Se mellan fingrarna

By Jeffrey Archer

Kriminalkommissarie William Warwick har blivit befordrad efter gripandet av drogbaronen Assem Rashidi och står nu inför en ny uppgift: starta en antikorruptionsenhet för att sniffa ut rötäggen bland hans egna kollegor. Tillsammans med Rebecca Pankhurst och Nicky Bailey försöker de gräva fram information om kriminalöverkonstapel Summers vars extravaganta livsstil och utgifter verkar överskrida hans inkomst. Så vart får han pengarna ifrån? Situationen blir allt mer komplicerad när Nicky faller för den korrupta polisen och hennes kollegor måste lista ut vilken sida av lagen hon faktiskt står på. Samtidigt står Rashidi inför rätta för sina brott och det är upp till sir Julian att inte låta knarkbaronen gå fri. Men i rättssalen blir det en hård match mot Rashidis försvarsadvokat Booth Watson – och endast en kan vinna. Bokserien om William Warwick följer hans liv, karriär och livslånga mål att bli poliskommissarie för Metropolitan polisen i London. I både med- och motvind måste William handskas med kärlek, sorg, och kampen mot sin mäktiga ärkefiende.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 9, 2022
• ISBN: 9788728083796

Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, whose novels and short stories include the Clifton Chronicles, Kane and Abel and Cat O’ Nine Tales, is one of the world’s favourite storytellers and has topped the bestseller lists around the world in a career spanning four decades. His work has been sold in 97 countries and in more than 37 languages. He is the only author ever to have been a number one bestseller in fiction, short stories and non-fiction (The Prison Diaries). Jeffrey is also an art collector and amateur auctioneer, and has raised more than £50m for different charities over the years. A member of the House of Lords for over a quarter of a century, the author is married to Dame Mary Archer, and they have two sons, two granddaughters and two grandsons.

Book preview

Jeffrey Archer

Se mellan fingrarna

Översättning:

Anders Bellis

SAGA Egmont

Se mellan fingrarna

Översatt av Anders Bellis

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Jeffrey Archer och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728083796

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Sofia

TACK

För deras ovärderliga råd och efterforskningar vill jag tacka Simon Bainbridge, kronjurist Jonathan Caplan, Gillian Green, Alison Prince, Catherine Richards och Johnny van Haeften.

Mitt alldeles särskilda tack till kriminalöverkonstapel Michelle Roycroft (pensionerad) och polisintendent John Sutherland (pensionerad).

KAPITEL ETT

19 MAJ 1987

Kriminalkommissarie Warwick blinkade först.

Ge mig ett enda gott skäl till varför jag inte ska begära avsked, sa han trotsigt.

Jag kan nämna fyra, svarade kriminalpolisintendent Hawksby, till Warwicks förvåning.

William kunde komma på ett, två och möjligen tre, men inte fyra. Därför visste han att Hawksby hade honom fast. Fast han var säker på att han kunde ta sig loss. Han drog upp sin avskedsansökan ur innerfickan och la den framför sig på bordet. En provokativ gest, även om han inte tänkte räcka fram avskedsansökan förrän kriminalpolisintendenten hade räknat upp sina fyra skäl. Vad William inte visste var att hans far hade ringt Hawksby tidigare samma morgon och varnat honom för att hans son tänkte begära avsked, vilket givit kriminalpolisintendenten tid att förbereda sig inför mötet.

Eftersom Hawksby noggrant lyssnat till sir Julians kloka ord, visste han varför kriminalöverkonstapel Warwick övervägde att begära avsked. Det hade inte kommit som en överraskning och han avsåg att med sina skäl förekomma Williams förberedda tal.

Miles Faulkner, Assem Rashidi och kriminalöverkommissarie Lamont, sa Hawksby, som därmed hade servat men inte levererat sin smash.

William svarade inte.

