Adelsmännen

By David Robbins

I efterkrigets atomvinter fortsätter Familjen kämpa för sin överlevnad och för att kolonin de byggt upp i Minnesotas vildmarker, Hemmet, ska frodas för framtida generationer. Krigshären Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara den med allt som krävs. Under tiden har ett skräckvälde vuxit fram i Atlantas ruiner. De despotiska Adelsmännen styr staden med en järnhand. De oönskade bland de hjälplösa invånarna avrättas, och resten riskerar att vid minsta felsteg råka ut för stadens egen rättsskipning: att slåss för sitt liv mot Utrotarna i en diabolisk labyrint. Det blir upp till Blade och Triad Alfa att leda staden i sitt uppror. Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Ett fåtal människor lyckades undfly förödelsen genom att ta skydd i en befästning i Norra Minnesotas vildmarker. De kallar sig själva Familjen. Hundra år efter krigsslutet, den stora smällen, är världen fortfarande en dystopisk plats när deras ättlingar börjar göra försök att återupptäcka vad som återstår. De basala resurserna är få i de karga landskapen, fördärvade av radioaktivitet och kemiskt avfall. Och överallt rör sig muterade varelser och hänsynslösa krigsherrar. Familjens egen krigarhärd, Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara deras samhälle med allt som krävs.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 8, 2019
• ISBN: 9788711821459

Book preview

David Robbins

Adelsmännen

Saga

Adelsmännen

är översatt från engelska av Knut Rosén efter

Atlanta Run

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1989, 2019 David Robbins och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711821459

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

PROLOG

Kvinnan stannade till på krönet av den låga kullen och såg sig om över högra axeln mot de blinkande ljusen från staden en dryg kilometer bort. Vinden piskade det bruna håret i ögonen på henne och hon sköt undan hårslingorna med vänsterhanden. Med höger arm höll hon sitt barn tätt intill bröstet.

Det syntes inte till några förföljare. Vägen bakom dem låg öde.

Bra.

Deras flykt hade skett obemärkt.

Hon log triumferande när hon tittade åt söder och flydde in i natten. Tanken på att stöta på en mutant fick blodet att isas i hennes ådror, men hon hade inget annat val. Om hon stannade, om hon sökte skydd för väder och vind, riskerade hon att bli upptäckt av en Utrotningspatrull. Utrotarna strövade ofta omkring mer än en kilometer från Atlanta, så hon kunde inte känna sig säker ännu.

Ytterligare en kilometer så kunde hon göra det.

– Mamma?

– Inte nu, Chastity.

– Jag är rädd.

– Det finns inget att vara rädd för.

– Du är rädd, mamma.

Kvinnan tittade på sin sexårings kerubliknande anletsdrag, som knappt syntes i mörkret, och lade vänster arm om Chastitys rygg som extra stöd.

– Varför säger du det?

– Jag känner det, svarade Chastity.

Kvinnan låtsades le, förargad över att hon misslyckats med att dölja sin rädsla.

– Du inbillar dig saker, älskling. Det är ingen fara med mig. Jag fryser bara lite, det är allt.

– Det gör jag också, sa Chastity och höll hårdare om moderns hals.

Kvinnan andades djupt när hon småsprang nerför kullen. Hon kunde känna dotterns ben runt sin smala midja, kände hur spänd hon var, och hon fick skuldkänslor. Var det värt att äventyra Chastitys liv för att få frihet? Var det så värdefullt?

Hur kunde hon fråga något så dumt?

– Mamma?

– Snälla, Chastity. Inte nu. Vi måste vara tysta.

– Men Bubbelhuvudena kommer.

Skrämd hejdade sig kvinnan och svängde runt. Hennes blick riktades mot kullens krön när en blixt lyste upp himlen så att kullen avtecknade sig i silhuett.

Och där var de! Fyra Utrotare avtecknade sig mot himlen! Men hur hade det gått till? Var kom de från?

– Mamma? frågade Chastity förskräckt.

