Bruksherren

By Birgit Th. Sparre

Bruksherren till Glimringe glas- och kristallbruk Josia Rutenswärd har varit slösaktig och sorglöst förbrukat vad tre generationer sparat samman. Vid Josias bortgång hotas glasbruket vid ruinens brant. När konkursen är oundviklig framträder venetianaren Giovanni Giotti med ett signerat dokument vilket klart bevisar att Rutenswärd överlåtit Glimringe glasbruk till honom, men vad många inte vet är att Rutenswärds dotter Beata Elisabeth ingår i köpet. Men Beata Elisabeth är i hemlighet trolovad med greve Sixten Riddercrona och det har alltid varit en offentlig hemlighet att de en dag ska få varandra... "Bruksherren" är en romantisk och passionerad kärlekssaga som utgör den röda tråden i denna fängslande historiska roman. "Bruksherren" är den andra delen i "Glimringeserien" som bygger på författaren Birgit Th. Sparres hembygd Limmareds glasbruk. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2021
• ISBN: 9788711836088

Book preview

Jock

Kapitel I

Ösarpakyrkan

Han visste aldrig hur han kom in i den överfyllda kyrkan, endast att den olidliga värken i huvudet tilltog för varje minut. Han famlade omkring som en blind med en dunkande smärta i tinningarna. En enda tanke borrade sig igenom hans medvetande: han var sjuk, sjukare än han någonsin förut varit. Ändå måste han hålla sig upprätt och till varje pris övervinna tröttheten, som kom och gick i kväljande dyningar. Han strök med handen över ögonen. De var heta och dimmigt oklara. Det susade och sjöng i öronen. Halsen brände, läpparna brände, hela hans kropp brände — men ändå var det ingenting jämfört med värken i huvudet.

Han raglade några steg fram mot mittgången, när någon plötsligt tog honom i armen och tryckte ned honom på en av de hårda kyrkbänkarna. Han kände sig tacksam för hjälpen. Själv skulle han aldrig lyckats upptäcka en ledig plats i trängseln.

En röst sade:

»Sätt sig, greve Sixten, innan det händer en olycka … Han ser fanen i mig ut som om han både blivit begravd och uppgrävd igen …»

Rösten föreföll bekant. Med en kraftansträngning vände Sixten Riddercrona på huvudet för att se på mannen, som ännu inte släppt det hårdhänta greppet om hans arm. Det var Gerrymund från Skatlyckan, den storväxte, koppärrige Glimringeknallen, som ofta hade sina vägar förbi Heljö.

Gerrymund! Varför hade karlen ett sådant tillkrånglat namn? Sixten hade aldrig förut tänkt på hur löjligt det lät, men han kom plötsligt ihåg att glasknallarna alltid kallats vid lustiga namn. Det hörde till gammal tradition.

Gerrymund … Gerrymund … Namnet ringde i hans öron. Sixten hade en förnimmelse av att det var något särskilt med den glasknallen. Trots värken i huvudet letade han i minnet efter en ledtråd, som kunde förklara varför Gerrymund från Skatlyckan var förmer än de andra Glimringeknallarna.

Javisst — Gerrymund kunde man lita på! Han förrådde aldrig en hemlighet … Vem hade sagt det? Minnet svek honom igen.

»… Aldrig någon annan än Gerrymund om du vill ha ett bud till mig …»

Orden nådde Sixten som ett fjärran eko. De skingrade dimman inom honom. Medvetandet skärptes, och hans hjärna fungerade åter normalt. Gerrymund hade samband med Beata Elisabeth! Hur många gånger hade inte den koppärrige knallen förmedlat brev mellan dem och varit vittne till deras möten! Beata Elisabeth! Det var för hennes skull han i gryningen rest hemifrån, för att se henne vigas vid den man, som stulit henne ifrån honom. Det var för hennes skull han satt i den överfyllda kyrkan med värkande huvud och feber i blodet. Han hade kommit därför att han än en gång måste se henne, vad det än skulle kosta honom.

Beata Elisabeths namn väckte alla minnen till liv. Sixten Riddercrona genomled på nytt de gångna månadernas händelser, alltifrån den dag, då budet om Josias Rutenswärds hastiga frånfälle nådde Heljö. Josias Rutenswärd var Beata Elisabeths far och bruksherre till Glimringe glas- och kristallbruk. Med Josias död bröt stormen lös över Glimringe. Excellensen Rutenswärd hade varit en slösaktig herre, som sorglöst förbrukat vad tre generationer sparat samman. Glimringeguldet hade hastigt runnit bort mellan hans frikostiga händer. Vid hans bortgång hotades bruket av ruin — men när den finansiella kraschen syntes oundviklig, uppträdde en man med ett signerat papper, vilket klart bevisade att Josias Rutenswärd överlåtit Glimringe glas- och kristallbruk till innehavaren av det överraskande dokumentet. Med den underliga transaktionen följde villkor, som den nye ägaren hade att avlägga vittnesed på att uppfylla, innan överlåtelsen blev giltig. Det var inga skämtsamma villkor: I samma stund den nye ägaren övertog ledningen av bruket, iklädde han sig allt ansvar för brukets skulder. Till hans åligganden hörde också att utbetala ett årligt underhåll till Josias Rutenswärds efterlämnade familj med laglig rätt för dem att kvarstanna på Glimringe.