Som du vet är Miles Faulkner fortfarande på fri fot och trots att efterlysning gått ut till samtliga hamnar har han gått upp i rök. Jag vill att du letar rätt på hålan där han gömmer sig och skickar tillbaka honom till fängelset, där han hör hemma.

Kriminalkonstapel Adaja är fullt kapabel att klara av den uppgiften, sa William och hade därmed returnerat serven.

Men oddsen blir betydligt bättre om ni båda samarbetar, som ni gjorde under Operation Trojanska Hästen.

Om Assem Rashidi är ert andra skäl, sa William, som försökte återta initiativet, kan jag försäkra er att kriminalöverkommissarie Lamont samlat ihop mer än tillräckligt med bevismaterial för att han inte ska få se dagens ljus på åratal. Jag behöver knappast hålla honom i handen.

Det skulle nog ha stämt om inte Lamont begärt avsked i morse, replikerade kriminalpolisintendenten.

William blev överraskad en andra gång men fick inte ett ögonblick på sig att fundera på konsekvenserna av den upplysningen innan Hawksby fortsatte: Han blev tvungen att offra hela sin pension, så han kanske inte kommer att vara särskilt samarbetsvillig om han ska vittna under rättegången mot Rashidi.

Han är mer än kompenserad av högarna med kontanter han hittade i den tomma väskan i Rashidis knarkfabrik, sa William utan att försöka dölja sin sarkasm.

Nej, inte nu längre. Tack vare ditt ingripande har varenda penny lämnats tillbaka. Och en sak är säker, jag behöver inte två avskedsansökningar på en och samma dag.

Femton noll, medgav William tyst för sig själv.

Under rättegången mot Rashidi är det dessutom uppenbart att du blir åklagarvittne i stället för Lamont.

Trettio noll.

William undrade fortfarande förbryllat vad mer Hawksby hade i beredskap. Han bestämde sig för att inte säga något mer förrän kriminalpolisintendenten slagit in sin tredje serve.

Jag pratade med polismästaren tidigt i morse, fortsatte Hawksby efter en kort paus. Han bad mig ta fram en ny enhet som ska utreda poliskorruption.

Det finns redan en poliskorruptionsenhet inom Londonpolisen, sa William.

Den här kommer att vara mer proaktiv och ni skulle arbeta under täckmantel. Polismästaren har givit mig fria händer att välja vilka som ska ingå i enheten – i det enda syftet att rensa bort alla rötägg, för att använda hans ord. Han vill att du ska vara utredningsledare med löpande ansvar för utredningarna och att du ska rapportera direkt till mig.

Polismästaren har ingen aning om vem jag är, blev Williams retur från baslinjen.

Jag har talat om för honom att det var du som låg bakom framgången med Operation Trojanska Hästen.

Fyrtio noll.

Det är uppriktigt sagt ett uselt jobb, fortsatte Hawksby. Du kommer att få ägna en massa tid åt att utreda kollegor som bara gjort sig skyldiga till smärre förseelser. Kriminalpolisintendenten gjorde en ny paus innan han slog in nästa serve. Men efter incidenten med Lamont är polismästaren inte längre villig att ignorera problemet, vilket är skälet till att jag rekommenderade dig.

William kunde inte returnera Hawksbys volley och medgav för sig själv att han förlorat första set.

Om du bestämmer dig för att tacka ja till jobbet, sa Hawksby, blir detta ditt första uppdrag. Han sköt fram en mapp på vilken det stod KONFIDENTIELLT.

Väl medveten om att detta var ännu en fälla tvekade William ett ögonblick, men kunde inte motstå frestelsen att öppna mappen. KRIMINALÖVERKONSTAPEL J. R. SUMMERS stod det i fetstil med versaler på första sidan.

Williams tur att serva.

Jerry var en av mina kurskamrater på Hendons polisskola, sa han. Han var en av de smartaste killarna i hela årskullen. Det förvånar mig inte att han har blivit kriminalöverkonstapel. Han tippades bli befordrad rätt omgående.

