Monstret

By Jonathan Kellerman

En ung man med skådespelardrömmar hittas död i bagageluckan på en bil, sågad mitt itu. Några månader senare påträffas en ung kvinnlig psykolog mördad och stympad. Morden har en hel del gemensamma nämnare så polisen utgår från att det är samma gärningsman.

Psykolog Alex Delaware och hans vän kommissarie Milo Sturgis får i uppdrag att undersöka illdåden. De dras in i en virvel av familjetragedier, hämnd och manipulationer. Och deras slutgiltiga upptäckt ger en helt ny och skrämmande innebörd åt begreppet monster.

”Monstret” är en mörk, psykologisk thriller om verklig ondska.

Jonathan Kellerman har välförtjänt kallats ”mästaren av psykologiska thrillers” och jämförts med storheter som Harlan Coben och David Baldacci. Hans böcker om radarparet Alex Delaware och Milo Sturgis har legat etta på topplistor runt om i världen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 27, 2020
• ISBN: 9789178295340

Jonathan Kellerman

Jonathan Kellerman is the #1 New York Times bestselling author of more than thirty bestselling crime novels, including the Alex Delaware series, The Butcher’s Theater, Billy Straight, The Conspiracy Club, Twisted, and True Detectives. With his wife, bestselling novelist Faye Kellerman, he coauthored Double Homicide and Capital Crimes. He is also the author of two children’s books and numerous nonfiction works, including Savage Spawn: Reflections on Violent Children and With Strings Attached: The Art and Beauty of Vintage Guitars. He has won the Goldwyn, Edgar, and Anthony awards and has been nominated for a Shamus Award. 

Book preview

Srinivasan

1

JÄTTEN KÄNDE RICHARD NIXON.

Reslig, gulhårig och gråsprängd, likt ett lyssnande berg i kakikläder, haltade han närmare och Milo blev spänd. Jag kastade en blick på Frank Dollard. Men Dollard verkade oberörd, stod bara med de köttiga armarna utmed sidorna och munnen som ett streck under den tobaksfläckiga mustaschen. Ögonen var smala som springor, men det hade de varit nere vid grinden också.

Jätten hävde ur sig ett dovt skratt och strök det smutsiga håret ur ögonen. Hans skägg var majsfärgat och såg förfärligt ut. Jag kunde känna hans lukt nu, ättikssur och laddad med hormoner. Han måste vara minst två meter lång och väga bortåt hundrafemtio kilo. Skuggan han kastade på marken var askfärgad, amöbalik och så bred att den täckte oss alla.

Han tog ännu ett raglande steg och den här gången sköt Frank Dollards högerarm ut.

Jätten tycktes inte märka något utan stod bara där med Dollards arm om midjan. Omkring ett dussin andra män i kakikläder befann sig ute på gården, de flesta stod stilla, några andra vankade omkring, gungade med ansiktena tryckta mot ståltrådsstaketet. Inga grupper såvitt jag kunde se; alla höll sig för sig själva. Ovanför dem var himlen alldeles klarblå, molnen hade körts bort av en hämndlysten sol. Jag svettades i min kostym.

Jätten var torr i ansiktet. Han suckade, lät axlarna sjunka och Dollard sänkte armen. Jätten formade handen till en pistol, riktade det mot oss och skrattade. Han hade mörkbruna, lätt hopknipna ögon och vitorna var ohälsosamt gulbleka.

Hemliga polisen. Han slog sig för bröstet. "Victorias hemliga polis, spelar under täcket, alltid på jakt efter gamle gode Nixon RMN, alltid samma rövslickare, ville bli slickad, han gillade att prata, smet ut från Vita huset på natten, festade med Kurt Vonnegut, J.D. Salinger, familjen Glass, vem som helst som inte hade något emot den politiska hettan i köket, jag skrev Cat’s Cradle, sålde den till Vonnegut för tio spänn, Billy Bathgate skrev manuset, en gång gick han ut genom porten ända till Las Vegas, jättebråk med Hell’s Angels om några spelautomater, Vonnegut ville ändra statsskulden, Nixon höll med, Angels blev förbannade, vi måste hjälpa honom, jag och Kurt Vonnegut, Salinger var inte där. Doctorow sydde kattvaggan, de var elaka katter, skulle ha mördat honom när som helst, lee oswald harvey."

Han böjde sig ner och drog upp vänstra byxbenet. Nedanför knäet var benknotorna täckta av en glansig vit ärrvävnad och det mesta av köttet på vaden var bortslitet. Ett organiskt träben.

Blev skjuten när jag skulle skydda gamle rövslickaren, sa han och släppte tyget. Han dog ändå, stackars Richard, ingen almanacka vet vad som hände, slickade för hårt, jag kunde inte stoppa det.

Chet, sa Dollard, sträckte ut handen och klappade jätten på axeln.

Jätten ryste till. Små pyttemuskler spändes utmed Milos haka. Hans hand befann sig där pistolen skulle ha varit om han inte blivit fråntagen den vid grinden.

Ska du gå till tv-rummet i dag, Chet? sa Dollard.

Jätten vacklade till. Aah...

Jag tycker du ska gå till tv-rummet, Chet. Det kommer en film om demokrati. Vi ska sjunga ’Stjärnbaneret’, vi skulle behöva någon med bra röst.

