I död och lust

By William Marvin Jr and Clay Allison

Det är en salig blandning passagerare i diligensen som snart ska korsa gränsen till Kansas. Efter en missräkning dras de nu av trötta hästar och snabbare lär det inte gå förrän de når nästa samhälle och kan byta. Men när de äntligen kommer fram till Prentiss står det klart att något är väldigt fel. Några människor syns inte till och staden är knäpptyst. Det enda som hörs är en skällande hund och när Clay Allison väljer att följa skallet hittar de en huvudlös präst. Men vad är det egentligen som har hänt? Att tillbringa natten i Prentiss var inget han räknat med, men Clay kan inte klaga. I rummet bredvid finns ju de oemotståndliga systrarna Beaumont. När det sedan står klart att sällskapet blir fast i spökstaden betydligt längre än de trott, så bäddar det för både heta möten och blodisande äventyr... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788711661277

Book preview

www.egmont.com

Bara vi kommer till prentiss

Långt innan den gula diligensen passerat gränsen mellan Nebraska och Kansas hade kusken och fraktbolagets ägare Orin Lovington förstått att han borde ha inväntat utvilade hästar i McCook i stället för att ta chansen att komma ända fram till Norton med samma spann. Ändå lät han piskan vina över de dammiga, flämtande djuren.

– Lugna ner dig, rådde vaktmannen och Orins kompanjon Mike Holbrook. Bara vi kommer fram till Prentiss kan vi byta hästar.

Orin svor och torkade svetten ur pannan. Han var ung, endast 21 år, och livrädd att han hade tagit sig vatten över huvudet, när han skuldsatt sig för att komma i gång.

För den väldige Holbrook var risktagandet inte alls detsamma. Han hade lagt undan pengar i åratal för att kunna investera i något som lockade honom, men Orin ägde inte en cent.

Nu stack den där förbannade advokatfjanten ut sin kala skalle igen för att gnälla.

– Är vi inte framme i Norton snart? hojtade han. Kom ihåg att jag har ett viktigt mål i morgon.

– I Phillipsburg, ropade Orin tillbaka. Tack, vi har hört det. Så snart vi bytt hästar i Prentiss fortsätter vi. Ni kan räkna med att tillbringa natten i en riktig säng i Norton, mr Thomas.

– Det får jag verkligen hoppas.

– Koppla av, tyckte Holbrook, stack en nyrullad cigarrett mellan Orins läppar och tände den åt honom. Allting ordnar sig.

– Lånet förfaller vilken dag som helst, påminde Orin och kisade mot solen.

– Än sen då? När den här resan är över får vi betalt.

– Det räcker inte, grymtade Orin och rynkade pannan när en av de främsta draghästarna snubblade till. Det fattades bara att de blev stående mitt ute i ödemarken också. Men hästen fick fart på benen igen, tack och lov.

I 20 år hade Orin varit övertygad om att han skulle få överta sin fars gård, och han slet från tidigt till sent utan att kräva någon ersättning. Och så går fanskapet och säljer till en nobel sydstatsgentleman och berättar att han tänker ta sin hustru med sig och flytta söderöver.

– Vad händer med mig nu då? undrade Orin förvirrat.

– Du är ung och stark och klarar dig alltid.

Dagen innan Orin fyllde 21 tog föräldrarna tåget med allt sitt pick och pack. Inte en cent lämnade de efter sig, och på grund av den rådande depressionen fanns inga arbeten att få i North Platte.

Utan handlån från den trygge Holbrook skulle Orin säkerligen ha slagit sig ihop med något av de otaliga stråtrövarband som drog runt och rånade vägfarande.

Vem som kommit på idén att rusta upp den gamla utrangerade diligensen från Wells Fargo visste Orin inte säkert. De hade suttit på en krog, så mycket mindes han, och i nästa ögonblick var de i färd med att reparera det sönderskakade gamla åbäket.

– Vad säger du om systrarna Beaumont? frågade Holbrook leende. Ska vi inte låta bolaget bjudé dem på middag i kväll? Eller en sen supa.

– Det har bolaget inte råd med! fräste Orin. Fan, vi borde ha varit med och slagits om fraktkontraktet för sågverket. Nolan har redan tjänat en förmögenhet.

– Han hade tillräckligt med vagnar och folk, påpekade Mike Holbrook. Men det är klart, några plankor skulle vi väl ha fått in i diligensen.

– Pengar, pengar, pengar!

Orin manade på de sex hästarna, men de reagerade inte längre. Lugnt och makligt skrittade de vidare.

Vagnen rullade runt en förtorkad skogsdunge, genom en grund ravin och uppför en svag sluttning. Uppe på krönet fick Orin syn på en man till häst mitt på vägen bredvid några höga gamla ekar.

– Sitter han kvar kör jag över honom, grymtade Orin missbelåtet.

– Var inte dum nu! Holbrook drog i bromsen och hästarna stannade endast någon meter från ryttaren.