Det var många som förvånade sig över, att en man med sunt förnuft gick med på dylika villkor, men den nye ägaren accepterade dem utan tvekan. Erfarna bruksmän skakade betänksamt på sina huvuden och menade att det var ett orimligt pris han betalt för bruksvärdigheten till det gamla glas- och kristallbruket.

Mannen som räddade Glimringe från den överhängande konkursen var Josias Rutenswärds hyttmästare, venetianaren Giovanni Giotti.

Så långt var allt gott och väl — men det fanns ännu ett villkor för att uppgörelsen mellan Josias och venetianaren skulle komma till stånd. Det villkoret hade venetianaren dikterat. Det fanns inte medtaget på papperet. Det var ett muntligt löfte, som avtvingats en döende man. Beata Elisabeth ingick i köpet — ty förutan henne hade Giovanni Giotti intet intresse av Glimringe glas- och kristallbruk. Josias Rutenswärd hade inte haft något val. Hans timmar voro räknade. På dödsbädden offrade han dottern, för att säkerställa familjen och rädda glasbruket.

Beata Elisabeth! Sixten överraskade sig med att högt uttala hennes namn. Han såg sig skuldmedveten omkring, men alla ansikten voro fortfarande lika dimmiga för honom. De församlade människorna gledo in i varandra, likt en konturlös massa. Det både skrämde och lugnade honom. Den ende han tydligt kunde urskilja var Gerrymund, som ängsligt betraktade honom. De djupa koppärren vanställde hans ansikte och kom det att likna en väl naggad brödkaka, tyckte Sixten. Knallen lutade sig närmare honom.

»Tag det lugnt … Det går över … Sånt går alltid över …», viskade Gerrymund förtroligt och lade tafatt en senig, luden näve på Sixten Riddercronas knä.

Han stirrade oförstående på Gerrymund. Knallen grinade illmarigt.

»För en karl att sörja ett kvinnfolk är lika blindtosigt, som att slita sulor under sömnen. En har inget för’ et!»

Äntligen förstod Sixten. Gerrymund menade väl, men för män sådana som han skulle kärleken alltid förbli en förborgad hemlighet. Deras känsloliv var lika primitivt som de själva. De berördes endast av driften. Den var lätt tillfredsställd, eftersom det var likgiltigt vilken kvinna de höll i armarna, endast hon var skapt så hon retade sinnet. Det var befriande enkelt. Sixten avundades plötsligt Gerrymund och hans gelikar. De gingo osårbara genom livet, eftersom de aldrig begärde mer än de fick. Det lönade inte mödan att övertyga Gerrymund om, att för Sixten skulle det aldrig gå över …

Sixtens tankar gjorde ett hopp i tiden. Första gången han sett Beata Elisabeth hade hon endast varit en liten flicka i vit krinolinklänning med mörka korkskruvslockar. Sedan den dagen hade hon aldrig varit ur hans tankar. Under de år som följde träffades de ofta. Förklaringen var enkel. Sixtens far räknade nära släktskap med excellensen Rutenswärd. Sixten försummade aldrig att åtfölja fadern på ett Glimringebesök. Beata Elisabeth hade alltid tvingat sig med, när Josias Rutenswärd hade ett ärende till Heljöfränden.

Varken Sixten eller Beata Elisabeth kunde redogöra för när de börjat älska varandra. De visste endast att de hörde ihop; att det alltid varit en offentlig hemlighet att de en dag skulle ha varandra. De skulle ha varit gifta för länge sedan, om inte Beata Elisabeths mor envisats med att dottern skulle ha fyllt aderton år, innan hon förenade sitt öde med Heljösläktingen. Glimringenådan ansåg det hörde till en förgången tid att gifta bort döttrar, innan de trampat ut barnskorna. Sixtens far opponerade sig mot Alissa Rutenswärds moderna påfund. Greve Jockum var ingen vän av uppskov. Det förde sällan något gott med sig, men Alissa gick inte att övertala. Hon var finska till börden, och tålte inga motsägelser.

