De överlevande

By Lisa Gardner

Jillian, Carol och Meg har alla överlevt en våldtäktsmans vidriga övergrepp.
När mannen som förstört deras liv hittas mördad precis före rättegången vänds polisens intresse mot de tre kvinnorna, som tillsammans kallar sig "De överlevandes klubb".
Snart är de polisens huvudmisstänkta. De har haft både möjlighet, motiv och styrka att döda Eddie Como, alias College Hill-skändaren.
Men när polisen går vidare med sin utredning händer något oväntat. En ny kvinna utsätts för ett brutalt överfall, som bär College Hills-skändarens signatur.
Kanske är inte kvinnorna kallblodiga mördare – utan i stället i fara.
Kanske vill någon ta vid där Eddie Como slutade – och se till att varken Jillian, Meg eller Carol överlever den här gången …

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Oct 7, 2022
• ISBN: 9789979643906

Book preview

De överlevande

De överlevande

Lisa Gardner

De överlevande

Originalets titel: The Survivors Club

Copyright © Lisa Gardner, 2002

Copyright © Jentas ehf, 2022

ISBN 978-9979-64-390-6

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Tack

Jag har alltid gillat att hämta in faktaunderlag till mina böcker. Mord, misshandel, utredningsarbete, allt är intressant. Men den här gången blev det en särskilt underbar upplevelse, och för det står jag i djup tacksamhetsskuld till Rhode Island State Police. Det är inte bara en av landets bästa poliskårer, dess medlemmar är också sällsynt hjälpsamma, generösa och tålmodiga människor. De ansträngde sig verkligen för att besvara mina frågor och visa den stolthet de känner över sin organisation. Det fungerade. Jag är mycket imponerad av RI State Police, och jag har till och med börjat hålla hastighetsgränsen.

Som alltid förvanskade jag naturligtvis genast det mesta av den information jag fick. I den här romanen kommer ni att finna polisiära åtgärder och kriminaltekniskt arbete som sker mer eller mindre med ljusets hastighet. Och mina poliser är kanske aningen mer opolerade och lite mer familjära med mordmisstänkta än deras motsvarigheter i verkliga livet. Kom ihåg att RI State-poliser har riktiga jobb, medan jag är en fictionförfattare som hittar på saker.

Jag tackar följande medlemmar av RI State Police för deras medverkan: före detta rotelchef Edmond S Culhane Jr; rotelchef Steven M Pare; kommissarie Michael Quinn; kommissarie John J Leyden Jr; inspektör John Virgilio; inspektör Mark Bilodeau; polisassistent Eric L Croce och detektiv James Dougherty.

Från Providence Police Department fick jag viktig information av inspektörerna Paul Kennedy och Napoleon Brito. De gav mig också ett varmt mottagande och försåg mig med en underbar samling blodiga anekdoter.

Dessutom står jag i djup tacksamhetsskuld till följande personer som har hjälpt mig med den här boken:

Doktor Gregory K Mofiatt, fil. dr och lärare i psykologi vid Atlanta Christian College, en underbar vän och en mycket klok man.

Albert A Bucci, medhjälpare till chefen for Rhode Islands kriminalvård, som gav en mycket entusiastisk överblick av fängelseliv.

Margaret Charpentier, apotekare och en axel att gråta vid, liksom hennes apotekarkollega och sammansvurna Kate Strong.

Monique Lemoine, talspråkspatolog och en mycket vänlig själ.

Kathy Hammond, åderlåtare vid Rhode Islands blodcentral och min favorit bland blodsugare.

Jim Martin, informationsansvarig hos statsåklagaren, Rhode Island.

Sällskapet for Providences bevarande.

Kathleen Walsh, chefsassistent och den som räddat mitt förnuft.

Och slutligen min mycket tolerante man, Anthony. Den här gången var det Ghirardellis dubbla chokladbrownies som räddade dagen.

Än en gång, alla misstag i boken är mina. Allt ni tycker är särskilt lysande tar jag också ansvar for.

Trevlig läsning!

Lisa Gardner

PROLOG

Eddie

Det började som ett samtal:

Vetenskapsmännen är problemet. . . inte snutarna. Snutar är bara snutar. En del har näsa för syltmunkar, andra har näsa för pensioner. Men vetenskapsmännen . . . jag läste om ett fall där de satte dit en kille genom att jämföra sömmen på insidan av hans jeans med ett blodigt avtryck på mordplatsen. Dagsens sanning. Någon expert vittnade om att jeanstygets förslitningsmönster är så individuellt att chansen att ett annat jeanspar skulle lämna samma avtryck är en på miljarden, bla, bla, bla. Låter för fan inte klokt.