Han var i 30-årsåldern, skäggig och ovårdad, men kläderna han bar såg ut att ha kostat en hel del en gång. Den vidbrättade hatten skuggade ansiktet, så att Orin inte kunde se mannens ögon. Plötsligt upptäckte han att någon satt vid foten av den närmaste eken, en blåklädd mager ung man med armarna på ryggen.

– Min vän därborta är trött på att gå, sa främlingen nonchalant. Jag hoppas ni har plats.

– Tyvärr, svarade Orin fientligt.

– Då tar ni honom på taket bland bagaget.

– I helvete vi gör! Nu började Orin bli arg på allvar. Ni ska inte komma här och tala om för mig hur jag ska sköta mitt företag.

Mannen sköt hatten tillbaka i nacken, och Orin såg in i ett par isblå ögon utan ett spår av liv. I mannens hand dök en blänkande Coltrevolver upp, och Orin kunde inte för sitt liv begripa hur den hade hamnat där.

Mike Holbrook, som varit på väg att rikta sitt gevär mot främlingen, lät vapnet sjunka och slappnade av för att inte riskera att bli ihjälskjuten i onödan. Han tjänstgjorde som säkerhetsvakt, men enligt hans eget sätt att se på saken innebar det inte att han skulle riskera livet i tid och otid.

– Varför är din kamrat bakbunden? sa Holbrook.

– Han ska ställas inför rätta.

– Vad har han gjort?

– Bagateller egentligen. Skjutit två män till döds och vingklippt fyra andra. Mannen flinade. Rocko Santana är inte att leka med, även om han ser ganska spak ut just nu,

– Och vem är ni, mister?

– Zal Gunnerson.

Både Orin och Holbrook hajade till. Gunnerson var en av de mest beryktade och avskydda prisjägarna i västern. Han hade gjort sig en förmögenhet på att spåra upp och gripa efterlysta brottslingar, något som borde ha gett honom ett ganska gott anseende. Det var bara det att Gunnersons byte oftast var i ett bedrövligt skick när det överlämnades till rättvisan.

Han lät de laglösa leva därför att de gav större prispengar om de kunde förhöras, men av knäckta revben, brutna armar och fingrar att döma hade han ändå roat sig kungligt med sina offer. Santana såg dock ut att inte ha drabbats av alltför brutal behandling. Ännu.

– Var ska han levereras? undrade Orin buttert.

– Phillipsburg, svarade Gunnerson.

– Våra sex passagerare har betalat för att resa tryggt med oss, muttrade Orin. Jag kan inte ta på mitt ansvar…

– Överlåt det åt mig, sa Gunnerson iskallt. Rocko kommer inte att ställa till med något.

Det oväntade uppehållet fick de sex rådbråkade resenärerna att kvickna till och börja diskutera sinsemellan. Advokaten Guthrie Thomas kände mycket väl till både Gunnerson och Santana. För kvinnornas skull ville han helst att Gunnerson valde ett annat transportsätt för sin fånge, men systrarna Beaumont försäkrade att de inte hade något emot att mannen reste bland bagaget.

– Vi litar på mr Gunnerson och mr Holbrook, sa rödhåriga Florence, som under hela resan från North Platte tagit varje tillfälle att komma i dispyt med den gamliknande advokaten. Blonda Diane nickade och såg på den svartklädde mannen vid det andra fönstret.

– Vad säger ni, mr Allison? frågade hon.

Clay Allison öppnade sina halvslutna gröna ögon och log mot henne.

– Inte kommer han att störa mig, svarade han.

Diane blev blossande röd och visste inte var hon skulle göra av händerna. Den mannen var fullkomligt livsfarlig för en kvinna, det var hon övertygad om. Han hade ett skamlöst och fräckt leende, och hon kunde inte förstå varför Florence uppmuntrade honom.

– Mr Harlan? sa Florence förväntansfullt. Reportern från New York nöp sig i potatisnäsan och rynkade sin höga finniga panna. Här fanns just en sådan historia som hans chefredaktör efterlyst. Stadsborna älskade att läsa om råbarkade, hänsynslösa män som Zal Gunnerson.

– Låt honom åka med, sa Harlan.

Den tunne, glasögonprydde mr Laker mitt emot Allison lyfte blicken från sin bok, såg sig förvånat omkring och sa:

– Varför har vi stannat nu igen?

Hans medresenärer började skratta, och utanför vagnen drog Gunnerson på munnen.

– Glada passagerare fast ni är försenade?

– Vi måste vidare, fräste Orin Lovington. Upp med honom!

Santana satt kvar under eken med blicken stint riktad mot en punkt mellan sina knän, och inte förrän Gunnerson gett honom en rå spark i sidan reste han sig mödosamt. Först då syntes det att hela hans ansikte var sönderslaget.

Med ett föraktfullt småleende på läpparna sträckte Gunnerson fram handen för att gripa Santana i armen. Den solbrände kortväxte mannen spottade honom rakt i ögonen.

– Ditt as! grymtade Gunnerson, torkade bort