Belägringen

By David Robbins

Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Diktatorn, Samuel II styr över stora delar av landet med en järnhand. Hans mål är att hela världen ska underkastas hans despotiska styre. Men den separatistiska kolonin Familjen och dess Krigare vägrar låta sig kuvas, trots att Samuel II's styrkor är överlägsna. Deras sista chans till räddning blir att knyta kontakt med de andra rebellerna. För att lyckas måste de färdas hundra mil bakom fiendens territorier och det blir upp till Blade att utföra det omöjliga. Ett enda felsteg kan leda till Familjens undergång. Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Ett fåtal människor lyckades undfly förödelsen genom att ta skydd i en befästning i Norra Minnesotas vildmarker. De kallar sig själva Familjen. Hundra år efter krigsslutet, den stora smällen, är världen fortfarande en dystopisk plats när deras ättlingar börjar göra försök att återupptäcka vad som återstår. De basala resurserna är få i de karga landskapen, fördärvade av radioaktivitet och kemiskt avfall. Och överallt rör sig muterade varelser och hänsynslösa krigsherrar. Familjens egen krigarhärd, Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara deras samhälle med allt som krävs.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 29, 2020
• ISBN: 9788711821473

Book preview

David Robbins

Belägringen

Saga

Belägringen

är översatt från engelska av Gösta Gillberg efter

Denver Run

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1987, 2019 David Robbins och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711821473

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

KAPITEL 1

Nordanvinden var iskall.

– Raska på, sa den långe soldaten och stampade med fötterna för att hålla värmen uppe.

Den ene av de båda soldaterna, som höll på att byta däck på jeepen, kastade en ilsken blick på honom.

– Om du tror att du klarar det här bättre, fräste han, så sätt igång här.

Den långe skakade på huvudet.

– Ni sköter er bra. Vad är ni så förbannade för? Jag fryser, nåt annat är det inte.

– Och du tror inte att vi fryser? frågade den andre menige, en äldre man med stor mage.

Den tredje soldaten blängde på dem.

– Håll nu för fan käft. Det här skulle gå mycket fortare, öm ni inte gnällde så förbannat.

– Jag fattar bara inte, varför inte Brandon kan hjälpa till, sa den andre soldaten och rätade på ryggen för att få bort krampen i höger höft, när han stod hopkurad vid jeepen.

– Någon måste hålla vakt, sa den tredje soldaten och tog loss däcket och lade det på vägen intill muttrarna.

– Varför kan inte jag få hålla vakt? frågade den andre.

Den tredje soldaten tog ett djupt andetag, medan vinden slet i hans svarta hår, och blängde på den andre.

– Vad i helvete är det med dej, Telford? Du gnäller alltid värre än någon annan.

Telford grymtade något och tog det hela däcket, som låg på vägen intill hans vänstra ben.

– Jag menade inget med det, sa han.

– Nej, sa den tredje soldaten, det gör du aldrig.

– Se nu till att det blir bytt, Mitchell, sa Brandon, och försvinn härifrån.

Mitchell, som var den yngste i trion tog reservdäcket från Telford och sköt in det på navet.

– Jag fattar fortfarande inte, varför kaptenen måste gå och lämna oss här, sa Telford, medan Mitchell skruvade fast muttrarna.

– Du vet svaret på den frågan lika bra som vi, sa Brandon och såg mot en dunge på andra sidan vägen. Snabbhet och överraskning är det viktigsate i vårt uppdrag. Han hade inte råd att vänta, medan vi fixade punktisen.

– Jag önskar att jag var officer, sa Telford längtansfullt.

– Du? Officer? sa Brandon. Jag skrattar ihjäl mej. Du kommer alltid att vara menig precis som vi andra.

Mitchell skruvade fast den sista muttern.

– Det tar inte lång tid för oss att hinna upp dom andra.

– Vilken överraskning det kommer att bli för Familjen, sa Telford med ett lågt skratt.

Brandon lade huvudet på sned och lyssnade.

– Hör ni nåt?

– Jag hör inte ett dugg, svarade Telford.

Mitchell rätade långsamt på sig och stod med skruvnyckeln i höger hand. Han såg västerut, åt det håll varifrån de hade kommit, mot den fjärran horisonten. Vägen löpte så långt ögat kunde nå. Bitvis var den knölig, sprucken av ålder och vanvård, ett minne av civilisationens teknologiska nivå före Tredje världskriget.

– Jag hör det, sa han.

– Låter som en lastbil, tycker jag, sa Brandon och höll hårdare i sin M-16.

– Jag hör den också, sa Telford till slut. Vad tycker ni att vi ska göra?

Mitchell slängde från sig skruvnyckeln och gick till dörren på förarsidan. Han öppnade den och tog fram ett par M-16.

– Ta här, sa han och kastade ett av vapnen till Telford.

