Inget val

By Mary Higgins Clark

Några dagar innan reportern Patricia Traymore ska göra ett inslag om en kvinnlig senator tar hon emot ett mycket underligt telefonsamtal. En okänd röst mumlar snabbt fram att Patricia inte får komma till Washington, att hon inte får göra ett program om senator Jennings och att hon absolut inte får bo i sitt gamla barndomshem. Patricia avfärdar samtalet som nonsens men när hon anländer till huvudstaden och sitt gamla hem vaknar skräcken till liv i henne. Vad var det egentligen som hände när hon var barn? Vem var det som ringde? Och vem fruktar henne så mycket att de är beredda att döda henne för att tysta henne? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 18, 2021
• ISBN: 9788711859377

Book preview

känner.

1

Pat körde långsamt. Blicken svepte över de smala gatorna i Georgetown. Himlen var molnig och mörk; gatubelysningen blandades med skenet från de vagnslyktor som flankerade många av verandatrapporna; juldekorationer glittrade mot snöns isskorpa. Helhetsintrycket var gammaldags fridfullt. Hon svängde in på N Street, fortsatte ännu ett kvarter, hela tiden med blicken på husnumren, och körde genom korsningen. Det där måste det vara, tänkte hon — hörnhuset. Hem Ljuva Hem.

Hon blev sittande en stund vid trottoarkanten och betraktade huset. Det var det enda vid gatan där det var mörkt, och man kunde knappt urskilja dess stilrena konturer. De höga fönstren på framsidan var halvt dolda av buskar som fått breda ut sig som de ville.

Efter nio timmars körning från Concord värkte det i kroppen så fort hon rörde sig. Men hon sköt ändå upp det ögonblick då hon skulle låsa upp ytterdörren och gå in. Det är det där förbannade telefonsamtalet, tänkte hon. Det har gått mig på nerverna.

Några dagar innan hon lämnade sitt jobb på TV-stationen i Boston, hade flickan i växeln ringt upp till henne. Det är någon tokstolle som absolut vill tala med er. Ska jag bli kvar på linjen?

Ja. Hon hade tagit luren, sagt sitt namn och hört en mjuk, men avgjort manlig röst mumla: "Patricia Traymore, ni får inte komma till Washington. Ni får inte producera ett program som glorifierar senator Jennings. Och ni får inte bo i det där huset."

Hon hade hört flickan i växeln flämta till. Vem är det jag talar med? frågade hon skarpt.

Svaret, frammumlat i samma förrädiskt lena ton, gjorde henne obehagligt svettig i handflatorna. Jag är en räddande ängel — en nådens och hämndens ängel.

Pat hade försökt bagatellisera händelsen; det kom så många samtal från prilliga personer till en TV-station. Men det var omöjligt att inte bli illa berörd. Blänkaren om hennes förflyttning till Potomac-TV för att göra en serie kallad Kvinnor i Regeringen hade förekommit i många TV-kolumnisters spalter. Hon hade läst dem alla för att se om någon nämnde adressen där hon skulle bo, men det hade ingen gjort.

The Washington Tribune hade haft det mest detaljerade referatet: Rödhåriga Patricia Traymore, med den beslöjade rösten och de vackra bruna ögonen, kommer att bli ett attraktivt nytillskott för Potomac-TV. Hennes presentation av celebriteter i Boston-TV har nominerats för en Emmy två gånger. Pat har en enastående förmåga att få folk att avslöja sig själva med förbluffande ärlighet. Hennes första intervjuoffer blir Abigail Jennings, den mycket reserverade senatorn från Virginia. Enligt Luther Pelham, nyhetschef och ankaret på Potomac-TV, kommer programmet att rikta strålkastarna mot senatorns privata och offentliga liv. Washington väntar med andlös spänning på att få se om Pat Traymore kan tränga in bakom den vackra senatorns kyliga fasad.

Tanken på telefonsamtalet irriterade Pat. Mest röstens tonfall och sättet att säga "det där huset".

Vem kunde det vara som visste något om huset?

Det var kallt i bilen. Pat blev medveten om att hon hade slagit ifrån motorn för flera minuter sedan. En man med portfölj skyndade förbi, stannade upp då han fick se henne sitta där och fortsatte sedan. Bäst jag går in innan han ringer till polisen och anmäler att han sett något misstänkt, tänkte hon.

