Okänd dotter

By Lisa Gardner

Vad du inte vet kan bli din död...
 
I Texas avrättas en seriemördare, som in i det sista lyckas hålla sin familj hemlig.
I Boston hittas en nioårig flicka övergiven utanför ett sjukhus. Hon adopteras av ett förmöget par.
Tjugo år senare lever Melanie Stokes ett bekymmerslöst liv. Tills en kriminalreporter börjar intressera sig för hennes förflutna och första brevet dyker upp med texten: DU FÅR VAD DU FÖRTJÄNAR

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Nov 26, 2022
• ISBN: 9789979643920

Book preview

Okänd dotter

Okänd dotter

Lisa Gardner

Okänd dotter

Originalets titel: The Other Daughter

Copyright © Lisa Gardner, 1999

Copyright © Jentas ehf, 2022

ISBN 978-9979-64-392-0

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Författarens kommentar

Anhängare av dödsstraffet i Texas kommer genast att lägga märke till en motsägelsefull uppgift i min roman — att en människa skickas till elektriska stolen 1977. I själva verket togs Old Sparky ur bruk 1964 sedan 361 människor hade avrättats och inga nya dödsstraff verkställdes förrän 1982 då Texas fick avrättning med giftinjektion.

Huntsvilles fängelsemuseum existerar däremot och är en utmärkt informationskälla för den som vill veta något om Texas Department of Corrections färgstarka historia. Bonnie och Clyde är bland de mest berömda fångar som finns dokumenterade där, men jag vill gärna tro att Russell Lee Holmes skulle ha förtjänat att bli lika känd. Captain foe Byrd-kyrkogården finns också i verkligheten och, jo då, den dag då jag besökte den fanns det en ny grävd grav som bara väntade på nästa intern — jag fick veta att en ny avrättning planerades till samma kväll.

Och ugglan hoade verkligen när jag var där, och det var ett förskräckligt åskväder, och jag lovar och svär att jag aldrig kommer att begå ett brott i delstaten Texas.

Prolog

September 1977,

Huntsville, Texas

Klockan sex på morgonen låstes hela Walls-enheten i Huntsville.

Utanför de röda tegelmurarna höll motståndarna till dödsstraffet redan på att samlas inför Texas första avrättning på tretton år. Omänskligt, stod det på några plakat. Grymt och barbariskt. Askviggen från Texas borde aldrig ha tagits i bruk igen. Dödsstraffet var godtyckligt och oansvarigt.

En lika stor folkmassa tyckte annorlunda. Grym och barbarisk var alldeles för milda ord för att beskriva Russell Lee Holmes. Skicka honom till elektriska stolen! Halstra honom! Avrättningskandidat nummer 362 var anledning nog att plocka fram stolen ur gömmorna — i själva verket borde man återinföra hängningsstraffet.

Inne i Dödshuset, dit han hade förts kvällen före, lade Russell Lee Holmes sin magra kropp mera bekvämt till rätta på den enda britsen i cellen och struntade i alla demonstranterna. Han hade vattniga blå ögon, smalt ansikte och böjd, mager kropp. Efter trettio års tobakstuggning och lemonaddrickande var hans tänder sneda, fläckiga och maskätna. Han tyckte om att rensa dem med tumnageln. Han var ingen sympatisk eller begåvad man. Han var tystlåten och, för det mesta, likgiltig. Ibland var det svårt att komma ihåg vad hans små, smala händer hade gjort.

I januari när Utah hade upphävt Högsta domstolens moratorium för avrättningar och ställt Gilmore inför exekutionsplutonen hade ingen tvivlat på att Texas skulle återinföra dödsstraffet. Och ingen hade tvivlat på att Russell Lee Holmes var den som stod först i tur.

Det var kanske då domaren hade frågat vad han hade att säga om kidnappning, tortyr och mord på sex små barn. Russell Lee hade svarat: Jo, herr domare, jag längtar redan efter nästa.

Fängelsedirektören kom till Russell Lees cell. Det var en fet och kraftigt byggd man som fått öknamnet direktör Kluck därför att han hade dubbelhakor som rodnade och dallrade som en tupps när han var arg eller upprörd. Russell Lee visste av erfarenhet att det inte krävdes mycket för att göra Kluck upprörd. Men just nu verkade direktören vänlig, rentav välvillig, medan han vecklade upp domstolsbeslutet och harklade sig för att de fyra övriga männen i Dödshuset skulle höra.

