Jagad för mord

By George G. Gilman

Med en rykande pistol i handen ligger Adam Steele illa till. Den riktiga mördaren har stuckit och det sista ordet som lämnade mordoffrets läppar var Steeles namn. Han lägger benen på ryggen och blir genast ett hett villebråd i San Francisco. Hur ska Steele ta sig ur knipan utan att sluta upp dinglande från ett träd med en snara runt halsen? Han erbjuds en lösning, men den innefattar att avrätta en högt uppsatt mexikansk statsman... Läget är minst sagt prekärt oavsett hur Steele väljer att göra.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 9, 2021
• ISBN: 9788711757727

Book preview

mördaren.

1

Mannen tog upp sitt Colt Hartford-gevär, som stod lutat mot väggen i det smutsiga, obekväma hotellrummet, och såg på guldplattan som var fastskruvad på högra sidan av, den slitna kolven av rosenträ. Inskriptionen på plattan löd: TILL BENJAMIN P STEELE, MED TACKSAMHET — ABRAHAM LINCOLN.

Men Adam Steele behövde inte påminna sig själv om hur den sedan länge döde presidenten hade uttryckt sin uppskattning av en bundsförvant som dött samma aprilkväll 1865. För geväret, den enda ägodel som Adam Steele ärvde av sin mördade far, hade under årens lopp blivit som en naturlig förlängning av de båda händer vilka nu bar vapnet fram till det smutsiga fönstret.

Utanför låg San Francisco-viken lugn och stilla i den lätta, ljumma brisen. Han stod länge vid fönstret och såg hur den blodröda solskivan försvann långt där ute i Stilla havet och hur ljusen började tändas i staden på kullarna. Ett bistert uttryck vilade över det renrakade ansiktet.

Det var varken ett fult eller ett vackert ansikte. Det var sammansatt av drag som aldrig skvallrade det minsta om karaktären hos denne man, utom just under de sekunder när han stod i begrepp att döda en människa. Dragen var regelbundna, ögonen kolsvarta, munnen vek och hakan lätt framskjutande. Huden, som låg spänd och stram över det magra ansiktet, var solbränd och hade ovanligt många ärr för att tillhöra en man som ännu inte fyllt fyrtio. Det kortklippta och i förtid grånade håret vittnade också om att detta var en man som upplevt mycket för sin ålder.

Kroppsbyggnaden var också magerlagd, men de hårda musklerna skvallrade om att Adam Steele var betydligt starkare än många som var större och kraftigare än han.

Där han stod vid fönstret på Havelock Hotel och såg mörkret falla, var han klädd som en man vilken stod i begrepp att ge sig ut och njuta av alla de kvällsnöjen en stad som San Francisco hade att erbjuda. Den välskräddade kostymen var blekblå, och till denna bar han en purpurfärgad väst, en vit kråsskjorta och en smal svart slips. På huvudet hade han en bredbrättad, lågkullig svart Stetson med ett brett läderband om kullen. Ridstövlarna, som han bar innanför byxbenen, var också svarta och skinande blanka.

Men de svarta skinnhandskarna passade inte riktigt ihop med den eleganta klädseln — de var fläckiga och slitna efter många års användning. Slitsen i sömmen på utsidan av det högra byxbenet var nygjord och omsorgsfullt hopfäst med tråd upptill och nertill.

Han såg ut som en rik snobb som inte hade något att göra på detta billiga hamnhotell. Och han skulle inte heller ha varit där om korten bara hade gått hans väg, men efter det senaste pokerspelet, som tagit slut först i den kyliga gryningen denna dag, hade han exakt tio cent kvar.

Dessa mynt skramlade nu i hans byxficka när han vände ryggen åt fönstret och gick tvärs genom det miserabla rummet mot dörren. Det bistra uttrycket försvann från hans ansikte i samma ögonblick som han steg ut i korridoren, och ingen som såg honom nu kunde ana att han var ett offer för djupa självförebråelser. Han lade geväret över den vänstra axeln och höll hårt om kolven med ena handen, det enda tecknet på att han just hade fattat ett viktigt beslut. Hur fattig han än blev, skulle han aldrig sälja faderns gevär eller ens försöka låna pengar på det.

Inga lampor lyste i den fönsterlösa korridoren, men ljuset nådde ända dit från den av oljelampor upplysta balkongen högt över hotellets bar och spelhall. Trots att det ännu var tidigt på kvällen hördes ett ihållande oväsen där nerifrån. Ljudet av prat, skratt, piano- och fiolmusik, klirret av mynt och av flaskhalsar mot glas blev allt tydligare ju närmare källan Adam Steele kom. Snart överröstade oväsendet till och med sängknarret och de tillgjorda små skriken från rummen på båda sidor om korridoren.

Balkongen var dubbelt så bred som korridoren och hade också dörrar på högra sidan, medan den vänstra hade en hög balustrad över vilken man kunde se ner i den rökiga lokalen dit en trappa ledde från balkongens bortre ände. Steele blev för ett ögonblick stående vid räcket och såg genom den tjocka tobaksröken ner i den fullsatta lokalen.