Järngrinden mot gatan stod öppen. Hon stannade bilen på den stenlagda gången som ledde upp till ytterdörren och trevade i väskan efter nyckeln till huset.

På tröskeln hejdade hon sig och försökte analysera sina känslor. Hon hade varit beredd på en kritisk reaktion. Istället ville hon bara komma in, hämta resväskorna från bilen, fixa sig en kopp kaffe och en smörgås. Hon vred om nyckeln, sköt upp dörren, hittade strömbrytaren.

Huset verkade rent och välstädat. Det släta tegelgolvet i hallen hade en mjuk lyster; takkronan gnistrade. Men vid närmare påseende var målningen bleknad och på sina ställen avflagnad nere vid fotlisterna. Förmodligen måste hon kassera eller låta restaurera de flesta möblerna. De värdefullaste hade stått magasinerade på vinden i huset i Concord, och de skulle komma med flyttbilen nästa dag.

Hon vandrade långsamt igenom bottenvåningen. Den stora, vackra matsalen låg till vänster. När hon var sexton år och på skolresa till Washington, hade hon gått förbi det här huset, men då hade hon inte fått någon uppfattning om hur stora rummen var. Från utsidan verkade huset ganska litet.

Matbordet var repat och sideboardet hade fula märken, som om man hade satt heta serveringsfat direkt på träet. Men hon visste att det vackra, utsökt snidade möblemanget — stilen var tidigt 1600-tal — hade gått i arv i släkten och att det var värt vad en restaurering än skulle kosta.

Hon tittade ut i köket och in i biblioteket och fortsatte beslutsamt sin runda. Planen över huset hade beskrivits i minsta detalj i tidningsartiklarna. Vardagsrummet var det sista rummet till höger. Hon kände hur strupen snördes samman då hon närmade sig det. Var hon galen som gjorde det här — återvände hit, försökte frammana ett minne som borde fått förbli glömt?

Dörren till vardagsrummet var stängd. Hon lade handen på dörrhandtaget och tryckte tveksamt ner det. Dörren svängde upp. Hon trevade efter strömbrytaren på väggen och fann den. Rummet var stort och vackert, högt i tak, med en utsökt spiselkrans över den öppna spisen i vitslammat tegel och ett burspråk med en fönsterbänk. Rummet var tomt sånär som på en konsertflygel, en praktpjäs av mörk mahogny i alkoven till höger om öppna spisen.

Spisen.

Hon började gå bort emot den.

Armar och ben började darra. Svetten bröt fram på pannan och i handflatorna. Hon kunde inte svälja. Rummet snurrade runt. Hon rusade bort mot glasdörrarna längst bort på väggen till vänster, fumlade med låset, slängde upp båda dörrarna på vid gavel och vacklade ut på den snötäckta terrassen.

Den frostkalla luften sved i lungorna när hon andades in den med korta, nervösa andetag. Skakande som av frossa slog hon armarna runt bröstet. Hon stod där och svajade och måste ta stöd mot husväggen för att inte falla. Hon var så yr i huvudet att hon tyckte att konturerna av de nakna träden också svajade.

Snön nådde henne till anklarna. Hon kände hur vätan gick igenom hennes stövlar, men hon ville inte gå in förrän hon kommit över sin yrsel. Det gick flera minuter innan hon kunde förmå sig att gå tillbaka in i rummet. Hon drog noga igen dörrarna efter sig och låste dem, tvekade lite och vände sig sedan beslutsamt om och gick med långsamma, motvilliga steg bort mot spisen. Hon lät prövande handen glida över det skrovliga vita teglet.

Under en lång tid hade fragment av minnen sköljt över henne likt vrakspillror från ett skepp. Under åren som gått hade hon ideligen drömt att hon var liten igen och bodde i det här huset. Hon vaknade alltid med en känsla av ångest och skräck, försökte skrika, men fick inte fram ett ljud. Och förenad med skräcken fanns en intensiv känsla av saknad. Sanningen finns i det här huset, tänkte hon.