Här är domen, Russell Lee. Jag ska läsa upp den för dig. Hör du på?

De tänker grilla mig, sa han nonchalant.

Russell Lee, vi är här allesammans för att hjälpa dig i dag. Så att allt går så lätt som möjligt.

Dra åt helvete.

Kluck skakade på huvudet och började läsa. Domstolen beslutar härmed att du, Russell Lee Holmes, ska avrättas för följande brott.

Han gick igenom listan. Sex fall av överlagt mord. Kidnappning. Våldtäkt. Ofredande. Kort sagt ett sadistiskt rötägg som förtjänade att dö. Russell Lee nickade för varje anklagelsepunkt. Ingen dålig lista för en kille som av sin morsa bara hade kallats för Trash, Skräp, som i White Trash — vit och fattig, av samma skrot och korn som din far, det värdelösa kräket.

Har du förstått domen, Russell Lee?

Skulle nog vara lite sent annars.

Bra. Fader Sanders är här.

Jag vill bara tala med dig, min son, sa fader Sanders. Vara hos dig i denna svåra stund. Så att du kan lätta ditt hjärta och förstå den långa färd du har framför dig.

Den alltid lika hjärtlige Russell Lee sa: Skitsnack. Jag vill inte träffa nån mesig Gud. Jag vill träffa djävulen. Jag kan nog lära honom ett eller annat om hur man får småungar att skrika. Har du inga barn, direktörn? En liten flicka ...

Direktör Kluck hade plötsligt blivit illande röd i sitt plussiga ansikte. Han hötte med ett knubbigt finger i luften och dubbelhakorna började dallra. Sluta genast! Vi försöker bara hjälpa dig...

Hjälpa till att grilla mig. Jag är inte dum. Du vill att jag ska dö så att du kan sova lugnt om nättema. Men jag tror att jag kommer att gilla att vara död. Då kan jag ju gå vart jag vill. Kanske jag letar reda på din lilla flicka i natt ...

Vi ska inte begrava dig, skrek direktören. Vi ska hacka dig i småbitar, ditt svin, mala sönder dig till stoft. Det ska inte finnas ett spår kvar av dig när vi är färdiga med dig!

Kan inte hjälpa det, sa Russell Lee släpigt. Jag är född ond.

Direktör Kluck nickade åt prästen att följa honom och klampade ut ur cellen.

Russell Lee lutade sig tillbaka mot britsen och log. Dags för en liten tupplur. Inget mer att se fram emot i dag. Inget alls att se fram emot mer, Trash.

Hans leende bleknade när de fyra döda männen började ropa ute i korridoren:

Hur vill du ha Russell Lee? Grillad, stekt eller friterad? Hur vill du ha Russell Lee? Grillad, stekt eller friterad?

Halv fyra på eftermiddagen steg Russell Lee upp när hans sista måltid — stekt kyckling, stekt okra och stekt sötpotatis — äntligen kom. Tillsammans med maten kom en objuden gäst, reportern Larry Digger — fängelsedirektörens hämnd för morgonens uppträde.

En stund såg de två männen bara på varandra. Larry Digger var trettio år, med vältränad kropp, slätt ansikte och tjockt, mörkt hår. Han förde med sig en fläkt av världen utanför och alla männen blängde surt på honom. Han stormade in i Russell Lees cell och damp ner på sängkanten.

Ska du äta allt det? Du kommer att spricka innan du hamnar i stolen.

Russell Lee rynkade pannan. Larry Digger hade följt honom som en skugga i sju år, först bevakat hans brott, sedan gripandet, sedan rättegången och nu hans död. Först hade Russell Lee inte brytt sig så mycket om det. Men numera gjorde reporterns frågor honom nervös, kanske lite rädd, och Russell Lee hatade att vara rädd.

Vad vill du? frågade Russell Lee och grävde i högen av vidbränd stekt kyckling med händerna.

Digger sköt tillbaka hatten i nacken. Du verkar lugn. Inga hysteriska anfall, inga bedyranden om din oskuld.

Nej. Russell Lee slet loss ett stycke kyckling, tuggade ljudligt och svalde.

Jag hörde att du hade skickat iväg prästen. Jag trodde ju heller inte att du skulle söka Jesus.

Nej.

Ingen botgöring för Russell Lee Holmes?

Nej.

Hör du, Russell Lee. Digger lutade sig fram. Du vet vad jag vill höra. Det är din sista dag. Du vet att du inte blir benådad. Det är slut. Sista chansen att säga sanningen. Från dina läppar till förstasidan.

