Den befästa staden

By David Robbins

Hundra år efter tredje världskrigets slut är Amerika fortfarande en krigszon. Överlevar-kolonin Hemmet i Minnesotas vildmarker har lyckats genomleva det hårda klimatet. Men när deras vassaste krigare, Blade, Hancock och Geronimo tillfångatas på ett våghalsigt uppdrag av en främmande makt ser framtiden plötsligt mörk ut. De skickas sydöver till den Civiliserade Zonen där diktatorn Samuel II härskar. Där väntar Omvandlingslägret, vars syfte är att bryta ned allt tänkbart motstånd till medgörliga undersåtar. Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Ett fåtal människor lyckades undfly förödelsen genom att ta skydd i en befästning i Norra Minnesotas vildmarker. De kallar sig själva Familjen. Hundra år efter krigsslutet, den stora smällen, är världen fortfarande en dystopisk plats när deras ättlingar börjar göra försök att återupptäcka vad som återstår. De basala resurserna är få i de karga landskapen, fördärvade av radioaktivitet och kemiskt avfall. Och överallt rör sig muterade varelser och hänsynslösa krigsherrar. Familjens egen krigarhärd, Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara deras samhälle med allt som krävs.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 4, 2018
• ISBN: 9788711821466

Book preview

Kapitel 1

– Jag vädrar fara, meddelade Empaten sina tre medpassagerare i det gröna fordonet.

Den muskulöse föraren av den skåpvagnsliknande SEAL-bilen stampade på bromspedalen och de stannade med ett ryck mitt på vägen. Han lade om ratten och backade så att han kunde överblicka vägbanan åt båda hållen. De genomträngande grå ögonen spanade över omgivningen och han drog vänstra handen genom det tjocka, mörka håret. Föraren var iklädd gröna armébyxor och en svart skinnväst. Och han var beväpnad med två stycken bowieknivar, en på var sida av bältet.

– Är du säker, Joshua? frågade han Empaten.

Joshua nickade med det långa, bruna håret guppande över axlarna. De bruna ögonen var halvslutna där han koncentrerade sig på de övernaturliga signaler som nådde honom. Han hade en blå skjorta och bruna byxor på sig och på bröstet hängde ett stort kors.

– Ja, jag är säker, Blade. Det är ondska i luften, men jag kan inte säga exakt var den kommer ifrån.

– Dina batterier kanske behöver laddas om, kompis, kommenterade en ljushårig man iförd hjortskinnskläder.

Han var smärt med breda axlar och bar ett par pärlemoprydda Colt Pythonrevolvrar på vardera höften. Han strök sig över den tjocka, blonda mustaschen och tittade sig omkring.

– Jag ser inte till ett enda kritter där ute, sa han.

– Kan du inte tala normalt, för en gångs skull, Hickok! stönade den fjärde personen i bilen – en satt indian med bruna ögon och svart hår.

Han var klädd i slitna gröna byxor och likadan skjorta, bådadera tillverkade av tyget från ett gammalt tält.

– Vad är det för fel med det nu då? ville Hickok veta. Eller försöker du antyda, Geronimo gamle vän, att jag är knasig kanske?

Geronimo skrockade.

– Brukar inte björnar skita i skogen? kontrade han.

– Nu räcker det, muttrade Hickok med spelad ilska. Sånt här får jag nog av från min fru, ska du veta.

Blade sneglade på revolvermannen och grinade vänligt. Hickok satt i den skålade passagerarstolen bredvid honom. Mellan sig hade de en konsol och bakom dem fanns ytterligare ett säte i bilens hela bredd. Geronimo satt rakt bakom Hickok, Joshua bakom Blade. SEAL-bilens bakre del var avsedd som fraktutrymme.

SEAL-bilen.

Blade stirrade på instrumentpanelen. De hade Grundaren att tacka för det här fordonet! Utan det skulle det ha varit livsfarligt att förflytta sig i efterkrigs landskapet med alla sina mutanter, stråtrövare och alla andra missfoster som bara längtade efter att få döda när minsta tillfälle gavs. Grundarens namn var Kurt Carpenter. Det var han som hade förutsett Familjens behov av ett starkt och motståndskraftigt transportmedel i en fientlig miljö, i det starkt förändrade landskap som var det förhärskande så här efter tredje världskriget. Carpenter hade lagt ut miljoner dollar på konstruktionen, som bestod av ett otal unika egenskaper och speciella finesser. SEAL stod för Sol-Energidrivet Amfibie- och Landfordon. Karossen var tillverkad av en nästintill oförstörbar plast som var tonad så att man kunde se ut men inte in i bilen. Med tanke på att vanlig bensin och olja skulle vara en bristvara efter det civiliserade samhällets kollaps hade Carpenter låtit göra bilen solenergidriven. Solljuset samlades upp med två solpaneler monterade på biltaket, omvandlades till energi och lagrades i de sex batterierna i sina blyhöljen på bilens undersida. De fyra maffiga däcken tillverkade av ett mycket starkt syntetmaterial möjliggjorde en framfart på ställen där vanliga fordon för länge sedan skulle ha kört fast. Dessutom hade Carpenter låtit militära experter konstruera och montera allehanda avancerade vapensystem i sitt fordon.