Det var här det hade hänt. De braskande rubrikerna, inhämtade från tidningsarkiven, blixtrade genom hennes medvetande. KONGRESSLEDAMOT DEAN ADAMS FRÅN WISCONSIN MÖRDAR SIN HUSTRU, KÄND SOCIETETSSKÖNHET, OCH BEGÅR SJÄLVMORD. TREÅRIGA DOTTERN KÄMPAR FÖR SITT LIV.

Hon hade läst referaten så många gånger att hon kunde dem utantill. En djupt sorgsen senator John F. Kennedy kommenterar: ’Jag förstår helt enkelt ingenting. Dean var en av mina bästa vänner. Ingenting hos honom antydde en latent våldsamhet.’

Vad hade drivit den populäre kongressledamoten att begå mord och självmord? Rykten hade cirkulerat om att han och hans hustru stod i begrepp att skiljas. Hade Dean Adams brutit samman då hans hustru fattade ett oåterkalleligt beslut att lämna honom? De måste ha slagits om revolvern. Bådas fingeravtryck, suddiga och blandade med varandra, fanns på den. Deras treåriga dotter hade påträffats liggande med huvudet mot öppna spisen, med skallfraktur och högra benet brutet.

Veronica och Charles Traymore hade sagt till henne att hon var adopterad. Inte förrän hon kom upp i gymnasiet och ville ta reda på sitt ursprung hade hon fått veta hela sanningen. Det kom som en chock då hon fick veta att hennes biologiska mor var Veronicas syster. Du låg i koma i ett helt år och ingen trodde att du skulle överleva’ ’, hade Veronica sagt. När du till sist återfick medvetandet var du som en baby och måste lära allting på nytt. Mamma — din mormor — satte till och med in en dödsannons i tidningarna. Hon var fast besluten att göra allt för att inte skandalen skulle förfölja dig i hela ditt liv. Charles och jag bodde i England på den tiden. Vi adopterade dig och sa till våra vänner att du kom från en engelsk familj."

Pat mindes hur upprörd Veronica hade blivit, då hon envisades med att överta huset i Georgetown. Pat, det är oklokt av dig att återvända dit, sa hon. Vi borde ha sålt huset för dig istället för att hyra ut det alla dessa år. Du håller på att göra dig ett namn inom televisionen — förstör inte allt genom att rota i det förflutna! Du kommer att träffa folk som kände dig som barn. Någon kanske kan lägga ihop två och två.

Veronicas tunna läppar blev ännu smalare när Pat envisades. Vi har gjort allt som står i mänsklig makt för att ge dig en ny start. Gör som du vill, men kom sen inte och säg att vi inte har varnat dig.

Det slutade med att de kramade om varandra, båda ledsna och upprörda. Försök förstå mig, vädjade Pat. Det är mitt jobb att gräva fram sanningen. Om jag på gott och ont vänder ut och in på andra människors liv, hur skulle jag få ro i min själ om jag inte gjorde det med mitt eget?

Hon gick ut i köket och tog telefonluren. Även som barn hade hon kallat Veronica och Charles vid förnamn, och på senare år hade hon praktiskt taget slutat att kalla dem mamma och pappa. Men hon misstänkte att det sårade och förargade dem.

Veronica svarade redan efter den första signalen. Hej, mamma. Nu är jag välbehållen här. Trafiken var gles hela vägen.

"Var är bär"

Huset i Georgetown. Veronica hade velat att hon skulle ta in på hotell tills möblerna kom fram. Utan att ge henne en chans att komma med invändningar fortsatte Pat hastigt: Det är faktiskt bättre så här. Nu hinner jag installera min utrustning i biblioteket och samla mig lite inför min intervju med senator Jennings i morgon.

Det känns väl inte kusligt där?

Inte ett dugg. Hon kunde se för sig Veronicas smala, bekymrade ansikte. Tänk nu inte på mig mer utan gläd dig åt er kryssning. Har du packat allt?

Naturligtvis. Pat, jag tycker inte om att du ska vara ensam i jul.

Jag får så bråttom med att producera det här programmet att jag inte ens hinner tänka på julen. Och vi hade ju en sådan trevlig jul i förskott. Nej, nu måste jag gå och bära in allt från bilen. Kram till er båda. Låtsas att ni är på en andra bröllopsresa och locka Charles att förföra dig efter alla konstens regler.

