Fritagningen

By David Robbins

Det tredje världskriget lämnade världen ödelagd. I förödelsen på den amerikanska kontinenten är Frihetsfederationen, den fria världens sista utpost, hårt pressad. Den har stått emot de senaste attackerna från de Sovjetiska styrkorna men när ryssarna lyckas infiltrera federationens kärna, verkar dess fall vara slutgiltigt. Samtidigt har ryssarna tillfångatagit Vikingarna, federationens starkaste allierade. Det blir upp till Blade och hans krigare att frita Vikingarna för att säkra federationens överlevnad. Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Ett fåtal människor lyckades undfly förödelsen genom att ta skydd i en befästning i Norra Minnesotas vildmarker. De kallar sig själva Familjen. Hundra år efter krigsslutet, den stora smällen, är världen fortfarande en dystopisk plats när deras ättlingar börjar göra försök att återupptäcka vad som återstår. De basala resurserna är få i de karga landskapen, fördärvade av radioaktivitet och kemiskt avfall. Och överallt rör sig muterade varelser och hänsynslösa krigsherrar. Familjens egen krigarhärd, Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara deras samhälle med allt som krävs.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2020
• ISBN: 9788711821527

Book preview

David Robbins

Fritagningen

Saga

Fritagningen

är översatt från engelska av Ansis Grinbergs efter

Liberty Run

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1988, 2019 David Robbins och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og

Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711821527

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

KAPITEL 1

Tre kvinnor kom ut från bosättningen.

– Titta där! utbrast den kraftigast byggde av de fem soldaterna där de låg gömda i skogen väster om anläggningen.

– Ja, jag ser, svarade löjtnanten, en smärt man med kantiga anletsdrag.

Hans bruna ögon smalnade.

– Nå, ska vi ta dem, löjtnant Lysenko? frågade en annan av soldaterna – i likhet med de övriga iförd brun uniform och beväpnad med en AK-47.

Löjtnant Lysenko nickade.

– Vad stort det ar, kommenterade ytterligare en av soldaterna.

– Ja, svarade löjtnant Lysenko, hela tiden utan att släppa de tre kvinnorna 150 meter därifrån med blicken. Hemmet omfattar trettio tunnland, muttrade han frånvarande.

– Hemmet! kluckade den kraftige soldaten. Vilket fånigt namn!

– Varför det? undrade Lysenko. Mannen som skapade det visste i alla fall vad han gjorde. Han hette Kurt Carpenter, enligt de uppgifter vi fått av vår uppgiftslämnare, och han förstöd ätt det tredje världskriget var oundvikligt. Så han satsade hela sin förmögenT het i Hemmet och döpte invånarna i det till Familjen.

Den kraftige mannen fnissade igen. Löjtnanten gav honom ett ogillande ögonkast.

– Om du är lika smart som stor i käften, Grozny, kommer du att hyllas som geni vid nästa partikongress, sa han syrligt.

Menige Grozny rynkade pannan men sa inget. Han visste bättre än att försöka munhuggas med den kvicke löjtnant Lysenko.

Kvinnorna hade kommit närmare dem under tiden.

– Nej, Familjen är väl skyddad med sina höga murar och sina vältränade Krigare, fortsatte löjtnanten. Och även mössen hos dem har huggtänder, tillade han med en nick mot kvinnan som gick något före de andra två.

Hon var beväpnad. Det var en långväxt blondin med markerade kindben, tunna läppar och ett intensivt ansiktsuttryck. Kvinnan var klädd i brun skjorta och gröna långbyxor, båda lappade på flera ställen, men utan att dölja hennes atletiska figur. De små fötterna skyddades av ett par mockasiner.

– Vad är det för slags vapen hon har? frågade den yngre av soldaterna.

– Jag vet inte, tillstod Lysenko.

– Låter de sina kvinnor gå omkring beväpnade? frågade Grozny.

– Vad är det som är så konstigt med det? kontrade löjtnant Lysenko. Vi har också kvinnliga soldater i vår armé.

– Tror du att den där kvinnan är en Krigare? undrade den unge soldaten.

Löjtnant Lysenko kliade sig tankfullt på hakan. Han hade inte räknat med att kvinnan kunde vara en Krigare och han anklagade sig själv i tysthet för sin försummelse. En officer hade inte råd med försummelser. Hela uppdragets framgång vilade på löjtnantens skicklighet och omdömesförmåga.

– Vad ska vi göra? ville Grozny veta.

De fem soldaterna befann sig utom synhåll bakom träden och buskarna några meter innanför skogsbrynet, på andra sidan det uppröjda fältet som omgav Hemmet.

– Vi drar oss tillbaka, instruerade Lysenko dem. Ni vet vad som ska göras. Och kom ihåg: General Malenkov vill ha en av dem levande. Vi tar blondinen.

– De andra två då? frågade Grozny.

– Dem dödar vi, svarade Lysenko.

