En faders synder

By Jeffrey Archer

Året är 1939 och Harry Clifton befinner sig i New York. Han har klippt alla band till sitt förflutna och tagit sig en ny identitet och ett nytt namn, Tom Bradshaw. Allt för att skydda sitt livs kärlek, Emma Barrington.
Det finns bara ett problem.
Mannen vars identitet han övertagit är anklagad för mord och det dröjer inte länge förrän Harry blir arresterad. Ensam och utfattig tvingas han acceptera advokaten Sefton Jelks hjälp i rättegången, men någonting går snett och Harry döms för mordet. Enda sättet för honom att rentvå sig och bevisa sin oskuld är att avslöja sin verkliga identitet ...

Samtidigt reser Emma till New York, fast besluten att hitta Harry. Hon vägrar tro på att han dött till havs trots att det enda beviset för hans överlevnad är ett oöppnat brev.

"En faders synder" är den andra boken i Jeffrey Archers serie "Cliftonkrönikan" som är en bästsäljare världen runt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 1, 2021
• ISBN: 9788726466553

Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, whose novels include the Clifton Chronicles, the William Warwick novels and Kane and Abel, has topped bestseller lists around the world, with sales of over 300 million copies. He is the only author ever to have been a #1 bestseller in fiction, short stories and non-fiction (The Prison Diaries). A member of the House of Lords for over a quarter of a century, the author is married to Dame Mary Archer, and they have two sons, two granddaughters and two grandsons.

Book preview

författaren.

SIR TOMMY MACPHERSON

CBE (Riddare av brittiska imperieorden),

MC** (Innehavare av Militärkorset),

DL (filosofie doktor)

Riddare av Hederslegionen,

Croix de Guerre (belönad med franska krigskorset)

med två palmblad och en stjärna,

Medaglia d’Argento al Valore Militare

(innehavare av italiensk silvermedalj för tapperhet i fält)

och italienska motståndsrörelsens medalj,

Riddare av St Mary of Betlehem

Ett stort tack till följande personer

för ovärderliga råd och forskningsinsatser:

Simon Bainbridge, Eleanor Dryden, Dr Robert Lyman FRHistS

(Medlem av Kungliga historiska sällskapet),

Alison Prince, Mari Roberts och Susan Watt

Familjen Barrington

Familjen Clifton

/…/ ty jag, Herren Din Gud, är en nitälskande Gud,

som hemsöker fädernas missgärningar på barn

och efterkommande i tredje och fjärde led /…/

Andra Moseboken 20:5

Harry Clifton

1939 – 1941

1

Jag heter Harry Clifton.

Visst, och jag heter Babe Ruth, sa kriminalkommissarie Kolowski och tände en cigarett.

Nej, sa Harry, ni förstår inte, det här är ett stort misstag. Jag heter Harry Clifton, jag är engelsman. Från Bristol. Jag tjänstgjorde på samma fartyg som Tom Bradshaw.

Det där kan ni ta med er advokat, sa kriminalkommissarien och fyllde genom en enda lång utandning den lilla cellen med rök.

Men jag har ingen advokat, protesterade Harry.

Om jag låg så illa till som du, grabben, skulle jag nog se Sefton Jelks stöd som mitt enda hopp om räddning.

Vem är Sefton Jelks?

Du kanske inte har hört talas om New Yorks skarpaste advokat, sa kriminalpolisen och blåste ut ytterligare ett rökmoln, men han har stämt möte med dig klockan nio i morgon bitti och Jelks lämnar aldrig kontoret, annat än om räkningen har betalats i förskott.

Men …, började Harry i samma ögonblick som Kolowski reste sig och slog handflatan i celldörren.

Så när Jelks dyker upp i morgon bitti, fortsatte Kolowski, utan att bry sig om Harrys inpass, "är det bäst att du har en mer trovärdig historia än att vi skulle ha gripit fel man i beredskap. Du uppgav för passpolisen att du hette Tom Bradshaw och om dom svalde det så gör nog domaren det också."