Pat! Hennes röst lät på en gång förebrående och road. Men hon hann med ännu ett gott råd innan hon lade på. Lås om dig med dubbla lås!

Pat knäppte jackan och gav sig åter ut i kvällskylan. Under de närmaste tio minuterna kånkade och bar hon på lådor och väskor. Lådan med sänglinne och filtar var tung och ohanterlig; hon måste stanna och vila på vartannat trappsteg på väg upp till övervåningen. Var gång hon försökte bära något tungt kändes det som om högra benet skulle vika sig under henne. Kartongen med porslin och kokkärl och specerier måste lyftas upp på arbetsbänken i köket. Jag skulle ha förlitat mig på att flyttkarlarna skulle komma i tid i morgon, tänkte hon — men erfarenheten hade lärt henne att vara skeptisk när det gällde ferm expedition. Hon var just färdig med att hänga upp sina kläder och höll på att brygga kaffe, då telefonen ringde.

Ljudet tycktes explodera i husets tystnad. Pat hoppade till och stönade då hon fick några droppar hett kaffe på handen. Hon satte hastigt ifrån sig koppen på diskbänken och sträckte ut handen efter telefonluren. Pat Traymore.

Hej, Pat.

Hon grep hårt om luren och försökte få sin röst att låta enbart vänlig. Hej, Sam.

Samuel Kingsley, kongressledamot från 26:e distriktet i Pennsylvania, mannen hon älskade av hela sitt hjärta — den andra anledningen till att hon hade bestämt sig för att komma till Washington.

2

Fyrtio minuter senare stod Pat och kämpade med låset på sitt halsband då klockspelet över ytterdörren annonserade Sams ankomst. Hon hade bytt om till en mossgrön dräktklänning av ylle med kantband av siden. Sam hade en gång sagt att grönt framhävde det röda i hennes brunröda hår.

Dörrklockan ringde igen. Hennes fingrar darrade så att det var omöjligt att knäppa halsbandet. Hon tog handväskan och stoppade ner det i den. Då hon skyndade nedför trappan försökte hon intala sig lugn. Hon måste hålla i minnet att Sam inte hade hört av sig en enda gång sedan hans fru, Janice, dog för åtta månader sedan.

På nedersta trappsteget kände hon av det onda i högra benet igen. Det var Sams insisterande på att hon skulle konsultera en specialist om sitt lätta haltande som till sist hade fått henne att tala om sanningen för honom om sin benskada.

Hon tvekade ett ögonblick i hallen innan hon långsamt öppnade dörren.

Sam fyllde nästan upp hela dörröppningen. Ljuset från ytterlampan föll över silverslingorna i hans mörkbruna hår. Under de borstiga ögonbrynen var hans bruna ögon vaksamma och forskande. Det hade kommit linjer omkring dem som hon inte kände igen. Men leendet när han såg på henne var sig likt, varmt och hjärtligt.

De stod där lite försagda, båda väntande på att den andra skulle ta första steget och ange tonen för återseendet. Sam höll en sopkvast i handen. Han överräckte den högtidligt. Amish-folket hör till mitt distrikt. En av deras sedvänjor är att medföra en sopkvast och salt till ett nytt hem. Han stack handen i fickan och tog upp ett saltkar. Med hälsning från Representanthusets matsal. Han steg in, lade händerna på hennes axlar och böjde sig ner och kysste henne på kinden. Välkommen till vår stad, Pat. Jag är glad att ha dig här.

Det här är alltså välkomnandet, tänkte Pat. Gamla vänner återser varann. Washington är en alltför liten stad för att man ska kunna hemlighålla någon från sitt förflutna, bättre att träffa henne öppet och bestämma reglerna. Aldrig i livet, tänkte hon. Det här är en helt ny match, Sam, och den här gången tänker jag vinna.

Hon kysste honom och lät medvetet sina läppar dröja kvar vid hans tillräckligt länge för att känna hans gensvar. Då tog hon ett steg tillbaka och smålog.

Hur visste du att jag fanns här? frågade hon. Har du placerat ut dolda mikrofoner i huset?

