Den blå handen

By Edgar Wallace

När Jim Steele får reda på att hans älskade Eunice ska börja arbeta hemma hos Jane Groat och hennes son, den obehaglige och elake Digby, blir han bekymrad. Jane kommer snart ärva en förmögenhet från sin bror, till följd av sin brorsdotters mystiska försvinnande för nästan 20 år sedan. Om det däremot skulle visa sig att Dorothy lever ärver hon allt istället. Jim är säker på att det är något som inte stämmer och fast besluten om att lista ut vad.Jims skepticism finner snabbt grund. Under sin första natt hemma hos familjen får Eunice en hemlig besökare mitt i natten som råder henne att fly så snabbt som möjligt. Som signatur lämnar besökaren ett avtryck av en blå hand. Vem försöker varna Eunice? Kan Jim hitta Dorothy? Lever hon ens? Och vad har De Tretton Ligorna att göra med saken?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 8, 2022
• ISBN: 9788728390627

Edgar Wallace

Edgar Wallace (1875-1932) was a London-born writer who rose to prominence during the early twentieth century. With a background in journalism, he excelled at crime fiction with a series of detective thrillers following characters J.G. Reeder and Detective Sgt. (Inspector) Elk. Wallace is known for his extensive literary work, which has been adapted across multiple mediums, including over 160 films. His most notable contribution to cinema was the novelization and early screenplay for 1933’s King Kong.

Book preview

Edgar Wallace

Den blå handen

Bemyndigad översättning

från engelska originalet av

Erik Karlholm

SAGA Egmont

Den blå handen

Översatt av Erik Karlholm

Originaltitel: The Blue Hand

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1925, 2022 Edgar Wallace och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728390627

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAP. I.

M r Septimus Salter ringde för tredje gången och gav till en dov morrning.

Han var en korpulent, äldre herre, som med sitt stora, röda ansikte och sitt vita kindskägg mer liknade en välmående lantbrukare än en framgångsrik advokat. Snittet på hans kläder var urmodigt. Den höga, vita kragen och den svarta sidenhalsduken, som sköt fram över den blommiga västen hörde till 1850-talet, då mr Salter var en smula före sin tid vad modet beträffar. Men åren hade hunnit upp och passerat honom, och fast det inte fanns en jurist som var mer up-to-date i hela London, så hade han i alla fall förblivit trogen det mod, vari han gjort sig bekant som sprätt.

Åter igen tryckte han på knappen till ringledningen, denna gång otåligt.

— Förbaskade karl, mumlade han i det han steg upp och gick in i det lilla rum, där sekreteraren vanligtvis höll till.

Han hade väntat sig att finna rummet tomt, men så var inte förhållandet. En stol hade blivit framdragen till det stora bläckfläckade bordet och på denna låg en ung man på knä med armbågarna på bordet och ansiktet i händerna, fördjupad i studiet av en av de många handlingar, som betäckte bordet.

— Steele, utbrast mr Salter skarpt, varpå den läsande unge herrn ryckte till och sprang upp.

Han var över medellängd och bredaxlad men såg i alla fall smidig ut. Hans garvade ansikte vittnade vältaligt om friluftsliv. Den raka näsan, den fasta munnen och den kraftiga hakan utgjorde delar av ett karaktäristiskt soldatansikte sådant det formats av fyra krigsår.

Nu var han en smula förvirrad, mer lik en skuldmedveten skolpojke än den Victoriakorsriddare, som angripit åtta fientliga aeroplan och kommit tillbaka till sin aerodrom med ett dussin kulor genom kroppen.

— Ni är verkligen alldeles för påfrestande, Steele, sade mr Salter förebrående. Jag har ringt tre gånger på er.

— Förlåt mig, sir, svarade Steele med sitt avväpnande leende, som gick rakt till den gamle mannens hjärta.

— Vad är det ni håller på med, brummade mr Salter och kastade en blick på papperen. Har ni inte fått nog av Dantonfallet än?