Russell Lee åt upp kycklingen, smackade med sina flottiga läppar och övergick till den förkolnade okran.

Du kommer att dö ensam, Russell Lee. Det gör dig kanske inget nu, men när de spänner fast dig i Old Sparky blir det annorlunda. Tala om vad de heter. Jag kan skicka efter din fru och ditt barn. Så att du får lite stöd din sista dag på jorden.

Russell Lee åt upp okran, stack tre fingrar i chokladtårtan och började gräva i den.

Jag kan till och med betala för det, sa Digger, ett sista desperat försök av en man som hade uruselt betalt. Vi vet att du är gift. Jag har sett tatueringen och hört ryktena. Berätta vem hon är. Berätta om ditt barn.

Vad angår det dig?

Jag försöker bara hjälpa dig ...

Du tänker hämta hit dem och skriva en massa skit om dem, det är vad du tänker göra.

Du erkänner alltså att de finns ...

Kanske. Kanske inte. Russell Lee blottade en munfull chokladtäckta tänder. Jag säger inget.

Du är en tjurskalle, Russell Lee. De kommer att avrätta dig, din fru får inga bidrag och ditt barn blir säkert en förlorare precis som du.

"Å, det ordnar sig, Digger. Jag har faktiskt mer framtid än du. Det är sånt som kallas ironi. Ironi. Ett jävligt bra ord." Russell Lee återgick till tårtan och sa inte mer.

Larry Digger gav sig till slut rasande iväg. Russell Lee slängde matresterna och det mesta av tårtan på betonggolvet. Egentligen skulle han dela efterrätten med de andra internerna i dödscellerna; det hörde till protokollet. Russell Lee trampade ner tårtan i golvet med högra klacken.

Låt de jävlarna dela på det!

Plötsligt hördes ett knastrande i korridoren, ett ljud som växte, svällde till ett vilt och ursinnigt crescendo. Det gjorde en paus, sjönk och steg, från ett svagt vinande till ett hotfullt morrande.

Det var bödeln som värmde upp stolen och prövade utrustningen vid 1 800 till 500 volt, 1 300 till 300.

Stunden var plötsligt mycket verklig.

Hur vill du ha Russell Lee? ekade det i korridoren. Grillad, stekt eller friterad? Hur vill du ha Russell Lee? Grillad, stekt eller friterad?

Russell Lee Holmes satte sig tyst på sängkanten. Han drog ihop axlarna och tänkte på de grymmaste saker han kunde komma på. Små mjuka halsar, stora blå ögon, småflickors gälla skrik.

Jag säger inte ett ord, älskling. Jag tar det med mig i graven. För en gång fanns det någon som åtminstone låtsades älska Trash.

Boston, Massachusetts

Den nyblivne läkaren Josh Sanders gick med tunga steg genom de starkt upplysta korridorerna på akutmottagningen. Han var på trettiosjunde timmen i ett arbetspass som skulle vara i tjugofyra. Nu behövde han sova. Någonstans måste det finnas ett tomt rum. Han måste sova.

Vid dörren till rum fem stannade han. Inga lampor var tända. Han mindes vagt att det hade stått på anslagstavlan att femman var tom. Det var en lugn natt på akuten.

Josh steg in i rummet och ryckte undan draperiet runt sängen.

Ett kvidande. Ett hest, kvävt rosslande. Ett stönande.

Josh tog sig samman och tände lysröret i taket. På sängen låg en fullt påklädd liten flicka.

Hon höll sig om strupen, ögonvitorna syntes och hela hennes kropp blev slapp.

Dödsteamet var välutbildat. Tre vakter satte fotbojor på Russell Lee Holmes och en kedja om hans mage. Han sa till direktören att han kunde gå själv, och alla intog sina platser.

Vakterna bredvid Russell Lee, direktör Kluck i täten. De marscherade genom den femton meter långa korridoren där den gröna dörren som hade tagit emot 361 män nu bar Russell Lees nummer.

Klockan fem hade barberaren rakat hans huvud, skulpterat fram en alldeles kal hjässa till elektrodplattan. Sedan hade han fått duscha en sista gång och ta på sig de vita avrättningskläderna. Vita byxor, vit skjorta, vit livrem, allt tillverkat av bomull som odlats på fängelsets mark och som skördats, spunnits och sytts av fängelseinternerna. Han gick döden till mötes klädd som en jävla målare, utan det minsta spår av omvärlden på sin kropp.