Ja, Pavarotti, sa jätten och lät plötsligt glad. Han och Domingo var på Ceasars Palace, de gillade inte stället, gamle rövslickaren kunde inte göra sina röstövningar, lee lee lee lo lo lo, ingen äggula att smörja strupen med, Pavarotti blev förbannad, han ville inte ställa upp för någon offentlig post.

Visst, sa Dollard. Han blinkade åt Milo och mig.

Jätten hade vänt oss alla tre ryggen och stirrade ut över den kala bruna rastgården. En kort, tjock, mörkhårig man hade dragit ner byxorna och urinerade på marken, så att det dammade. Ingen annan av de kakiklädda tycktes märka något. Jättens ansikte hade förvandlats till sten.

Vått, sa han.

Oroa dig inte för det, Chet, sa Dollard tyst. Du vet ju hur det är med Sharbno och hans blåsa.

Jätten svarade inte, men Dollard måste ha sänt något meddelande, för två andra mentalvårdare kom joggande fram från ett hörn långt borta. Den ene svart, den andre vit, lika muskulösa som Dollard men betydligt yngre, klädda i samma uniform av kortärmad sportskjorta, jeans och gymnastikskor. De hade ID-brickor med foton på fästa vid kragen. Vårdarna var våta i ansiktet av värmen och språngmarschen. Milos kavaj var alldeles blöt i armhålorna, men jätten hade inte svettats den minsta droppe.

Ansiktet blev ännu mer spänt när han såg hur den urinerande mannen skakade sig torr och sedan vaggande gick tillbaka över gården, fortfarande med byxorna i en klut kring fotknölarna.

Vått.

Vi tar hand om det, Chet, lugnade Dollard.

Jag ska dra upp byxorna på honom, sa den svarte vårdaren.

Han släntrade iväg mot Sharbno. Den vite vårdaren stannade hos Chet. Dollard klappade Chet på axeln igen och vi gick vidare.

Tio meter senare kastade jag en blick bakom mig. De bägge vårdarna stod nu på var sin sida om Chet. Jättens hållning hade ändrats – han hade axlarna högre och han vred på nacken och fortsatte att stirra på stället som Sharbno lämnat.

Hur kan ni hålla en sån där stor kille i schack? sa Milo.

Det är inte vi som gör det, sa Dollard. Utan clozapinet. Förra månaden fick vi öka dosen efter att han bankat skiten ur en annan patient. Bröt ungefär ett dussin ben i kroppen på honom.

Han behöver kanske ännu mer, sa Milo.

Varför det?

Han pratade inte särskilt sammanhängande precis.

Dollard skrockade. Sammanhängande. Han kastade en blick på mig. Vet ni hur hög hans dagliga dos är, doktorn? Fjortonhundra milligram. Till och med med den kroppsvikten är väl det ganska mycket, eller hur?

Övre gränsen ligger vanligtvis kring niohundra, sa jag till Milo. Massor klarar sig bra med en tredjedel av det.

Han gick på elvahundra milligram när han pucklade på den andra patientens ansikte. Dollard bröstade sig litet. Vi överskrider de högsta rekommenderade doserna hela tiden. Psykiatrikerna säger att det inte är något problem. Han ryckte på axlarna. Chet kanske kommer att få ännu mer. Om han gör något mer galet."

Vi gick en bit till, passerade flera patienter. Med okammat hår, slappa munnar, tomma blickar och fläckiga uniformer. Inga styrketränare av det slaget som man ser i fängelser. De här kropparna var mjuka, skeva och hopsjunkna. Jag kände en blick riktas mot min nacke, tittade åt sidan och såg en man med plågade profetögon och ett bröst fullt av svart hår som stirrade på mig. Ovanför skägget var kinderna insjunkna och sotiga. Våra blickar möttes. Han kom emot mig med stela armar och guppande hals. Han öppnade munnen. Han hade inga tänder.

Han kände mig inte men blicken var fylld av hat.

Jag knöt nävarna. Jag gick snabbare. Dollard såg det och lade huvudet på sned. Den skäggige tvärstannade och blev stående i det starka solskenet som fastnaglad vid marken. Den röda utgångsskylten på den bortre grinden låg hundrafemtio meter bort. Dollards nyckelring skramlade. Inga andra vårdare syntes till. Vi fortsatte att gå. Vacker himmel men inga fåglar. En maskin började mala något.

Chets yrande, sa jag. Det låter ganska intelligent.

Varför det, för att han pratar om böcker? sa Dollard. Jag tror han gick på college någonstans innan han blev knäpp. Jag tror att hans familj var välutbildad.

Hur hamnade han här? sa Milo och kastade en blick bakom sig.

På samma sätt som alla andra här. Dollard kliade sig i mustaschen och gick lugnt vidare. Gården var stor. Vi befann oss halvvägs över den nu, passerade flera tomma ögon, stela ansikten och vilda blickar som fick nackhåren att resa sig på mig.

Ta inte på dig något kakifärgat eller brunt, hade Milo sagt. Patienterna har sådana kläder och vi vill inte ha dig kvar där – fast det skulle kanske varit intressant? En hjärnskrynklare som försöker övertyga dem om att han inte är tokig?

På samma sätt som alla andra? sa jag.

Oförmögna att klara ett straff, sa Dollard. Typiska paragraf 1026-fall.

Hur många har ni här? sa Milo.