De fem soldaterna drog sig längre in bland buskagen. Grozny och den unge soldaten tog fram sina bajonetter. .

De intet ont anande kvinnorna var nu nästan framme vid skogsbrynet. Blondinen svepte med sina gröna ögon över träden och buskarna, sökande efter mutanter eller någon annan typ av fara. Hon uppfattade en svag rörelse djupt inne bland träden och tvärstannade.

– Har du sett något? frågade en av hennes följeslagerskor, en brunett med urblekt, gul blus och ljusbruna byxor.

– Hon hörde väl en kvist som knäcktes, förstås, muttrade den tredje kvinnan, som hade svart hår och var påfallande smal.

– Tyst med er! sa Sherry, blondinen.

Hon höjde sin MAC 10 och lyssnade spänt, men allt som hördes var lövens prassel i den ovanligt varma brisen denna oktoberdag. Skogen skiftade i rött, gult och orange med sina vackra höstfärger. Sherry kunde inte upptäcka något ovanligt, men hennes intuition sa henne ändå att något inte stämde här. Och under årens lopp hade hon lärt sig att lita till sin kvinnliga intuition – den brukade sällan ha fel.

– Ska vi gå hem igen? viskade brunetten.

Sherry bet sig i underläppen och funderade. Blades order hade varit uttryckliga: Följ med de två blivande Helama ut i skogen och övervaka dem medan de plockar de vilda örter som de behöver. Vad skulle Blade säga om hon kom tillbaka med dem bara för att hon fått för sig att hon sett något här ute? Hon bestämde sig för att fortsätta, men försiktigt.

– Vi fortsätter, sa hon. Men håll er nära mig, gå ingenstans på egen hand.

Brunetten nickade medan den tredje kvinnan himlade med ögonen. Sherry gick fram mot skogsbrynet. Tyngden av hennes Smith & Wesson .357 Combat Magnum på högra höften kändes betryggande.

Någonstans inne i skogen hördes en fågel som kvittrade. Sherry stannade upp igen och kisade in mellan trädstammarna.

– Vad väntar vi på nu då? undrade den svarthåriga kvinnan otåligt.

Sherry gav henne en genomträngande blick.

– Om jag säger att du ska vara tyst, upplyste hon henne, så håller du klaffen stängd – annars stänger jag den åt dig. Begrips?

– Och vad har du för rätt att ge mig några order? fräste Claudia, den svarthåriga.

– Därför att jag är Krigare, svarade Sherry. När fara hotar är det jag som ger order.

– Fara? Vad då för fara? Skenande tusenfotingar, kanske?

– Claudia! inföll brunetten, nu. Sherry har rätt och det vet du.

– Ingen talar om för mig vad ska göra eller inte göra, Jean! protesterade Claudia ilsket och innan någon av de andra två visste ordet av marscherade hon raka vägen in i skogen.

– Att De äldres råd antog henne som Helarlärling är mer än jag kan begripa, muttrade Sherry.

– Du betvivlar väl inte De äldres omdöme? utbrast Jean upprörd.

– De är faktiskt bara människor de också, menade Sherry och började gå igen.

Jean följde henne tätt i hälarna.

– Om du hade varit född i Familjen, skulle du aldrig säga så där, sa hon anklagande.

Sherrys läppar smalnade. Det var sant, hon var född och uppväxt i Kanada, i en liten stad som hette Sundown belägen vid gränsen mot Minnesota. Sant var också att hon hade blivit utnämnd till Krigare främst tack vare sin makes inflytande, Familjens framstående revolverman, Krigaren som hette Hickok. Jeans anklagelse sved. Och distraherade henne för ett kort ögonblick.

En distraktion som stod henne dyrt.

– Vart gick Claudia? frågade Jean.

Det fick Sherry att tänka på nuet igen. Hon tittade sig omkring.

– Claudia! ropade hon. Var är du?

– Om jag känner Claudia rätt, så struntar hon blankt i dig, påpekade Jean.

– Antagligen, men det ska hon få ångra.

– Clauda! ropade Jean. Kom tillbaka genast!

Sherry fortsatte förbi en hög tall och uppför en låg slänt. Hon nådde krönet och tittade ner på andra sidan. Och blev fullkomligt iskall inombords.

Där låg Claudia på rygg i gräset. Halsen var uppskuren och blodet hade runnit ner över skjortan och axlarna på henne. De vitt uppspärrade ögonen stirrade tomt upp mot den azurblå skyn.

Jean sprang på Sherry och fick syn på liket hon också.

– Du store Ande! flämtade hon skräckslaget. Claudia!

Sherry snurrade runt och knuffade Jean tillbaka nerför slänten igen.

– Spring! beordrade hon henne. Spring tillbaka hem!

Men Jean tvekade, lamslagen som hon var av åsynen av den döda Claudia. Sherry visste nu att hennes intuition hade varit den rätta. Fara hotade! Och vem det än var som hade dödat Claudia, så väntade han säkert bara på att slå till igen. Hon tog ett fastare grepp om sin MAC 10.