Visst inte. Abigail berättade att du skulle infinna dig på hennes kontor i morgon. Så jag ringde Potomac-TV och fick ditt telefonnummer.

Jag förstår. Det fanns en viss intimitet i Sams ton när han nämnde senator Jennings. Det stack till i hjärtat på Pat och hon såg ner. Hon ville inte att Sam skulle se uttrycket i hennes ansikte. Hon låtsades treva i handväskan efter halsbandet. Det här har ett lås som inte ens Houdini skulle kunna klara. Du kanske är så snäll? Hon räckte det till honom.

Han lade det om hennes hals och hon kände värmen från hans fingrar då han knäppte det. För ett ögonblick dröjde sig hans händer kvar vid hennes hud.

Sedan sade han: Okay, nu sitter det nog kvar. Tar du mig med på en rundtur i huset?

Här finns ingenting att se ännu. Flyttbilen kommer i morgon. Om några dar ska allt se helt annorlunda ut här i huset. Dessutom är jag hungrig.

Jag vill minnas att du jämt var det. Nu var Sams ögon öppet roade. Hur ett litet kryp som du kan sätta i dig så mycket fruktglass med varm chokladsås och smöriga kakor utan att gå upp ett enda hekto...

Vackert, Sam, tänkte Pat och tog sin kappa i garderoben. Du har lyckats sätta etikett på mig: ett litet kryp med enorm aptit. Vart ska vi? frågade hon.

Jag har beställt bord på Maison Blanche. De brukar ha god mat.

Hon räckte honom kappan. Har de en barnmatsedel också? frågade hon ljuvt.

"Vad för något? Åh, jag förstår. Förlåt — jag trodde jag gav dig en komplimang."

Sam hade parkerat bakom hennes bil på uppfarten. De gick nedför trädgårdsgången, han med handen lätt under hennes arm. Pat, har du ont i högra benet igen? Hans ton var bekymrad.

Bara en liten känning. Jag är fortfarande stel efter de många timmarna vid ratten.

Rätta mig om jag har fel. Men är inte det här huset ditt eget?

Hon hade berättat för honom om sina föräldrar en natt de hade tillbringat tillsammans. Nu nickade hon förstrött. Hon hade ofta tänkt tillbaka på den där natten på Ebb Tide Motel på Cape Cod. Hon behövde bara känna doften av hav, eller se två människor sitta vid ett restaurangbord, med sammanflätade fingrar, leende den hemliga kärlekens leenden, så mindes hon. Och denna enda natt hade blivit slutet på deras förhållande. De hade talat ut, lugnt och vemodigt, vid frukostbordet nästa morgon, innan de tog två olika flygplan, och de hade varit ense om att de inte hade någon rätt till varandra. Sams hustru, som led av multipel skleros och var rullstolsbunden, fick inte plågas ytterligare av vetskapen om att hennes man var engagerad i en annan kvinna. Och hon skulle känna det på sig, hade Sam sagt.

Pat tvang sig att återvända till nuet och bytte samtalsämne. Är det inte en ljuvlig gata? Man kommer att tänka på ett gammaldags julkort.

Nästan alla gator i Georgetown ser ut som julkort så här års, instämde Sam. Pat, det är en jäkla idé att försöka gräva fram det förflutna. Skippa den!

De var framme vid bilen. Han öppnade dörren och hon satte sig in. Hon svarade inte förrän han hade tagit plats bakom ratten och startat. Det kan jag inte. Det är något som molar inom mig, Sam. Jag får ingen ro förrän jag vet vad det är.

Sam stannade vid en stoppskylt vid kvartersslutet. Pat, förstår du inte vad det är du försöker göra? Du vill skriva om historien. Du vill minnas den där kvällen och komma fram till att allt var en tragisk olyckshändelse, att din far inte menade att göra dig illa eller mörda din mor. Du gör bara allting svårare för dig själv.

Hon vände på huvudet och betraktade hans profil. Hans drag kunde ha varit klassiskt vackra, om de inte hade varit aningen för kraftfulla och en smula oregelbundna; som helhet ett charmfullt och sympatiskt ansikte. Hon fick stålsätta sig för att inte glida tätt intill honom och känna överrockens fina ylletyg mot sin kind.