Och av goda skäl. Det första vi måste göra är att tänka ut en trovärdig ursäkt till att du tar kontakt med honom igen. Du måste vinna hans förtroende och ta reda på om några av anklagelserna som en överordnad riktat mot honom har fog för sig.

Fotfel.

Men om han vet att jag ingår i antikorruptionsenheten kommer han knappast att välkomna mig som en gammal vän.

Vad alla andra i det här huset beträffar arbetar du fortfarande på narkotikaroteln och förbereder dig på rättegången mot Rashidi.

Andra serven.

Att spionera på vänner och kollegor är knappast det mest lockande uppdrag man kan tänka sig, sa William. Jag skulle ju bli en tjallare som arbetar under täckmantel.

Jag skulle inte ha kunnat uttrycka det bättre själv, sa Hawksby. Men om det betyder något så har konstapel Adaja och överkonstapel Roycroft redan anmält sitt intresse. Jag överlåter åt dig att välja ytterligare två konstaplar till gruppen.

Femton noll.

Ni förefaller ha glömt, sir, att Roycroft såg mellan fingrarna med att Lamont under Operation Trojanska Hästen la beslag på den där väskan som var full med pengar.

Nej, det gjorde hon inte. Kriminalöverkonstapel Roycroft lämnade in en fullständig men konfidentiell rapport som endast jag hade tillgång till. Det var en av anledningarna till att jag på nytt befordrade henne till överkonstapel.

Trettio noll.

Den rapporten borde vi alla ha fått tillgång till, sa William.

Inte när den bidrog till att jag lyckades övertyga Lamont om att inte bara ge tillbaka pengarna utan dessutom begära avsked.

Fyrtio noll.

Innan jag bestämmer mig måste jag diskutera ert erbjudande med Beth och mina föräldrar, sa William och tog vätskepaus.

Omöjligt, är jag rädd, sa Hawksby. Om du går med på att åta dig det här mycket känsliga uppdraget får du inget säga om det till någon utanför det här kontoret. Till och med din familj måste tro att du fortfarande arbetar på narkotikaroteln och förbereder dig på Rashidis rättegång. Det är till och med sant, för tills rättegången är över kommer du att jobba med båda sakerna samtidigt.

Kan det bli värre? frågade William.

Absolut, sa Hawksby. Jag har av vaktbefälet vid Pentonville fått veta att Assem Rashidi har ett möte inbokat med vår gamle vän kronjuristen Booth Watson nu på förmiddagen. Så jag måste säga, kriminalkommissarie Warwick, att vad som såg ut som ett solklart fall måste nu anses vara ett fall där utgången är osäker.

Det tog William en stund att förstå att kriminalpolisintendenten hade spelat ut sitt äss. Han plockade upp sin avskedsansökan och stoppade den i fickan.

Vi ses om ett par dagar, Eddie, sa Miles Faulkner när han steg ur den civila skåpbilen och påbörjade den enda delen av sin rymning som han inte hade planerat i detalj.

Han gick försiktigt längs den väl upptrampade stigen, ned mot stranden. Efter ungefär hundra meter fick han syn på glöden på en cigarett. En fyr som vägledde den förrymde fången bort från grunden.

En man som från topp till tå var klädd i svart kom honom till mötes. De skakade hand, men ingen av dem sa ett ord.

Nere på sandstranden gick kaptenen före sin ende passagerare till motorbåten som låg och guppade i det grunda vattnet. När de stigit ombord startade en besättningsman motorn och körde ut till en väntande yacht.

Miles slappnade inte av förrän kaptenen hade lättat ankar och satt segel, och han ropade inte Halleluja! förrän de befann sig långt utanför territorialvattnen. Han visste att om han åkte fast skulle han inte bara få dubbelt så långt straff; han skulle inte få en andra chans att rymma.