Använd inte jeans, sa den andre mannen.

Den förste mannen, knappt mer än en grabb, rullade med ögonen. Skitbra idé.

Den andre mannen ryckte på axlarna. Innan du föreläser om Calvins som har skickat någon i fängelse, borde vi kanske börja med det grundläggande. Fingeravtryck.

Handskar, sa grabben genast.

Handskar? Mannen rynkade pannan. Och jag som väntade mig någonting riktigt nyskapande från dig.

Handskar är en plåga, men det är det också att sitta inne. Vad ska du annars göra?

Jag vet inte. Men jag vill inte använda handskar om jag inte är tvungen. Vi far fundera på saken.

Du skulle kunna torka av allt, sa grabben. Ammoniak löser upp fingeravtrycksfett. Du skulle kunna göra en lösning på ammoniak och vatten. Efteråt kan du sprej a det över och torka av saker. Inklusive . . . Grabben tystnade. Han verkade inte riktigt kunna förmå sig att säga ordet, vilket mannen tyckte var ganska komiskt, med tanke på allt den här grabben hade gjort.

Mannen nickade. Ja. Inklusive. Med ammoniak. En annan möjlighet är att lägga kvinnan i ett badkar. För att vara på den säkra sidan.

Ja. Grabben nickade, begrundande. Skulle ändå kunna missa något ställe. Och det innebär en massa manövrerande. Kom ihåg vad handboken säger: ’Ju mer kontakt med offret, desto fler kvarlämnade bevis.’

Just precis. Andra idéer?

Man skulle kunna lämna falska fingeravtryck. Jag träffade en gång en kille från New York. Hans gäng gillade att hugga händerna av sina rivaler och använda dem till att lämna falska fingeravtryck på brottsplatserna.

Funkade det?

Mja, halva gänget satt inne just då . . .

Så det funkade inte.

Antagligen inte.

Mannen trutade med läpparna. Men det är en intressant tanke. Kreativ. Polisen hatar kreativitet. Vi borde ta reda på vad de där killarna gjorde för fel.

Jag ska höra mig för.

Ett fingeravtryck är inget annat än ett mönster av upphöjningar, tänkte mannen högt. Fyll i dalarna mellan upphöjningarna och det finns inget avtryck. Borde finnas ett sätt att göra det på. Man kunde kanske stryka klister på fingertopparna? Jag har hört talas om det, men jag vet inte om det fungerar.

Skulle inte det påverka känseln? Jag menar, om man ska förlora känseln kan man lika gärna gå tillbaka till handskar, som man vet fungerar.

Ärr. Man kan skära sig i fingertopparna med ett rakblad för att dölja fingeravtrycket.

Nej tack!

Ingen föda utan möda, sa mannen stillsamt.

Vad tror du ärrvävnad gör med fingertopparnas känsel? Då kan du ju lika gärna hugga av dem. Ju enklare, desto bättre. En annan sak som handboken påpekar . . . enkelt är bra.

Mannen ryckte på axlarna. Okej, då får det bli handskar. Tunnast tänkbara latex. Det löser problemet med fingeravtryck. Nästa fråga: DNA.

Fan, sa grabben.

DNA är haken, höll mannen med om. När det gäller fingeravtryck kan man se upp med vad man tar i. Men när det gäller DNA . . . Då måste man tänka på hår, blod, sperma, saliv. Åh . . . och bitmärken. Vi far inte glömma tandjämförelser.

Herregud, du är en sjuk jävel. Grabben rullade med ögonen igen. Bit inte i någonting eller någon. Det är för riskabelt. De har fått fast tjuvar genom att jämföra deras tänder med märkena i en ostbit i kylskåpet. Gud vet vad de kan göra med ett mänskligt bröst.

Okej. Nu tillbaka till DNA:t.

Gör en OJ , sa grabben buttert. Låt advokaterna sköta det.

Tror du verkligen advokater är så bra . . . Mannens tonfall var skämtsamt.

Vad fan ska man göra då? Använda kondom? Det är ju som att knulla en trädgårdsslang.

I så fall behöver vi en bättre idé. Att skylla på snutarna duger inte. De har inte hand om DNA:t. Sjukhuset skickar det direkt till hälsovårdsdepartementet med kurir. Läser du inte tidningen?

Jag läser . . .

Och ett bad är lika värdelöst, fortsatte mannen obevekligt. Bara se på Motyka. Han lade kvinnan i ett badkar och det fungerade så bra att han nu kan se fram mot livstid i fängelse. Sperman tränger upp i kroppen. Det krävs något mer, något slags spolning, jag vet inte. Och så är det håret. Hår kan också avslöja DNA, om de får tag i en rot, eller de kan helt enkelt jämföra hår på brottsplatsen med hår på ditt huvud. Badkar hjälper inte där heller. Någon petig kriminaltekniker kommer att fiska upp hårstrån ur avloppet . . . de kan få fram blodprov därifrån också.