Celldörren slogs upp, men då hade kriminalkommissarien hunnit blåsa ut mera rök och utlösa en hostattack hos Harry. Utan ett ord till avsked klev Kolowski ut i korridoren och smällde igen dörren efter sig. Harry sjönk ner på den väggfasta britsen och lutade huvudet mot en stenhård kudde. Han tittade upp i taket och frågade sig hur han hade kunnat hamna i en fängelsecell på andra sidan jordklotet, anklagad för mord.

Långt innan morgonljuset hade letat sig in genom fönstergallret gick celldörren upp. Trots den tidiga timmen var Harry vaken.

In kom en fångvaktare bärande på en bricka med mat som Frälsningsarmén aldrig skulle ha kommit på tanken att erbjuda någon, inte ens en medellös luffare. Han ställde ner brickan på ett litet träbord och gick utan ett ord.

Harry kastade en blick på maten och började sedan vanka av och an i cellen. För varje steg kände han sig allt säkrare på att saken snabbt skulle vara utagerad, bara han fick möjlighet att förklara för mr Jelks hur det kom sig att han hade bytt namn med Tom Bradshaw. Det strängaste straff han rimligtvis kunde dömas till var deportation, och eftersom han hela tiden hade tänkt återvända till England och ta värvning i flottan, var det ju helt enligt planerna.

Klockan 08:55 satt Harry på sängkanten och väntade otåligt på att mr Jelks skulle visa sig. Först tolv minuter över nio slogs den massiva ståldörren upp. Harry kom snabbt på fötter när fångvaktaren steg åt sidan för att släppa in en lång, elegant man med silvergrått hår. Harry bedömde att han måste vara ungefär lika gammal som Harrys morfar. Mr Jelks bar en mörkblå dubbelknäppt kostym i ett kritstrecksrandigt tyg samt vit skjorta och randig slips. Hans uttråkade min vittnade om att han sett och hört det mesta.

God morgon, sa han med ett blekt leende. Jag heter Sefton Jelks. Jag är delägare i Jelks, Myers & Abernathy och mina klienter, mr and mrs Bradshaw har bett mig företräda er i den kommande rättegången.

Harry erbjöd honom den enda stolen i cellen, som om de befunnit sig i Harrys studiekammare i Oxford och Jelks varit en gammal god vän som tittat upp på en kopp te. Själv satte sig Harry på britsen och betraktade tyst advokaten medan han öppnade portföljen och drog ut ett gult anteckningsblock som han lade på bordet.

Efter att ha tagit fram en penna ur innerfickan sa Jelks: Eftersom vi båda vet att ni inte är kapten Bradshaw, kan ni kanske börja med att berätta vem ni är.

Om nu Harrys berättelse förvånade advokaten var det inget han avslöjade. Han satt lutad över sitt gula block och antecknade flitigt medan Harry förklarade hur det kom sig att han fått tillbringa natten i fängelse. I och med att han hade berättat hela historien, och eftersom han hade en så erfaren advokat på sin sida, tog Harry för givet att problemet nu måste vara löst, men det var innan han hade hört Jelks första fråga.

"Ni säger att ni, när ni befann er ombord på Kansas Star, skrev ett brev till er mor där ni förklarade varför ni hade antagit Tom Bradshaws identitet?"

Det stämmer, sir. Jag ville inte att min mor skulle lida i onödan, men samtidigt var det nödvändigt att hon förstod varför jag hade fattat ett så drastiskt beslut.

Ja, jag kan förstå att ni tänkte att ett byte av identitet skulle kunna lösa alla era omedelbara problem. Ni kunde ju inte förutse att ni därigenom skulle dra på er en mängd betydligt mer komplicerade sådana, sa Jelks. Hans nästa fråga var ännu mer oväntad. Kommer ni ihåg innehållet i brevet?

Naturligtvis. Jag skrev om det så många gånger att jag skulle kunna citera det ord för ord.

