Operation Fox

By David Robbins

Tredje världskrigets atomvapen lämnade världen i förödelse. Hundra år efter Den Stora Smällen kämpar en grupp överlevare, Familjen, i Minnesotas vildmarker, för sina liv. De bestämmer att Blade, Hickok och Geronimo, krigarna i Triad Alfa, ska resa till Tvillingstäderna; de två närmaste metropolerna, som tros innehålla viktiga förnödenheter. Det blir den första stora resan utanför Hemmets område sedan krigsslutet. Men ett viktigare uppdrag kommer i vägen när en Mutant-art kallad Resarna rövar bort några av Familjens kvinnor. Triad Alfa ger sig av mot staden Fox, Resarnas fäste, fast beslutna att föra de kidnappade till säkerhet. Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Ett fåtal människor lyckades undfly förödelsen genom att ta skydd i en befästning i Norra Minnesotas vildmarker. De kallar sig själva Familjen. Hundra år efter krigsslutet, den stora smällen, är världen fortfarande en dystopisk plats när deras ättlingar börjar göra försök att återupptäcka vad som återstår. De basala resurserna är få i de karga landskapen, fördärvade av radioaktivitet och kemiskt avfall. Och överallt rör sig muterade varelser och hänsynslösa krigsherrar. Familjens egen krigarhärd, Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara deras samhälle med allt som krävs.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 18, 2019
• ISBN: 9788711821596

Book preview

Kapitel 1

De satans hundarna var fortfarande efter honom!

Blade stannade och lyssnade ilsket med huvudet på sned. Hur länge hade de varit honom hack i häl? Hans tjocka, lockiga hår var genomvått av svett och kläderna klibbade vid kroppen. Åtminstone ett dussin var det. Deras skall genljöd i gryningstimmen. De kom allt närmare.

Det fattades bara det!

Blade sprang vidare med den nyss skjutna råbocken på sina breda axlar. Pilbågen hade han i handen, kogret dunkade mot ryggen och dolken slog mot höften. Han skulle aldrig orka hem med sin börda. Men efter att ha jagat i tre dagar för att få skjuta bocken tänkte han inte ge bytet åt hundarna.

Aldrig!

Han hade bara tre kilometer till Hemmet. Men de andra visste inte när han skulle komma eller från vilket håll. Och i alla händelser så skulle de inte vara så här långt borta, i alla fall inte under normala omständigheter.

Skallet hördes tydligare nu. Blade sprang över krönet till en liten kulle och vilade litet. Det låg en liten glänta där nere. Där skulle han kunna se när de kom.

Ett våldsamt tjut förkunnade att ledarhunden måste ha fått syn på honom. Blade sprang för allt vad han var värd, Han visste att han inte skulle klara det, för bocken var för tung. När han hörde tassarna och ett ilsket morrande bakom sig försökte han vända runt, men råbocken på axlarna hindrade hans rörelser.

Hunden träffade honom mitt i ryggen. Det var nog för att få honom att falla på knä. Han drog sin dolk, höll den i midjehöjd med blottad egg.

Han skulle visa de jävlarna!

Ledaren var en stor best av den ras som kallades schäfer i tiden före Stora Smällen. Väldig, hungrig och livsfarlig. Den visade sina långa vassa tänder redo för språng…

Pilbågen låg på marken, råbocken låg mellan dem.

– Kom och ta mig då, väste Blade.

Schäfern lydde. Med ett morrande tog den språnget. Blade vek åt sidan. Det blixtrade till i hans högra hand. Dolken slet upp halsen på djuret. Blodet skvätte över gräset.

Hunden gnällde till och benen vek sig under den. Blade stack ner dolken i slidan och fiskade upp bågen. Hunden var död innan den visste vad som hade hänt.

Blade snodde runt med en ny pil redo. Här kom resten av flocken! Pilen slog in i en lurvig brun bringa och fick djuret att dunsa omkull på sidan.

Ytterligare en hund, en bastard, kastade sig fram och högg honom i benet. Blade föll och grep efter sina båda dolkar, en i var hand, kom upp på knä och högg som en vansinnig till höger och vänster. Han tappade snart räkningen på hundarna han sprättat upp. Hår, damm och blod for genom luften, hundarna ylade och skällde.