— Nej, sir svarade Steele lugnt. Jag inbillar mig att det skall lyckas ta reda på lady Danton och att hon kommer att lämna en särdeles plausibel förklaring till sitt försvinnande, en förklaring, som inte blir vidare behaglig för — — —

Han hejdade sig då han fruktade göra sig skyldig till en indiskretion.

Mr Salter såg skarpt på honom och tog sig en pris snus.

— Ni tycker visst inte om mr Groat, frågade han och Jim Steele skrattade.

— Det tillkommer inte mig att tycka vare sig bra eller illa om honom, svarade han. Personligen har jag ingen användning för herrar sådana som han. Den enda ursäkt en man på trettio år kan komma med för att han inte deltagit i kriget är att han var död då.

— Han hade dåligt hjärta, framkastade mr Salter, dock utan någon större övertygelse.

— Jag kan tro det, svarade Jim med en liten krökning av läpparna. Vi brukade kalla det skralt hjärta i armén. Det var det som gjorde att karlar blev sjuka dagen före en batalj och att de kröp in i skyddshålorna i stället för att rusa fram över det öppna fältet med sina kamrater.

Mr Salter tittade ned på papperen.

— Lägg bort dem, Steele, sade han lugnt. Ni kommer inte att få någon belöning för ert sökande efter en kvinna, som — nåja, som måste ha försvunnit när ni var ett barn på fem år.

— Jag önskar, sir — började Steele, men hejdade sig. Naturligtvis angår det mig inte, log han, och jag har ingen rätt att be er därom, men nog skulle jag gärna vilja höra några fler detaljer om försvinnandet, om ni har tid och lust. Jag har aldrig vågat be er därom förut. Hur hänger det egentligen ihop med den där historien?

Mr Salter rynkade pannan, men den bistra uppsynen ersattes så småningom av ett leende.

— Ni är nog den värsta sekreterare jag någonsin haft, sade han. Vore jag inte er gudfar och moraliskt förpliktad att hjälpa er, skulle jag ha skrivit ett hövligt brev till er och underrättat er om att jag inte behövde era tjänster efter utgången av den här veckan.

Jim Steele log.

— Det har jag väntat på alltsedan jag kom hit, svarade han.

Det glimtade till i den gamle lagkarlens ögon. Han tyckte i grund och botten bra om Jim, bättre än pojken kunde föreställa sig. Men det var inte bara vänskap och en känsla av förpliktelse som gjorde att Jim fick stanna kvar. Den unge mannen var både användbar och pålitlig, trots sin synbara oförmåga att höra ringklockor när han var fördjupad i sina favoritstudier.

— Stäng dörren, sade mr Salter buttert, och sedan ynglingen åtlytt befallningen, fortsatte han: Jag skall berätta historien för er, inte därför att jag vill tillfredsställa er nyfikenhet, utan därför att jag hoppas kunna för alltid ta död på ert intresse för det där Dantonmysteriet, som ni kallar det. Lady Mary Danton var enda dottern till earlen av Limstock, en titel som inte finns mer. Som helt ung flicka gifte hon sig med Johathan Danton, skeppsredare och miljonär. Äktenskapet slog inte vidare lyckligt ut. Jonathan var en hård, butter man, och sjuk var han också. Ni säger att Digby Groat har dåligt hjärta, men om någon lidit av den åkomman så var det Jonathan. Jag skulle tro att hans ohälsa delvis bar ansvaret för den hårda behandling hans hustru rönte. Barnet som föddes, en flicka, tycktes inte bringa dem närmre varandra utan skillde dem snarare ännu mer. Danton måste resa till Amerika för affärer. Innan han for kom han hit, och just vid det här bordet skrev han under ett testamente, ett av de underbaraste testamenten jag någonsin varit med om. Han lämnade hela förmögenheten till sin dotter Dorothy, som då var tre eller fyra månader gammal. I händelse av hennes död skulle enligt föreskrifterna kvarlåtenskapen gå till hans syster, mrs Groat, dock först tjugu år efter barnets död. Under tiden var mrs Groat emellertid berättigad åtnjuta räntan av förmögenheten.

— Varför träffade han sådana bestämmelser, undrade den häpne Jim.

