Tjallaren

By Larry Kent

Privatdetektiv Kent tvingas motvilligt in i ett fängelse för att spionera på den ökände ledaren för spelsyndikatet, Zito. De ska dela cell. Polismästaren låter Kent veta att den enda person i hela fängelset som känner till Kents rätta existens är fängelsedirektören Hastings, och att denne ska kämpa för att göra Kents tillvaro dräglig. Det är farligt att vara polisspion, men Kent får i uppdrag att planera en fängelseflykt ihop med Zito. På så vis kommer han inte ana någonting. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9788711801765

Book preview

Första kapitlet

Jag satt i baren på Grillen vid 52:a Gatan och hade en snygging med mig som hette Nancy. Hon hade ett kattrunt ansikte, stora babyblå ögon, spinnande röst och en figur som fick banktjänstemän att snurra runt, även när dom var tillsammans med sina fruar. Nancy hade på sig något som kunde betecknas som en silkesscarf. Jag säger kunde, för med brudar som Nancy gäller det inte så mycket omslaget som kvalitén på det som är inuti.

Nå, där satt alltså Nancy och jag, och runtomkring oss diverse okändisar, kändisar och ökändisar från Broadway. Och så vanligt hyggligt folk.

Grillen på 52:a är rena Mekka för en kille som är på jakt efter snabba stålar. Och brudarna är inte sena att hänga på. Nancy, till exempel. Hon hade figur som ett timglas, röst som honung, läppar som sammet – och en kassaapparat som hjärta. Hon hängde med mig ut av två skäl. För det första gillade hon mig, och för det andra hade jag råd att dra henne med på festliga ställen.

Nancy smuttade på en whiskygrogg och själv jobbade jag med en ren dubbel. Klockan på väggen visade på tjugo i elva just som det började lossna.

Det skedde när tre snutar stövlade in som en flygande kil med kommissarie Lefty Donavon i spetsen, flankerad av överkonstapel Ham Nelson och detektiv Ernie Glasgow. Dom lumpnaste och tuffaste snutarna i kåren, kort och gott.

Och dom styrde rakt på mig.

Jag såg dom i barspegeln och snurrade runt. Donavon kom inpå mig och stod där med händerna på höfterna. Och genast blev varenda en i baren intresserad. Donavon sa:

– Du fick ut oss på en trevlig runda, klantskalle.

Jag spelade oförstående.

– Vad står på, kommissarien? Något galet?

– Du vet vad det gäller, sa han. Van Dyne-diamanterna.

– Den gamla damen fick tillbaks dom, eller hur? sa jag.

– Visst. Visst fick hon det. Men jag är intresserad av sättet hon fick tillbaka dom på.

– Muddra mig, föreslog jag.

– Vi tänker göra mer än så, innan vi är färdiga. Kom med här nu. Vi ska ner till stationen på 58:e Gatan.

– Vad är jag anklagad för?

– Det finns mycket att välja på, svarade han. Klått upp hälaren Vinnie till att börja med. Han gav dig diamanterna, men du trodde inte han skulle vara tokig nog att tjalla, inte sant?

Jag sa:

– Han yrar. Ni kan inte bura in mig bara för att en lusig liten hälare börjar beklaga sig.

– Kan vi inte? sa Donavon.

Han sträckte sig fram och tog tag i axeln på mig och började vrida om. Jag ryggade tillbaka under hans arm och det var då överkonstapel Ham Nelson ryckte in. Hans fula nuna flinade och hans stora klump till hand var knuten. Han drämde iväg den och jag steppade åt sidan. Hans näve träffade mig på sidan av huvudet så att jag såg stjärnor. Smällen fick mig att komma loss ordentligt. Jag sopade iväg en vänster in i Hams mage och han vek ihop sig ordentligt stönande. Den andre snuten kom in i mitt blickfält och jag satte igång en höger i riktning mot hans mage. Men Donavons vänstra näve slog ner över min arm och var fan så nära att bryta av den. När jag snurrade runt fick han tillfälle att slå in sin höger. Knogarna träffade mig på käken så att jag satte mig på det blänkande barräcket.

– Kanske att du hellre följer med lugnt och stilla, undrade Donavon.

Jag svarade:

– Dra åt helvete!

Sedan kom jag upp igen och körde iväg en höger som träffade Donavon i nacken. Han tjöt till och jag vände mig om efter Ernie Glasgow. Men Ham Nelson stod bakom mig, och han gav mig rena dråpslaget så att jag gick i däck med ansiktet före. Dom grabbade tag i mina armar och ben, lyfte upp mig och bar ut mig därifrån, föga ärofullt och med Nancy skrikande i bakgrunden.

Dom slängde in mig i patrullbilen utan minsta hänsyn till hur kroppen var konstruerad, och sedan körde dom ner mig till stationen på 58:e Gatan. Jag kunde knalla för egen maskin när vi kom fram, men dom tyckte tydligen tvärtom. Ham Nelson högg tag i ena armen och Ernie Glasgow i den andra och så släpade dom in mig på stationen medan Lefty Donavon bildade eftertrupp och knuffade på från och till.