Sixten hade lydigt fogat sig i Alissas beslut, fast hans tålamod sattes på hårda prov under den långa väntetiden. Han hade bittert ångrat sin medgörlighet. Hans far hade fått rätt. Uppskov förde intet gott med sig. Återigen upplevde han i tankarna den bittra dagen, då hans far meddelade honom, att han inte längre fick tänka på Beata Elisabeth. Något hade inträffat som för alltid skilde dem åt. Josias Rutenswärd hade dött som en ruinerad man; dessförinnan hade han överlåtit såväl Glimringe som sin dotter till venetianaren.

Sixten hade aldrig sett sin far så modlös som i den stunden. Greve Jockum hade alltid varit en handlingens man som ansåg att svårigheter voro till för att övervinnas, men denna gång gav han upp striden innan den börjat.

Till Sixten sade han:

»Man kan trotsa de levande — men inte de döda. Beata Elisabeth går inte att rädda — ty ingen kan bryta sitt löfte till en död — utan att förlora sin heder.»

Fadern hade lagt sin arm om Sixten och tryckt honom intill sig. Det var den enda smekning Jockum Riddercrona bestått sin son. Den tröstade honom inte, ty i det ögonblicket gick det upp för Sixten, att han förlorat Beata Elisabeth. När hans far gett upp hoppet, fanns ingenting att hoppas på!

Från den dagen växte tomheten omkring honom. Likt en sömngångare gick han omkring på Heljö, där varje vrå var fylld med minnen av Beata Elisabeth. Det var för hennes skull han älskat det gamla slottet vid sjön, som han en dag skulle bli ägare till. Heljö utan Beata Elisabeth var en grav. Sixten fasade för blotta tanken att bo där utan henne. Det var inte att uthärda. Hans hjärta värkte av längtan. Han tacklade av och blev en skugga av sig själv. Ändlöst långa dagar och sömnlösa nätter. Trötthet, missmod och livsleda.

Den gamle husläkaren såg bekymrad ut och pratade vitt och brett om nevrasteni. Ett nytt och fint namn för en åkomma lika gammal som människosläktet. Sixten lyssnade förstrött. De kunde kalla det vad de ville; det angick honom inte. Husläkaren ordinerade kallvattensbehandling enligt den tyske doktor Brands nya metod. Det var så välgörande för fysiken. Den blev frisk och stark och sund av det kalla vattnet. I Tyskland botades numer alla sjukdomar med de avkylande vattenbaden. Det var en förträfflig behandling, som gjort sin uppfinnare berömd och kurerat de mest hopplösa fall, försäkrade den gamle doktorn och studerade Stettinerkollegans »Medicinska Handbok för Kallvattenskurer» från pärm till pärm.

Sixten följde lydigt ordinationen. Varje dag östes det kalla vattnet över honom; ju kallare dess bättre. Han frös så han kippade efter andan, men det var en normal reaktion som endast bådade gott, skrev den tyske kallvattensexperten. Sixten måste ha förkylt sig. Han insjuknade i hög feber. Medvetandet ströks ut. Det blev lugnt och rofyllt omkring honom.

Hans tillstånd måste ha varit allvarligt, eftersom hans far sände efter den berömde Magnus Huss från Stockholm. Huss hade nyligen utnämnts till professor vid Karolinska Institutet och var en lika ivrig motståndare till dryckenskapen som greve Jockum. Ryktet kallade Magnus Huss en undergörare, ty vad Hussen inte kunde bota, förmådde heller ingen annan kurera.

Magnus Huss anlände till Heljö, men Sixten hade intet minne av honom. Senare hörde han att professorn sett bekymrad ut efter undersökningen. Han konstaterade dubbelsidig lunginflammation. Eftersom hudfärgen redan börjat förete den blå cyanosskiftningen företog Hussen genast en kraftig åderlåtning och lät anbringa våtvärmande bröstomslag. Hussen var motståndare till de Brandska kallvattensbehandlingarna. Han trodde endast på heta bad, enligt den gamla japanska metoden, som inom vissa läkarkretsar blivit på modet igen. Hussen förklarade att de heta baden var det enda tillförlitliga medlet vetenskapen kände till mot lunginflammation. Det verkade som en senapsdeg på huden. Andningen blev lugnare och pulsen jämnare. Hussen ordinerade heta bad, men vattnet fick inte räcka högre upp än till bröstvårtorna. Under hela tiden badet varade skulle Sixtens ansikte besprutas med ljumt vatten för att underlätta andhämtningen.

Sixten doppades i heta bad för att sedan rullas i linnelakan och mjuka filtar. Han blev inte bättre. Febern steg. Hussen blev betänksam och ordinerade mysk som sista stimulerande läkemedel för att rädda Sixten Riddercronas liv. Mysken visade sig vara effektivare än både den Brandska och japanska metoden. Den hävde lunginflammationen. Febern började gradvis sjunka. Sixten blev åter medveten om vad som hände och skedde omkring honom.