Ungefär tolvhundra. Gamle Chet är ett sorgligt fall. Han bodde högst upp på ett berg i närheten av mexikanska gränsen – som någon sorts eremit, sov i grottor, åt växter och så. Ett par fotvandrare hade oturen att träffa på fel grotta vid fel tillfälle och väckte honom. Han slet bokstavligen sönder dem – gav sig på dem med blotta händerna. Lyckades faktiskt slita av båda armarna på flickan och höll på med ena benet när de hittade honom. Någon skogvaktare eller sheriff sköt Chet i benet när han stormade in, det är därför det ser ut som det gör. Han gjorde inget motstånd utan satt bara där intill resterna av liken och var rädd för att bli träffad. Inget större problem att få en sådan som honom förklarad som paragraf 1026-fall. Han har varit här i tre år. De första sex månaderna satt han bara hopkurad och grät och sög på tummen. Vi var tvungna att ge honom dropp för att hålla honom vid liv.

Och nu klår han upp folk, sa Milo. Också ett framsteg.

Dollard böjde fingrarna. Han var i femtiofemårsåldern, stor och kraftig och solbränd utan något synligt kroppsfett. Läpparna nedanför mustaschen var tunna och torra och roat krökta. Vad tycker ni vi ska göra, släpa ut honom och skjuta honom?

Milo grymtade.

Ja, jag vet vad ni tänker, sa Dollard. Lika bra att bli av med honom, ni skulle säkert gladeligen ställa upp i en exekutionspluton. Han skrockade. "Snutar brukar tänka så. Jag arbetade som patrullerande polis i Hemet i tio år och skulle ha sagt exakt samma sak innan jag kom hit. Efter ett par år på avdelningarna här känner jag nu till sanningen: en del av dem är verkligen sjuka. Han rörde vid mustaschen. Gamle Chet är ingen Ted Bundy. Han rår inte för vad han gör mer än en baby som skiter i blöjan. Detsamma gäller gamle Sharbno därborta, som pissar på marken. Han knackade sig i pannan. Det är lite vajsing på ledningarna härinne, somliga blir det bara skräp av. Och det här stället är deras avskrädeshög."

Det är just därför som vi kommit hit, sa Milo.

Dollard höjde på ena ögonbrynet. Det vet jag inget om. Våra sopor tas inte härifrån. Jag förstår inte hur vi kan hjälpa er med doktor Argent.

Han böjde fingrarna igen. Naglarna var tjocka och gula. Jag tyckte om doktor Argent. Verkligt trevlig kvinna. Men hon slutade sina dagar därute. Han pekade lite på måfå. "Ute i den civiliserade världen."

Arbetade ni tillsammans med henne?

Inte regelbundet. Vi brukade tala om fall emellanåt, hon sa åt mig om en patient behövde något. Men jag är rätt bra på att bedöma folk. Hon var trevlig. Lite naiv kanske, men hon var ju ny.

På vilket sätt var hon naiv?

Hon startade den här gruppen. Färdigheter för vardagsbruk. Diskussioner varje vecka för att hjälpa en del killar att komma till rätta med världen. Som om någon av dem någonsin skulle komma ut igen.

Höll hon i den ensam?

Hon och en vårdare.

Vem då?

En flicka som heter Heidi Ott.

Två kvinnor och en bunt mördare?

Dollard log. Staten säger att det går bra.

Är ni av en annan åsikt?

Jag har inte betalt för att tänka.

Vi närmade oss ståltrådsstaketet. Någon aning om varför någon i den civiliserade världen skulle vilja döda doktor Argent? sa Milo. Har ni någon syn på det som före detta polis?

Av vad ni har berättat, sa Dollard, om hur ni fann henne i bakluckan på den där bilen, skulle jag tro att det rör sig om någon psykopat, eller hur? Någon som förbannat väl visste vad han höll på med och njöt av det. Mer av en paragraf 1368- än en 1026-patient – en vanlig skummis som försöker låtsas att han är knäpp, eftersom han fått för sig att han kommer att få det bättre här än i fängelset. Vi har två–trehundra sådana på femte våningen, kanske några fler på grund av Tredje gången gillt-regeln. De kommer hit skränande och dreglande, smetar skit på väggarna, men upptäcker snart att de inte kan lura läkarna här. Mindre än en procent lyckas. Den officiella utvärderingsperioden är nittio dagar, men många av dem ber att få komma härifrån tidigare.

Arbetade doktor Argent på femte våningen?

Nix. Hon hade bara hand om 1026:or.

Vilka andra har ni här förutom rena knäppskallar och bluffmakare som sitter inne på nittio dagar? sa Milo.

Vi har några mentalt störda sexualförbrytare kvar, sa Dollard. Pedofiler och liknande slödder. Kanske trettio stycken. Vi hade flera förr, men lagen ändras hela tiden – sätt dem här, nix, i fängelse med dem, hoppsan, tillbaka med dem hit, nehej, fängelse i alla fall. Doktor Argent höll inte på med dem heller, inte som jag märkte i alla fall.

Så vad ni kan se så kan det som hände henne inte ha haft något att göra med hennes arbete här.

Exakt. Även om någon av hennes killar kom ut – och det gjorde de inte – skulle ingen av dem ha kunnat döda henne och stuva in henne i bakluckan. Ingen av dem var så bra på att planera.