– Nå, vad ska vi göra? frågade Hickock och vände sig till Blade. Sitta här och mögla eller fortsätta till Twin Cities?

I sin egenskap som chef för Triad Alfa – vilken bestod av Hickock, Geronimo och Blade – var det Blades sak att fatta besluten. Blade var dessutom chefskrigaren i Familjen med uppgift att försvara Hemmet, deras trettio tunnland stora hemvist uppe i Minnesotas nordvästra hörn, och Familjen – ättlingarna till Kurt Carpenters ursprungliga överlevnadsgrupp.

– Klockan måste var närmare lunchdags, noterade Geronimo med en blick på oktoberhimlen. Vi har gott om tid på oss för att kontakta Zahner och de andra.

– För att inte nämna Bertha, tillade Joshua med en underfundig blick åt Hickoks håll.

– Varför tittar du på mig så där? grymtade Hickok.

Joshua ryckte på axlarna och riktade snabbt blicken ut mot vägen igen.

– Det var inget, svarade han.

– Säker på det? envisades Hickok.

– Låt honom vara, insköt Blade. Bara för att du är nervös inför mötet med Bertha så…

– Vem är nervös? klippte Hickok av. Bertha kommer att förstå. Det blir lätt som en plätt.

– Passa dig så att du inte får hela nyllet fullt av plättar bara, sa Geronimo varnande.

– Jag har inte bett att få höra din åsikt, fräste Hickok irriterat tillbaka. Tusan också! Vad skulle jag hit att göra igen? Jag borde vara hemma hos tanten min,äta hennes goda mat och ta det lugnt. Varför kom jag tillbaka hit? frågade han utan att rikta sig till någon särskild.

– Därför att du var tvungen, fastställde Blade lugnt.

Han tänkte på skälet till Triad Alfas föregående tripp till Twin Cities – tidigare de två städerna Minneapolis och St Paul som låg drygt femtio mil från Hemmet. För omkring två månader sedan hade Familjens ledare, en mycket klok och gammal man som hette Platon, skickat Triad Alfa och Joshua till Twin Cities för att skaffa medicinsk och vetenskaplig utrustning som man så väl behövde. Men när man kom dit låg de båda gamla städerna bokstavligen talat i ruiner. De en gång så stolta byggnaderna i Minneapolis och St Paul hade bebotts och förstörts av de fyra ledande fraktionerna som stred om makten i Twin Cities.

Blade drog en suck. Mycket kunde hända under ett sekel och på de etthundra år som gått sedan den Stora smällen – som Familjen döpt tredje världskriget till – hade Twin Cities härjats hårt av det ständiga kriget mellan de fyra grupperingarna där.

– Jag tyckte att jag såg något som rörde sig, sa Geronimo och pekade åt höger. Bakom den där övervuxna så kallade häcken.

– Dårarna, kanske? föreslog Hickok och lyfte upp sin Navy Arms Henry Carbine från konsolen.

– Vet inte, svarade Geronimo.

Dårarna! Blade gnisslade tänder och höll tillbaka en rysning. Under deras senaste besök här hade han blivit tillfångatagen av Dårarna och närapå förlorat livhanken på kuppen. Inte bara han, utan de hade alla fyra varit illa ute.

Den före detta metropolen var uppdelad i fyra sektioner. Dårarna, som härskade i södra Minneapolis, var ättlingar till de före detta internerna i Minnesotas sjukhus för mentalt störda brottslingar. Eländiga kannibaler klädda i trasor och beväpnade med allt från tegelstenar till högafflar. Den grupp som härskade i större delen av St Paul kallades för Horgänget – en strikt religiös sekt med avkommor efter en kyrklig ledare som envist vägrat att evakuera sin församling vid krigets utbrott. Den tredje grupperingen kallades för Porrgänget och kontrollerade västra delen av Minneapolis. De var ättlingarna till en mäktig knark- och porrkung. Den fjärde fraktionen, som behärskade norra Minneapolis, var Nomaderna som bestod av tidigare medlemmar ur Horgänget och Porrgänget som tröttnat på de ständiga striderna och bara längtade efter att få leva ett bättre liv.