Magnus Huss återvände till Stockholm. Dagarna blevo till veckor; veckorna till månader. Det var Bertina som hjälpte Sixten över den svåra tiden, innan krafterna långsamt återvände. Som en trogen vaktpost satt hon vid hans sjukbädd. Hon fann alltid de rätta orden för att uppmuntra honom. Ingen hade så mjuka och svala händer som Bertina. Långa stunder kunde Sixten ligga tyst och se på henne. Han förstod att hon en gång varit ett farligt lockbete för männen, ty fastän Bertina hunnit ett bra stycke in i medelåldern, var hon fortfarande vacker i sin fylliga övermognad.

Bertina var Josias Rutenswärds syster. Han hade aldrig velat kännas vid henne, ty hon hade haft ett lika dåligt rykte som brokigt förflutet. Josias hade varit en respektabel man, mån om familjen Rutenswärds goda anseende. Han ansåg systern för ett lättfärdigt stycke, som anständigheten fordrade att han tog avstånd ifrån. Inte ens när Bertina vräktes från hem och gård, hade Josias kunnat förmå sig att räcka systern en hjälpande hand. I sin svåra belägenhet hade Bertina sökt upp Sixtens far, som genast erbjudit henne en fristad på Heljö. Greve Jockum hade aldrig ångrat det. Under de år som gått, hade Bertina gjort sig oumbärlig. Omärkligt övertog hon värdinneskapet och visade sig vara en dugligare husmor, än någon trott henne om.

För Sixten blev Bertina en ersättning för hans mor, som ryckts bort under den svåra koleraepidemien, när han ännu var barn. Greve Jockum hade aldrig kommit över förlusten av sin hustru. Han blev inbunden och fåordig och fann inte längre glädje i att sällskapa med människor. Under uppväxtåren hade ensamheten med fadern varit påfrestande för Sixten. Det hade varit en glädjefattig tillvaro ända tills Beata Elisabeth kom in i hans liv. I rättvisans namn måste Sixten ändå erkänna att även Bertina hade del i att den tryckta stämningen förflyktigats från Heljö. Numer hände det ofta att hon fick greve Jockum att dra på munnen, vilket förut varit en sällsynthet.

Folk sa att det inte enbart var släktkärlek som dikterade Bertinas intresse för greve Jockum. Många visste berätta att hon varit förälskad i honom, ända sedan den gången han gett henne ett rejält kok stryk på den gamla Läskekrogen, dit hon smitit iväg med en lejontämjare. Sixten avfärdade pratet som elakt förtal, men han kunde inte förneka med vilka ömma blickar Bertina såg på hans far.

Bertina hade alltid glatt sig åt tanken att Josias dotter en dag skulle bli slottsfru på Heljö. Bertina var varmt fästad vid Beata Elisabeth, fastän hon sällan haft tillfälle att träffa brorsdottern. Bertina brukade säga:

»Beata Elisabeth har fått de goda egenskaper som hennes far saknar: flickan vet vad hon vill och går inte i ledband. Det har aldrig stackars Josias kunnat berömma sig av!» Bertina snörpte föraktfullt på munnen vid tanken på sin bror.

När underrättelsen om Josias Rutenswärds död och alla därmed förknippade omständigheter slog ned som ett åskslag på Heljö, tappade Bertina besinningen. Rasande skrek hon:

»Jag har alltid vetat att Josias varit en harkrank, men att han var en sådan jämmerlig lekboll i händerna på den svarte smilfinken trodde jag ändå aldrig … Jag hatar Josias för vad han ställt till med på Glimringe, men ännu mer hatar jag italienaren. Giotti är upphovet till allt ont. Han är en man utan heder. En bedragare och en lögnare, som jag skäms över att ha …»

Bertina avbröt sig mitt i meningen och blev flammande röd.

Sixten hörde sin far säga:

»Ingen tvivlar på att den kära Bertina känner venetianaren bättre än någon annan. Ändå varnar jag chère cousine att förråda mer om den connaissancen än vad som är lämpligt. Sådant ångrar man efteråt!»

Bertina brast i gråt, men greve Jockum och hans son voro alltför bedövade av vad som hänt, för att ägna henne en tanke. Först senare gick det upp för Sixten, vad fadern menat när han varnat henne. Han mindes plötsligt hur ofta han hört Bertinas namn nämnas i samband med venetianarens under dennes första Glimringeår.

»Vackra Bertina på Maltesnäs lämnade karlstackarn ingen levandes ro. Hon hängde efter honom både dag och natt …», förtalte ryktet. Glasknallarna förde det vidare ut i bygden, under blinkningar och tvetydiga fnissanden. Tanken att gamla Bertina bjudit ut sig till den man som Josias Rutenswärd skänkt sin dotter, kväljde Sixten. Han fick en förskämd smak i munnen, som hade han tvingats svälja något orent. Livet var ett smutsigare skådespel än han trott. Sixten greps av en oresonlig vrede mot Bertina, men den slocknade lika hastigt. Han hade inte råd att förlora henne.