Kvinnan kämpade för att behärska den växande paniken när hon rusade iväg söderut. Vad skulle hon göra? Ta skydd i skogen? Utrotarna skulle hitta dem enkelt! Men att fly var ännu dummare. Hon kunde inte hoppas på att komma undan en Utrotningsgrupp.

– Bubbelhuvudena kommer, upprepade Chastity.

– Tyst! befallde modern.

Hon vek av åt höger, lämnade vägen och tog sig snabbt in bland undervegetationen. Hon brakade genom ett buskage med sidan före så att hennes högra axel och nakna underarmar revs upp av de skarpa grenarna.

En ny blixt, mycket närmare den här gången, lyste upp en liten glänta och trädmuren bakom. Några sekunder senare dånade åskan.

Kvinnan trängde in i skogen, kryssade mellan trädstammarna, rädd för att trampa fel. Hon var tacksam för den hårdnande vinden. De prasslande löven och grenar som knäcktes skulle dölja ljudet av hennes flykt. Men Utrotarna skulle använda sig av mer än hörseln för att såra henne. De skulle använda sin IR-syn.

Deras förbaskade, ofelbara IR-syn!

Hon ryckte till när hennes vänstra fot sjönk ner i ett hål och hon vred till vristen så att hon nästan stod på näsan. Med ett stön rätade hon upp sig och skyndade åt väster. Det bultade i hennes vänstra vrist, men hon brydde sig inte om obehaget utan försökte hålla huvudet klart för att göra upp en plan så att hon kunde undkomma Utrotarna, utan att låta sig skrämmas av insikten att ingen undkom Utrotarna.

En regndroppe stänkte i ansiktet på henne.

Modern stannade och lättnaden sköljde över henne. Det fanns en chans, trots allt! Visserligen inte särskilt stor, men den fanns där inte desto mindre. Om regnet bara ville tillta!

Mer regn föll, kalla och tunga droppar som träffade marken och vegetationen med en oregelbunden rytm.

Hon fortsatte djupare in i skogen, sökte frenetiskt efter ett gömställe, granskade den mörka vegetationen, skaffade sig hållpunkter varje gång en blixt lyste upp. Vid ett sådant tillfälle såg hon ett stort träd tjugo meter framför sig vars nedhängande grenar bildade en tronhimmel. Trädet växte halvvägs upp på en delvis eroderad kulle. Flera jättelika rötter gick i dagen, två av dem korsade varandra efter att ha böjt utåt och uppåt och försvann sedan i den fuktiga jorden.

Regnet övergick i ett stadigt duggande och ökade till och med.

Modern rusade mot trädet och kisade när regndropparna piskade i ansikte och ögon på henne. Hon nådde fram till foten av kullen och inspekterade brådskande rotsystemet och log när hon upptäckte ett halvmeterbrett utrymme mellan de korsade rötterna och sluttningen.

– Mamma, sa Chastity försiktigt.

– Tyst, bannade modern.

Hon satte sig på huk och gled in bakom rötterna, med ryggen mot kullen och den blå overallen klistrad mot huden.

– Vad kommer Bubbelhuvudena att göra? frågade Chastity.

– Tyst med dig! upprepade kvinnan.

Med en vindstöt och ett häftigt skyfall nådde sommarstormen sin höjdpunkt. Träden intill böjde sina kronor för Naturens storhet och störtregnet dolde landskapet.

Modern var överlycklig, medveten om att stormen skulle hindra Utrotarna. Om stormen höll i sig tillräckligt länge kanske Utrotningspatrullen avbröt jakten.

– Jag måste kissa, sa Chastity i sin mammas vänstra öra.

– Inte nu.

– Jag måste, envisades Chastity.

– Vill du att Bubbelhuvudena ska hitta oss? undrade modern.

– Nej.

– Var tyst då! Och håll dig tills vi är säkra på att Bubbelhuvudena försvunnit.

– Ja, mamma, sa Chastity och suckade.

Kvinnan kikade ut, lutade sig åt vänster så att vattnet sköljde över hennes huvud och axlar. Hon blinkade för att kunna se tydligt och försökte upptäcka något som rörde sig bland undervegetationen.

Var i helvete fanns Utrotarna?

Hade patrullen redan gett upp?