Då kanske jag kan få testa ert minne, sa Jelks. Han rev ut en sida i sitt block och gav den till Harry tillsammans med sin reservoarpenna.

Harry tänkte efter en stund, försökte återkalla den exakta ordalydelsen ur minnet och började sedan skriva.

New York

den 8 september 1939

Käraste mamma

Jag har gjort allt som står i min makt för att detta brev ska nå dig innan man hunnit meddela dig att jag har omkommit till sjöss.

Som du ser av datumet här ovanför, omkom jag inte när Devonian sänktes den 4 september. Jag räddades ur vågorna av ett amerikanskt fartyg och är i högsta grad levande. Det yppade sig emellertid ett tillfälle för mig att anta en annan mans identitet, och eftersom jag därmed hoppades kunna befria både dig och familjen Barrington från många av de problem som jag helt ovetande tycks ha förorsakat er under åren, tog jag tillfället i akt.

Det är viktigt att du förstår att min kärlek till Emma inte på något sätt har försvagats – långt därifrån. Men jag tycker inte att jag kan förvänta mig att hon resten av livet ska klamra sig fast vid ett fåfängt hopp om att jag någon gång i framtiden ska kunna bevisa att Arthur Clifton och inte Hugo Barrington var min far. Som det nu är kan hon åtminstone överväga möjligheten att dela sin framtid med någon annan. Jag avundas den mannen.

Jag planerar att återvända till England någon gång inom den närmaste framtiden. Om du skulle få ett meddelande från en viss Tom Bradshaw, är det från mig.

Jag tar kontakt med dig i samma ögonblick som jag sätter min fot på engelsk mark, men till dess måste jag be dig att bevara min hemlighet lika ståndaktigt som du bevarat din egen under alla år.

Din son som älskar dig

Harry

När Jelks hade läst brevet, sa han återigen en sak som Harry inte hade väntat sig: Postade ni brevet själv, mr Clifton frågade han, eller överlät ni det ansvaret på nån annan?

En misstanke väcktes hos Harry och han beslöt att inte nämna att han hade bett dr Wallace att personligen överlämna brevet till hans mamma, när doktorn fjorton dagar senare återvände till Bristol. Han fruktade att Jelks skulle försöka övertala dr Wallace att lämna ut brevet och då skulle hans mamma inte få veta att Harry fortfarande levde.

Jag postade det själv efter att jag hade stigit iland, svarade han.

Den åldrade advokaten teg ett ögonblick. Har ni nåt bevis på att ni är Harry Clifton och inte Thomas Bradshaw?

Nej, sir, det har jag inte, svarade Harry bestämt. Han var pinsamt medveten om att ingen ombord på Kansas Star hade minsta anledning att betvivla hans identitet, och att de enda människor som skulle ha kunnat intyga att han inte var Tom Bradshaw befann sig mer än femhundra mil därifrån, på andra sidan Atlanten, och snart skulle få motta beskedet att Harry Clifton hade omkommit till havs.

Då kanske jag kan hjälpa er, mr Clifton. Det vill säga, om ni fortfarande vill att miss Emma Barrington ska tro att ni är död. I så fall, sa Jelks och log ett falskt leende, kan jag erbjuda en lösning på era problem.

En lösning? sa Harry och såg med ens hoppfull ut.

Men bara om ni kan tänka er att fortsätta som Tom Bradshaw.

Harry teg.

Åklagaren har accepterat att åtalet mot Bradshaw, i bästa fall, grundar sig enbart på indicier och att deras enda konkreta bevis, halmstrået som de klamrar sig fast vid, är att han lämnade landet dagen efter att mordet hade begåtts. Medvetna om hur lite de har på fötterna har de gått med på att ta tillbaka mordanklagelserna, på det villkoret att ni erkänner er skyldig till det mindre allvarliga brottet, nämligen att ha deserterat från armén.