KAPITEL TVÅ

Kronjurist Booth Watson slog sig ned mitt emot sin potentielle klient, plockade upp en tjock mapp ur sin Gladstoneväska och la den framför sig på glasbordet.

Jag har med stort intresse studerat ert fall, mr Rashidi, började han. Nu skulle jag i korthet vilja gå igenom de anklagelser som riktas mot er och hur ert försvar kan läggas upp.

Rashidi nickade, utan att släppa advokaten med blicken. Han hade fortfarande inte bestämt sig för om han skulle anlita BW, som Faulkner kallade honom. Beslutet kunde bli avgörande för om han skulle få livstid eller ej. Han behövde en cavalier king charles spaniel för att charma juryn, men korsad med en rottweiler som kunde slita åklagarens vittnen i stycken. Var Booth Watson det djuret?

Åklagaren kommer att försöka bevisa att ni drivit ett storskaligt knarkimperium. Ni kommer att anklagas för att ha importerat enorma mängder heroin, kokain och andra illegala preparat, på vilka ni ska ha tjänat miljontals pund. Vidare kommer ni att anklagas för att ha kontrollerat ett kriminellt nätverk bestående av smugglare, langare och kurirer. Jag kommer att hävda att ni bara var en oskyldig medborgare som råkade dras med i Londonpolisens tillslag och att ni blev lika förfärad som alla andra när ni fick veta vad som pågått i fastigheten.

Kan ni fixa juryn? frågade Rashidi.

Inte i det här landet, svarade Booth Watson bestämt.

Men domaren då? Går det att muta honom? Eller öva utpressning? Nej. Fast jag har nyligen upptäckt något rörande domare Whittaker som kan visa sig vara besvärande för honom och därför till nytta för oss. Men det måste dubbelkollas.

Och det är? frågade Rashidi uppfordrande.

Det är jag inte villig att avslöja förrän om och när jag har beslutat mig för om jag ska företräda er.

Det hade inte fallit Rashidi in att Booth Watson inte kunde köpas.

Han hade aldrig uppfattat någon skillnad mellan advokater och gatuhoror. Det enda man behövde göra var att köpslå om priset.

Låt oss nu ägna vår begränsade tid åt att mer detaljerat gå igenom anklagelserna och ert tänkbara försvar.

Två timmar senare hade Rashidi bestämt sig. Booth Watsons grepp om juridiska detaljer, och hans insikter i hur man kunde tänja på lagens gränser utan att bryta mot den, hade gjort det uppenbart varför Miles Faulkner hyste så höga tankar om honom. Men skulle Booth Watson vara villig att försvara honom när han inte ens hade ett juridiskt gungfly att stå på?

Som ni vet har åklagarmyndigheten preliminärt beslutat om rättegång den femtonde september i Old Bailey, sa Booth Watson.

I så fall måste jag konsultera er regelbundet.

Jag tar hundra pund i timmen.

Jag betalar tiotusen i förskott.

Rättegången kan komma att pågå flera dagar, kanske veckor. Bara tilläggsavgifterna kommer att uppgå till avsevärda summor.

Då säger vi tjugotusen, sa Rashidi.

Booth Watson nickade som tecken på sitt medgivande. Det är en sak till som ni borde veta, sa han. Åklagare i målet är kronjurist sir Julian Warwick och hans dotter Grace är hans bisittare.

Och hans son hoppas förstås fortfarande kunna vittna.

Om han inte gör det, sa Booth Watson eftertryckligt, kommer ni att ha förlorat innan rättegången börjat.

Då får vi skjuta upp avrättningen tills efter det att ni hunnit strimla hans vittnesmål.

Jag kanske inte ens bryr mig om att korsförhöra Körpojken, som han så träffande kallas. Det är den inte fullt lika helgonlike före detta kriminalöverkommissarie Lamont jag vill att juryn ska minnas, inte kriminalöverkonstapel William Warwick, sa Booth Watson samtidigt som dörren öppnades och en fängelsevakt kom in i rummet.