Det var genom Bertina Sixten fått veta när vigseln mellan Beata Elisabeth och venetianaren skulle äga rum. Midsommarafton i Ösarpakyrkan, hade en Glimringeknalle förrått under ett Heljöbesök.

Bertina ansåg det otillständigt att fira bröllop innan ett halvår förflutit sedan Josias begravning, men den kära Glimringesläkten hade för länge sedan bitit huvut av Skam. Det märktes tydligt hur angelägen den grönögda Alissa var att få dottern i säkert förvar, så att inte det årliga underhållet frös inne! Det var viktigare för Alissa att kunna byta krinoliner och köpa krims-krams, än att anständigt låta sorgeåret gå till ända — men det förvånade inte Bertina. Alissa hade aldrig haft en tanke för någon annan än sig själv, fast det aldrig gått upp för den stackars Josias!

Knallen berättade att den nye Glimringeherren redan hunnit uppföra ett nytt bruksresidens. Venetianaren hade aldrig kunnat tåla det smaklösa krokanhuset som Josias byggt. Det betydde att Alissa ostört fick bo kvar bland den förgyllda grannlåten i det åbäkiga huset. Glimringenådan fordrade stort svängrum, så knallen tyckte det var ett klokt arrangemang. Josias gamla mor och två ogifta systrar behövde heller inte rubba på sig. De fick bo kvar i den solgula sjuttonhundratalsbyggnaden, som varit den ursprungliga bruksgården på Glimringe. Ingen kunde säga annat än att salig excellensen ordnat det väl för de sina. Det ansåg åtminstone alla på Glimringe, försäkrade knallen.

Bertina började plötsligt skratta. Det var något befängt i tanken att det numer fanns tre bruksgårdar på det ruinerade Glimringe. Det var lika vettlöst som om Josias själv under sitt värsta byggnadsraseri kommit på den idén. Bertina skrattade igen, men Sixten deltog inte i hennes munterhet. För honom blev den nyuppförda bruksgården symbolen för det ointagliga fäste venetianaren byggt för att oåterkalleligt skilja Sixten från Beata Elisabeth. Det var i den stunden som längtan vaknade inom honom att ännu en gång få återse henne. Enda möjligheten var under vigselakten i Ösarpakyrkan, där han omärkligt kunde försvinna i trängseln av nyfikna åskådare. Sixten anförtrodde sig åt Bertina och bad om hennes bistånd, för att osedd kunna komma iväg från Heljö. Hans far fick inte misstänka någonting; Sixten hade länge haft en känsla av att fadern bevakade honom.

Bertina blev svår att övertala, men när hon såg Sixtens förtvivlan, veknade hon. Det var egentligen en anspråkslös önskan. När Bertina tänkte närmare på saken, trodde hon knappt greve Jockum skulle märka Sixtens frånvaro över en dag. Bertina sövde samvetet med att en åktur skulle göra Sixten gott efter allt innesittandet. Till slut lovade hon att ordna med häst och vagn. Den gamle stallmästaren skulle inte förråda dem.

I den tidiga gryningen körde Sixten från Heljö. Det var en sval och daggfrisk morgon. Stallmästaren hade omtänksamt valt ut den nya dogcarten, en lätt vagn på två hjul, som greve Jockum köpt från England. Det var allra sista modet i vagnväg, påstods det. Unghästen gnäggade muntert. Bertina vinkade av Sixten från stallplanen. Hon försökte visa ett glatt ansikte, fastän ängslan på nytt kommit över henne.

Det var en lång väg från Heljö till Ösarpakyrkan. Den första sträckan slingrade vägen utmed sjön genom det långsträckta näset med sina berömda ekar, vilka såldes till Glimringe för att tillfredsställa glasbrukets behov av den nödvändiga ekaskan. Det var en omständlig procedur att kola de stora trädbjässarna för att få fram den stoftfina askan. Under mer än ett sekel hade ekarna kolats på Heljö och askan sänts i askekistorna med oxforor till Glimringe.

Där sjön slutade glesnade lövskogen. Naturen blev inte längre så lummigt leende. Landskapet växlade karaktär; blev skogrikt och ödsligt med tunnsådda gårdar och magra åkerlappar. De stora Glimringeskogarna togo vid. Vägen blev sämre, med tvära kurvor och branta backar.