Dörren öppnades. Old Sparky väntade. Mörkt glänsande trä, över femtio år gammalt. Högt ryggstöd, kraftiga ben och armstöd, breda läderremmar. Nästan som mormors favoritgungstol om det inte hade varit för ansiktsmasken och elektroderna.

Bödeln tog över och allt skedde som i en dimma. Två vakter spände fast Russell Lee i ekstolen. Den ene stack en bitpinne mellan hans tänder, den andre baddade hans vänstra ben, huvud och bröst med saltlösning som skulle hjälpa till att leda elektriciteten. Bödeln satte metallband om hans vader och handleder, två dioder på vardera sidan av hans hjärta och slutligen en silverskål på hans rakade huvud. På mindre än sextio sekunder hade Russell Lee Holmes krönts till kung.

Bödeln tejpade igen hans ögon så att det skulle bli mindre kladdigt när ögongloberna smälte och stack upp bomullstussar i hans näsa för att begränsa blödningen.

Klockan var 23.30. Dödsteamet lämnade rummet och Russell Lees tortyrtid började. Han satt fastspänd i dödsstolen, omgiven av mörker, och väntade på att telefonen på väggen skulle ringa, en telefon som var direktkopplad till guvernörens kontor.

I de tre åskådarrummen mitt emot väntade andra människor. I det första rummet fanns vitmena — Larry Digger och fyra anhöriga — de få föräldrar till Russell Lees offer som hade råd att vara där. Patricia Stokes hade mist sin fyraåriga dotter Meagan. Hennes man hade jouren på sitt nya arbete, så hon hade tagit med sin fjortonårige son i stället. Brians ansikte var orörligt, men Patricia snyftade tyst och höll sina smala armar hårt om sin långa, slanka kropp.

I rum nummer två stod bödeln beredd. I det rummet fanns den andra telefonen som var direktkopplad till guvernörens. Där fanns också tre stora knappar, fyra centimeter i diameter, som stack ut ur väggen. En huvudströmbrytare och två i reserv. Delstaten Texas verkställde alltid sina domar.

Det tredje rummet var för internens släktingar och vänner. Den ende som satt där i kväll var Kelsey Jones, Russell Lees hårt prövade advokat. Kelsey Jones hade ett specialuppdrag. Han skulle se och rapportera — Russell Lees sista omtanke om kvinnan som hade älskat honom.

Sedan skulle Kelsey Jones glömma allt om Russell Lee — något som han skulle göra med glädje.

23.31. Nedräkningen började, och de många förhalningar och manipulationer som hade börjat mer än fem år tidigare närmade sig sitt slut. Det var tyst i alla rummen. Alla väntade spänt.

Den ansvarige mannen satt i stolen med igentejpade ögon och med tänderna hopklämda om bitpinnen.

JAG ÄR MÄKTIG. JAG ÄR STOR!

Hans mage tömde sig. Han höll i armstöden så hårt att hans knogar vitnade.

Älskar dig, baby. Älskar... dig.

Kod blå! Kod blå! Josh skrek ut order medan han kände på den lilla flickans puls. Ta hit en akutvagn! Liten flicka på åtta, nio år som knappt andas. Ring till barnavdelningen, någon!

Doktor Chen rusade in i rummet. Varifrån kommer hon?

Vet inte.

Personal och akutvagn kom dit samtidigt, och alla började arbeta snabbt och febrilt.

Hon finns inte i våra papper, meddelade översköterskan Nancy och grep tag i en injektionsnål. Den intravenösa slangen gled in, följd av katetern. Det kom genast ut blod och urin.

Hon har feber! Och hudutslag! Sherry, en annan sköterska, hade klippt upp bomullströjan för att sätta dit de fem elektroderna från EKG-apparaten. Det var då hon upptäckte att flickans överkropp var alldeles rödflammig.

BACKA!

Bröströntgenapparaten blixtrade till och alla började arbeta frenetiskt med patienten igen. Flickans kropp var täckt av en hinna av svett och hon gav inget gensvar alls. Sedan slutade hon helt att andas.

Intubera! skrek Josh.

Fan, vad hon var liten. Han var rädd att han skulle skada något när han fumlade omkring i hennes lilla mun. Sedan hittade han öppningen i svalget, och endotrakealtuben gled ner i hennes luftstrupe. Jag är inne! utbrast han samtidigt som Sherry rusade ut ur rummet med provrör till blodstatus, kem 20 och kontroll av droger i urinen.