Raka dig.

Överallt?

Ja. Grabbens tonfall var grinigt. Ja, för helvete. Överallt. Säg till folk att du håller på med simning. Vad fan.

Rakning är bra, tillstod mannen. Det löser hårfrågan. Vad mer? De kommer att pensla kvinnans mun. Glöm inte det.

Ja, ja, ja. Jag har läst samma bok som du.

Man får inte röra vid något med bara händer . . . inte ens en ögonglob.

Jag läste om det fallet också.

Inga jeans, antar jag.

Skoskydd för att begränsa smuts och fibrer, lade grabben till. Och när så är möjligt, använda sig av social kompetens. Att bryta sig in ger märken av verktyg, och märken av verktyg kan också jämföras.

Mannen nickade. Då har vi täckt in spårbevisen med undantag för DNA. Vi måste knäcka det där med DNA. Har de bara ett enda litet spermaprov och skickar det till databasen för DNA . . .

Jag vet, jag vet. Grabben slöt ögonen. Han såg ut att tänka. Intensivt. Till sist öppnade han dem igen. Man kunde försöka blanda bort korten. En kille greps för flera våldtäkter baserat på DNA. Sedan, medan han satt i fängelse, rapporterades ännu en våldtäkt med samma DNA på flickans trosor.

Vad hände?

Grabben suckade. De anhöll killen i fängelset för det också. För bedrägeri, något i den stilen.

Han våldtog den andra flickan medan han satt bakom lås och bom?

Nej, han runkade i ett ketchuppaket medan han satt bakom lås och bom. Skickade det sedan till en kompis som betalade en brud femti spänn för att smeta sperman på sina underkläder och skrika våldtäkt. Så att det skulle verka som om det sprang omkring en annan kille med samma DNA, som var den verklige våldtäktsmannen.

Det finns ingenting sånt som två killar med samma DNA. Inte ens enäggstvillingar har samma DNA.

Ja, och det var problemet med planen. Vetenskapsmännen visste det och åklagarsidan visste det, så de pressade flickan tills hon erkände vad som verkligen hade hänt.

Finns det en sensmoral i den här historien?

Betala flickan mer än femti spänn!

Mannen suckade. Det där är ingen bra plan.

Du ville ha ett uppslag och jag gav dig ett uppslag.

Jag ville ha ett bra uppslag.

Dra åt helvete.

Mannen sa ingenting. Också grabben försjönk i tystnad.

Måste knäcka DNA:t, muttrade grabben efter en stund.

Måste knäcka DNA:t, instämde mannen.

Regnrock på petterniklas, citerade grabben hånfullt ur Monty Python. Åh, vem behöver det?

Långt ifrån riskfritt. Kondomer läcker, kondomer går sönder. Polisen blir också bättre på att spåra glidmedel och spermiedödande medel. Det ger dem ett varumärke, sedan börjar de kolla aftarer och plötsligt är det någon butiksanställd som råkat lägga märke till en kille som har köpt en förpackning . . .

Du är körd.

Ja. De där vetenskapsmännen. Minsta grej man introducerar på en brottsplats . . .

Grabben piggnade plötsligt till. Du, sa han. Jag har en idé.

KAPITEL 1

Jersey

Blondinen i Leupold-siktet verkade inte frukta för sitt liv. För ögonblicket fixade hon håret. Nu tog hon fram en svart puderdosa och kollade läppstiftet, en ljust rosa, pärlglänsande nyans. Jersey ställde in kikarsiktet medan reportern trutade med munnen mot sin spegelbild och övade in en förförisk min. Bredvid henne lät kameramannen den tunga videoutrustningen glida ner från axeln till marken och himlade med ögonen. Han var uppenbarligen van vid den här ritualen och visste att den skulle ta en stund.

Tre meter från blondinen plockade en manlig reporter omsorgsfullt bort ludd från sin smutsbruna kostym. Hans kameraman satt i gräset, läppjade på kaffe och blinkade sömnigt. På andra sidan om den stenpelare som dominerade WorldWar Memorial Park fanns ett dussin andra journalister, sysselsatta med ett dubbelkolla sina manus, dubbelkolla sina utseenden, gäspa trött och sedan dubbelkolla gatan.