Det var ett stort rum och betydligt flottare än de ynkliga råtthålen en trappa upp. En välpolerad bardisk av trä löpte utefter den inre väggen, under balkongen, och betjänades av sex raska bartendrar. Borden där drinkarna och hororna serverades var grupperade i ena änden av rummet, medan spelborden hade placerats i den andra. Mellan dessa grupper var ett öppet område med en rund upphöjd scen i mitten. På denna scen spelade pianisten och violinisten för de män som inte hade råd med något annat än dansbiljetter efter att ha köpt en drink åt sig själv och ett glas färgat vatten åt fnasket.

Dansgolvet hade fernissade bräder. Mellan borden hade man strött sågspån på golvet för att fånga upp utspillda drinkar och utspottad tobakssaft. Hos spelarna var det flottare med mattor på golvet. Oljemålningar i förgyllda ramar hängde på de vitputsade väggarna, och väggen bakom bardisken pryddes av en lång spegel.

Sedd genom blå tobaksrök och i skenet från minst ett dussin taklampor utgjorde lokalen en ganska tilltalande syn för de sjömän och stamkunder som vistades där. Tidigt på morgnarna var det en annan sak; då kunde man se smutsen och fläckarna och den slitna inredningen.

I nästan två veckor nu hade Adam Steele sett båda dessa sidor av rummet där han hade spelat poker nätterna igenom. Han hade druckit uteslutande kaffe, ägnat sig helhjärtat åt korten och sina motspelare och struntat totalt i de hårdsminkade horor som erbjudit honom sina tjänster. Så fort han vann lite hade den omfångsrika Madam Mary bussat sina yngsta och vackraste flickor på honom, och hennes skinntorre make, Havelock Hotels ägare, hade försökt pracka på honom den dyraste champagnen och det dyraste rummet.

När han gång på gång envist hade tackat nej, lämnade de honom i fred. Men de hade pratat skit bakom ryggen på honom och beskyllt honom för att vara en snåljåp och en bög. De hade rynkat på näsorna när han lade ner hela vinsten på flotta kläder, och de hade hånskrattat när han sålde hästen, sadeln och filtrullen för att betala för tre ess, som såg mycket lovande ut tills en annan spelare lade upp fyra åttor. Men förtalet blev aldrig till mer än viskningar, för hur lugn och stillsam Adam Steele än såg ut så väckte Colt Hartford-geväret, som aldrig lämnade hans sida, en enorm respekt. De slitna svarta handskarna och de kalla kolsvarta ögonen skvallrade också om att detta var en man som det var säkrast att lämna i fred.

Han lämnade sin plats vid räcket och började gå mot trappan. Inom sig beklagade han att hans ekonomiska ställning nu var sådan att han måste lämna Havelock Hotel. Det var inte San Franciscos bästa hotell, men det var inte heller det sämsta. Och det tjänade sitt syfte för sådana som Adam Steele, I röken, det dunkla ljuset och det ihållande sorlet kunde en man med några dollar på fickan inbilla sig att han njöt en släng av det ljuva livet, till och med en man som en gång varit van vid att ha det bästa av allt.

Plötsligt tvärstannade Steele och vände sin uppmärksamhet från scenen en trappa ner till en halvöppen dörr cirka fem meter framför honom. En kvinna skrek av skräck där inne; ljudet var öronbedövande här uppe men drunknade i musiken och fylleskrålet där nere.

— Kom tillbaka, din jävla hynda! morrade en man inne i rummet.

Steele började gå framåt igen och bekymrade sig inte särskilt mycket om uppträdet inne i rummet, för det var inget ovanligt med gräl mellan hororna och gästerna på hotellet.

Så kom kvinnan plötsligt utfarande genom dörren, spritt naken och med det långa, svarta håret böljande ner över ryggen. Steele kände igen henne som en av Madam Marys värdefullaste fnask, en artonårig kinesflicka som kallade sig Lotusblomman. Hennes vackra ansikte var så förvridet av ren och skär skräck att det nästan var fult.

Hon stirrade först mot trappan innan hon vred på huvudet åt Steeles håll. När hon fick se honom tvärstannade hon. De svarta ögonen tiggde om hjälp och hon sträckte vädjande ut båda armarna mot honom. Hon öppnade och slöt munnen gång på gång utan att få ett ord genom sin av skräck hopsnörda Strupe.

När Steele tog ett steg fram mot henne, vände sig Lotusblomman om till hälften för att se in i rummet från vilkët hon just hade flytt. Just då brann ett skott av.

Ett litet mörkt hål öppnade sig i den krämfärgade hudén strax under flickans vänstra bröst. Hon kastades åt sidan och dunsade mot räcket, vilket fick blodet att välla fram i en tjock stråle ur skotthålet. Hon gnälle till och vred sig så att hon krökte ryggen över räcket. Blodet rann över hennes lätt välvda mage och samlades upp av det burriga håret mellan hennes lår.

— Adam Steele! skrek hon högt och gällt.

Alla andra ljud i huset tystnade tvärt. Allas ögon vändes upp mot balkongen. Just då föll Lotusblommans nakna kropp över räcket och hamnade med en duns på golvet fem meter längre ner, alldeles framför bardisken.

Skrik och svordomar steg ur många strupar. Några rusade fram och knäböjde vid det nedblodade liket. Men de flesta stirrade ilsket upp mot balkongen, där Adam Steele rörde sig framåt igen med geväret osäkrat och skjutklart vid vänstra höften.

— Din satans