Svit nummer Sex

By William Marvin Jr and Clay Allison

Att sviten fått nummer sex var ingen tillfällighet. När det nya nöjespalatset ska invigas får Clay fullt upp, det är så mycket som distraherar ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 17, 2016
• ISBN: 9788711660973

Book preview

Den stora invigningen

Mannen kysste ömt sin hustru, gav henne ett hastigt leende och sa:

– Det kommer att gå bra, du behöver inte vara orolig.

– Du sa att det aldrig skulle hända igen. Jag väntade i tre år på dig, älskade. Du lovade att aldrig mer…

– Du vet hur det ligger till. Om vi inte får tag i pengar mycket snart tar de gården ifrån oss. Jag måste göra det.

– Du är ingen tjuv. Varför kan vi inte helt enkelt låna pengar i banken som vanligt folk.

Hon fick inget svar, eftersom både han och hon visste hur det låg till. Ingen bankman, vid sina sinnens fulla bruk, lånar ut pengar till en dömd bankrånare, inte ens om denne avtjänat sitt straff och därefter levt lagligt i flera års tid. Inte ens om mannen gift sig, fått ett barn tillsammans med sin kvinna och gjort sig känd som en rättskaffens medborgare i den lilla staden Lorraine, New Mexico.

– Vad händer om du blir fast? undrade den blonda, smäckra kvinnan oroligt. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du…

– Ingenting kommer att hända, älskling. Det är alldeles för mycket folk där under invigningen. Vartenda rum är fullbokat, och jag kan agera inifrån. Ett enda jobb till, sedan lägger jag av.

– Om det bara fanns någon annan möjlighet.

– Men det finns det inte. Var rädd om dig, Cindy.

– Du med, Jake.

Han såg ett ögonblick på deras halvårsgamla dotter, skakade bekymrat på huvudet och spände om sig revolverbältet. Det var bara en försiktighetsåtgärd – hon visste att han aldrig skulle kunna skjuta någon. Inte ens medan han rånade banker hade hennes man använt sitt vapen till att skjuta med. Tack vare detta bevisade faktum fick han sitt straff sänkt från sex till tre år, medan hans kumpaner fortfarande satt i fängelse. Och nu skulle han utföra ett brott igen.

Cindy såg honom leda ut hästen från stallet, sitta upp och rida bort utan att vända sig om. Han såg stilig ut, lång och ståtlig med en vältrimmad korpsvart mustasch. De nya kläderna satt perfekt på honom; fattades bara annat eftersom han lagt ner en förmögenhet på dem. Enda sättet för honom att genomföra sin plan var att han inte blev avslöjad som en bedragare. Det fanns minst ett tjugotal vakter på hotellet, kanske ännu mer nu under invigningen. Ett enda felsteg och han skulle vara förlorad. Cindy var rädd, mycket rädd.

När lilla Lucille vaknade fick hon bröstet. Att amma gjorde alltid Cindy lugnare. Men hon tänkte desto mer, grubblade på de tre hårda åren sedan hennes far dött och testamenterat gården till sin dotter. Ensam skulle Cindy aldrig ha klarat av det hårda arbetet, men Jake tycktes ha hur mycket krafter som helst. Från tidiga morgonen till sena kvällen befann han sig bakom plogen. Om några månader skulle det vara dags att skörda, men till dess måste de få tag i pengar. Utan pengar kunde de inte betala sina skulder.

*

---

Det stora köket var skinande rent när Allison inspekterade det några timmar innan gästerna skulle komma. Potatis, grönsaker och kött fanns på plats liksom alla andra ingredienser. Ett batteri flaskor låg på lut på bänken i det inre hörnet, och ett par av småpojkarna från byn hade fått i uppdrag att dra ur korkarna.

Clay Allison hade varit i fejd med de andra aktieägarna om valet till kökschef. Till att börja med var han nästan ensam om att välja den unga, svarte, kraftige bråkmakaren White, som han lärt känna under sin fångenskap hos mrs Rosalind Roomey ett halvår tidigare. Men sedan White bjudit sina blivande arbetsgivare på en middag bestående av ett femtontal rätter hade samtliga, inklusive Longhorn Taylors kräsne far gett sig på nåd och onåd. White hade ingen formell utbildning i köket, men hans föräldrar hade varit restaurangmänniskor liksom deras föräldrar före dem, och matlagningskonsten tycktes ligga i blodet hos White.

Det hade varit kris ända in i det sista. Byggnadsarbetarna krånglade inte längre, i stället hade leverantörerna av råvaror till den magnifika invigningsfesten krävt att få betalt i förskott, skrämda som de var av alarmerande artiklar i diverse tidningar om att »Belvedere Plaza» var konkursmässigt redan före öppnandet. I sista ögonblicket hade leverantörerna tagit sitt förnuft till fånga, och Clay Allison hade personligen mött foran från San Francisco och eskorterat den till Biscayne Bay.