En dobermannpinscher kastade sig oförväget över Blade och slog omkull honom på marken. Flocken tjöt av glädje och kom allt närmare. Blade lyckades stöta in sin dolk med vänster hand. Tänder bet i hans vänstra vad. En hund höll hans hand i ett järngrepp mellan käkarna.

Då slogs plötsligt en av hundarna till marken och knallen från ett gevär nådde Blades öron. Ytterligare en hund, den som bet honom i handen, föll till marken.

Hickok? undrade Blade.

Ett stridsrop hördes.

Och Geronimo.

Blade log lättat när geväret fortsatte att knalla. De överlevande hundarna slog till reträtt in i en dunge lite längre bort.

Gevärsskytten släppte motvilligt iväg dem. Två hundar till föll innan flocken satt sig i säkerhet.

Måste vara Hickok, det visste Blade. Han var den bäste skytten och Geronimo var inte den som slösade med kulorna.

Blade reste sig långsamt och granskade sina sår. Han blödde från flera bitsår, men det var inget allvarligt. Han sparkade ilsket på hunden för att hämnas sin blödande handled.

– Vovven är död, va? kommenterade någon.

– Hundälskare är han i alla fall inte, tillade en annan.

Blade vände sig och log.

– Vi kom ut ur skogen, nedanför kullen, sa Hickok och pekade. Då fick vi se dem. Jag hoppades bara att jag inte skulle träffa dig. Det hade varit att ödsla ammunition.

– Menar du att du siktade på hundarna? Geronimo låtsades vara förvånad.

Blade skakade på huvudet åt deras skämt och var glad att de båda fanns där.

Hickok höll sitt gevär dinglande fram och tillbaka i remmen. På höfterna hängde i två hölster hans berömda Coltar med elfenbenskolvar, laddade. De glittrade i solen och röjde ägarens omsorgsfulla vård av dem. Med gevär kunde kanske Geronimo och ett par till i Familjen mäta sig med Hickok, men med revolver var han mästare. Det var nästan kusligt hur snabbt han kunde dra, fyra av och träffa vad som helst utan att det verkade som om han ens siktade. Coltarna bar han i kraft av sin skicklighet och han hette Hickok för det namnet hade han tagit på sin sextonårsdag, vid Namngivningen. En av de gamla historieböckerna som hette Revolvermännen berättade om en legend som hette så, en man med ljust hår och yvig mustasch. Det var passande att Nathan som redan som sextonåring var en fullvärdig medlem av Krigarklassen skulle välja sitt namn från en av de farligaste revolvermännen i historien. För han, Nathan, var den skickligaste skytten i Familjens annaler.

Krigarklassen var välutbildad.

I motsats till Hickok var Geronimo mörkhårig, kraftigt byggd och kort, kortklippt och slätrakad. Och om Geronimo inte hanterade pistol så bra så hade han andra egenskaper. Geronimo var Familjens överlägsne spårare, ett arv från hans indianska förfäder, sa Platon. Geronimo kunde jaga, han var otroligt stark och hans syn var enastående. Han var en av deras bästa trappers och på vintern försåg hans fållor hela Familjen med kött och skinn. Till och med i det värsta oväder kom Geronimo tillbaka med mat.

Blades ögon glittrade när han sa:

– Tro inte att jag inte är tacksam för att ni räddade mig ur knipan, men hur i all världen kunde ni hitta mig? Var det tur bara?

– Noggrann planering, skulle Platon ha sagt.

– Vilket innebär?

– Vilket innebär, sa Hickok, att Hazel sa var du fanns. Och i synnerhet vilket håll du skulle komma från. Att vi kom i tid var helt och hållet vår förtjänst. Jag är glad att vi inte stannade nånstans och pinkade.

Hazel. Blade hade sett prov på hennes unika gåvor förr. Hazels officiella titel var Förste Empatiker. Familjen hade välsignats med sex personer med översinnliga egenskaper. Hazel var den äldsta och mest begåvade.

– Varför tog Hazel reda på mig?

– Platon bad henne.

– Varför?

– Vi vet inte själva, svarade Geronimo. Men vad det än är så är det bråttom. Platon skickade ut oss för att vi skulle föra hem dig så fort som möjligt.

– Vad kan det vara? muttrade Blade.

– Instruktioner? frågade Hickok.