Vi var framme vid grinden. Några brunbrända män stod stilla likt överdimensionerade schackpjäser. Maskinen långt borta fortsatte att mala.

Dollard gjorde en gest tillbaka mot rastgården. Jag påstår inte att de här killarna är ofarliga, ens med allt knark som vi pumpar i dem. Om de här stackars jävlarna blir tillräckligt virriga, skulle de kunna göra vad som helst. Men de dödar inte för nöjes skull – av vad jag har sett har de inte mycket roligt i livet. Om man nu ens kan kalla det de gör för att leva.

Han harklade sig och svalde slemmet. Det får en att undra varför Gud skulle göra sig besväret att skapa ett sådant elände.

2

TVÅ LIK I BAKLUCKOR. Claire Argent var den andra.

Den första, som hittats åtta månader tidigare, var en tjugofyraårig blivande skådespelare vid namn Richard Dada, som lämnats i bagageutrymmet fram på sin egen VW-bubbla i industriområdet norr om Centinela och Pico – ett gytter av verkstäder, bilhandlare och reservdelsbutiker. Det tog tre dagar innan någon upptäckte Dadas bil. En vägarbetare kände lukten. Brottsplatsen låg på gångavstånd från Västra L.A:s polisstation, men Milo tog ändå bilen dit.

När Dada levde hade han varit lång, mörk och stilig. Mördaren klädde av honom, styckade honom prydligt längs med midjan med ett sågtandat vapen, stoppade varje bit i en tjock svart plastsäck, knöt ihop säckarna, stuvade in dem i VW:n, körde till avstjälpningsplatsen, antagligen sent på natten och tog sig osedd därifrån. Dödsorsaken var blodförlust från ett djupt, brett hugg över strupen. Avsaknaden av levrat blod i säckarna och i bilen tydde på att avrättningen hade ägt rum någon annanstans. Coronern var ganska säker på att Dada redan var död när han styckades mitt itu.

Han hade långa ben, sa Milo första gången han talade med mig om fallet. Så styckningen löste kanske lagringsproblemet. Eller också var det en del av spänningen.

Eller båda delarna, sa jag.

Han rynkade pannan. Ögonen var borttagna också på Dada, men i övrigt förekom ingen stympning. Säger det dig någonting?

Mördaren körde Dadas bil till avstjälpningsplatsen, sa jag, så han kan ha gått därifrån till fots och bo någonstans i närheten. Eller också tog han bussen och du kan förhöra chaufförerna och ta reda på om några ovanliga passagerare steg på den natten.

Jag har redan talat med bussförarna. Ingen minns några konstiga passagerare. Detsamma gäller taxichaufförerna. Inga sena körningar i området, punkt slut.

Med ovanliga menade jag inte konstiga, sa jag. Mördaren ser antagligen inte mysko ut. Jag skulle gissa att det är tvärtom: lugn, god planerare, medelklass. Men trots det kan han ha varit lite uppjagad, efter det att han just gjort sig av med Folkan. Vem åker buss så där dags på dagen? Mest diskplockare som jobbar nattskift och kontorsstädare och en och annan lodare. Någon ur medelklassen skulle kanske varit iögonenfallande.

Det låter vettigt, sa han, men det fanns ingen som någon av förarna lagt på minnet.

Okej då. En tredje möjlighet är att det stod en annan bil någonstans, redo att ta mördaren därifrån. Vilket innebär ytterst noggrann planering. Eller att det fanns en medbrottsling.

Milo gned sig i ansiktet, som om han tvättade sig utan vatten. Vi satt vid hans skrivbord på Rån- och mordroteln på Västra L.A:s polisstation, vända mot de ljust orange skåpen och drack kaffe. Några andra poliser skrev maskin och åt lite mellanmål. Jag skulle vara i domstolen nere i city om ett par timmar för att vittna i ett vårdnadsfall och hade tittat in för att fråga om Milo ville följa med och äta lunch, men Milo hade hellre velat prata om Dada än att äta.

Det där med en eventuell medbrottsling är intressant, sa han. Och den lokala vinklingen också – okej, dags att sätta in lite fotarbete och se om någon skämtare som lärt sig köttstyckning på frilans på San Quentin är villkorligt frigiven. Måste ta reda på mera om den stackars grabben också – se om han råkat i knipa på något vis.

Tre månader senare hade Milo genom sitt fotarbete fått fram massor av detaljer om Richard Dadas liv, men det hade inte gjort att han kommit lösningen av mordet närmare.

Efter ett halvår hamnade akten längst in i skrivbordslådan.

Jag visste att detta plågade Milo oerhört. Hans specialitet var att klara upp iskalla fall, inte att själv skapa dem. Han hade den högsta uppklarandeprocenten av alla poliser vid roteln på Västra L.A., kanske i hela kåren det här året. Detta gjorde honom inte mera populär; eftersom han var den ende öppet homosexuelle polisen i kåren, skulle han aldrig bli bjuden på grillfest hos några jobbarkompisar. Men det utgjorde ändå en försäkring om fortsatt arbete och jag visste att han betraktade ett misslyckande som ett hot mot sig i yrket.