En minut över åtta måndag morgon. Minst tjugonio minuter kvar tills den blå bilen från fängelset — Adult Correctional Institutions (ACI) — beräknades anlända till domstolsbyggnaden i centrala Providence och alla var uttråkade. Jersey också. Han hade campat uppe på domstolsbyggnadens tak sedan midnatt. Och det var svinkalit på nätterna så här i böljan av maj.Tre militärfiltar, en svart overall och svarta skinnhandskar och ändå hade han huttrat tills solen gick upp strax före sex, vilket betydde att han haft ytterligare två och en halv timme att slå ihjäl utan en chans att ens kunna resa sig upp och sträcka på sig.

Jersey hade tillbringat natten — och nu morgonen — hopkrupen bakom en sextio centimeter hög dekorativ tegelmur som kantade den här delen av domstolsbyggnadens tak. Prydnadskanten gav precis tillräckligt skydd för att dölja honom för människorna på gårdsplanen nedanför och, viktigare, för journalisterna i minnesparken på andra sidan gatan. Kanten gav också det perfekta gevärsstödet inför det ögonblick som skulle komma.

Någon gång mellan 8.30 och 9.00 skulle den blå fängelsebilen anlända. Den två och en halv meter höga järngrinden till domstolsbyggnadens inre gård skulle glida upp. Bilen skulle köra in. Grinden skulle stängas. Transportbilens dörrar skulle öppnas. Och sedan . . .

Det ryckte i Jerseys finger på avtryckaren till hans Ml6. Han skärpte sig och lossade sitt grepp om automatgeväret, aningen förvånad över sin egen otålighet. Det var inte likt honom att forcera. Lugnt och behärskat, sa han till sig själv. Sakta i backarna. Det fanns ingenting i det här som han inte hade gjort förut. Ingenting i det som han inte kunde klara.

Jersey hade jagat sedan han kunde gå. Lukten av krut var lika lugnande för honom som lukten av talkpuder. Han hade följ t i sin fars fotspår och gått in i armén när han var arton, sedan ägnat åtta år åt att finslipa sina talanger med en M16. Jersey kunde träffa mål på femhundra meters håll som de flesta killar inte kunde träffa på hundra meter. Hans far hade varit amerikansk krypskytt i Vietnam, så Jersey antog att det där med att skjuta fanns i hans gener.

För fem år sedan hade han, på jakt efter en bättre livsstil än den armén kunde erbjuda, startat eget. Han använde sig av dubbel blindpolicy. Klienterna visste aldrig vad han hette; han visste inte vad de hette. En första mellanhand kontaktade en andra mellanhand som kontaktade Jersey. Pengar telegraferades in på konton. Material med relevant information skickades till tillfälliga postboxadresser under olika alias. Jersey hade en regel: Att aldrig slå kvinnor och barn. Ibland trodde han att det gjorde honom till en god människa. Andra dagar tänkte han att det gjorde honom värre, eftersom han använde den regeln till att försöka bevisa för sig själv att han hade ett samvete när sanningen var den att, ja — att han dödade människor för pengar.

Hans far skulle definitivt inte ha gillat det.

Det här uppdraget hade dykt upp för fem månader sedan. Jersey hade genast blivit intresserad. För det första var måltavlan en äkta våldtäktsman, så Jersey behövde inte oroa sig för sitt samvete. För det andra skulle jobbet göras i Providence, och Jersey hade alltid velat besöka Rhode Island. Han hade gjort fyra separata resor till staden för att kolla in jobbet, och hittills gillade han vad han såg.

Providence var en liten stad, delad av floden Providence där det vissa fredags. och lördagskvällar anordnades gondolturer. De svarta båtarna såg ut som hämtade från Venedig, och borgmästaren hade till och med engagerat ett gäng riktiga italienare i svartrandiga tröjor och halmhattar med rött band till att sköta farkosterna.

Staden var vacker. Den här domstolsbyggnaden, på östra sidan om floden, var ett imponerande rött tegelkomplex med ett högt vitt klocktorn som dominerade ett helt kvarter. Framsidan var vänd mot Benefit Street, som verkade göra reklam för gamla pengar — jättelika historiska hem med allt från viktorianska torn till gotisk sten, skilda åt av gröna gräsmattor och prydliga tegelmurar. Domstolsbyggnadens baksida, där Jersey befann sig, vette mot minnesparken, en gräsyta med värdiga bronsskulpturer av soldater och mindre värdiga prov på modern konst. Den moderna konsten spred sig till Rhode Island School of Design (RISD), med dess urbana campus utmed domstolsbyggnaden.

Rhode Island hade inte många våldsbrott. Trettio mord om året, någonting i den stilen. Fast det skulle förstås ändra sig i dag. Staten var mer känd för sin långa historia fylld av ekonomisk brottslighet, maffiasamröre och politisk korruption.