Pulsen är svag, sa Nancy.

Diagnos, Josh? frågade doktor Chen.

Anafylaktisk chock, sa Josh genast. Vi måste ge en ampull adrenalin.

0,01 milligram, korrigerade doktor Chen. Lägre dos till barn.

Jag ser inga spår av något bistick, sa Nancy. Hon räckte fram adrenalinet och såg på medan läkaren gav det till patienten.

Det kan vara en allergisk reaktion på något, mumlade doktor Chen medan han väntade på att adrenalinet skulle verka.

En stund var alla tysta.

Den lilla flickan såg så hjälplös ut där hon låg på den vita sjukhussängen med elektroder, intravenös slang och en skrymmande endotrakealtub i sin lilla kropp. Hennes långa, ljusa hår bredde ut sig över kudden och doftade svagt av barnschampo. Ögonfransarna var täta och ansiktet missfärgat — mörka ringar under ögonen, röda utslag på de runda kinderna.

Musklerna slappnar av, sa Josh. Hon andas lugnare. Adrenalinet verkade snabbt. Flickans ögonlock skälvde till och öppnades, men blicken var inte fokuserad.

Hallå? försökte doktor Chen. Hör du mig?

Ingen reaktion. Han skakade henne lätt. Fortfarande ingenting. Nancy tryckte knogarna hårt mot det lilla bröstbenet för att se om hon reagerade på smärta. Flickans kropp vred sig hjälplöst, men blicken förblev glasartad.

Svår att väcka, konstaterade Nancy. Patienten reagerar fortfarande inte.

Dörren flög upp.

Vad är det för oväsen? Doktor Harper Stokes stegade nonchalant in i rummet klädd i gröna kirurgkläder och såg nästan overklig ut med sin kraftiga solbränna, sina klarblå ögon och sitt filmstjärneansikte. Han var en skicklig hjärtkirurg som nyligen hade börjat arbeta på allmänna sjukhuset, men han hade redan börjat skrida genom korridorerna som Jesus på jakt efter spetälska. Josh hade hört att han var mycket kompetent, men att han visste om det. Vet du vad det är för skillnad på en hjärtkirurg och Gud? Gud tror inte att han är hjärtkirurg.

Vi har det under kontroll, sa doktor Chen lite irriterat.

Jaha. Doktor Harper släntrade fram till sängen. När han såg den lilla flickan och alla slangarna hejdade han sig tvärt och verkade uppriktigt förfärad. "Herregud, vad har bänt?"

Allergisk reaktion på okänd agent.

Adrenalin?

Självklart.

Får jag se på bröströntgenplåtarna, sa doktor Stokes och sträckte ut handen. Han såg spänt på flickan och kontrollerade hjärtrytmen.

Vi har det under kontroll!

Doktor Stokes lyfte huvudet och såg den yngre läkaren i ögonen. Varför, doktor Chen, ligger hon i så fall där som en trasdocka? sa han bistert.

Doktor Chen skar tänder. Det vet jag inte.

Midnatt. Läkaren steg in i bödelns rum och ställde sig vid den bortre väggen med händerna bakom ryggen. Bödeln lyfte luren till telefonen som stod i förbindelse med guvernörens kontor.

Han hörde kopplingstonen.

Han lade på luren och räknade till sextio sekunder.

Han såg på Russell Lee Holmes, som satt i dödskammaren med de anskrämliga tänderna blottade i ett enfaldigt leende.

Han är för dum för att fatta vad som pågår, sa läkaren.

Spelar ingen roll nu, sa bödeln.

Klockan var 00.01. Han lyfte luren. Kopplingstonen hördes fortfarande.

Han tryckte på knappen till huvudströmbrytaren och 440 volt/10 ohm elektrisk ström matades in i Russell Lee Holmes kropp.

Ljuset dämpades i Dödshuset. Tre interner skrålade och klappade i händerna medan en annan kröp ihop under sin säng och vaggade fram och tillbaka som ett skrämt barn. Offrens anhöriga såg först på med stoiskt lugn, men när Russell Lees hud blev klarröd och började ryka vände de sig bort. Utom Brian Stokes. Han fortsatte att se, som förstenad, medan hans mor snyftade längre bak i rummet.

Inom tio sekunder var det över. Russell Lees händer och fotter hade bränts bort från kroppen.