Som en personlig synd också; bland det sista han sagt innan han lade fallet till handlingarna var: Det här förtjänar mera än så. Att någon kriminaldåre får på nöten med en biljardkö är en sak, men det här... Så som grabben blev styckad – ryggraden var av rakt igenom, Alex. Antagligen med en bandsåg, säger coronern. Någon styckade honom, snyggt och prydligt, precis som man gör med kött på ett slakteri.

Några andra tekniska bevis? sa jag.

Nix. Inga främmande hår, inget utbyte av kroppsvätskor... Såvitt jag har kunnat finna befann sig inte Dada i någon knipa, kände inga knarkare eller andra skumma typer och hade inget brottsligt förflutet. Han var bara en sådan där dum kille som ville bli rik och berömd. På dagarna och under helgerna jobbade han på ett knattegym. Gissa vad han gjorde om kvällarna.

Serverade.

Han ritade ett osynligt kritstreck med pekfingret. En bar med grill i Toluca Lake. Det närmaste till en replik som han fick kläcka ur sig var antagligen ’Vilkens sorts dressing önskar ni till detta?’

Vi satt själva i en bar. Ett trevligt ställe längst in på Luxe Hotel i västra änden av Beverly Hills. Inga biljardköer och alla eventuella brottslingar var klädda i italienska kostymer. Ljuskronor som spred ett orange, dämpat, flämtande sken omkring sig, tjocka mattor och jättemjuka fåtöljer. På vår marmordisk stod två blygrå dricksglas med Chivas Gold och en kristallbägare med iskylt källvatten. Milos billiga cigarill hävdade sig så gott det gick mot Cohibas- och Churchillcigarrerna i hörnbåsen. Några månader senare införde staden rökförbud i barer, men på den tiden hörde nikotindimman till kvällsritualerna.

All utsmyckning till trots var det meningen att man skulle förtära alkohol här och Milo skötte sig duktigt på den punkten.

Jag smuttade fortfarande på min första whisky när han svepte sin tredje och sköljde ner den med ett glas vatten. Jag fick fallet eftersom kommissarien trodde att Dada var bög. Stympningen – när homosexuella flippar ur gör de det ordentligt bla bla bla. Men Dada hade absolut inget med några gaykretsar att göra och hans föräldrar säger att han hade tre flickvänner i sin hemstad.

Några flickvänner här då?

Inga som jag har hittat. Han bodde ensam i en liten enrummare i närheten av La Brea och Sunset. Pytteliten, men han höll snyggt där.

Det kan vara ett riskabelt område, sa jag.

Ja, men byggnaden hade en parkeringsplats med nyckelkort och säkerhetsentré. Värdinnan bor i huset och försöker se till att få dit bra hyresgäster. Hon sa att Dada var tystlåten av sig, hon såg aldrig att han hade några besökare. Och det fanns inga tecken på inbrott eller stölder i huset. Vi har inte hittat hans plånbok, men ingen har använt hans kreditkort. Inget knark i lägenheten. Om Dada knarkade måste antingen han själv eller någon annan ha städat bort varenda fläck.

Mördaren? sa jag. Det stämmer med den precisa styckningen och planeringen.

Det är möjligt, men som jag sa var Dada ordentlig av sig. Hyran gick på sjuhundra, han tjänade dubbelt så mycket i månaden på sina två jobb, skickade hem det mesta av pengarna, som sattes in på ett bankkonto. Hans breda axlar sjönk ihop. Kanske råkade han bara träffa på fel psykopat.

FBI säger att ögonstympning tyder på mer än en flyktig relation.

Jag skickade FBI ett frågeformulär med brottsplatsdata, fick tillbaka lite svammel och en rekommendation att leta efter kända bekanta till offret. Problemet är att jag inte kan hitta några vänner som Dada haft. Han hade bara varit i Kalifornien i nio månader. Dubbeljobbandet kanske gjorde att han inte kunde ha något umgänge.

Eller också hade han ett liv som han dolde.

Vad då, skulle han ha varit bög? Det tror jag att jag skulle ha upptäckt, Alex.

Han behöver inte nödvändigtvis ha varit bög, sa jag. Han kan ha haft något annat hemligt för sig.

Varför tror du det?

Exemplariska hyresgäster stiger bara inte ut på gatan och blir avsågade på mitten.

Han brummade. Vi drack. Alla servitriser var jättesnygga och blonda och hade vita allmogeblusar och långa kjolar. Vår servitris bröt. Hon kom från Tjeckoslovakien, hade hon berättat för Milo när han frågat; sedan hade hon erbjudit sig att snoppa hans cigarr, men han hade redan bitit av änden. Det var mitt i sommaren, men det brann en brasa i öppna spisen. Luftkonditioneringen höll lokalen iskall. Ett par andra skönheter i baren måste ha varit horor. Männen de hade sällskap med såg nervösa ut.

Toluca Lake ligger inte långt från Hollywood, sa jag. Och det är också nära studiorna i Burbank. Så Dada kanske försökte knyta kontakter inom skådespelarvärlden.