Jersey började gäspa, hejdade sig och tvingade sig att vakna. Åtta och tjugoen nu. Snart dags. Nyhetsteamen på andra sidan gatan hade böljat röra på sig.

I går kväll, innan han begav sig hit, hade Jersey suttit i sitt hotellrum, zappat mellan de lokala nyhetsprogrammen och försökt lära sig de olika mediepersonligheterna. Han kände inte igen den söta blondinen nedanför, men kameramannens tröja talade om att de tillhörde WJAR, News Team 10, NBC:s lokala dotterbolag. Det var respektabelt. Jersey var glad för hennes skull.

Sedan undrade han om kvinnan hade en aning om hur het hennes morgon skulle bli. Hans måltavla, Eddie Como, alias College Hill-skändaren, var viktigt nyhetsstoff i Rhode Island. Alla var här för att bevaka rättegångens böljan. Alla var här för att få bilder av den spenslige, lätt kutryggige Eddie eller en skymt av något av hans tre vackra offer.

Journalisterna visste ingenting än. Om Jersey. Om hans klient. Om vad som verkligen skulle hända denna soliga måndagsmorgon i maj. Det fick Jersey att känna sig välvilligt inställd till alla de uttråkade, överdrivet maniska, överdrivet uppklädda individerna som var samlade på gräsmattan nedanför. Han hade något alldeles extra på lut åt dem. En av dem, kanske flera, skulle strax vinna ära och berömmelse.

Ta till exempel den här söta lilla blondinen med de rosa läpparna. Hon hade kommit hit tidigt i morse, beväpnad med fårdiginspelat material och med förhoppningen att i bästa fall få en snutt med den blå fängelsebilen till morgonnyheterna. De tjugo andra journalisterna skulle förstås ta samma bild till i stort sett samma material, och ingen skulle vara bättre än någon annan och ingen sämre. Bara ännu en dag på jobbet.

Utom att någon nere i den där parken, någon som just nu satt i gräset omgiven av krigsminnen och underliga prov på modern konst, skulle få ett scoop den här morgonen. Någon, kanske den där söta lilla blondinen, som kommit för att få en kort rutinsekvens av en blå fängelsebil, skulle åka därifrån med en bild av en yrkesmördare.

Det gick inte att undvika. Enda gången Jersey skulle ges tillfälle att komma åt Eddie Como var när den utpekade våldtäktsmannen rättegångens första dag flyttades från fängelset till Lichtdomstolen. Och enda gången Jersey skulle ges tillfälle att komma åt Eddie vid Lichtdomstolen var när denne lastades ur fängelsebilen inne i en inhägnad zon ungefär stor som ett tvåbilsgarage. Och enda sättet som Jersey kunde skjuta in i en avlastningszon omgiven av ett två och en halv meter högt stängsel var att skjuta rakt ner på målet.

Den massiva röda tegelbyggnaden tog upp nästan ett helt stadskvarter. Sex våningar hög och försedd med flyglar tornade den upp sig över kringliggande bebyggelse och bevakade svartsjukt sin innergård och den viktiga avlastningszonen. Så Jerseys strategi hade stått klar från början. Han måste skaffa sig tillträde till själva domstolsbyggnaden, vilket var lätt i skydd av mörkret när han väl hade lärt sig säkerhetsvakternas rutiner.

Han måste befinna sig på sjätte våningens takkant alldeles ovanför avlastningspunkten för att kunna skjuta rakt ner på det inhägnade området. Han skulle bli tvungen att planera skottet i skydd av mörkret. Och sedan, när transportbilen äntligen kom någon gång mellan 8.30 och 9.00, skulle han ha fem sekunder till att resa sig upp, skjuta skallen av Eddie Como och börja springa.

Sherifferna som eskorterade fångarna skulle antagligen inte kunna se honom — vinkeln skulle vara för brant — och inte heller fångarna — de skulle vara fullt upptagna av att skrika över hjärnsubstansen som stänkt i håret på dem — men journalisterna, varenda girig, scoopgalen reporter på andra sidan gatan, skulle tydligt kunna se Jersey stå sex våningar upp. Se Jersey skjuta sex våningar upp. Se Jersey springa över taket sex våningar upp.

Själva skottet skulle bli lätt. Bara drygt tjugo meter. Rakt ner. Fan, Jersey kunde glömma automatgeväret och släppa ner ett städ i huvudet på killen i stället. Ja, själva skottet var direkt tråkigt. Men sekunderna efteråt . . . Sekunderna efteråt skulle bli verkligt underhållande.

Oro nere på gatan. Jersey zoomade in den söta blondinen i tid för att se henne släppa läppstiftet och rusa framåt. Det var dags.

Han kastade en blick på klockan. Åtta och trettiofem. Sherifferna ville tydligen inte låta journalisterna vänta.