– Det kan ju inte vara någon verklig fara, resonerade Joshua och avbröt Blades tankegångar. Vi fick ju en vapenvila till stånd med Horgänget, Porrgänget och Nomaderna, inte sant? Mot löfte om att vi skulle hjälpa dem till ett nytt liv i någon av de mindre städerna i närheten av Hemmet. Jag förstår inte er oro.

– Vi är Krigare, Josh, svarade Hickok. Vi är utbildade i att alltid bereda oss på det värsta.

– Vilken snedvriden inställning, suckade Joshua. – kanske det, Storsnackarn, medgav Hickok, men det är den »snedvridna inställningen»som har räddat våra liv flera gånger.

– Kan vi inte vänta med era filosofiska utläggningar till senare? föreslog Geronimo. Jag såg någon bakom trädet där borta nyss.

Han pekade mot en stor lönn till vänster om dem.

– Vad säger du, Blade? frågade Hickok.

Blade fortsatte att studera de närliggande träden och buskarna. Joshua hade rätt; varför skulle någon av fraktionerna vilja dem något illa med den tillfälliga vapenvila de fått till stånd? Dårarna var ju en annan sak, förstås. Men de brukade väl inte hålla till så här långt norrut?

SEAL-bilen stod mitt på State Highway 47, mellan 73:e och 71:a avenyn, vilket inte alls var långt ifrån Nomadernas kvarter.

Vad skulle de göra? tänkte Blade tyst. Fortsätta åka och strunta i vem som än lurade på dem i buskarna? De var ju relativt säkra innanför den ogenomträngliga karossen, när allt kom omkring. Han skulle just till att varva upp motorn när en annan viktig sak slog honom; Ingen i Twin Cities kände till SEAL-bilens existens! De hade gömt undan bilen vid sitt senaste besök i Twin Cities. Vem som än lurade på dem där ute kunde lika gärna ta dem för att tillhöra regeringstrupperna, även kallade Observatörerna.

– Sitter du och dagdrömmer? retades Hickok.

– Det är nog Jenny han drömmer om, inföll Geronimo torrt och avsåg Blades hustru. Han har ju inte träffat henne på två hela dagar.

Blade struntade i deras kommentarer och tog upp sin AutoOrdnance Model 27 A-1 från konsolen. Familjens vapensmeder hade modifierat A-1an så att den kunde användas som automatvapen – ett slags kopia av ett annat vapen som varit känt under namnet Thompson och som var en kpist. Förutom A-1:an och sina bowieknivar bar Blade dessutom en Dan Wesson .44 Magnum i axelhölstret under vänstra armhålan.

Geronimo var beväpnad med sin oskiljaktiga tomahawk som han bar instucken under läderbältet. En Arminius .357 Magnum vilade i hölstret under högra armen och han kramade ett FNC automatgevär i händerna medan han vaksamt studerade omgivningen.

Joshua hade försetts med en M-l6 tagen från en av regeringssoldaterna, men den låg kastad bland alla andra grejor längst bak i bilen som en demonstration över Joshuas avsky för allt vad skjutvapen hette.

– Vi får försöka anropa dem, svarade Blade och vevade sakta ner sidorutan.

– Håll skallen nere bara, rådde Hickok honom.

Blade lutade sig fram över ratten och ropade ut genom fönstret.

– Hallå! Vi vill er inget ont! Jag heter Blade!

– Om det är Nomaderna så vet de nog inte vem du är, sa Hickok. De träffade ju bara Josh och mig.

– Jag har Hickok med mig! ropade Blade. Minns ni Hickok?

– Vem kan glömma en personlighet av den kalibern? inflikade Geronimo.

– Tack, kompis, sa Hickok och sken upp.

De fick inget svar från buskarna. Blade vevade upp rutan. Joshua sträckte ut handen mot dörrhandtaget.

– Och vart ska du ta vägen? ville Hickok veta.

– Platon skickade ju faktiskt med mig som ambassadör för Familjen, eller hur? svarade Joshua. Med uppgift att räcka dem vi möter en fredlig hand och inte ett skjutvapen.

– Jo, det stämmer nog, tillstod Blade motvilligt.

– Alltså, fortsatte Joshua och log, är det min uppgift att träda ut och tala med dem som gömmer sig där ute.

Han började öppna dörren.

– Stopp, sa Blade.

Joshua tittade förbryllad på den muskulöse Krigaren.

– Men…

– Jag vet att Platon utsåg dig till Familjens good willambassadör, men du är också en av Familjens sex Empater med förmågan att kunna se det som vi andra inte ser. Du sa själv nyss att du vädrade fara där ute och fara är vårt gebit, inte ditt. Du stannar kvar i bilen tills vi har fastställt om de vibrationer du mottog var riktiga eller inte.

– Jag går, erbjöd sig Hickok. Jag har tröttnat på att bara sitta här och tugga, nu vill jag se lite handling.

– Är det inte bättre