Läkaren steg in i dödskammaren. Det luktade illa och han rynkade på näsan medan han undersökte liket.

Han såg genom det mellersta fönstret in i bödelns rum. Döden inträffade klockan 00.05.

Jag har resultatet av drogtesterna! Sherry rusade in genom dörren och Josh tog papperen ögonblicket innan Harper Stokes skulle göra det.

Opiattestet är positivt! utbrast Josh.

Morfin, sa doktor Stokes.

Narcan, befallde doktor Chen. 0,005 milligram per kilo. Ta hit extra!

Sherry skyndade iväg efter motmedlet.

Kan hon vara allergisk mot morfin? sa Josh till doktor Chen. Kan det vara det som har orsakat den anafylaktiska chocken?

Det är möjligt.

Sherry kom tillbaka med narcan och doktor Chen injicerade det snabbt. De tog bort endotrakealtuben och väntade, beredda att ge en andra dos. Narcan kunde vid behov ges varannan eller var tredje minut. Doktor Stokes kände på flickans puls igen.

Bättre, meddelade han. Stabilare. Vänta! Nu ska vi se ...

Flickan rörde huvudet fram och tillbaka. Alla höll andan. Flickan blinkade och blicken i de stora, blågrå ögonen klarnade.

Hör du mig, lilla vän? viskade doktor Stokes, och hans röst var egendomligt grötig medan han strök tillbaka det stripiga håret från hennes svettiga panna. Kan du tala om för oss vad du heter?

Hon svarade inte. Hon såg på de främmande människorna omkring sig, det vita rummet, slangarna som stack ut ur hennes knubbiga, lite klumpiga kropp. Hon var inget vackert barn, tänkte Josh, men i det ögonblicket var hon alldeles oemotståndlig. Han tog hennes hand och hon såg genast på honom. Vem i helsike drogade och övergav en liten flicka? Det verkade inte klokt.

Efter en stund grep hennes fingrar om hans. Ett stabilt och bra grepp med tanke på hennes tillstånd.

Ingen fara, viskade han. Nu är allt bra igen. Tala om vad du heter.

Hon öppnade munnen, men fick inte fram ett ljud. Hon började se panikslagen ut.

Ta det lugnt, sa han. Ta ett djupt andetag. Försök igen.

Hon såg tillitsfullt på honom.

Den här gången viskade hon: Pappas flicka.

Första kapitlet

Tjugo år senare

Hon var sen, hon var sen, å, herregud, vad hon var sen!

Melanie Stokes rusade uppför trappan med det långa, ljusa håret fladdrande kring ansiktet och gjorde den tvära vänstersvängen in i hallen. Tjugo minuter kvar. Hon hade inte ens tänkt på vad hon skulle ha på sig. Fan också.

Med tröjan halvvägs över huvudet stormade hon in i rummet. Hon smällde igen den tunga mahognydörren bakom sig med en strategisk spark samtidigt som hon slet av sig de första kläderna. Hon lirkade av sig tennisskorna och lät dem flyga in under toalettbordet som tog upp nästan en fjärdedel av sovrummet. Det var många saker som hamnade under det skamfilade toalettbordet. En dag skulle hon städa under det. Men inte i kväll.

Melanie krängde snabbt av sig jeansen, kastade T-shirten på sängen och skyndade till garderoben. De breda golvplankorna kändes svala mot hennes fötter och fick henne att dansa fram.

Skärp dig, mumlade hon och ryckte sidendraperiet åt sidan. Tio års galna inköp hopträngda i ett utrymme på drygt två kvadratmeter. Hur svårt kan det då vara att hitta en cocktailklänning?

Ganska svårt, att döma av röran. Melanie gjorde en grimas och dök sedan tappert in i garderoben. Någonstans därinne fanns några snygga klänningar.

Tjugonioåriga Melanie Stokes var liten och spenslig, driftig och född diplomat. När hon var liten hade hon blivit övergiven på stadens allmänna sjukhus utan att minnas varifrån hon kom, men det var länge sedan och hon tänkte inte mycket på den tiden. Hon hade en adoptivfar som hon respekterade, en adoptivmor som hon älskade, en äldre bror som hon dyrkade och en överseende gudfar som hon avgudade. Till nyligen hade hon ansett att medlemmarna av hennes familj stod varandra nära. De var inte vilken rik familj som helst, de var en familj med god sammanhållning. Hon intalade sig hela tiden att de snart skulle vara det igen.