Jersey lyfte ner geväret. Han ställde in kikarsiktet på 1,5, allt han skulle behöva för ett tjugo meters skallskott. Han kollade magasinet med gugo patroner, matade sedan in det första skottet. Han använde Winchesters .223 Remington, en kula med blyspets, som enligt asken lämpade sig bäst till att skjuta präriehundar, coyoter och skogsmurmeldjur.

Och nu College Hill-skändaren.

Jersey ställde sig på knä. Han placerade geväret uppe på kanten och satte sedan ögat till kikarsiktet. Han kunde precis se gatan genom stenvalven som kantade den yttre gården. Han hörde, snarare än såg, hur den svarta järngrinden in till den inre gården svängde upp. Lugnt och behärskat. Sakta i backarna. Inget i det här som han inte hade gjort förut. Inget som han inte kunde klara.

Han böjde och sträckte fingrarna. Han lyssnade till det betryggande knarret av de svarta handskarna . . .

Fångarna skulle vara hopkedjade. De flesta skulle vara klädda i kakifärgade eller blå fängelseoveraller. Men Eddie Como skulle se annorlunda ut. Eddie Como skulle inför rättegångens första dag komma i kostym.

Jersey väntade på att fa höra en sheriff ryta ordern att bilen skulle lastas ur. Han kände hur han böljade svettas. Men han reste sig inte. Han lade inte fingret om avtryckaren.

Tjugo journalister och kameramän på andra sidan gatan. Tjugo journalister som bara väntade på sin stora chans . . .

Gården säkrad. Öppna!

Jersey hörde raspet av metall när bildörren gled upp. Han hörde dunsen av den första gummisulan som träffade den stenlagda gården . . .

Ett, två, tre, fyra, fem . . .

Jersey hoppade upp från knästående och vinklade sin Ml6 tjugotvå grader från vertikalt. Sökte, sökte . . .

Eddie Comos mörka huvud kom ut ur bilen. Han såg framåt, tittade på dörren till domstolen. Axlarna hängde. Han tog tre hasande steg —

Och Jersey sköt skallen av honom.

Ena sekunden stod Eddie Como hopkedjad med två killar. Nästa sjönk han tyst ihop och dunsade i den hårda stenläggningen.

Jersey lät svartabörsgeväret falla ner på taket. Sedan böljade han springa.

Han var plötsligt medveten om en massa saker. Känslan av solen i ansiktet. Lukten av krut i luften. Ljudet av en stad som just skulle börja en arbetsvecka, brummande bilar, tjutande bromsar. Och sedan människor som böljade skrika.

Vapen, vapen, vapen!

Ner, ner!

Se! Där uppe. På taket!

Jersey log. Jersey mådde bra. Han tog sig över domstolsbyggnadens tak. Alpinistskornas gummisulor gav perfekt fäste. Han svängde runt hörnet och rundade klocktornet, som sköt upp ytterligare ett antal våningar. Nu ser ni mig. Nu ser ni mig inte.

Skott avlossades. Några övernitiska sheriffer sköt mot en fiende de inte kunde se.

Jerseys leende blev bredare. Nu nynnade han när han drog av sig handskarna och slängde dem bakom sig. Nästan framme vid takdörren. Med vänster hand högg han tag framtill i den svarta overallen och slet upp tryckknapparna. Tre sekunder senare låg också den slängd på taket. Fem sekunder efter det hade Jersey bytt ut sina alpinistskor mot välputsade italienska loafers. Han plockade upp den svarta skinnportföljen som han hade lämnat vid takdörren. I natt hade portföljen innehållit delarna till en M16. Nu innehöll den bara papper.

Från krypskytt i världsklass till bara ännu en kille i kostym på mindre än fem minuter.

Jersey drog upp takdörren. Han hade satt låset ur funktion med en bit ståltråd så att det skulle vara redo för honom. Några sekunder senare var han nere i trappan och en del av människomyllret; ännu en advokat som var alltför stressad för att möta någons blick.

Säkerhetsvakter och sheriffer rusade förbi. Folk inne i domstolsbyggnaden såg sig omkring, började bli medvetna om att någonting hänt men var osäkra på vad. Jersey följde deras exempel och anlade en smått förbryllad min medan han fortsatte.

Ännu en gråklädd sheriff sprintade förbi honom, röster skrek från radion vid mannens midja. Han stötte till Jerseys axel, knuffade honom bakåt. Jersey muttrade: Ursäkta mig! Sheriffen fortsatte att springa mot trappan som ledde upp till taket.

Vad är det som har hänt? frågade en kvinna som gick bredvid Jersey.

Jag vet inte, sa han. Måste vara något allvarligt.

