tänkte en annan man i ungefår samma banor. Varför kunde jag inte få stanna i Hemmet den här gången? Varför måste jag ständigt vara ifrån min älskade Jenny? Varför kunde inte Rikki eller någon annan av Krigarna åka som omväxling? Han suckade, eftersom han redan visste svaret. Det var ingen annan som klarade av att köra SEAL-bilen.

Den missnöjde mannen var stor till växten, med svällande muskler, svart hår och