Nej.

Hon fick syn på en silverfärgad gestalt till vänster, kanske femton meter bort, och gestalten rörde sig! Den närmade sig långsamt kullen. Hon drog in huvudet, pressade pannan mot rötterna och tryckte Chastity intill sig.

– Shhhh! viskade hon. Inte ett ljud.

För en gångs skull lydde hennes dotter.

Regnet trummade mot marken och slog mot den oskyddade sidan av rotsystemet. Kombinerat med vindens vinande, trädens skakande och åskans dån, skapade stormen ett konstant oväsen som effektivt dränkte ljudet av Utrotarens silverstövlar.

Var höll Utrotaren hus?

Moderns nyfikenhet fick överhand och hon stack ut huvudet och riskerade en hastig titt. Och stelnade till, skräckslagen.

Utrotaren stod en och en halv meter från rötterna, med ryggen mot kullen, och silverkupolen på hans huvud svepte från höger till vänster och tillbaka igen. De tre smala silverbehållarna mellan skulderbladen syntes. Hans silverfärgade vänsterhand, med fingrarna spretande, hängde vid vänstra höften. I högra handen höll han eldkastaren.

Hon tittade med gapande mun på eldkastaren och erinrade sig den gången när hon sett den användas av en Utrotningspatrull. Stanken från den stackars mannens brinnande kropp hade gjort henne illamående.

Chastity rörde oroligt på sig.

Hennes mor satte läpparna intill örat på henne.

– Shh, varnade hon med knappt hörbar röst.

Utrotaren började vända sig om.

Förskräckt drog modern in huvudet så att hon inte syntes. Hade han upptäckt henne? Hon höll andan med den skrämda blicken fastnaglad mot öppningen till vänster om rötterna och väntade på att Utrotaren skulle dyka upp. En minut förflöt. Hon började andas igen.

Stormen ven fortfarande för fullt.

Ytterst försiktigt drog hon sig åt vänster och kikade ut.

Han var borta!

Hon log när hon sträckte på halsen för att kunna se bättre, förvånad över sin tur. Det måste vara sant som hon hört ryktas. Regnet påverkade deras IR-syn! I annat fall skulle Utrotaren ha upptäckt Chastity och henne. Hon lutade sig tillbaka och klappade Chastity på huvudet.

– Allt kommer att ordna sig, älskling. Bubbelhuvudena kommer inte att få tag i oss.

– Kan jag gå till badrummet nu?

– Strax.

– Men jag kan inte hålla mig längre, mamma.

– All right. Jag ska bara se så att kusten är klar, sedan kan du gå.

– Okay.

Modern ändrade ställning och satte ner Chastity på marken vid de korslagda rötterna.

– Du måste stanna här. Har du förstått?

Chastity nickade.

– Du får inte röra en muskel förrän jag kommer tillbaka, upprepade modern.

– Jag lovar, mamma, sa Chastity.

– Bra. Modern flyttade sig åt vänster och stannade till i öppningen. Kom ihåg, varnade hon viskande, rör dig inte ur fläcken förrän jag kommer tillbaka.

– Varför kan jag inte uträtta mina behov här? undrade Chastity.

– Vi kanske måste stanna här ett tag, svarade modern. Stanna där du är. Jag är strax tillbaka.

– Okay, sa Chastity och suckade.

Modern steg ut i regnet, dropparna slog mot hennes huvud och axlar och vattnet stänkte i ögonen på henne. Hon satte handen för ögonen och betraktade det närmaste grannskapet. En blixt i öster lyste upp himlen så att skogen avtecknade sig i skarp relief. Hon kunde se trädgrenarna vaja i vinden och buskarna skälva och gräset darra, men Utrotaren syntes inte till. Uppmuntrad gick hon mot de närmaste träden och tittade hela tiden åt alla håll. När hon var femton meter från kullen stannade hon leende.

De hade klarat sig!

Det enda de behövde göra nu var att vänta ut stormen!

Hon vände sig om och hennes glada ansiktsuttryck förvandlades till en skrämd min och hon sträckte fram vänsterarmen i en avvärjande gest.