De första milen kände Sixten Riddercrona inte minsta spår av trötthet, utan njöt i fulla drag av den långa åkturen genom de tysta och barrdoftande skogarna. När han närmade sig ösarpabyn, mötte honom de sanka Glimringeträsken. De bredde ut sig i en vattensjuk dalsänka med förpinade barrträd och djupa märgelgravar. Över de sumpiga markerna kom den fuktiga dimman ringlande likt ångande rökskyar, i ett töcknigt dis. Det var en osund dimma ansåg de gamla, som alltid varit rädda för »Glimringeskaddan». De påstod att den förde frossan med sig. När de såg dimman stiga över mossen knöt de en duk för munnen, för att slippa andas in de förrädiska kärrdunsterna. Det sades att Glimringeskaddan tagit livet av många — men innan det barmhärtiga slutet kom, hade offren plågats länge i hackhosta och hettande feber. Ungdomen skrattade sorglöst åt pratet om Glimringeskaddan. De gamla inbillade sig så mycket, där de sutto och kurade i sin orkeslösa ålderdom. Skaddan var ingenting att vara rädd för; det var bara dum vidskepelse, som ingen längre trodde på.

Dimman svepte in Sixten i ett gulvitt dis; den suddade ut alla hårda konturer och gav en smeksam mjukhet åt landskapsbilden. Sixten mindes hur han som barn hört berättas, att rökskyarna från de djupa vattenhålen härledde sig från kärrfruns gyttjebrygd av människors onda tankar och elaka förtal. Det var inga hälsosamma dunster som kom från det stinkkoket! Under sommaren var dimman ångande varm; den nästan klibbade fast vid huden, men under vintern var den frostigt kall, som dödens andedräkt.

Sixten kände sig plötsligt sömnig av det enformiga åkandet. Han steg ur vagnen för att röra på benen innan han dåsade till med tömmarna i handen. Helt nära vägkanten gapade en av de stora märgelgravarna emot honom. Den var fylld med blanksvart vatten, där det gröna slammet flöt omkring som simmande öar. Om någon råkade ramla i en sådan märgelgrav, kom han aldrig upp igen. Man drogs ned i den bubblande dyn och försvann utan att lämna spår efter sig. Det sades att de djupa vattengravarna inte hade någon botten. Det var naturligtvis överdrift, liksom så mycket annat här i världen, tänkte Sixten och slängde en sten i märgelgraven. Stenen försvann med ett plaskande som stänkte grönslammigt vatten över honom. Sixten fann en halvrutten stake invid kärrkanten. Nyfiket stack han staken i vattnet för att pröva djupet. Staken försvann lika kvickt som stenen. Han drog skyndsamt upp handen ur det kalla vattnet och strök sig med den våta handflatan över ansiktet. Det svalkade skönt och förtog dåsigheten. Plötsligt hörde Sixten hur det sjöng över träsket; en entonigt sövande sång. Det var myggor som surrade i täta stim över vattenspeglarna. Han hade aldrig sett så mycket mygg. De svärmade omkring honom, så han måste slå omkring sig för att bli kvitt dem. Hela kärret sjöng och surrade i de rykande dimmolnen.

Sixten återvände till vagnen och gav unghästen några sockerbitar han haft med sig i fickan. Hästen klippte med öronen och skrapade otåligt med hoven i det lösa väggruset. Sixten såg att den var våt av svett under seldonen.

Sixten körde och körde i rökridån av dansande dimmor. Han tyckte att myggen förföljde honom. Det surrade omkring huvudet och unghästen fortsatte att oroligt klippa med öronen. Dagen led. Solen bröt fram genom töcknet. Det blev varmare, men plötsligt började Sixten frysa. Han frös så att tänderna skallrade. Han fick svårt att stadigt hålla i tömmarna. Stunden efteråt var han brännhet. Det stack som nålsting över hela kroppen. Huvudet började värka och det sved i ögonen, som om han fått salt i dem.

När Sixten äntligen nådde fram till Ösarpakyrkan, förmådde han knappast ta sig ur vagnen. Benen vägrade att bära honom, men han lyckades ändå komma fram till kyrkdörren. Det skymde för ögonen. Likt en blind trevade han sig fram genom trängseln tills Gerrymund tog honom i armen och drog ned honom på den lediga platsen vid sin sida.

»Det går över …», hade Gerrymund sagt. Sixten malde orden i hjärnan, men han mindes inte längre vad det var som gick över. Det fanns också det som aldrig gick över; något som hade med hjärtat att göra — men det var för invecklat att tala med Gerrymund om.

Värken i huvudet tilltog. Tankarna blevo orediga. Sixten kom inte ihåg, varför han rest den långa vägen till Ösarpakyrkan. Det måste ha varit ett tvingande skäl. Det var något han skulle övervara; ett bröllop — eller kanske en begravning? Bestämt var det en begravning. Det hade med en som var död att göra. Döda begravde man. Det kom han ihåg. Men tänk om han tog fel — och det var ett bröllop i stället! Han våndades över att minnet svek honom. Han måste klara ut varför han kommit till Ösarpakyrkan. Han vände sig till Gerrymund och frågade högljutt:

»Säg mig … vem är det som begravs i dag?»