Men varför skulle jag gå med på det? frågade Harry.

Jag kan tänka mig tre goda skäl, svarade Jelks. För det första, om ni inte gör det, kommer ni troligtvis att dömas till sex års fängelse för att ha tagit er in i USA under falska förespeglingar. För det andra, om ni går med på åklagarens förslag kan ni behålla er anonymitet och familjen Barrington kommer inte att ha nån anledning betvivla att ni är död. Och för det tredje, Bradshaws är villiga att betala er tio tusen dollar om ni tar deras sons plats. Harry insåg genast att det här gav honom en möjlighet att kompensera sin mamma för alla hennes uppoffringar under åren. En så stor summa pengar skulle förändra hennes liv; hon skulle kunna lämna radhuset på Still House Lane, slippa hyresindrivarens knackning på dörren en gång i veckan. Kanske kunde hon till och med tänka sig att lämna sin anställning som servitris på Grand Hotel för en bekvämare tillvaro, även om Harry höll det för mindre sannolikt. Men innan han bestämde sig för att gå med på Jelks förslag, hade han några egna frågor.

Varför skulle Bradshaws vilja iscensätta ett sånt bedrägeri, dom måste ju veta att deras son har omkommit till sjöss?

Mrs Bradshaw är beredd att göra vad som helst för att få Thomas rentvådd. Det är omöjligt för henne att acceptera att den ene av hennes söner kan ha dödat den andre.

Så det är vad Tom anklagas för – att ha mördat sin bror?

Ja, men bevisen är som sagt svaga och grundade på indicier, i rätten kommer dom definitivt inte att hålla, och det är därför som åklagaren kan tänka sig att avstå från att väcka åtal, men bara om ni erkänner er skyldig till det mindre allvarliga brottet – desertering.

Och hur långt straff kan jag få om jag går med på det?

Åklagaren kommer att föreslå ett år, så om ni uppför er väl skulle ni kunna vara en fri man om sex månader, vilket jämfört med de sex åren ni kan räkna med om ni fortsätter att insistera på att ni är Harry Clifton, måste ses som ett klart bättre alternativ.

Men när jag kliver in i rättssalen så måste väl åtminstone nån se att jag inte är Bradshaw.

Högst osannolikt, sa Jelks. Bradshaws kommer från Seattle på västkusten och även om de har det bra ställt, besöker de sällan New York. Thomas gick in vid flottan när han var sjutton år och som ni bittert fått erfara, har han inte satt sin fot på amerikansk mark på fyra år. Om ni erkänner er skyldig, kommer ni inte att behöva tillbringa mer än tjugo minuter i domstolen.

Men så fort jag öppnar munnen blir det väl uppenbart att jag inte är amerikan?

Det är just därför som ni inte ska öppna munnen, mr Clifton. Den världsvane advokaten verkade ha ett svar på allt. Harry försökte med en annan vinkling.

I England är det alltid packat med journalister under mordrättegångarna och folk brukar köa utanför från tidiga morgonen i förhoppning att få en skymt av den anklagade.

Mr Clifton, för närvarande pågår det fjorton mordrättegångar i New York, inklusive målet mot den ökände saxmördaren Jag tror inte att man bryr sig om att skicka ens en journalistpraktikant på det här jobbet.

Jag måste få tänka över saken.

Jelks kastade en blick på klockan. Klockan tolv ska vi stå inför domare Atkins, vilket ger er drygt en timmes betänketid, mr Clifton. Han ropade på vakten och bad honom öppna dörren. Om ni bestämmer er för att inte ta mina tjänster i anspråk, är det här sista gången vi ses. I så fall önskar jag er lycka till, tillade han innan han lämnade cellen.

Harry satte sig på sängkanten och begrundade Sefton Jelks erbjudande. Han var övertygad om att advokaten hade sin egen agenda, men sex månader lät mycket mer tilltalande än sex år, och vem, förutom den här slipade advokaten, hade han att vända sig till? Om det ändå hade varit möjligt att slinka in på sir Walter Barringtons kontor och fråga honom till råds.