"Det var vad jag trodde också. Men om han fick ett jobb så var det inte vid någon studio. Jag hittade en annons från Weekly i en av hans kavajer. Tryckt med liten stil, det gällde en provspelning för någon film som hette Blood Walk. Datum en månad innan han blev dödad. Jag försökte spåra bolaget som satt in annonsen. Numret var avstängt men det hade vid den tiden gått till något bolag som hette Thin Line Productions och var anslutet till en telefonvaktsbyrå som inte längre servade Thin Line. Adressen de hade gick till en postbox i Venice, som bolaget inte längre hade kvar och de hade inte lämnat någon eftersändningsuppgift. Ingen i Hollywood har hört talas om Thin Line, manuset har aldrig registrerats vid någon av fackorganistionerna och det finns inga bevis för att någon film verkligen gjorts. Jag talade med Petra Connor borta i Hollywood. Hon säger att det är precis vad man kan vänta sig, filmindustrin är full av dagsländebolag, de flesta provspelningar leder inte till någonting."

Blood Walk, sa jag.

Ja, jag vet. Men det var en månad innan och jag kommer inte längre på det spåret.

Richards andra jobb då? Var ligger knattegymmet?

I hörnet av Pico och Doheny.

Vad gjorde han där?

Lekte med småbarn. Oregelbundet arbete, mest födelsedagskalas. Gymägaren sa att han var jätteduktig – tålmodig, ärlig, pålitlig. Han sköt ifrån sig whiskyglaset. Rena rama pojkscouten, och så går han och blir styckad mitt itu. Det måste ligga något mer bakom.

Någon mordisk knatte som inte gillade att stå i kö och vänta på sin tur.

Han skrattade och studerade botten av glaset.

Du sa att han skickade hem pengar, sa jag. Var är det?

Denver. Pappan är snickare och mamman lärare. De kom hit ett par dagar efter det att han hade blivit dödad. Det måste ha varit jättehemskt för dem, men de var inte till mycket hjälp. Richard sportade, hade hyggliga betyg och var med i alla skolpjäser. Gick två år på college men avskydde det och började arbeta åt sin far i stället.

Så han var duktig på att snickra – han kanske träffade mördaren på någon träslöjdskurs.

Han gick aldrig på några kurser av det slaget vad jag kunnat se.

Son till en snickare och så blir han dödad av en bandsåg, sa jag.

Han ställde ifrån sig glaset och ansträngde sig att göra det tyst. Han riktade blicken mot mig. Normalt var hans ögon häpnadsväckande gröna, men i dag verkade de gråbruna i tobaksdiset. Hans kraftiga ansikte var så blekt att det såg pudrat ut, lika vitt som hans polisonger. Acneärren på kinderna, hakan och pannan föreföll djupare och otäckare.

Han strök tillbaka håret ur pannan. Okej, sa han mycket tyst. Om vi lämnar den utsökta ironin därhän, vad kan det betyda?

Jag vet inte, sa jag. Det verkar bara för fiffigt på något vis.

Han rynkade pannan, gnuggade underarmen längs bordskanten, som om det kliade i den, höjde glaset för att få påfyllning, tackade servitrisen när han fick det, smuttade i sig hälften av whiskyn och slickade sig om läpparna. Varför pratar vi över huvud taget om det? Jag kommer inte att lägga ner det här på länge, förmodligen aldrig. Det känner jag på mig.

Jag sa inte emot honom. Hans föraningar brukar vanligtvis vara välgrundade.

Två månader senare fick han hand om mordet på Claire Argent och ringde genast mig, han lät rasande men fylld av entusiasm.

Jag har fått ett nytt fall som har en del intressanta likheter med Dada. Men det är annorlunda också. Ett kvinnligt offer. En trettionioårig psykolog vid namn Claire Argent – du råkar väl inte känna henne?

Nej.

Hemadress i Hollywood Hills, strax intill Woodrow Wilson Drive, men hon hittades på Västra L.A.:s område. Avklädd och instoppad i bagageluckan på sin Buick Regal, intill lastbryggan bakom Stereos Galore i det där stora shoppingcentret mitt på La Cienega nära Sawyer.

Den sidan av La Cienega utgjorde Västra L.A.:s östgräns. Nätt och jämnt på ditt territorium.

Ja, tomten måtte älska mig. Det här är vad jag fått fram än så länge: shoppingcentret stänger elva, men det finns inget staket vid lastbryggan. Vem som helst kan svänga in där. Jättelätt att ta sig dit för det går en bakgata alldeles bakom. Väster om bakgatan ligger ett parkeringshus i flera våningar, men det är stängt om nätterna. Sedan är det bara bostäder. Privata villor och hyreshus. Ingen har hört eller sett någonting. Lastpersonalen upptäckte bilen sex på morgonen, ringde efter en bärgningsbil och när föraren skulle vinscha upp den hörde han hur något rullade runt inuti och var smart nog att undersöka saken närmare.

Var hon också styckad mitt itu? sa jag.

Nej, hon var hel, men insvept i två sopsäckar, precis som Dada. Halsen var också avskuren och ögonen misshandlade.

På vilket sätt var de misshandlade?

Söndermosade.

Men inte borttagna.

Nej, sa han irriterat. Om min lagringsteori om Richard är korrekt, skulle det förklara varför hon inte var styckad mitt itu. Doktor Argent var en och sexiofem lång och rymdes utan vidare hopvikt i Buicken. Och gissa var hon arbetade, Alex: på Starkweather-sjukhuset.

Minsann, sa jag.

Skräckslottet. Har du varit där någon gång?

Nej, sa jag. Jag har aldrig haft någon anledning. Ingen av mina patienter har någonsin dödat någon.