De nickade till varandra. Och trettiotvå sekunder senare var Jersey utanför den stora ytterdörren, svängde åt vänster och satte kurs nedför den brant sluttande College Street mot minnesparken. Han böljade nynna igen, inne på upploppet. Även om någon polis skulle stoppa honom, vad skulle han hitta? Jersey hade inga vapen, inga spår av krut på händer eller kläder. Han var bara en affärsman, och han hade alltid giltig legitimation.

Tjutet av sirener skar plötsligt genom luften. Staden var inte stor och Providencepolisen hade sitt högkvarter inne i centrum. Snutar skulle strömma till från alla håll, vägspärrar var bara en tidsfråga. Jersey ökade takten men förblev lugn. Hans omtänksamme uppdragsgivare, utan tvivel bekant med parkeringsproblemen inne i Providence, hade skickat Jersey ett gästtillstånd till RISD:s parkeringsplats på andra sidan gatan. Snutarna skulle vara här om två minuter. Jersey skulle vara borta om en.

Sirenerna kom närmare. Jersey nådde den lilla parkeringsplatsen vid slutet av College Street och South Main. Hittade nyckeln till den blå hyrbilen. Låste upp dörrarna, slängde in portföljen, gled in i sätet.

Lugnt och behärskat. Sakta i backarna. Inget i det här som han inte hade gjort förut. Inget som han inte kunde klara.

Jersey vred om nyckeln i tändningslåset. Och sedan hörde han klicket.

Ett fruset ögonblick. Hans ögon spärrades upp, hans förvirring var äkta. Men, men, den dubbla blindpolicyn. Ingen visste vad han hette. Han visste inte vad de hette. Hur kunde, hur kunde . . .

Och sedan gick hans blick till det röda parkeringstillståndet som hängde i backspegeln, det enda gästtillståndet på en liten parkeringsplats med bara tjugo bilar.

Hans uppdragsgivares omtänksamhet . . .

Lugnt och behärskat, tänkte Jersey hjälplöst. Sakta i backarna. Inget i det här som han inte hade gjort förut. Inget som han inte kunde klara . . .

Strömmen från bilens startmotor träffade den skräddarsydda bombens strömbrytare och Jerseys hyrbil exploderade upp mot den ljusa morgonhimlen.

Tio kvarter därifrån, på Hope Street, tittade de välklädda stamgästerna på den trendiga restaurangen rue de i’espoir — som blev ännu trendigare av sitt namn med bara små bokstäver — upp från sina dekadenta affärsfrukostar bestående av ägg Bénedictine och tumstjocka skivor French toast. Skalvet hade, om än svagt, varit omisskännligt. Till och med servitriserna hade stannat upp.

Kände ni? frågade en av dem.

Människorna i den chica lilla restaurangen såg på varandra. De hade just böljat avfärda det lilla störningsmomentet med en axelryckning när ljudet av tjutande sirener skar genom luften. Två polisbilar passerade på gatan. En ambulans följde efter i deras kölvatten.

Det måste ha hänt något, sa någon.

Någonting stort, sa en annan gäst.

Vid ett litet bord längst in i hörnet tittade tre kvinnor äntligen upp från sina stora muggar med kryddad chai.Två var äldre, en var yngre. Alla tre hade väckt visst uppseende när de kommit in genom dörren. Nu såg kvinnorna på varandra. Sedan tittade de samtidigt bort.

Jag undrar, sa en.

Gör inte det, sa en annan.

Och det var allt de sa.

Tills polisen kom.

KAPITEL 2

Griffin

Klockan 8.31 måndag morgon var kriminalinspektör Roan Griffin, Rhode Island State Police, redan sen till sitt möte 8.30. Detta var inte bra. Det var hans första dag tillbaka på jobbet efter arton månader. Han borde antagligen komma i tid. Han borde antagligen komma för tidigt. Dyka upp på högkvarteret 8.15, laddad, nypressad och göra honnör. Här har ni mig, jag är redo.

Och sedan . . . ?

"Välkommen tillbaka", skulle de hälsa honom. (Förhoppningsvis.)

"Tack", skulle han säga. (Antagligen.)

"Hur känner du dig?" skulle de fråga. (Misstänksamt.)

"Bra", skulle han svara. (Alltför ledigt.)

Fan. Bra var ett dumt svar. Alltför ofta sagt för att bli trott. Han skulle säga bra, och de skulle stirra mer stint på honom och försöka läsa mellan raderna. Bra som att du är redo att öppna en pärm eller bra som att vi kan anförtro dig ett laddat vapen? Det var en intressant fråga.

Han trummade med fingrarna mot ratten och försökte igen.