– Nej! utbrast hon.

– Jo! svarade Utrotaren med en röst som dämpades av hjälmen.

Han stod bara en meter från henne och höll eldkastaren i midjehöjd.

Hon tittade över hans högra axel mot kullen och hoppades att Chastity höll sig gömd.

– Trodde du verkligen att du skulle komma undan? undrade Utrotaren med hög röst för att överrösta störtregnet.

– Jag var tvungen att försöka.

– Du är en idiot! förklarade Utrotaren.

Modern sa ingenting.

– Var är barnet? frågade han.

– Vilket barn?

– Gör dig inte till, sa Utrotaren vresigt.

– Jag vet inte vad du talar om.

Utrotaren riktade mynningen på eldkastaren mot henne.

– Gör det inte svårare än nödvändigt för dig. Tala om för mig var barnet är.

Moderns läppar pressades samman till ett smalt streck som tecken på hennes trots.

– Vi kommer att hitta henne, sa Utrotaren. Det är bara en tidsfråga.

Hon vägrade att tala.

– Skulle du inte föredra att ni fick dö tillsammans? undrade han. Det skulle vara bättre för henne.

– Som om du hade hennes bästa i tankarna! sa kvinnan tvärt. Locka mig inte att skratta!

– Har du det då? svarade Utrotaren. Du lurar ingen annan än dig själv. Om du verkligen brytt dig om barnet skulle du inte ha burit dig så dumt åt.

– Hur fick du reda på det? frågade hon.

– Hur tror du? svarade han.

– En av bildskärmarna fångade upp oss? sa hon.

Utrotaren skakade på huvudet.

– Gissa en gång till.

– Min lägenhet var avlyssnad.

Han skrattade. Ljudet lät ihåligt under hans hjälm.

– Du smickrar dig själv. Du stod inte ens under bevakning.

– Hur... började hon och hejdade sig när det gick upp för henne. Nej!

– Jo, svarade Utrotaren. Hur skulle det annars gått till?

– En angivare!

– Naturligtvis, bekräftade han.

– Men det är omöjligt! utbrast modern. Jag talade bara om det för en person.

– En för mycket, sa han.

– Nej! förklarade hon. Jag vägrar att tro dig! Jag talade om det för den enda person jag litar helt på.

– Missriktat förtroende, anmärkte han.

– Du ljuger, envisades hon.

– Gör jag? svarade Utrotaren. Hur visste vi då vilken väg du skulle ta? Hur visste vi att det skulle ske i kväll? Han gjorde en paus. Tiotusen dollar är en massa pengar.

Insikten att han talade sanning träffade henne hårdare än något fysiskt slag kunnat göra och hon tog ett steg baklänges och skakade på huvudet, känslomässigt vacklande.

– Det säger du bara!

– Du vet bättre.

Hon tittade upp mot himlen och de framvällande tårarna blandades med regndropparna.

– Nå, var är din dotter? manade Utrotaren.

Hennes ansikte, som var vänt upp mot molnen och stormen, var obeskrivligt sorgset.

– Var i helvete är din dotter?

Hon svarade inte.

Utrotaren ryckte på axlarna.

– Som du vill.

Modern tittade på honom.

– Gud vare din själ nådig.

– Gud? Utrotaren skrattade. Du har verkligen mist förståndet, eller hur? Det finns ingen Gud. Medborgarrådet bestämde det för flera decennier sedan.

– Och du tror på dem?

– Vilken idiotisk fråga! svarade han. Medborgarrådet skulle aldrig ljuga för oss.

– Medborgarrådet är en skock degenererade lögnare, sa hon bittert.

– Vi kan lägga till förräderi till din lista på brott, anmärkte Utrotaren. Något annat?

– Det finns en Gud.

Han skakade på huvudet.

– Det är sorgligt! Du är sinnessjuk! Du vet väl vad man brukar säga. Religionen är ett fördärv, människokärlek är verkligheten.

– Jag fick lära mig samma smörja i skolan.

Utrotaren lyfte eldkastaren.

– Jag har lyssnat nog på ditt upproriska tal, på din hädelse