3

VÅREN 1981 DOG EMIL RUDOLPH STARKWEATHER i sin säng i Azusa vid sjuttiosex års ålder, ogift utan arvingar, efter att ha ägnat femtio år av sitt liv i allmänhetens tjänst, tio som vattenbyggnadsingenjör, fyrtio som delstatssenator.

Trots att Starkweather var snål i alla andra avseenden, förde han en hänsynslös kampanj för att skaffa fram pengar till mentalvården och genomdrev att det byggdes dussintals kommunala behandlingshem runt om i hela delstaten. Somliga påstod att det var för att han bott ihop med och skött om en mentalt störd syster som han blivit en sådan enfrågehumanist. Systern dog fem månader innan Starkweather fick sin kraftiga hjärtinfarkt en natt. Strax efter hennes begravning tycktes Starkweathers hälsa snabbt börja försämras.

Inte långt efter hans begravning upptäckte statsrevisorerna att den gamle senatorn systematiskt hade förskingrat kampanjpengar för egen räkning i fyra decennier. En del av pengarna hade använts till dygnetruntvården av systern och hennes läkarräkningar, men det mesta hade satsats på fastighetsaffärer: Starkweather hade samlat ihop ett imperium på över elvatusen tunnland i Kalifornien, huvudsakligen obebyggda tomter i förfallna områden som han aldrig exploaterat.

Inga kapplöpningshästar, inga schweiziska bankkonton, inga hemliga älskarinnor. Inget uppenbart vinstmotiv av något slag. Folk började ifrågasätta Starkweathers mentala hälsa.

Ryktena intensifierades när testamentet offentliggjordes. Starkweather hade testamenterat allt till staten Kalifornien, med ett förbehåll: minst etthundra tunnland av hans land skulle användas till att bygga en större mentalvårdsanläggning som skulle utnyttja de senaste forskningsrönen och framstegen inom psykiatrin och därmed besläktade discipliner.

Juridiska experter ansåg att dokumentet förmodligen var värdelöst, men knutarna som Starkweather knutit skulle kanske ta åratal att reda ut i domstolen. Emellertid var tajmingen i ett avseende perfekt för den nyvalde guvernören. Han var ingen beundrare av Starkweather – som han länge hade betraktat som en besvärlig, excentrisk gammal gubbstrutt – men han hade under sin valkampanj framträtt som en hård brottsmotståndare och fördömt den svängdörrsrättvisa som gjorde att farliga galningar hamnade ute på gatorna igen. Ursinniga konsultationer med pampar inom den lagstiftande församlingen ledde fram till en plan för hur man skulle tränga igenom moraset och folk skickades ner från Sacramento för att söka reda på värdelösa kommunalt ägda egendomar. Den perfekta lösningen hittades snabbt: en sedan länge oanvänd tomt på landsbygden en bra bit öster om Los Angeles stadsgräns, där det en gång legat en bensinstation, senare hade det varit en soptipp där och nu var det bara ett giftigt träsk. Förgiftad mark, med miljöfarliga ämnen som sipprade förbi berggrunden. Bara åttionio tunnland, men vem räknade så exakt?

Genom en kombination av guvernörsbeslut och påskyndad lagstiftning återgick Starkweathers stulna tomter till staten och ett bygge av en större mentalvårdsinrättning för brottslingar som bedömts oförmögna att ställas inför rätta godkändes. Skyddade bostäder för lustmördare, bloddrickare, kannibaler, sodomiter, barnvåldtäktsmän och lallande zombies. Vem som helst som var för galen och för farlig för San Quentin, Folsom eller Pelican Bay.

Det var en konstig tid att bygga ett nytt sjukhus på. Statliga inrättningar för utvecklingsstörda och ofarliga mentalpatienter stängdes i snabb följd, på grund av en underlig, kallsinnig allians mellan snålvargar på högerkanten, som inte ville göra av med några pengar, och dumhuvuden på vänsterkanten som trodde att mentalt störda var politiska fångar som förtjänade att befrias. Några år senare skulle det uppstå ett problem med hemlösa som kom som en chock för penningförvaltare och socialplanerare, men just då verkade det mycket klokt att nedrusta ett helt sjukhusvårdssystem.

Trots detta byggdes guvernörens förvaringsmagasin för galningar på två år.

Han döpte det efter den gamla gubbstrutten.

Starkweathers statliga sjukhus för sinnessjuka kriminella bestod av en huvudbyggnad – ett femvåningshus av cementblock, omgivet av ett sju meter högt elektriskt ståltrådsstaket med taggtråd, strimmigt av mineralavlagringar och miljöfarlig smuts. Nästan straffbart lortigt.

Vi hade svängt av från Motorväg 10, susat förbi Boyle Heights och flera kilometer av industrianläggningar, passerat en rad vilande oljekällor, frusna likt jättestora bönsyrsor, smutsgrå slakthus och emballagefabriker, övergivna godsbangårdar och ytterligare tomma kilometer som stank av dödfödda företag.

Då var vi framme, sa Milo och pekade ut en smal asfaltstunga som kallades Starkweather Drive. STATLIG ANSTALT stod det på en annan skylt.

Vägen gick genom ett grågrönt, ungefär sjuttio träd brett område av eukalyptus som skänkte en mentoldoftande skugga innan vi kom ut i augustisolen igen och möttes av ett vitt sken så genomträngande att det gjorde mina solglasögon värdelösa.