Vakthavande överkonstapeln skrev in mig i sin liggare utan att någon av snutarna sa ett enda ord. Snart satt jag på en brits i en specialcell – speciell så till vida att den inte hängde samman med ett dussin andra utan låg avsides.

– Du behövde inte safta på så där hårt när du klippte till, sa Donavon.

– Ni grabbar använde inte silkesvantarna heller, precis.

Donavon flinade:

– Vi måste ju få det att se riktigt ut.

– Och nu då? undrade jag.

– Ett besök av den store mannen.

– Huxley?

– Mister Huxley för dig, Kent.

– Kommer han hit?

– Bakvägen. Ju färre människor som känner till ditt lilla äventyr, ju större chans har du att överleva.

– När får jag träffa honom?

– Snart. Och slappna av till dess.

Donavon gick sin väg. Jag hörde hans fotsteg försvinna och sedan en dörr som öppnades och stängdes igen. Jag satt på britsen och tände en cigg. Röken smakade pyton i munnen. Jag var inte glad alls åt det som väntade mig.

Där låg tre fimpar på golvet när dörren i slutet av korridoren öppnades och steg närmade sig. Några ögonblick senare dök en tungviktare i fiskbensmönstrad kostym upp i mitt blickfält. Det var polismästare Robert F Huxley. Han hade ett tufft utseende, gråsprängt hår och en käke som liknade skopan på en grävmaskin. Han hade en annan kille med sig, en som var både längre, smärtare och yngre. Hans namn var Steve Wagner och han var distriktsåklagare i New York City. Han var mörk och såg bra ut med sin smilgrop i ena kinden. Bägge nickade åt mig och Huxley sa:

– Ni gjorde ett fint jobb, Kent.

– Tack, polismästarn.

– Slagsmålet var tydligen mycket övertygande, fortsatte han flinande. Av blåmärkena i ert ansikte att döma så gav grabbarna er en rejäl omgång.

– Ni skulle se dom andra.

– Jo, jag vet.

Distriktsåklagaren harklade sig.

– Det var bara början, sa han. Vi har den tuffaste delen framför oss. Är ni säker på att ni vill fullfölja det hela, Kent? Ni har fortfarande möjlighet att …

– Vad tusan är det du försöker göra, Steve, avbröt polismästaren honom. Det är klart att han ska fullfölja det hela. För övrigt har han fått jävligt bra betalt, eller hur?

– Jag får fem lappar, sa jag. Lätta stålar också, tillade jag sarkastiskt. Och allra först måste jag hoppa i finkan för att förtjäna dom.

Det fick polismästaren att tiga, men bara för ett ögonblick. Han sa:

– Det varar inte så länge.

– Han måste få en chans att ändra sig, menade distriktsåklagaren.

– Glöm det, sa jag. Min licens ska upp till förnyande om ett par veckor. Här i New York måste polismästarens namnteckning stå längst ner på en privatdeckarlicens. Och polismästaren har låtit mig få veta i klartext att han plötsligt kan få skrivkramp, om jag inte ger honom ett handtag i den här affären. Och jag råkar gilla att vara privatdetektiv.

– Vänta ett tag, sa polismästaren surmulet. Låt oss reda ut det här ordentligt. Han vände sig mot distriktsåklagaren: Steve, du vet vad jag har att anföra mot Kent – mer än tillräckligt för att dra in hans nuvarande licens och dessutom vägra honom någon ny för resten av hans liv. Huxley bligade mot mig: Undanhållande av bevismaterial, övervåld …

– Jag klippte till en eländig utpressare, sa jag. Och vad gäller anklagelsen för undanhållande av bevismaterial, jodå, visst finns det grund till det. För hade det inte varit det, så hade jag inte heller låtit muta mig in i den här affären ens för femtio eller hundratusen dollar.

– Vet ni vad, sa distriktsåklagaren. Jag tror faktiskt att ni inte skulle röra vid det här fallet för någon summa alls, om det inte var så att er licens hängde på snöret. Han skakade sakta på huvudet: Jo, ni måtte sannerligen gilla att vara privatdetektiv.

Polismästaren rynkade pannan.

– Steve, jag har inte bett dig komma hit för att du ska tala om för Kent vilken hyvens kille han är. Du är här därför att jag vill att du ska känna till varje liten detalj av den här operationen. Om vi lyckas, kommer du och ditt folk att få jobba för högtryck för att få igenom fällande domar.

– Vi ska göra vårt, svarade Wagner och såg mig in i ögonen. Men vi lägger ett fruktansvärt stort ansvar på ett enda par axlar.

– Hans axlar ser stora nog ut för mig, fräste polismästaren och tillade sedan motvilligt: Vi är tacksamma för vad ni gör för oss, Kent. Och om ni lyckas … ja, då ska ni verkligen upptäcka att jag inte är otacksam.

– Peta bara ditt namnteckningen på min licens, svarade jag. Och så ge mig mina fem tusen dollar.

– Ni ska få bådadera.

– Om jag inte får en