"Välkommen tillbaka", skulle de säga.

Det känns bra att vara tillbaka, skulle han säga.

Hur mår du? skulle de fråga.

Min ångest håller sig inom normala gränser, skulle han svara.

Nej. Definitivt inte. Den sortens psykbabbel fick till och med honom att vilja spy. Glöm det. Han skulle ha följt sin fars råd och promenerat in iförd en T-shirt med texten: Ni är bara avundsjuka för att rösterna talar till mig.

Då skulle de åtminstone ha fatt sig ett gott skratt.

Griffin hade börjat vid Rhode Island-polisen för sexton år sedan. Han hade inlett med fyra månader i ett träningsläger där han lärt sig allt från undvikande körmanövrer till att klara handgemäng med pepparsprej i ögonen. Efter träningslägret hade Griffin tillbringat åtta år i uniform. Han hade fyllt på delstatens kassakistor genom att bötfälla fartsyndare. Han hade hjälpt bilister att byta däck. Han hade sett massor av bilolyckor, varav alltför många med barn inblandade. Sedan hade han avancerat till kriminalare, först vid Underrättelser, där han hade fått stjärnstatus efter jobb med ett stort FBI-fall. Efter det arbetade han en del med utredningar av penningtvätt, vapensmuggling, konstförfalskning, mord. Det var möjligt att Rhode Island inte hade så många brott men, som kriminalarna tyckte om att säga, det de hade var brott med kvalitet.

Griffin hade varit en bra kriminalpolis. Skärpt. Kall. Envis. Vild ibland. Rolig andra gånger. Han hade det i blodet. Hans farfar hade varit patrullerande konstapel i New York. Hans far hade arbetat som sheriff i North Kingstown. Två av hans bröder var nu polischefer. En gång för flera år sedan, när Griffin träffat Cindy första gången på en fotvandring i New Hampshire, första gången sett in i hennes ögon och känt hennes leende som ett åsknedslag i bröstet, hade han innan han sagt sitt namn, innan han ens sagt hej, slängt fram: Jag är polis. Cindy hade som tur var förstått.

Griffin hade varit en bra kriminalpolis. Folk tyckte om att jobba ihop med honom. Höjdarna tyckte om att ge honom fall. Media tyckte om att följa hans karriär.

För två och ett halvt år sedan, när den tredje ungen försvann från Wakefield, och det stod klart att det fanns någon i trakten som rövade bort barn, hade det aldrig varit någon tvekan om att Griffin skulle leda utredningen.

Han kom ihåg hur laddad han varit när han gått ut från det där mötet. Han kom ihåg hur adrenalinet trummat i ådrorna, hur musklerna spänts, den berusande känslan av att ha inlett en ny jakt.

Två dagar innan Cindy gick på en rutinkontroll. Sex månader innan allting gick från dåligt till värre. Elva månader innan han erfor vad den svarta avgrunden vill säga.

Men, för undvikande av missförstånd, han hade satt dit den djäveln. För undvikande av missförstånd.

Griffin tog av till vänster på Route 6 och kom in i North Scituate. Fem minuter från högkvarteret nu. Han körde förbi den jättelika reservoaren när landskapet öppnade sig för att avslöja en enorm vattenyta till höger och böljande gröna kullar till vänster. Snart skulle han se joggare, folk som tog en morgonrunda. Sedan kom delstatspolisens inhägnade område. Först den platta, fula 1960-talsbyggnaden som innehöll Investigative Support Services. Sedan den väldiga gamla grå ladan i bakgrunden, en rest från vad egendomen en gång hade varit. Sedan den vackra gamla vita huvudbyggnaden som nu var delstatspolisens högkvarter, komplett med svängd trappa och burspråksfönster med utsikt mot fler böljande gröna kullar. Vita huset kallade nykomlingarna det. Där de stora pojkarna höll till.

Fan. Han hade saknat det här stället. Fan.

Välkommen tillbaka, Griffin, skulle de säga.

Tack, skulle han säga.

Hur känner du dig? skulle de fråga.

Och han skulle svara —

En blå Ford Taunus susade förbi i vänster körfält, med rödljusen blinkande bakom grillen. Sedan kom ytterligare två omärkta polisbilar. Vad i helvete?

Griffin svängde in på högkvarterets parkering lagom för att se kriminalare strömma ut från ISS och springa till sina bilar.

Han kände igen två killar från Criminal Identification Unit (CIU),Jack Cappelli och Jack Needham, alias Jack o Jack, som klättrade upp i brottsplatsutredarnas stora grå skåpbil. Sedan satte de på ljusen och drog iväg.

Griffin svängde in framför ISS-byggnaden. Han hade inte ens hunnit stänga av motorn när