De tre männen gick bakom jeepen och spred ut sig längs vägen, Mitchell i mitten, Brandon till höger om honom och Telford till vänster.

– Kanske en av våra, sa Telford förhoppningsfullt.

– Troligen, sa Mitchell.

– Ingen annan använder den här vägen, sa Brandon.

Ljudet från fordonet som närmade sig blev allt högre. En svart fläck vid horisonten blev allt större och tog form. Brandon kände först igen den.

– Trupptransport, sa han lättad. En av de våra.

– Jag undrar vad den gör så här långt ute, sa Mitchell högt.

Han visste att trupptransportfordonet inte ingick i den specialstyrka, som sänts att eliminera den avskydda Familjen. Deras jeep var det enda fordon som råkat ut för något missöde och resten av konvojen borde vara flera kilometer före dem nu. Kanske hade transportfordonet skickats efter expeditionen och i så fall spelade det ingen roll. De som kom med det skulle vara vänner, kolleger i den Civiliserade Zonens Armé.

Snart, tänkte Mitchell, skulle Familjen få lära sig en viktig läxa: Det var inte bra att bråka med den Civiliserade Zonen. 100 år efter Tredje världskrigets fasor hade den Civiliserade Zonen lagt under sig det som fanns kvar av de tidigare Förenta staterna. Under och efter kärnvapenkonflikten hade Regeringen evakuerat tusentals personer till Mellanvästern och Klippiga Bergen. Undantagstillstånd hade utlysts och Amerikas en gång så stolta folk hade hamnat i en militärdiktatur. Kansas, Nebraska, Colorado, New Mexico, större delen av Wyoming, östra Arizona, Oklahoma, norra Texas och större delen av Montana hade inkorporerats i den Civiliserade Zonen och styrdes för tillfället med järnhand av Samuel II. Hans far, en man som hette Samuel Hyde, hade varit hälsovårds- och utbildningsminister vid krigsutbrottet. Han deltog i en konferens i Denver när kriget bröt ut och hade övertagit makten, när presidenten, det övriga kabinettet, kongressen och högsta domstolen hade utplånats i en förödande räd mot Washington.

Trupptransporten närmade sig jeepen.

Telford sänkte sin M-16 och drog handen över hakan, så skäggstubben knastrade.

– Jag hoppas att dom har med sej något att dricka, sa han.

– Du vet, att vi inte får dricka i tjänsten, sa Brandon.

– Vem får reda på det? frågade Telford. Kaptenen och Brutus är långt härifrån och Sammy sitter väl och runkar någonstans i Denver.

– Har du ingen respekt för dina överordnade? frågade Mitchell.

– Visst har jag det, svarade Telford. När dom är inom hörhåll.

Mitchell låtsades inte om honom längre utan koncentrerade sig på lastbilen, som snabbt närmade sig. Han tänkte på de händelser, som hade lett till den nuvarande situationen.

100 år efter kriget hade Samuel II ansett tiden mogen att börja återerövra landet utanför den Civiliserade Zonen. Hans styrkor hade besegrat indianerna vid Kalispell i Montana och sedan förberett ett anfall på ett stort kompani utmärkta ryttare, som kallades Kavalleriet, i Syd-Dakota. Innan anfallet kunde sättas igång och medan Armén samlade sina taktiska enheter i Cheyenne i Wyoming, hände något otänkbart.

Någon använde en termonukleär anordning mot Cheyenne.

Samuel blev rasande. Och det blev även Samuels medarbetare, en genial vetenskapsman, som kallades Doktor. Doktor misstänkte, att en liten klan, kallad Familjen, stod bakom kärnvapenanfallet mot Cheyenne. Utan att underrätta Samuel hade Doktor sänt 2000 soldater, av vilka större delen hade varit på väg till Cheyenne när anfallet kom, till Familjens befästa område i Minnesota. Detta område som kallades Familjens Hem var på över trettio tunnland och specialstyrkan under befäl av kapten Luther och Brutus hade i uppdrag att jämna det med marken.

Trupptransportfordonet var 40 meter från jeepen och började bromsa in.

– Dom kanske har ammunition, sa Brandon.

När fordonet var 20 meter från dem, började det krypa fram.

– Jag kan slå vad om, att föraren är lika förvånad att se oss, som vi honom, sa Telford.

Mitchell försökte se föraren, men vindrutan var täckt av smuts. Han kunde bara urskilja en suddig gestalt bakom ratten.

Bilen stannade tio meter från de tre soldaterna.

Brandon tog ett steg mot fordonet.

Mitchell greps plötsligt och oförklarligt av en obehaglig föraning om fara. Han hade känt den förut, under fälttåget mot indianerna, och han hade lärt sig att lita på sina instinkter.

Men vad kunde vara på tok nu?

Förardörren slogs upp och en mager, blond gestalt i hjortskinnskläder hoppade ned på asfalten. Hans blå ögon glänste humoristiskt och hans läppar och blonda mustasch kröktes i ett brett grin.