Fem minuter till, sir. Ni har redan överskridit tidsgränsen.

Booth Watson nickade. Har ni några fler frågor, mr Rashidi? frågade han när dörren stängts igen.

Har ni hört av Miles på sista tiden?

Mr Faulkner är inte längre min klient. Booth Watson tvekade ett ögonblick innan han tillade: Varför undrar ni det?

Jag har ett affärsförslag som han kanske skulle vara intresserad av. Ni kanske kan redogöra för det i korthet, sa Booth Watson och avslöjade därmed att han fortfarande hade kontakt med Faulkner.

Aktierna i mitt bolag, Marcel och Neffe, kollapsade efter all den negativa uppmärksamheten i massmedia när jag blivit gripen. Jag behöver någon som köper femtioen procent av aktierna till nuvarande marknadspris, eftersom jag inte får handla med aktier så länge jag sitter i fängelse. Jag betalar dubbla priset för dem samma dag jag blir frigiven.

Men det kan dröja.

Ni får dubbla arvodet om jag går fri.

Booth Watson nickade igen och bevisade att han faktiskt var en hora, om än en dyr sådan.

William kunde inte motstå att ta bussen tillbaka till Brixton. Den här gången hade han dock inte sällskap av fyrtio beväpnade polismän inställda på att krossa huvudstadens största knarkhärva, utan av en skara hemmafruar på väg att handla.

Under färden tittade han ut på några av landmärkena han kom ihåg från Operation Trojanska Hästen föregående dag. Men den här bussen stannade vid varenda hållplats för att låta passagerare stiga av och på, och dess övre våning hade inte gjorts om till en kommandocentral från vilken Hawksby kunde övervaka det största narkotikatillslaget i Londonpolisens historia.

Två höghus dök upp utanför bussen. Vid nästa hållplats joggade William nedför trappan inne i bussen, hoppade av och fick se sin kollega kriminalöverkonstapel Jackie Roycroft sitta i hållplatsens väderskydd och vänta på honom. Den här gången fanns det inga knarkgängsvakter som kunde hindra dem från att ta sig in i byggnaden.

När de närmade sig Höghus B kom en äldre kvinna förbi dem. Hon sköt en kundvagn full av tunga kassar framför sig. William tyckte synd om henne, men någonting fick honom att vända sig om och se efter henne innan han fortsatte gå mot byggnaden. Han och kriminalöverkonstapel Roycroft steg in i hissen – ingen gorilla som kunde hejda dem – och Jackie tryckte på knappen till tjugotredje våningen.

Kriminalteknikerna har redan gått igenom vartenda skrymsle utan att hitta något. Hawksby tycker att vi borde ta oss en närmare titt för den händelse att de kanske missade något. De stack härifrån i gryningen, sa Jackie.

Jag har ingen aning om vid vilken tid på dygnet det är, sa William släpigt, men den är säkert mycket oangenäm.

Var kommer det från? frågade Jackie.

"Sir Harcourt säger det till lady Gay Spanker i London Assurance. Jackie såg oförstående ut, så William tillade: Det är en pjäs av Boucicault."

Tack för det fällande beviset, sa Jackie när de steg ur hissen och ut i en korridor där en bastant dörr stod lutad mot väggen. Allt-i-allon hade inte brytt sig om de många låsen, utan bara låtit häkta av dörren och lämnat efter sig en grotta. Aladdins grotta?

Bra gjort, Jim, sa William när han gick in i lägenheten, som såg ut som dem i överklassdistriktet Mayfair. Modern, stilfulla möbler i varje rum, en matta så tjock att man sjönk ned i den, modern konst på samtliga väggar – bland annat målningar av Bridget Riley, David Hockney och Allen Jones. Glasföremål från Lalique var frikostigt utspridda i hela lägenheten, vilket påminde William om Rashidis uppväxt i Frankrike. Han undrade hur en så kultiverad människa kunnat bli så ondskefull.