— Jag skulle tro att det är lättbegripligt nog, svarade mr Salter. Han sökte förebygga att barnet dog vid späda år, och han förutsåg att testamentet kunde bestridas av lady Mary. Såsom det var formulerat, — jag har inte nämnt om alla detaljerna — kunde emellertid inga erinringar göras förrän efter tjugu år. Det blev dock inte bestritt alls, fortsatte advokaten. Medan Danton var i Amerika försvann lady Mary och barnet med henne. Ingen visste vart hon tog vägen, men flickan och en sköterska, som av ena eller andra anledningen fått hand om den lilla, spårades till Margate. Det är möjligt att lady Mary fanns där också, men vi har inga bevis för den saken. Däremot vet vi att sköterskan, som var dotter till en fiskare och förstod sig på att sköta en båt, tog med sig barnet ut på sjön en sommardag och att de överraskades av dimman. Allt tyder på att den lilla båten blev seglad i sank av en ångare. Dess vrakspillror blev uppfiskade, och en vecka senare hittades sköterskans lik. Vad som blivit av lady Mary har vi aldrig fått reda på. Danton återvände ett par dagar efter tragedien, som meddelades honom av hans syster, mrs Groat. Sorgen tog död på honom.

— Och lady Mary har aldrig setts till sedan dess?

Salter skakade på huvudet.

— Ni ser alltså, min gosse, sade han i det han reste sig upp och lade handen på ynglingens axel, att ni inte på något sätt kan inverka på vare sig mrs Groats eller hennes sons ställning, även om ni på något underbart sätt skulle kunna leta rätt på lady Mary. Det finns endast en enda liten medspelerska i dramat, som kunde dra nytta av Jonathans Dantons testamente, och hon — han sänkte rösten tills den blev som en viskning — hon kan aldrig återfinnas.

Det uppstod ett ögonblicks tystnad.

— Jag förstår det, sir, svarade Jim Steele lugnt, men — — —

— Men?

— Jag har en besynnerlig känsla av, att det är något på tok med hela historien, och jag tror att jag skulle kunna avslöja mysteriet, om jag bara gav mig tid.

Mr Salter såg skarpt på sin sekreterare, men Jim Steele mötte hans blickar utan att rygga tillbaka.

— Ni borde ha blivit detektiv, sade Salter ironiskt.

— Jag önskar vid Gud, att jag vore det, blev det oväntade svaret. Jag erbjöd Scotland Yard mina tjänster för två år sedan när De Tretton Ligorna strafflöst bedrev sina bankplundringar.

— Jaså, gjorde ni det, svarade juristen sarkastiskt i det han öppnade dörren, varefter han plötsligt vände sig om: Varför ringde jag på er nu igen, sade han. Jo, nu kommer jag ihåg det. Jag ville att ni skulle ta fram alla Dantons arrendekontrakt rörande egendomen i Cumberland.

— Tänker mrs Groat sälja, frågade Steele.

— Hon kan inte sälja ännu, svarade advokaten, men den 31 maj blir de Dantonska millionerna hennes, såvida ingen protest höres av.

— Eller hennes sons, inföll Jim menande.

Han hade följt chefen tillbaka till dennes privata kontor med dess rader av dokumentskrin, dess nötta möbler, luggslitna matta och instängda luft.

— Detektiv, sa ni, hånade mr Salter, när han satte sig vid sitt bord. Vad har ni för förutsättningar för ert nya yrke?

Jim log, men det var ett ovanligt uttryck i hans ansikte.

— Tron, svarade han lugnt.

— Tron? Vad betyder tron för en detektiv?

— Tron är kärnan till allt man hoppas, ett vittnesbörd om det, som icke synes, citerade Jim nästan högtidligt, och det dröjde en god stund, innan mr Salter sade något. Därefter tog han upp en papperslapp, på vilken han gjorde några anteckningar och räckte till Jim.

— Se efter om ni kan detektiva fram de här handlingarna. De ligger i kassavalvet, sade han, men trots sina skämtsamma ord, kände han sig imponerad.