Framför oss syntes det höga staketet. Elektriska kablar tjocka och svarta som vattensnokar. En samling varningsskyltar på engelska och spanska i godkända statliga färger förebådade ett inglasat bås och en stålbom. Vakten var en bastant ung man med ovisst humör som sköt upp ett fönster, lyssnade på Milos förklaring och tog god tid på sig att komma ut. Han undersökte våra ID-kort med till synes plågad blick, tog med sig alla papperen tillbaka till glasbåset, kom tillbaka och frågade hur många skjutvapen och knivar vi hade på oss och konfiskerade Milos tjänstepistol och min schweiziska armékniv.

Flera minuter senare öppnades grinden mycket långsamt och Milo körde igenom. Han hade varit ovanligt tyst under färden upp. Nu såg han ängslig ut.

Var inte orolig, sa jag. Du har inte kakikläder, så de släpper säkert ut dig. Om du inte pratar för mycket.

Han fnyste. Han var klädd i en gammal rödbrun blazer, grå bredrandiga manchesterbyxor, grå skjorta, skrynklig gammal svart polyesterslips, slitna beige ökenkängor. Han behövde klippa sig. Det svarta håret på huvudet kontrasterade starkt mot de nu vita polisongerna. I går hade han sagt något om att han liknade en skunk.

Vägen gick uppåt innan den jämnades ut. Vi kom till en nästan full utomhusparkering. Sedan var det mera ståltrådsstaket, breda ytor med gulaktig, svavelhaltig jord. Innanför staketet stod en kraftig karl i skotskrutig skjorta och jeans. När han hörde bilen närma sig vände han sig om och studerade oss.

Vår välkomstpatrull, sa Milo och började se sig om efter en ledig parkeringsficka. Varför i helvete skulle någon vilja arbeta här?

Frågar du i största allmänhet bara eller tänker du på doktor Argent?

Båda delarna. Men mest för hennes del. Vad kunde ha fått henne att välja det här?

Det var dagen efter det att han ringt mig och jag hade inte sett Argents akt än. Det finns en plats för alla i livet, sa jag. Dessutom är det svårt att få jobb i dessa nedskärningstider. Hon hade kanske inget val.

Hon hade gott om alternativ. Hon lämnade en forskningstjänst vid Countysjukhuset på någon neurologavdelning.

Hon kanske forskade här också.

Kanske det, sa han, men hon anställdes som psykolog med allmän tjänst och chefen här – någon kille som heter Swig – nämnde inget om någon forskning. Varför skulle hon lämna Countysjukhuset för något som det här?

Är du säker på att hon inte fick sparken?

Hennes förra chef sa att hon slutade själv. Doktor Theobold.

Myron Theobold.

Känner du honom?

Har träffat honom några gånger på fakultetssammanträden. Vad sa han mer?

Inte mycket. Som om han inte kände henne så väl. Eller också kanske han dolde något. Du kanske borde prata med honom.

Visst.

Han upptäckte en öppning, gjorde en skarp sväng och tvärbromsade. Slet av sig säkerhetsbältet och tittade ut genom vindrutan. Mannen i den skotskrutiga skjortan hade låst upp den andra grinden och kommit närmare. Han vinkade. Milo vinkade tillbaka. Mannen var i femtioårsåldern med grått hår och mustasch.

Milo tog blazern från baksätet och stoppade nycklarna i fickan. Kastade en blick bort mot ståltrådsstaketsöknen bakom mannen i den skotskrutiga skjortan. Hon tillbringade åtta timmar om dagen här. Tillsammans med sinnesrubbade, mordiska skitstövlar. Och nu är hon död – skulle du inte kalla det här stället en guldgruva för en polis att leta efter skyldiga på?

4

DOLLARD LÅSTE UPP DEN BAKRE GRINDEN och tog med oss ut från rastgården och över en kort cementgång. Den grå byggnaden liknade ett åskmoln – jättestort, med platt tak och plattklädd fasad. Inga trappor, ingen ramp, bara ett par bruna metalldörrar i det gråa på bottenplanet. STARKWEATHER: HUVUDBYGGNAD stod det med små skarpkantade bokstäver. Rader av små glasfönster på cementfasaden. Inga galler för rutorna. Glaset såg ovanligt matt och dunkelt ut. Inte glas. Utan plast. Tjockt, splitterfritt, vindpinat och nästan ogenomskinligt. Folk med grumligt sinne kanske inte hade så stort behov av ordentlig utsikt.

Dörrarna var upplåsta. Dollard sköt upp den högra. Receptionen var sval och liten och luktade stekt kött. Skärbeige väggar och svart linoleum bleknade i det blåvita lysrörsljuset. Från lufttrummorna i taket hördes ett ljud som kunde ha varit en viskning.

En kraftigt byggd, glasögonprydd kvinna i trettioårsåldern satt bakom två gamla träskrivbord placerade som ett L och talade i telefon. Hon var klädd i en ärmlös gul stickad topp och hade en likadan fotoförsedd ID-bricka som Dollard. Det stod två skyltar på bordet: REGEL ETT: JAG HAR ALLTID RÄTT. REGEL TVÅ: HÄNVISNING TILL REGEL ETT. och L. SCHMITZ. Mellan dem låg en trave broschyrer.

Hennes telefon hade ett dussin linjer. Fyra lampor blinkade. På väggen bakom skrivbordet hängde