Gerrymund stirrade fånigt på Sixten.

»Vad pratar han om … Det är ju mamsell Beata Elisabeths bröllop — vetja!»

Javisst … bröllop … var det! Ibland gick det så lätt att ta miste! Sixten svalde generad. Han trodde inte på Gerrymund. Han liksom de andra inbillade sig bara att det var bröllop, men ingen visste bättre än Sixten, att i dag begravde Josias Rutenswärd sin dotter. Josias var också död. Ändå hade han ställt till med den här begravningen som Gerrymund trodde var bröllop. Det var inte rätt att bedra folk på det sättet, men Josias hade alltid varit vårdslös med sanningen. Det var Sixtens plikt att upplysa menigheten om hur det verkligen förhöll sig. Att Josias lurat dem. Att det var begravning och inte bröllop!

Sixten gjorde en ansträngning för att resa sig upp, men han förmådde inte röra sig. Han såg svarta stoftkorn flimra för ögonen i en blodröd dager. Myggen surrade och sjöng omkring honom.

Det var Gerrymund som satte flaskan till hans mun och tvingade honom att dricka. Sixten drack och svalde Salig Bildsteins Blandning som alltid varit knallarnas favoritbrännvin. Det rev och sved som eld genom strupen, men det hade en sällsam förmåga att sätta fart på de domnade livsandarna. Folk påstod att knallarna blandade ett hemligt läkepulver i brännvinet. Den trötte blev pigg och den svage stark, men det varade endast några timmar. De som sett läkepulvret sade att det liknade finkrossat socker. Knallarna kallade det »glädjesnus». Det troddes att de köpte det av sjöfolk på Ostindiefarare, när de återvände till Göteborgshamnen, men knallarna förrådde aldrig någonting om det vita pulvret.

Gerrymund såg hur färgen långsamt återvände på Sixtens kinder. Ögonen blevo klarare och blicken inte längre ostadigt irrande. Gerrymund grinade förnöjt. Glädjesnuset hade gjort önskad verkan.

Sixten såg sig yrvaken omkring.

»Jag måste ha slumrat till … Jag hade en sådan värk i huvudet — men den har gått över. Vad var det du gav mig att dricka, Gerrymund? Det smakade illa, men var uppiggande!»

Gerrymund fnissade.

»Han är inte den förste som hurknat till av glädjesnuset!»

»Vad är det för märkvärdigt?»

»Det är inte lönt han frågar; han får ändå inte vetat», svarade Gerrymund tvärt och knep ihop läpparna om hemligheten.

Äntligen kunde Sixten få en ordentlig överblick av kyrkan. Det skymde inte längre för ögonen. Synen hade tvärtom skärpts. Inte en enda detalj undgick honom. Han stirrade på altaret med dess gamla märkvärdiga krucifix. Det gömde en förgiftad dolk. Legenden berättade att krucifixet tillhört fältherren Lennart Torstenson, som under trettioåriga kriget på slagfältet tagit det från en jesuiterpater. Under en av sina inspektionsresor i Sjuhäradsbygden överraskades den giktbrutne fältherren av en snöstorm och tvingades övernatta på Glimringe. Som tack för gästfriheten skänkte han krucifixet till den dåvarande Glimringeägaren, vilken i sin tur skänkte det till den fattiga Ösarpakyrkan, som invigdes samma år fältherren dog.

Krucifixet gömde inte endast den förgiftade dolken, utan även en flisa av ett helgonben. Det var ett undergörande krucifix, ansåg de gamle, som blint trodde på benflisans helbrägdagörande makt. Numer skrattade folk åt dylika barnsligheter, men det gjorde inte Ösarpaprästen. Han blev rasande. Som övertygad Hoofian trodde han varken på helgon eller deras ben; knappast på något annat heller, förutom Hoofen förstås, som blivit det Vandrande Rättesnöret för sina många trosfränder.

I sin nitälskan pillrade Ösarpaprästen ut benflisan ur krucifixets relikgömma och slängde den med avsky bland självspillingsgravarna utanför norra kyrkogårdsmuren. Ösarpabönderna blevo smått imponerade av det Hoofianska modet, men många tyckte det var lika dumt som onödigt. Benflisan hade aldrig varit till förtret när den legat gömd i krucifixet, men sedan Ösarpaprästen slängt ut den bland självspillingarna, hade det minsann blivit liv i benskärvan. Efter mörkningen vågade folk inte längre gå förbi kyrkogårdsmuren, så lyste och sken det kring gravarna. Många hade också hört hur det sjöng och väsnades under grästorven. Hästar skenade och en karl hade blivit gastkramad.