Jim tog upp lappen, tittade på den och stod i begrepp att säga något, när en knackning hördes på dörren och en kontorist kom in i rummet.

— Vill ni träffa mr Digby Groat, sir, frågade han.

KAP. II.

M r Salter tittade upp med en humoristisk glimt i ögat.

— Ja, svarade han med en nick, varefter han vände sig till Jim, som stod i begrepp att slå till reträtt:

— Ni kan vänta här, Steele. Mr Groat skrev i sitt brev att han önskade se handlingarna, och ni får följa honom ner i kassavalvet.

Jim Steele svarade ingenting.

Slutligen öppnade kontoristen dörren, och en ung man promenerade in. Jim hade träffat honom förut och tyckte mindre om honom för varje gång. Det smala, gulbleka ansiktet med dess korta, svarta mustasch, de sömniga ögonen, den långa hakan och de utskjutande öronen, skulle han kunnat måla med förbundna ögon, om han varit artist. Digby Groat såg icke dessmindre bra ut. Inte ens Jim kunde förneka det. Han var en heder för sin betjänt. Han var en utsökt företeelse alltifrån det pomaderade håret och ner till lackskorna. Hans jacquette var av modernaste snitt och satt utmärkt på honom. Den höga hatten, som han bar i handen, hade kunnat användas till spegel, och när han kom in i rummet spred han en svag doft av Quelques fleurs. Jim rynkade näsan. Han avskydde karlar, som parfymerade sig, även om detta skedde på ett diskret sätt.

Mr Groat såg från juristen till Steele med denna slappa, nästan oförskämda blick i sina mörka ögon, som advokaten hatade lika mycket som sekreteraren.

— God morgon, Salter, sade han i det han tog fram en silkesnäsduk ur fickan, dammade av en stol och objuden slog sig ner, varefter han lät de gulbehandskade händerna vila på elfenbenskäppens guldkula.

— Ni känner ju mr Steele, min sekreterare, sade Salter.

Den andra nickade med sitt skinande huvud.

— Javisst, han är ju en sån där Victoriakors-person, svarade han likgiltigt. Ni tycker väl att det är mycket enformigt här, Steele? Jag för min del skulle leds till döds på en sådan här plats.

— Det förmodar jag, svarade Jim, men om ni varit med om fyra år i kriget, skulle ni hälsa ett ställe som detta välkommet som ett himmelrike av lugn och ro.

— Kanske det, svarade den andre kort. Han kände såg inte vidare tilltalad av att Jim omnämnt det faktum att han dragit sig undan krigets påfrestning.

— Hur var det nu, doktor Groat, frågade advokaten,

— Var snäll och kalla mig inte doktor, svarade gästen med ett pinat ansiktsuttryck. Jag önskar att ni måtte glömma att jag tagit några medicinska examina och blivit doktor. Det har jag gjort för mitt nöjes skull. Om folk fick för vana betrakta mig som läkare, skulle jag aldrig få fred varken natt eller dag för alla sorters eländiga patienter.

Det var en nyhet för Jim att denne bleke sprätt var medicine doktor.

— Jag har kommit för att få se Lakesideskontrakten, Salter, fortsatte mr Groat. Jag har haft ett erbjudande — eller rättare sagt min mor har haft ett erbjudande — från ett bolag, som vill bygga ett hotell i trakten. Om jag inte är fel underrättad, så finns det emellertid en paragraf i arrendekontraktet, som förbjuder uppförandet av sådana byggnader. Skulle så vara fallet, begick gamle Danton en satans dumhet när han köpte egendomen.

— Mr Danton begick varken någon dumhet eller någon satans dumhet, svarade Salter lugnt, och om ni nämnt om saken i ert brev, skulle ni ha fått alla upplysningar per telefon och sluppit besväret att komma hit. Som det nu är kan ju Steele följa er ner i kassavalvet, så får ni själv i lugn och ro undersöka arrendekontrakten.

Groat såg misstänksamt på Jim.

— Känner han till något om arrendekontrakt, undrade doktorn. Och måste jag verkligen gå ner i er fördömda källare och ådraga mig en dödlig förkylning? Kan jag inte få dem hit upp?