Sex år tidigare hade Melanie avlagt examen vid Wellesley, ivrigt påhejad av sin familj. Omedelbart efteråt hade hon återvänt hem för att hjälpa sin mor genom en av hennes kriser och på något sätt hade det verkat enklast för alla att hon stannade. Nu var hon professionell festarrangör. Hon organiserade mest välgörenhetsfester, stora smokingtillställningar som fick gräddan av societeten att känna sig som hemma medan den mjölkades på stora summor pengar. Många detaljer, mycket planering, mycket arbete. Melanie ordnade allt.

Kändisreportrarna skrev ofta i berömmande ordalag om de avspända, eleganta och inte minst inbringande festerna.

Så var det kvällarna som denna. I kväll gick den sjunde årliga Donera en klassiker för att främja läsandet av stapeln. Mottagningen skulle hållas hemma hos hennes föräldrar och allt tycktes gå på tok.

Matleverantören hade inte lyckats få tag i tillräckligt med is, bilvakterna hade ringt och sjukanmält sig, Boston Globe hade angett fel tid och senator Kennedy hade stannat hemma på grund av en magåkomma och tagit med sig halva presskåren. För en halvtimme sedan hade Melanie varit så desperat att hon haft tårar i ögonen. Det var inte likt henne.

Men i kväll var hon upprörd av skäl som inte hade med mottagningen att göra. Hon var upprörd, och eftersom hon var Melanie hanterade hon detta genom att hålla sig sysselsatt.

Melanie var bra på att hålla sig sysselsatt. Nästan lika bra som sin far.

Femton minuter kvar. Melanie hittade sin favoritklänning i tjugotalsstil med guldbård. Fylld av ny tillförsikt började hon gräva efter guldfärgade pumps.

De första månaderna efter adoptionen hade mr och mrs Stokes varit så glada över sin nya dotter att de överöst henne med presenter. Den stora sovrumssviten på andra våningen, komplett med tapeter i rosa siden och förgyllt badrum där hon måste stå på en pall för att se sin spegelbild i den äkta Louis XTV-spegeln, var hennes. Klädkammaren var stor som ett mindre gemak och hade fyllts med alla sorters klänningar, hattar och handskar. Allt detta, och två föräldrar, en bror och en gudfar som övervakade alla hennes rörelser, gav henne mat innan hon hann bli hungrig, kom med leksaker innan hon hann bli uttråkad och erbjöd henne filtar innan hon hann börja frysa.

Det hade känts lite underligt.

Först hade Melanie varit med på allt. Hon hade varit ivrig att vara till lags, velat vara lika lycklig som de ville göra henne. Hon hade tänkt att om människor som var så rika, vackra och underbara som Stokes ville ge henne ett hem och behandla henne som sin dotter skulle hon minsann lära sig att vara deras dotter. Därför hade hon varje morgon klätt sig i spetsvolanger och tålmodigt låtit sin nya mamma locka hennes raka hår till korkskruvar. Hon hade lyssnat allvarsamt på sin nye fars dramatiska berättelser om hur han räddade hjärtpatienter ur dödens klor och på sin gudfars historier om fjärran länder där männen bar kjol. Under långa eftermiddagar hade hon suttit tyst tillsammans med sin bror och betraktat hans spända anletsdrag och oroliga blick medan han om och om igen försäkrade att han skulle vara en perfekt storebror åt henne.

Allt var perfekt. För perfekt. Melanie kunde inte längre sova på nättema. I stället tassade hon nedför trappan klockan två på natten och ställde sig framför ett målat porträtt av en annan liten ljushårig flicka. Fyraåriga Meagan Stokes, med spetsvolanger och korkskruvslockar. Fyraåriga Meagan Stokes, som hade varit paret Stokes första dotter innan något odjur hade skurit huvudet av henne. Fyraåriga Meagan Stokes, den riktiga dotter som familjen Stokes hade älskat och dyrkat långt innan Melanie kom.

När Harper återvände hem från akutmottagningen brukade han bära henne upp i sängen igen. Brian lärde sig att känna igen ljudet av hennes steg och ledde henne tålmodigt tillbaka till hennes rum. Men hon hade ändå smugit ner, besatt av porträttet av den underbara lilla flickan.

Till slut ingrep Jamie O’Donnell. För Guds skull, sa han, Melanie var Melanie. En nioårig flicka av kött och blod, ingen porslinsdocka. Låt henne välja egna kläder, inreda ett eget rum och finna sin egen stil innan ni blir tokiga allihop.