Blade funderade. Han var Chef för Triad Alfa och som sådan ansvarade han för ordergivningen. Krigarklassen var indelad i fyra triader, alla med var sin Chef. Platon hade gjort Blade till Chef över Hickok och Geronimo. Han hade sagt att triadens sammansättning »kompenserade individuella brister på det personliga planet och maximerade potentiell prestationsförmåga». Platon visste. Han var Ledare för Familjen, den klokaste.

Hickok och Geronimo väntade.

– Vi tar med oss råbocken även om det inte går så fort då, anvisade Blade. Familjen behöver livsmedel. Han gned sin skadade handled. Såret var djupt men ingen åder var skadad och blodförlusten liten. Han drog sin dolk ur dobermannpinschern och stack ner knivarna i sina slidor.

– Kan vi ta till vara någon av hundarna? Hickok petade på ett av kadavren med sin mockasin.

– För skabbiga, avgjorde Geronimo. Titta på pälsen. Sår och bölder överallt. Skinnen har vi ingen glädje av och köttet är för segt. Och vem vet vilken smitta de bär på.

– Då så, sa Blade. Då ger vi oss av. Platon måste ha ett viktigt skäl för att vi ska hem. Hickok, du tar täten men håll ögonkontakt. Geronimo bär råbocken och jag går sist.

De gav sig av med tio meters lucka. Blade funderade över varför Platon hade kallat på dem. I minnet återkallade han sitt första möte med honom – filosofen och vetenskapsmannen. Fast för nitton år sen hade Platon varken varit gammal eller Ledare för Familjen. Han hade blivit vald för bara fyra år sen när Blades far hade dödats av en mutant. Blade mindes det första intrycket: vänligheten i de varma, blå ögonen, den ständigt rynkade pannan, hans långa hår och skägg som nu blivit grått.

– Detta är alltså din glädje och stolthet? hade Platon sagt till Blades far. Och stor för sin ålder fast han bara är fem. Pappas mörka hår och onormalt grå ögon har han i alla fall. Platon hade stått och tvinnat sitt skägg som han alltid gjorde när han tänkte. Har du tänkt på att sedan kärnvapenkriget så visar vår statistik en ökning av avkomma som föds med hår och ögonpigmentering i allt ovanligare kombinationer? Detta hade uppenbarligen gjort djupt intryck på Platon, och Blade hade alltid undrat varför.

Han avbröts i sina funderingar av en låg vissling framifrån. Signalen för fara. Han vräkte sig raklång på marken och märkte inte ens smärtan i handleden.

Geronimo hade också kastat sig omkull, med råbocken på sin ena sida. Han såg också mot Hickok. Denne tecknade åt dem att komma och lade samtidigt ett finger över munnen.

Blade följde Geronimo. Han kröp på knä och nu började handleden värka.

– Mutant, viskade Hickok och pekade.

Varje gång han såg en ville han instinktivt kräkas. De var avskyvärda, motbjudande, en naturens defekt, följden av att människan manipulerat med kosmiska krafter som borde ha fått vara i fred.

Detta måste ha varit en svartbjörn.

– Ful jävel, va? frågade Hickok tyst.

En underdrift, tänkte Blade.

Mutanten stod på östra stranden av en liten bäck. Tydligen höll den på att fiska. I stort såg den ut som en björn och nosen likande en svartbjörns. Men resten var deformerat och förvridet, groteskt och bisarrt. Den svarta pälsen var alldeles borta. I stället var där fullt av stora sår och bölder, en del droppade det var ur, andra hade gula skorpor. Huden var torr och fnasig. Två hål med grönt slem satt där öronen brukade vara. Mutanten andades med flämtande väsningar. Munnen stod öppen, tungan hängde slappt ut. Tänderna var gula och ruttna. Stanken var överväldigande och Blade kunde känna hur det vände sig i magen.

– Vi går i en cirkel söderut för att undvika den, viskade han.

Hickok stod kvar och tittade fortfarande efter mutanten och han såg den plötsligt resa sig på bakbenen och snusa. Vinden blåste mot dem så han kände inte deras vittring. Kanske var det råbocken han kände?

Hickok lade handen på sina Coltar.

Mutanten steg ner i bäcken. Huvudet rörde sig fram och åter och den såg forskande mot deras håll.

– Tror du att den känner vår vittring? Blade hade kommit tillbaka.

– Antagligen.