Sam, har du varit sjösjuk någon gång? frågade hon.

Ett par gånger. För det mesta brukar jag tåla sjön bra.

Jag också. Men jag minns när jag en sommar kom tillbaka på QE 2 tillsammans med Veronica och Charles. Vi råkade ut för en storm och av någon anledning blev jag vansinnigt sjösjuk. Jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig så eländig. Jag önskade bara att jag kunde spy upp allting och bli av med det. Du förstår, det är ungefär så det kommer att bli för mig nu. Som om jag håller på att få upp något.

Han svängde in bilen på Pennsylvania Avenue. Vad då?

Ljud... intryck... ibland väldigt vaga; andra gånger, särskilt när jag just håller på att vakna, förunderligt tydliga — men innan jag hinner få något grepp om dem glider de ifrån mig. Jag försökte faktiskt med hypnos förra året, men det funkade inte. Sen läste jag att somliga vuxna kan minnas exakt saker som hände när de var så unga som två år. En forskares undersökningar gick ut på att bästa sättet att väcka ett minne till liv är att uppleva miljön på nytt. Och det är, lyckligtvis eller olyckligtvis, något jag kan göra.

Jag tycker fortfarande att det är en vansinnig idé.

Pat såg ut genom bilfönstret. Hon hade studerat kartor över gatunätet för att kunna bilda sig en uppfattning om staden och nu försökte hon testa hur pass exakt hennes synminne var. Men bilen körde för fort och det var så mörkt att hon inte kunde vara säker på någonting. Ingen av dem sade något.

Hovmästaren på Maison Blanche hälsade hjärtligt på Sam och eskorterade dem till deras bord.

Det vanliga? frågade Sam då de hade slagit sig ner.

Pat nickade, intensivt medveten om hans närhet. Var detta hans favoritbord? Hur många andra kvinnor hade han tagit med sig hit?

Två Chivas Regal on the rocks, med en skvätt sodavatten och några stänk citron, tack, beställde Sam. Han väntade tills hovmästaren hade hunnit utom hörhåll och sade sedan: All right — berätta nu om de senaste åren. Och utelämna ingenting.

Det var ingen liten order. Låt mig tänka en minut. Hon ville helst hoppa över de första månaderna efter det att de kommit överens om att inte träffas mer, månader då hon hade kämpat sig igenom varje dag som i en dimma av bottenlös förtvivlan. Men sitt arbete kunde hon tala om och det gjorde hon. Hon berättade att hon hade nominerats för en Emmy för sitt program om den nyvalda, kvinnliga borgmästaren i Boston och om sin växande entusiasm för det beramade programmet om senator Jennings.

Varför just Abigail? frågade Sam.

För att jag tycker det är hög tid att en kvinna blir presidentkandidat. Om två år är det presidentval och Abigail Jennings borde toppa kandidatlistan. Se bara på hennes meriter: tio år i Representanthuset; det är hennes tredje sejour i Senaten; medlem av Kommittén för Internationellt Samarbete; Budgetkommittén; första kvinna som valts till Assisterande Majoritetsledare. Stämmer det inte att Kongressen fortfarande är samlad för att presidenten räknar med att hon ska driva igenom budgetförslaget så som han vill ha det?

Jo, det stämmer — och vad mera är, hon kommer att göra det.

"Vad anser du om henne?"

Sam ryckte på axlarna. Hon är duktig. Hon är förbannat duktig, faktiskt. Men hon har trampat på en massa betydelsefulla tår, Pat. När Abigail eldar upp sig, bryr hon sig inte om vem hon kastar ut sadeln, eller var och hur hon gör det.

Det kan man väl säga om de flesta männen på Capitol Hill också, antar jag?

Förmodligen.

Just det.

Kyparen kom med menyn. De beställde, beslöt sig för att dela på en Caesar-sallad. Ännu ett minne. Deras sista dag tillsammans hade Pat fixat en picknick-lunch och frågat Sam vad hon skulle ta med för sallad. Caesar, hade han genast sagt, och massor av ansjovis, tack. Då hade hon frågat hur han kunde äta något sådant. Hur skulle man kunna låta bli? Man måste vänja sig vid smaken, men när man väl har gjort det, blir man slav under den. Hon hade prövat på den den där dagen och funnit att han haft rätt.