Inte en sekund för sent.

En brunklädd soldat kom utrusande från buskarna knappt tio meter till höger om henne.

Sherry kände genast igen uniformen som sovjetisk – och vapnet i hans hand som en AK-47. Hickok hade berättat för henne om allt han varit med om i Huvudstaden, när han blev tillfångatagen av ryssarna. Hon kramade instinktivt avtryckaren när ryssen fortfarande var sex meter ifrån henne.

Soldaten stannade mitt i språnget med bröstkorgen genomborrad av kulor – död innan han säckade ihop på marken.

Sherry snurrade runt, beredd på nästa soldat. Han dök upp från vänster med AK-47:an som ett slagträ i händerna och hon fällde honom med en kort skur rakt i ansiktet.

Jean!

Sherry såg sig vilt omkring, i hopp om att de sovjetiska soldaterna inte fått tag på henne, men för sent.

En kraftigt byggd soldat hade tagit fast Jean bakifrån. Hans vänstra arm var fastlåst runt hennes hals och den högra högg bajonetten i henne – om och om igen.

Sherry skulle just till att skjuta honom i huvudet när hon hörde ljudet av steg bakom sig. Men innan hon hann vända sig om rusade någon på henne och knuffade omkull henne på marken. Ett par starka armar grep henne om handlederna så att hon inte kunde använda sin MAC 10. Hon uppfattade skymten av ett ungdomligt ansikte ovanför sig varpå någonting mjukt och med konstig lukt pressades över hennes näsa och mun. Sherry kastade sig av och an i ett försök att ta sig fri, men då grep ytterligare ett par händer henne om axlarna.

– Vi har henne! skrek någon.

Sherry gjorde förgäves ett nytt försök till motstånd, men kroppen vägrade att lyda den allt trögare och dimmigare hjärnan. Hon svimmade.

– Vi har henne! upprepade Grozny som fortsatte att hålla fast henne om axlarna.

Den unge soldaten som satt grensle över Sherry nickade. Löjtnant Lysenko avlägsnade den kloroformindränkta, vita trasan från Sherrys ansikte och rätade på sig.

– Vi måste snabbt härifrån! sa han.

– Varför det? frågade Grozny. Ska vi inte begrava våra kamrater först?

– Idiot! röt Lysenko; Vill du sluta likadant som de? fortsatte han och pekade på de båda döda soldaterna. Skottlossningen måste ha hörts till Hemmet, så det dröjer inte länge förrän de skickar ut Krigarna efter oss. .

Han kastade ett öga på den medvetslösa blondinen.

– Och om de är bara hälften så dugliga som hon här ligger vi riktigt illa till. Grozny, du bär henne. Serov, du tar täten. Vi måste till mötesplatsen och signalera åt helikoptern att plocka upp oss.

Serov plockade upp sin fallna AK-47:a från marken och satte iväg mot sydost. Grozny grymtade och placerade Sherrys medvetslösa gestalt över ena axeln.

– Framåt! sa Lysenko. Jag täcker dig.

Han tog upp sin automatkarbin och väntade tills Grozny hade försvunnit in mellan träden. Så långt var allt väl. De hade tagit fången levande så som general Malenkov begärt. Det kunde inte hjälpas att de fick lov att lämna sina döda kvar – Familjen skulle förstå vilka som kidnappat en av deras högt prisade Krigare, men vad skulle de kunna göra åt den saken? Ingenting. Enligt uppgifterna de fått av spionen i Denver, bestod Familjen endast av omkring 85 medlemmar. Inte mer än femton av dessa var Krigare – och det var inte mycket att sätta upp mot den mäktiga militära styrka som stod i Unionen av socialistiska sovjetrepublikernas tjänst.

Högljudda röster hördes nu i riktning från Hemmet.

Lysenko följde efter sina män, hela tiden spanande över buskarna bakom sig efter minsta tecken på förföljare. Han tänkte på den mottagning som väntade honom i Washington. Det här uppdraget skulle definitivt ge honom en knuff uppåt i karriären. Kanske till och med en position i general Malenkovs egen stab. En svindlande tanke. General Malenkov var en mycket inflytelserik man i den Nordamerikanska centralkommittén samt högste befälhavaren över ockupationsstyrkorna i Amerika. Sovjetunionen hade varit framgångsrikt under kriget; man hade invaderat och lyckats kvarhålla en avsevärd del av östra USA. New England, en bit av New York, södra Pennsylvania, Maryland, New Jersey, södra Ohio, södra Indiana, delar av Illinois, Kentucky, Virginia samt South Carolina kontrollerades alla av Sovjetunionen. Däremot så hade deras frammarsch stoppats på andra håll i landet.

Och nu, mer än 100 år efter det tredje världskriget, var den sovjetiska ockupationens läge oförändrat.