Jackie började med att leta efter tecken på knark i det salongslika vardagsrummet, medan William koncentrerade sig på sovrummet. Det tog honom inte lång stund att inse att kriminalteknikerna hade gått grundligt tillväga, även om han var förbryllad över den totala bristen på den sorts vardagsföremål man kunde förvänta sig att hitta i en bebodd lägenhet: kam, hårborste, tandborste, tvål. Det enda personliga av det slaget var en rad galgar med kostymer från Savile Row och ett dussin handsydda skjortor från Pink på Jermyn Street, som såg ut som om de just varit inne på kemtvätt. Ingenting som Booth Watson inte med lätthet kunde avfärda som föremål som inte tillhörde hans klient. Men Warwick fick se initialerna A.R. broderade på en kavajinnerficka. Skulle Booth Watson lika enkelt kunna avfärda det? William vek prydligt ihop kavajen och la den i en bevismaterialpåse.

Därnäst riktade han uppmärksamheten mot ett fotografi i snirklig silverram med ett ingraverat A. Fotografiet stod på nattduksbordet och såg ut att komma från Bond Street snarare än Brixton. Han plockade upp fotot och tog en närmare titt på kvinnan det föreställde.

Nu har jag dig, sa han och la den massiva silverramen i bevismaterialpåsen.

När han antecknat telefonnumret han hittade på andra sidan sängen, började han undersöka tavlorna på väggarna. Dyrbara och moderna, men inte bevismaterial om det inte visade sig att Rashidi hade köpt dem av en ansedd konsthandlare som var villig att vittna inför rätta och avslöja namnet på sin kund. Osannolikt. Det skulle trots allt inte ligga i vederbörandes intresse. Fotografiet i silverram var fortfarande hans bästa chans.

Han tog sig tid att beundra en av Warhols Marilyn Monroe-målningar, av kriminalteknikerna placerad på golvet eftersom den hängt framför ett oöppnat kassaskåp. William gick genast för att leta rätt på allt-i-allon Jim, som ur fickan drog upp en uppsättning nycklar som skulle ha imponerat på Fagin. Några minuter senare hade han låst upp kassaskåpet. William drog upp dörren. Kassaskåpet var tomt.

Förbannat också. Han måste ha sett att vi var på väg. Plötsligt kom han ihåg den hemlösa kvinnan som passerat dem och skjutit en överfull kundvagn framför sig. Han hade haft på känn att det var något med henne som inte stämde och plötsligt insåg han vad det var. Skorna. Nikes senaste modell av tennisskor.

Förbannat också, sa han när Jackie dök upp i dörröppningen.

Har du hittat något av värde? frågade hon. För det har inte jag.

Med en elegant gest höll William upp den genomskinliga bevismaterialpåsen med fotografiet i silverram.

Game, set och match, sa Jackie och gjorde på skämt honnör mot sin chef.

Game kan jag hålla med om, sa William, och kanske till och med set. Men eftersom Booth Watson kommer att företräda Rashidi är matchen inte avgjord ännu.

Ingen var villig att sitta vid hans bord förrän de var övertygade om att han inte skulle komma tillbaka.

När Rashidi kom ned till matsalen för att äta frukost tredje morgonen efter Faulkners rymning, satte han sig vid det lediga bordets huvudände och bad två av sina kompisar, Tulip och Ross, att göra honom sällskap.

Vid det här laget har Miles lämnat landet, sa Rashidi samtidigt som en fängelsevakt ställde en tallrik bacon och ägg framför honom. Han var den ende fånge som fick bacon utan svål. En annan fängelsevakt gav honom dagens Financial Times. Fängelsepersonalen hade snabbt accepterat att den gamle kungen givit sig av och att en ny monark nu bestigit tronen. Hovmännen var inte oroliga. Den nye kungen var Faulkners självklara tronarvinge, men viktigare var att de tack vare honom fick behålla sina förmåner.