– Du! utropade Mitchell förskräckt.

– Goddagens, mina herrar, sa nykomlingen vänligt, men han hade händerna nära revolvrarna på de smala höfterna.

Mitchell kastade en blick på sina kamrater. Av det chockerade uttrycket i deras ansikten förstod han att de också hade känt igen mannen med de vackra revolvrarna.

– Jag fruktar, att jag måste be er att slänga från er era vapen, sa mannen i hjortskinnskläderna.

Telford fuktade sina torra läppar.

– Och om vi inte gör det? frågade han.

Nykomlingen skrattade.

– Ni gör som ni vill, sa han. Men det är hälsosammast för er, om ni slänger dom.

Brandon såg på Mitchell och Telford.

– Vi är tre och han är bara en.

Mitchell tvekade. Efter vad han hade hört kunde den här mannen döda dem alla tre utan någon större ansträngning.

– Jag har inte hela dan på mej, sa nykomlingen.

Telford var dum nog att göra den första rörelsen. Han försökte få upp sin M-16 och tänkte hastigt på den stora belöning han skulle få, om han dödade denne man.

Men han fick inte leva så han kunde begära den.

Nykomlingens högra hand for till hans högra hölster. Hans rörelse var som ett suddigt streck, när revolvern med pärlemorkolven kom ur hölstret.

Mitchell såg Telfords huvud slås bakåt, när revolvern dånade och en del av bakskallen exploderade utåt i en stråle av blod, hjärna och andra bitar och delar. Han kastades till asfalten av stöten.

Brandon försökte höja sin M-16, men jämförd med revolvermannen rörde han sig i ultrarapid. En kula från revolvern träffade honom mellan ögonen och vred hans kropp till vänster. Han såg på Mitchell med sina bruna ögon och blinkade en gång och ansiktet avspeglade hans förskräckta förvåning, innan han stönade och föll ihop på vägen.

Mitchell var plötligt ensam. Han stod med sin M-16 hängande utefter sidan och stirrade längs pipan på en revolver med pärlemorkolv.

– Hur ska du ha det? frågade revolvermannen.

– Har jag något val? frågade Mitchell med spänd röst.

Passagerardörren på transportfordonet öppnades plötsligt och en undersätsig man helt klädd i grönt, grön långärmad skjorta och gröna byxor, hoppade ned på marken och sprang runt fordonet. Han var 15 centimeter kortare än revolvermannen. Det svarta håret var kortklippt och täckte knappt öronen, medan revolvermannens blonda lockar nådde till axlarna. Medan båda männen kunde kallas stiliga, hade mannen i grönt bredare anletsdrag och bruna ögon. I händerna hade han en FNC Auto. Under höger arm i ett axelhölster var en revolver. Och i läderbältet satt en tomahawk.

– Släpp den eller dö, sa revolvermannen till Mitchell.

Mitchell tänkte över sina möjligheter. Han kunde lyda revolvermannen eller han skulle kunna försöka döda honom, det andra alternativet likvärdigt med självmord.

Mitchell släppte vapnet och det slog skramlande i marken.

Revolvermannen log brett.

– Förståndigt gjort.

Mannen i grönt såg på revolvermannen.

– Jag hade för mej, att jag sa åt dej att väcka mej, om vi råkade ut för någonting.

Revolvermannen ryckte på axlarna.

– Vi har inte råkat ut för någonting.

– Jaså? sa mannen i grönt och nickade mot de båda döda. Vad kallar du det där, då?

Revolvermannen skrattade lågt.

– Skitenkelt, polam, svarade han.

– En vacker dag, sa mannen i grönt, kommer din arrogans att bli din död.

– Pessimist, svarade revolvermannen och laddade om sin revolver och snurrade sedan ned den i hölstret.

Mannen i grönt riktade sin FNC mot Mitchell.

– Och vad har vi här? sa revolvermannen och gick fram till Mitchell. Vad heter du?

– Mitchell, svarade soldaten hastigt. Arthur Mitchell.

– Och vad gör du här, så här långt borta från den Civiliserade Zonen? frågade revolvermannen.

Mitchell svalde men vägrade att svara.

– Vi återkommer till det om en stund, sa revolvermannen hotfullt med händerna på revolverkolvarna. Jag märkte, att du kände igen mej, när du fick syn på mej.

Mitchell nickade.

– Du är Hickok.

– Hur vet du vem jag är? frågade Hickok.

– Vi känner till Familjen, sa Mitchell. Och vi känner till Krigarna.

Mannen i grönt kom närmare.

– Då måste du veta vem jag är också.

Mitchell skakade på huvudet.

– Beklagar, men jag kan inte placera dej.

Hickok gapskrattade.

– Låt det inte stiga dej åt huvudet, sa mannen i grönt till revolvermannen.

Mitchell förvånades av