Iklädd en mörkblå kostym, benvit skjorta, stärkkrage och randig slips förseddes Harry en timme senare med handbojor och leddes ut ur cellen, för att slussas vidare in i en fångtransportbil och övervakad av beväpnade vakter köras till domstolen.

Första intrycket är viktigt, hade Jelks förklarat efter att en skräddare besökt Harry i cellen, medförande ett halvt dussin kostymer och skjortor samt en uppsättning slipsar att välja bland. Vi kan inte låta folk tro att ni är i stånd att begå mord.

Det är jag ju inte heller, hade Harry svarat.

Han återförenades med Jelks i korridoren utanför rättegångssalen. Advokaten log sitt falska leende och sköt upp svängdörrarna, fortsatte med raska steg nedför mittgången och stannade inte förrän han kommit fram till två lediga platser vid försvarets bord.

När Harry hade satt sig och befriats från handbojorna tittade han sig omkring i den så gott som tomma rättegångssalen. På den punkten hade Jelks haft rätt. Endast några få vanliga människor och definitivt inte något pressfolk verkade ha intresse av fallet, som för dem väl bara var ytterligare ett i raden av alla familjeuppgörelser. Dessutom skulle den anklagade troligtvis bli frikänd och några Kain och Abel-rubriker gick inte att skapa, eftersom elektriska stolen inte var ett alternativ i domstol nummer fyra.

Precis när första slaget tillkännagav att middagstimmen var inne, öppnades en dörr längst in i rummet och domare Atkins uppenbarade sig. Långsamt skred han genom salen och uppför trappan till podiet, där han intog sin plats bakom ett skrivbord. Sedan nickade han till åklagaren som om han var helt införstådd med vad denne skulle säga.

Den unge advokaten reste sig från åklagarens bord och förklarade att man beslutat avstå från att väcka åtal för mord, men skulle däremot fullfölja åtalet för desertering från den amerikanska flottan. Domaren nickade och vände sig till mr Jelks som reste sig på given signal.

Och hur ställer sig er klient till den andra anklagelsen, den gällande desertering – skyldig eller oskyldig?

Skyldig, svarade Jelks. Jag hoppas att ni, herr domare, kan tänka er att ge min klient ett milt straff, jag behöver väl inte påminna er om att det här är första gången min klient bryter mot lagen och att han, innan han begick den här försyndelsen, som inte är det minsta typisk för honom, hade ett fläckfritt förflutet.

Domare Atkins rynkade pannan. Mr Jelks, sa han, "att som officer i nationens tjänst överge sin post, är i mångas ögon ett lika avskyvärt brott som mord. Jag behöver säkert inte påminna er om att er klient, för inte så länge sedan, skulle ha ställts inför en exekutionspluton för samma brott."

Harry mådde plötsligt illa. Han tittade upp på Jelks som inte släppte domaren med blicken.

Och med tanke på detta, fortsatte Atkins, dömer jag kapten Thomas Bradshaw till sex års fängelse. Han slog klubban i bordet och sa Nästa! innan Harry fått en chans att protestera.

Men ni sa …, började Harry, men Jelks hade redan vänt sin före detta klient ryggen och var på väg därifrån. Harry skulle just sätta iväg efter honom när två vakter grep tag om hans armar, låste dem bakom ryggen och försåg honom snabbt med handbojor, varefter de marscherade iväg med honom genom salen, bort mot en dörr som Harry inte hade lagt märke till tidigare.

Han vände sig om och såg Sefton Jelks skaka hand med en medelålders man, som uppenbarligen gratulerade honom till väl förrättat värv. Var hade Harry sett det ansiktet förut? Och sedan kom han på det – mannen kunde inte vara någon annan än Tom Bradshaws far.

2

Utan omsvep stegade fångvaktarna iväg med Harry nedför en lång, dåligt upplyst korridor, genom en dörr utan skylt och ut på en kal gårdsplan.