Rashidi ögnade igenom börsnoteringarna och rynkade pannan.

Marcel och Neffes aktier hade gått ned ytterligare tio pence över natten, vilket gjorde hans företag sårbart för uppköp. Han kunde inget göra, trots att han befann sig bara tre kilometer från börshuset.

Dåliga nyheter, chefen? frågade Tulip, spetsade en korv på gaffeln och stoppade den i munnen.

Någon försöker ta över mitt företag, sa Rashidi. Men min advokat har läget under kontroll.

Marlboromannen nickade. Han sa sällan något, ställde bara mycket enstaka frågor. För många frågor skulle göra Rashidi misstänksam. Hawksby hade varnat sin täckmantelspolis för det. Lyssna bara och du får ihop mer än tillräckligt med bevis för att kunna se till att de inte friger honom i första taget.

Hur ser det ut på leveransfronten? frågade Rashidi.

Under kontroll, försäkrade Tulip. Vi tjänar lite mer än en lax i veckan.

Och Boyle? Han verkar fortfarande leverera till alla sina gamla kunder, vilket tär på min vinst.

Han är inget problem längre, chefen. Han ska förflyttas till ett fängelse på Isle of Wight.

Hur lyckades du med det?

Den förflyttningsansvarige ligger ett par månader efter med avbetalningen på huset, sa Tulip utan någon ytterligare förklaring.

Då betalar vi nästa månad i förskott, sa Rashidi. För Boyle är inte den ende intern jag vill ha förflyttad och det är mindre riskabelt än alternativet. Hur blir det med dig, Ross? När kommer du att lämna oss?

Jag ska till Ford Open någon gång i nästa vecka, chefen. Om du inte vill att jag ska stanna kvar här?

Nej. Jag vill ha dig tillbaka ute på gatan så fort som möjligt. Jag har mycket större nytta av dig på utsidan.

KAPITEL TRE

I fängelse är judar och muslimer de enda sekter som tar sin religion på allvar. De kristna gudstjänsterna är dock de mest välbesökta.

Varje söndagsmorgon är fängelsets kapell fullpackat med syndare, som inte bara tror på Gud utan som i de flesta fall aldrig deltagit i gudstjänster förut. Men eftersom fångarna slipper ut ur cellen i mer än en timme om de deltar, har de plötsligt sett ljuset och utgör en av de största församlingarna i hela London den morgonen.

Nästan hela fängelsepersonalen måste eskortera de 700 konvertiterna från deras celler till kapellet i källaren, där prästen välkomnar sin flock av svarta får genom att göra korstecken och inte håller förbön förrän den siste internen har satt sig tillrätta.

Kapellet är fängelsets största lokal: halvcirkelformad, med tjugoen rader träbänkar vända mot ett altare dominerat av ett stort träkors. De flesta fångarna vet sin plats. De första två raderna är fyllda av de få, vita får som faktiskt kommit dit för att delta i gudstjänsten. Under bönen faller de på knä och ropar Halleluja! så fort prästen nämner Gud. De lyssnar uppmärksamt till predikan. Detsamma gäller inte resten av flocken, som utgör den stora majoriteten. De har dessutom sin egen hackordning och till skillnad från i alla andra gudstjänstlokaler den söndagsmorgonen är bänkarna längst bak de mest eftertraktade.

De mäktigaste sitter i bakersta bänkraden och gör affärer med dem som sitter framför dem. Assem Rashidi satt mitt i bakersta raden, en plats som till helt nyligen varit Miles Faulkners. Tulip satt till vänster om honom och Ross till höger.

Papperslappar skickades oavbrutet fram och tillbaka, med upplysningar om fångarnas behov under den kommande veckan. De populäraste varorna var knark, alkohol och porrtidningar, fast en fånge ville aldrig ha något annat än en burk smörgåspålägg av märket Marmite.