Han mindes också. När kyparen hade fått tillbaka menyn, anmärkte han: Jag är glad för att du inte hesiterade inför ansjovisen. Han log. För att återgå till Abigail. Det förvånar mig att hon gick med på att ställa upp för en dokumentär.

Uppriktigt sagt, jag har inte själv kommit över min förvåning. Jag skrev till henne för ungefär tre månader sen. Jag har gjort en del undersökande arbete, och jag blev direkt fascinerad av det jag fick fram. Sam, hur mycket vet du om hennes bakgrund?

Hon är från Virginia. Intog sin mans plats i Kongressen när han dog. Hon är arbetsnarkoman.

"Precis. Det är så alla ser henne. Sanningen är att Abigail Jennings kommer från staten New York, inte Virginia. Hon vann en skönhetstävling och blev Miss New York State men ville inte resa till finaltävlingen om Miss Amerika-titeln i Atlantic City. Hon hade nämligen fått ett stipendium till Radcliffe och ville inte missa ett år. Hon var bara trettioett år när hon blev änka. Hon var så kär i sin man att hon fortfarande inte har gift om sig, tjugofem år senare."

Hon har inte gift om sig, nej, men hon har inte levt i kloster heller.

Det där vet jag ingenting om, men att döma av de informationer jag har samlat in, så ägnar hon större delen av sina dagar och nätter enbart åt arbete.

Det är sant.

"Hur som helst, i mitt brev skrev jag att jag ville göra ett program som kunde ge tittarna känslan av att känna henne personligen. Jag skisserade upp hur jag hade tänkt mig det hela och fick som svar det nästan iskallaste avböjande jag någonsin har läst. Så för några veckor sen ringde Luther Pelham. Han skulle komma till Boston enkom för att äta lunch med mig och ville prata om mitt kommande arbete för honom. Vid lunchen berättade han att senatorn hade visat honom mitt brev. Han hade redan funderat på uppslaget till en serie kallad Kvinnor i Regeringen. Han kände till och tyckte om mitt sätt att arbeta och menade att jag var den rätta för uppgiften. Han sade dessutom att han ville ha mig som fast medarbetare i sitt nyhetsprogram klockan sju.

Du kan tänka dig hur jag kände mig. Pelham är förmodligen den mest betydande kommentatorn i branschen; sändningsområdet är lika stort som Turners, med massor av pengar bakom. Jag ska sparka i gång serien med en dokumentär om senator Jennings och han vill ha den så fort som möjligt. Men jag vet fortfarande inte varför senatorn ändrade sig."

Det kan jag tala om för dig. Vicepresidenten står i begrepp att dra sig tillbaka. Han är mycket sjukare än folk vet om.

Pat lade ner gaffeln och stirrade på honom. Sam, menar du...

Jag menar att presidenten har mindre än två år kvar av sin valperiod. Kan han göra något bättre än att lyckliggöra varenda kvinna i landet genom att utnämna den första kvinnliga vicepresidenten?

Men det skulle innebära... om senator Jennings blir vicepresident, så kan ingen hindra henne från att ställa upp i presidentvalet nästa gång.

"Stopp lite, Pat. Du har för bråttom. Det enda jag sade var att om vicepresidenten drar sig tillbaka, så finns det förbannat stora chanser att han som efterträdare får antingen Abigail Jennings eller Claire Lawrence. Claire är, kan man säga, senatens Erma Bombeck — mycket populär, ytterst intelligent, kan lagen på sina fem fingrar. Hon skulle klara uppgiften med glans. Men Abigail har varit med längre. Både presidenten och Claire är från mellanvästern, vilket inte är så bra politiskt sett. Han skulle nog föredra Abigail, men han kan inte förbise det faktum att hon är ganska okänd nationellt sett. Och hon har skaffat sig ett antal mäktiga fiender i Kongressen."

Så du tror att Luther Pelham vill ha en dokumentär som ger folk en varmare och mer personlig bild av Abigail?

" Att döma av vad du just har berättat skulle jag tro det. Han vill säkert medverka till att hon blir populär hos allmänheten.