Mitt på gården stod en gul buss, utan vare sig nummer eller antydan om destination. Ett muskelknippe till konduktör stod med ett gevär i handen vid den öppna dörren och nickade mot Harry som tecken på att han skulle stiga på. Vakterna gav honom en hjälpande hand, för den händelse att han skulle ha ångrat sig.

Harry slog sig ner på ett säte och stirrade missmodigt ut genom fönstret, medan de dömda fångarna en efter en leddes fram till bussen. Vissa hängde med huvudet medan andra, som uppenbarligen hade varit med tidigare, försökte se kaxiga och oberörda ut. Han antog att det inte skulle dröja länge förrän bussen började röra sig mot sitt mål, vilket det nu kunde vara, men han skulle snart få sin första smärtsamma lektion i fångkunskap – när man en gång har blivit dömd är det ingen som gör sig någon brådska.

Harry funderade på att fråga någon av vakterna vart de skulle, men ingen av dem såg ut som en hjälpsam reseledare. Plötsligt kände han en kropp sjunka ner på sätet bredvid och han vred nervöst på huvudet. Han ville undvika att stirra på sin nye följeslagare, men eftersom mannen genast presenterade sig, kunde Harry ta sig en ordentlig titt på honom.

Jag heter Pat Quinn, förklarade han med en svag irländsk accent.

Tom Bradshaw, svarade Harry och om det inte varit för handbojorna skulle han ha skakat hand med sin nye kamrat.

Quinn såg inte ut som en brottsling. Eftersom han knappt nådde ner till golvet, kunde han inte vara mer än någon centimeter längre än etthundrafemtiofem och i motsats till de andra fångarna på bussen, som antingen var muskelknippen eller bara överviktiga, såg Quinn ut som om minsta vindpust skulle kunna blåsa bort honom. Hans röda hår var gråsprängt och hade börjat tunnas ur, trots att han inte såg ut att vara en dag över fyrtio.

Första resan? frågade Quinn med ett tonfall som avslöjade att han var säker på svaret.

Syns det så tydligt? frågade Harry.

Det står skrivet i ansiktet på dig.

Och vad står det?

Du har inte en aning om vad som ska hända härnäst.

"För dig är det tydligen inte första resan då?"

Det är elfte gången jag sitter på den här bussen, eller … det kan förresten vara tolfte.

Det var första gången på flera dagar som Harry skrattade.

Vad har du åkt dit för? frågade Quinn.

Desertering svarade Harry kort och gott.

Den har jag aldrig hört förut, sa Quinn. Jag har deserterat från tre fruar, men aldrig har jag blivit satt på kåken för det.

Jag har inte övergivit nån fru, svarade Harry och tänkte på Emma. Jag har deserterat från Kungliga flottan … jag menar, flottan.

Hur lång tid fick du för det?

Sex år.

Quinn åstadkom en vissling med de två tänder han hade kvar i munnen. Det låter lite väl hårt. Vad hette domaren?

Atkins, svarade Harry med känsla.

Arnie Atkins? Du fick fel domare. Om du nånsin hamnar i domstol igen, se då till att välja rätt domare.

Jag visste inte att man kunde välja.

Det kan man inte heller, svarade Quinn. Men man kan undvika dom värsta. Harry tittade på sin reskamrat med nytt intresse, men avbröt honom inte. Det är sju domare som jobbar i det här distriktet och två av dom ska du sky som pesten. Den ene är Arnie Atkins. Han saknar humor och gillar långa straff.

Hur undviker man honom då? frågade Harry.

Atkins har haft ansvar för domstol fyra i elva år, så om jag märker att jag är på väg åt det hållet, får jag ett epileptiskt anfall och då skickar dom mig till domstolsläkaren.

Är du epileptiker?