Vår första psalm denna morgon, kungjorde prästen, är ’Att vara pilgrim’. Ni hittar den på sidan tvåhundraelva i psalmboken.

Pilgrimerna på de båda första bänkraderna reste sig upp och sjöng frejdigt och hjärtligt med, medan köpmännen längst bak, som Jesus utan tvivel skulle ha kastat ut ur templet, fortsatte att göra affärer.

Tre doser crack till cell fyrtiofyra, sa Tulip som just vikt upp en papperslapp. Trettio pund.

Det var inte mycket Rashidi inte kunde leverera så länge han fick betalt i slutet av veckan. I fängelser får ingen mer än en veckas kredit. Tre av fängelsevakterna agerade kurirer och tjänade mer per dag än de fick i veckolön. Två smugglade in varorna i fängelset medan den tredje, den mest pålitlige, samlade in betalningarna från fruar, flickvänner, bröder, systrar och till och med mödrar.

"… att vara pilgrim."

Församlingen satte sig ned igen och en ung västindisk fånge klev fram för att högläsa ur Bibeln.

"Så länge jag är i världen, är jag världens ljus…"

Tulip räckte chefen en beställning på en sil heroin. Den jäveln har inte betalat på två veckor. Duschjobb?

Nej, sa Rashidi eftertryckligt. Sluta bara leverera till honom. På det sättet får vi snart veta om han har några pengar på utsidan.

Tulip såg besviken ut.

Jag tror att någon av kurirerna lägger beslag på en del av pengarna, sa han, för vi gick med tvåhundra mindre i vinst förra veckan. Vad vill du att jag ska göra åt saken, chefen?

Klargör att om det händer igen kommer en anonym rapport att hamna på fängelsechefens skrivbord och då förlorar kuriren båda sina inkomster över en natt.

Något mer, chefen? frågade Tulip när han fått den sista ordern.

Ja. Den senaste veckan har mina middagar varit ljumma när jag fått dem levererade till cellen, så anlita en annan cateringfirma på utsidan. Ska bli, sa Tulip när församlingen satte sig ned igen.

Veckans predikan bygger på ett bibelställe i kapitel trettiofyra i Andra Mosebok, mässade prästen. "När Moses kom ned från Sinaiberget…"

Vad är det senaste om kriminalkommissarie Warwick?

Han har inte långt kvar i denna världen, sa Tulip. Jag önskar bara att det var jag som fick göra jobbet.

"Inte förrän rättegången är över. Sedan kan du ta hand om Warwick.

Se till att hans död blir både plågsam och långsam, så att hans kollegor tänker sig för innan de försöker sig på att sätta dit mig."

Ross mådde illa.

"Du skall icke dräpa", sa prästen.

Amen, sa Ross lågmält.

Låtom oss bedja, fortsatte prästen. De båda första raderna föll på knä. "Fader vår…"

När tiden är inne, sa Rashidi, så skicka ett dussin rosor till hans änka och se till att hon förstår vem som skickat dem.

Ross lyssnade uppmärksamt till vartenda ord de sa. Han måste så fort som möjligt få iväg ett meddelande till Hawksby, med en varning till Warwick. Likt Rashidi hade även han en fängelsevakt som han kunde lita på vidarebefordrade meddelanden till omvärlden, men hans fängelsevakt väntade sig ingen belöning. Ross måste se till att få städa i korridoren utanför chefsfängelsevakten Roses kontor efter frukosten i morgon bitti.

När de förflyttar dig till Ford Open nästa vecka, sa Rashidi och skingrade hans tankar, så ta kontakt med Benson, som kontrollerar knarkleveranserna där. Varna honom. Säg åt honom att om jag inte får min andel kommer inga fler knarkare att bli förflyttade till Ford.

Ross nickade.

Någonting mer, chefen? frågade Tulip.

Ja. Har du löst mitt andra problem?