Sex våningar högt tronade nu »Belvedere Plaza» på klipplatån över fiskebyn Biscayne Bay intill klostret och fyren. Det var ett väldigt bygge som hade krävt hundratals små och stora ändringar i de ursprungliga ritningarna, men nu var allting klart. Redan efter ett års verksamhet skulle finanserna gå ihop, eftersom nyfikenheten gjort att tusentals gäster ställt sig i kö för att få en chans att bo på hotellet och spela bort sina pengar i det vackra casinot.

Yrkesspelaren, revolvermannen och kvinnokarlen Clay Allison från Washita, New Mexico, hade blivit direktör och delägare, och för första gången sedan projekteringen drygt ett år tidigare började han trivas med sin roll som chef för personalen i casinot och baren. Han ansvarade också för underhållningen och hade personligen intervjuat var och en av de fyrtio barflickor som anställts efterhand.

White ställde upp kökspersonalen för inspektion, granskade deras renskrubbade händer och ansikten med bister min, slog ihop händerna och utbrast:

– Nu, mina vänner, börjar allvaret. Jag har drillat er i den högre kokkonsten i drygt en månad, och om ni misslyckas nu ska jag personligen dränka er i kokande olja. Uppfattat?

Ingen tog illa upp när White spelade diktator. Alla visste att han innerst inne var en vänlig själ som avskydde hårda ord och ogärna använde sina väldiga kroppskrafter.

– Vi är klara, sa White och gjorde en överdriven honnör. Hälsa Longhorn att han kan släppa in hunnerna i matsalen när han vill.

– Du har gjort ett gott arbete, sa Allison uppskattande. Både Longhorn och hans far är nöjda med dig. Från och med idag får du femtio dollar mer i lönekuvertet.

White flinade glatt och daskade en av köksflickorna i stjärten när hon passerade. Liksom Clay Allison hade han varit orolig och rastlös och hade sällan tålamod att rota sig på någon plats. Men på »Belvedere Plaza» trivdes han, liksom nere i byn som klättrade utefter klipporna ner mot den vackra viken med det trånga inloppet. Biscayne Bay hade fått liv genom hotellbygget, och Longhorn Taylors optimism smittade av sig på alla runt omkring honom.

Allison lämnade köket genom den smala inbyggda gången innanför väggen till matsalen. Här och var i den panelade väggen fanns dolda kikhål där de anställda kunde hålla ögonen på gäster och servitörer. Detta spionerande var inte Allisons idé, men han hade fått vika sig för säkerhetschefen Marks när denne övertygade de andra aktieägarna om att bevakning i smyg var diskretare än ett öppet utplacerande av vakter. I väggkorridoren kunde männen i lugn och ro ta en överblick av situationen, och liknande arrangemang fanns såväl i casinot, baren och teatersalongen som i den mindre lokal där Frederick Taylor räknade med att presentera mer högtstående kulturella evenemang – konserter, diktuppläsning, mindre teaterstycken och så vidare. På senaste tiden hade den gamle New York-domaren gjort sitt bästa för att folk skulle tro att han alltid varit mycket intresserad av kultur. I själva verket rörde den honom inte i ryggen, men diverse svårtillgänglig underhållning höjde hotellets status, och det var det enda som intresserade Frederick Taylor.

Marmorgolvet i den stora hotellfoajén fick en sista finputsning. Nu var det spegelblankt och så halt att Allison befarade att gästerna skulle stå på öronen när de stormade in. Bakom portierdisken väntade två kvinnor och två män på anstormningen. De nickade vänligt mot Allison när denne gick ut för att växla några ord med Longhorn. De hade knappt en timme på sig innan invigningen skulle börja.

*

---

De två männen kom gående nerifrån fiskehamnen. Resan till Biscayne Bay var ingen nöjestripp, och de hade inte sagt fem ord till fiskaren som skeppat dem från fullriggaren Thornton fem sjömil ut till havs och in till byn. Transporten hade ordnats via ombud, och fiskaren fick tillräckligt mycket betalt för att inte visa några sura miner.

En ljus och en mörk, av medellängd, klädda i diskreta men dyrbara kavajer skräddarsydda på östkusten. De bar varsin väska och såg till att de undvek de mest trafikerade gatorna i Biscayne Bay medan de klättrade upp mot hotellet.

Skymningen hade fallit, och det blev hastigt mörkt. Männen stannade i en gränd, öppnade sina väskor och tog fram varsitt revolverbälte som de spände om sina höfter. De rökte varsin cigarrett för att inte anlända för tidigt, såg ut över viken men tycktes inte speciellt imponerade av det färgsprakande skådespelet då den nedåtgående solens sista strålar fick havet att brinna.

Den mörke hette Forsgren, den ljuse Jonesy. De var omkring trettio och hoppades komma bort från Biscayne Bay så snart som möjligt sedan de utfört sitt