Nej. Du lyssnar ju inte på vad jag säger. Quinn lät frustrerad och Harry beslöt sig för att tiga. Sen, när det blir dags att spela upp tillfrisknandet, då har mitt mål tilldelats en annan domstol.

Det var andra gången som Harry skrattade. Och det lyckas?

Inte alltid, men om vakterna är nybörjare ligger jag bra till, fast det blir allt svårare att köra samma gamla nummer om och om igen. Den här gången behövde jag inte bry mig, för dom tog mig direkt till domstol nummer två och det är domare Reagans territorium. Han är irländare, precis som jag – ifall du inte redan har förstått det – och chansen att han ger en landsman det lägsta straffet är ganska stor.

Vad har du gjort dig skyldig till? frågade Harry.

Jag är ficktjuv, sa Quinn lika självklart som om han sagt arkitekt eller läkare. Sommartid specialiserar jag mig på kapplöpningar och vintertid boxningsarenor. Det är alltid lättare om offret står upp, förklarade han. Men jag har haft lite otur på sistone, det är för många funktionärer som känner igen mig, så jag har måst jobba i tunnelbanan och på busstationer, där förtjänsten är mindre och risken att man åker fast större.

Det var så mycket som Harry ville fråga sin nye handledare, men som en ambitiös elev koncentrerade han sig på de frågor som skulle kunna hjälpa honom att klara inträdesprovet. Han var också ganska nöjd med att Quinn inte hade ifrågasatt hans accent.

Vet du vart vi är på väg? frågade han.

Lavenham eller Pierpoint, svarade Quinn. Det beror på om vi tar avfart tolv eller fjorton från motorvägen.

Har du varit på nåt av dom tidigare?

Båda, flera gånger, svarade Quinn, som om det var någonting självklart. Och bara så du slipper fråga – om det fanns en Michelinguide över fängelserna, skulle Lavenham få en stjärna och Pierpoint skulle få stänga. Varför kan vi inte bara fråga vakten vart vi är på väg? frågade Harry, som ville ha slut på plågan.

Därför att han kommer att säga fel bara för att jävlas med oss. Om det är Lavenham, är det bara en sak du behöver oroa dig för, och det är vilket husblock dom tänker placera dig i. Eftersom det är din första resa är det troligast att dom skickar dig till A-huset och där är livet mycket enklare. Veteraner som jag brukar hamna i husblock D, där alla är över trettio och ingen har några våldshandlingar i sitt straffregister, så det är ett idealiskt upplägg om man bara vill ligga lågt och sitta av tiden. Försök undvika hus B och C – där vimlar det av knarkare och psykfall.

Och vad ska jag göra för att vara säker på att hamna i husblock A?

Säg till i inskrivningen att du är djupt troende, att du varken röker eller dricker.

Jag visste inte att det var tillåtet att dricka i ett fängelse, sa Harry.

Det är det inte heller, pucko, sa Quinn, men om man har lite stålar att lägga upp, tillade han och gnuggade tummen mot pekfingret, förvandlas vakterna till bartenders på stubben. Inte ens under förbudstiden fanns det några hinder.

Vad är viktigast att tänka på så här första dagen?

Du ska se till att du får rätt jobb.

Vad finns det att välja på?

Städning, köket, sjukan, tvätten, biblioteket, trädgården och kapellet.

Vad ska jag göra för att få biblioteksjobbet?

Tala om att du kan läsa.

Vad brukar du säga? frågade Harry.

Att jag har kockexamen.

Det måste vara intressant.

Du har fortfarande inte fattat nånting, va? sa Quinn. Jag har ingen kockexamen, men om jag säger det, får jag jobba i köket och det är det allra bästa jobbet på hela fängelset.

Varför då?

Man blir utsläppt ur cellen före frukost och behöver inte komma tillbaka förrän efter middan. Det är varmt i köket och man har det bästa urvalet av mat. Aha, vi ska till Lavenham, sa Quinn, när bussen svängde in på motorvägsavfart 12. Bra, då slipper jag svara på en massa dumma frågor om Pierpoint.