Det rådet blev nog räddningen för dem alla. Melanie lämnade den stora sovrumssviten och flyttade in i ett soligt sovrum på tredje våningen mitt emot Brians rum. Melanie tyckte om burspråksfönstren och de låga snedtaken, och att rummet aldrig kunde förväxlas med en sjukhussal.

Under en klädinsamling i skolan upptäckte hon att hon tyckte bäst om begagnade kläder. De var så mjuka och bekväma, och ingen brydde sig om ifall man spillde på dem eller rev sönder dem. Hon blev storkund i secondhandbutikerna. Sedan kom besöken på garageförsäljningarna av möbler. Hon gillade sönderslagna och repiga saker. Saker som hade ett förflutet, insåg hon när hon blev äldre. Saker som hade den historia hon inte hade.

Melanie ville gärna tro att de hade lärt av varandra under åren som gått sedan dess. Hennes belevade sydstatsmor lärde henne vilken gaffel man använder till vilken rätt. I gengäld lät Melanie sin depressiva mor stifta bekantskap med reggaelåten Don’t Worry, Be Happy. Harper inpräntade i sin dotter behovet av att arbeta hårt, att medvetet och aktivt skapa sig en tillvaro. Melanie lärde honom att stanna upp och lukta på blommorna ibland. Hennes bror visade henne hur man överlever i societeten. Och Melanie visade honom obetingad kärlek, att han alltid, även under sina dåliga dagar — och Brian hade liksom Patricia många sådana — skulle vara en hjälte för henne.

Det ringde på dörren därnere i samma stund som hon hittade skoma. Herregud, i kväll var hon verkligen sent ute.

Hår och makeup, fort. Hennes bleka anletsdrag och ljusa babyhår behövde bara en lätt makeup och några snabba tag med hårborsten. Lite rouge, lite guldfärgad ögonskugga, och hon var klar.

Melanie tog ett djupt andetag och såg sig en sista gång i spegeln. Alla bitar tycktes falla på plats på samma vansinniga sätt som de gjorde varje gång. Hennes far hade erbjudit sig att ta emot gästerna, en uppenbar ffedstrevare, och hennes mor verkade mer samlad än Melanie hade väntat sig. Allt skulle ordna sig.

Det kommer att bli en toppenkväll, försäkrade Melanie sin spegelbild. Vi har rika välgörare och ett blodgivarrum. Vi har den bästa mat som kan köpas för pengar och en hel trave sällsynta böcker. Din familj mår bättre, och strunt i senator Kennedy — det kommer att bli en toppenkväll.

Hon log mot sig själv och vände sig från toalettbordet. Tog ett steg mot dörren. Och plötsligt blev världen suddig och förvrängd inför hennes ögon.

Svart tomrum, förvridna skepnader, egendomlig känsla av deja vu. En flickröst som vädjade i mörkret.

Jag vill gå hem nu. Snälla, låt mig gå hem ...

Melanie blinkade. Hennes stökiga ram blev plötsligt synligt igen, den bleknande vårsolen lyste in genom fönstren, det etthundratio år gamla golvet kändes stadigt under hennes fotter. Hon upptäckte att hon stod med händerna tryckta mot magen och var svettig i pannan. Hon såg sig hastigt, nästan skuldmedvetet, omkring. Det fanns ingen häruppe. Ingen visste något. Ingen hade sett eller anat något.

Melanie gick snabbt en trappa ner där hon möttes av ljudet av pratande människor och klirrande champagneglas.

Fyra anfall på tre veckor. Alltid samma mörka tomrum. Alltid samma flickröst.

Stress, tänkte hon, och skyndade på stegen. Vanföreställningar. Neuroser.

Vad som helst utom minnen. Vad skulle det tjäna till efter alla dessa år?

Boeing 747-planet landade klumpigt, hoppade och studsade på landningsbanan. Larry Digger var på uruselt humör redan innan, och den misslyckade landningen gjorde inte saken bättre.

Larry hatade att flyga. Han litade varken på flygplan, piloter eller autopiloter. Lita inte på någon, var ett av Larry Diggers motton. Människor är korkade, var ett annat.

Ge mig nåt att dricka, var förmodligen hans tredje. Men han tänkte inte säga det just nu.

Han hade börjat arbeta igen, och för första gången på tio år hade han chansen att göra ett scoop. Den här gången skulle han inte sumpa det. Han ryckte till sig sin skrynkliga bag