— Om ni vill stiga in i mr Steeles rum, så tar han nog fram dem åt er, svarade Salter, som inte tyckte mer om klienten än Jim gjorde.

Jim tog nycklarna och gick för att efter en stund komma tillbaka med famnen full av handlingar. Mr Groat var inte längre kvar hos chefen.

— Jag skickade in honom i ert rum, svarade Salter. Ta in kontrakten och förklara dem för honom. Om det är något ni behöver veta, skall jag komma.

Jim fann den unge mannen i sitt rum, där han satt och bläddrade i en bok, som han tagit ner från hyllan.

— Vad menas med daktyloskopi, frågade han och tittade på Jim. Jag ser att ni har en bok i det ämnet.

— Fingeravtryck, svarade Jim kort. Han avskydde mannens ohövliga fasoner och i ännu högre grad att mr Groat granskade hans privatbibliotek.

— Jaså, fingeravtryck, svarade Groat och satte tillbaka boken. Är ni intresserad av fingeravtryck?

— En liten smula, svarade Jim. Var så god, här är Lakesideskontrakten, mr Groat. Jag bläddrade hastigt igenom dem nere i kassavalvet, och det tycks inte finnas någon paragraf, som kan förhindra uppförandet av den byggnad ni nämnde.

Groat tog dokumentet och vände blad efter blad.

— Nej det finns det tydligen inte, sade han till sist och lade ifrån sig handlingen. Jaså, ni är intresserad av fingeravtryck? Jag visste inte att Salter sysslade med kriminalsaker. Men vad är det där?

Vid sidan av Jims skrivbord stod en bokhylla fylld med tjocka, svarta anteckningsböcker.

— Det är mina privata anteckningar, svarade Jim, och den andra såg sig om med ett hånfullt leende.

— Jag kan just undra vad fan ni gör anteckningar om, sade han, och innan Jim hann hejda honom hade han tagit ner en av böckerna.

— Jag skulle nog helst se att ni lämnade mina privata tillhörigheter i fred, om ni inte har något däremot, sade Jim bestämt.

— Förlåt mig, men jag trodde att allt på Salters kontor hade att göra med hans klienter.

— Ni är inte vår enda klient, sade Jim, som ej så lätt förlorade humöret, men Groats oförskämdhet tog hårt på hans tålamod.

— Vad handlar det här om, frågade Groat helt likgiltigt och vände ett blad.

Jim, som stod på andra sidan om bordet och betraktade honom, lade märke till att det gulbleka ansiktet fick en anstrykning av färg. De mörka ögonen hårdnade och slöheten försvann.

— Vad betyder det här, frågade han skarpt. Vad i helvete har ni —

Han lade band på sig med en kraftansträngning, och skrattade, men skrattet var hårt och konstlat.

— Ni är allt en lustig kurre, ni, Steele, sade han och anlade sin gamla likgiltiga min. Varför bryr ni ert huvud med sådana där saker?

Han satte tillbaka boken där han tagit den, tog upp ett annat kontrakt och tycktes försjunka i läsningen av det, men Jim, som uppmärksamt betraktade honom, märkte att han inte läste alls, även om han vände det ena bladet efter det andra.

— Det tycks vara all right, sade han till sist i det han lade ifrån sig kontraktet och tog sin hatt. Vill ni inte komma och äta middag med oss någon dag, mr Steele? Jag har låtit bygga ett finfint laboratorium på baksidan av vårt hus i Grosvenor Square. Gamle Salter kallade mig doktor — Han gav till ett skrockande skratt som inför ett gott skämt — Nåja, om ni kommer till mig, så skall jag visa er något, som kan rättfärdiga titeln.

De mörkbruna ögonen voro stadigt fästade på Jim när doktorn stod i dörröppningen med den behandskade handen på dörrhandtaget.

— Apropå, mr Steele, sade han släpande, era studier håller på att leda er in på farliga marker, där ni kan komma att finna det så besvärligt, att inte ens ännu ett Victoriakors skulle kunna hålla er skadeslös.

Han stängde