Nåt mer jag behöver veta om Lavenham? frågade Harry, som inte lät sig störas av Quinns sarkasmer. För övrigt misstänkte han att den gamle veteranen egentligen njöt av att hålla lektion med en så pass uppmärksam elev.

Mer än jag hinner berätta, suckade han. Se till och håll dig till mig när vi har blivit inskrivna.

Men kommer inte du automatiskt att skickas till hus D?

Inte om mr Mason har vakten, svarade Quinn utan närmare förklaring.

Harry hann med några fler frågor innan bussen till slut körde upp framför fängelsegrindarna. Faktum var att han tyckte att han hade lärt sig mer av Quinn på ett par timmar, än under dussintals lektioner i Oxford.

Håll dig till mig, sa Quinn igen när de massiva grindarna gled isär. Bussen satte sig långsamt i rörelse över en ödslig buskstäpp som nog aldrig hade sett skymten av en trädgårdsmästare, för att slutligen stanna framför en enorm tegelbyggnad med långa rader av smutsiga små fönster. I vissa av dem kunde han urskilja stirrande ögonpar.

Ett dussin vakter bildade en korridor hela vägen fram till byggnadens ingång. Två andra, beväpnade med gevär, hade fattat posto på vardera sidan om bussdörren.

Lämna bussen två och två, kommenderade den ene av dem vresigt, och med fem minuters mellanrum. Ingen rör ett finger utan att jag säger till.

Harry och Quinn blev kvar på bussen i ytterligare en timme. När de äntligen tilläts stiga av och Harry tittade upp mot de höga taggtrådskrönta murarna som omgav hela fängelset, insåg han att inte ens en världsrekordhållare i stavhopp skulle kunna rymma från Lavenham.

Harry följde Quinn in i byggnaden där de gjorde halt framför ett bord, bakom vilket en fångvårdare iförd en blanknött blå uniform med knappar som inte var blanka, satt och tittade ner på namnlistan som var fastsatt på hans skrivbräda. Han gav intryck av att redan ha suttit av ett livstidsstraff. Men när han såg vem som nu stod först i kön log han.

Välkommen tillbaka, Quinn, sa han. Det är nog inte mycket som har förändrats sedan ni var här sist.

Quinn flinade. Trevligt att träffa er också, mr Mason. Jag kan ta mitt vanliga rum om ni vill vara så vänlig att be en piccolo bära upp bagaget.

Utmana inte ödet, Quinn, sa Mason. Jag skulle kunna frestas att berätta för den nye läkaren att ni inte är epileptiker.

Men, mr Mason, det har jag läkarintyg på.

Säkert från samma källa som kockbetyget, sa Mason och vände sig till Harry. Och vem har vi här då?

Det här är min kompis, Tom Bradshaw. Han varken röker, dricker eller spottar, svarade Quinn innan Harry hunnit öppna munnen.

Välkommen till Lavenham, Bradshaw, sa Mason.

Kommendör Bradshaw, faktiskt, sa Quinn.

Jag var kapten, sa Harry. Men aldrig kommendör. Quinn såg ut som om han blev lite besviken på sin skyddsling.

Första resan? frågade Mason och gav Harry en forskande blick.

Ja, sir.

Jag placerar er i hus A. När ni har duschat och hämtat fångkläderna från förrådet, kommer mr Hessler att visa er till cell nummer tre-två-sju. Mason kontrollerade listan på skrivskivan och vände sig om mot en ung fångvaktare som stod bakom honom med en batong svängande i högra handen.

Nån chans att jag får göra min kompis sällskap? frågade Quinn när Harry hade skrivit sitt namn i liggaren. Kapten Bradshaw kan ju faktiskt behöva en uppassare.

Om det är nåt han inte behöver så är det er, sa Mason. Harry skulle just öppna munnen, när ficktjuven böjde sig ner och drog upp en hopvikt dollarsedel ur sockan, som han,