Ösarpaprästen sa ingenting — men han tog själv en lång omväg, för att slippa gå förbi självspillingshörnet. Det tyckte Ösarpabönderna var taskigt. Med en gång upphörde övernaturligheterna. Ryktet visste genast berätta att gamle Zefanias i Mullbänken travat iväg till självspillingshörnet och fått fatt i benflisan. Den hade inte varit svår att finna. Den lyste som en tänd fyrsticka emot honom bland ogräset.

Zefanias hade inte förlåtit Ösarpaprästen att han slängt ut benflisan, ty Zefanias hörde till de gamlingar, som trodde på helgonben. Att det därtill var en Hoofian som förgripit sig på heliga ting, kunde Zefanias än mindre förlåta. Den gamle knallen hade ett horn i sidan till allt vad Hoofianer hette, ty Zefanias hade en efterbliven son, som blivit svårt angripen av den Hoofianska smittan. Han tålte inte de religiösa grubblerierna utan började gå omkring på vägarna för att frälsa folk i Hoofens anda. Sedan dess kallades han Frälsar-Finken!

Under den svåra koleraepidemien blev Finken skvatt galen. Han inbillade sig att Ösarpabyn var Uppenbarelsebokens Babylon, som för sin lastbarhet skulle utplånas med eld. I sin trosiver tuttade Finken eld på hus litet varstans och blev farlig för den allmänna säkerheten. Zefanias vågade inte längre låta sonen gå lös, utan tjudrade honom som ett osjäligt kreatur i en järnlänk. Finken skrek och väsnades och hotade ständigt slå ihjäl folk så inte en levande varelse vågade komma i närheten av Mullbänken. Men från den dagen Zefanias kom hem med benflisan, blev Finken from som ett lamm. Snäll och medgörlig satt han i en vrå och sjöng om Liljorna i Saron. Zefanias blev tårögd av rörelse och stoppade benflisan i en tom brännvinsbutelj. Där låg den i gott förvar, menade knallen och löste Finken från järnlänken. Finken kunde inte skilja sig från flaskan med benflisan. Han styrde ut buteljen med kulört papper; totade till ett huvud i stället för korken och målade både mun och ögon, så att flaskan liknade ett utstyrt fruntimmer. Finken kallade sin skapelse Milda Botilda, eftersom den botat honom från besattheten. Om Finken hörde att någon var sjuk, gick han genast dit med Milda Botilda. Det sades att han botat många med sin underliga relikgömma. Milda Botilda fick ett anseende i trakten, som den berömde Hussen kunde avundas henne. Men Ösarpaprästen hörde inte till Milda Botildas beundrare. Han var ursinnig på Zefanias som roffat åt sig benflisan och tillät Finken gå omkring som helbrägdagörare med den utstyrda flaskan. Ösarpaprästen kallade Milda Botilda för Djävulens bländverk och Finken för hans redskap.

Krucifixet på altaret lyste mot Sixten i sin nötta förgyllning. Han hade ofta sett det i Ösarpakyrkan men aldrig förr upptäckt hur vackert det var. Sixten lät blickarna glida över alla välbekanta föremål: predikstolen med dess klumpigt utskurna apostlar och den svävande träängeln över dopfunten. Ängeln hängde i en rostig länk med bägge fötterna avslagna. De gamla takmålningarna fascinerade Sixten. De hade i århundraden varit alla barns tröst under ändlöst långa predikningar. I koret över altaret fanns Gud Fader avmålad, som en skröplig gammal gubbe i blå mantel med vitt skägg och ett skärt moln över hjässan. Runt omkring honom bugade långbenta änglar i vita skjortor. Konstnären hade inte lyckats med änglarna. De sågo surmulna och uttråkade ut, med undantag av en liten tjockis, som blåste i basun.

Ju längre nedåt dörren man kom, ju mer tilltog färgglädjen i taket. Där hade konstnären framställt Skärselden i alla dess faser. Röda djävlar skuttade muntert omkring med svansen under armen och pinoredskap i de kloliknande händerna. Med oförfalskad glädje torterade djävlarna de stackars syndarna. Medeltidsmästaren måste haft en avundsvärt livlig fantasi. Det rådde heller ingen tvekan om att djävlarna inspirerat honom mer än änglarna. I taket över den plats där Sixten satt var målat en gryta på tre ben. I grytan koktes några muskulösa slagskämpar med håriga armar medan djävlarna brassade på elden. Offren såg inte det minsta förskrämda ut; tvärtom grinade de uppmuntrande åt sina plågoandar. Sixten tyckte att slagskämparna i grytan hade en kuslig likhet med Glimringeknallarna.

Vid ena långväggen fram i koret fanns en avskild bänk. Det var Glimringebänken för bruksherren och hans familj. Josias Rutenswärd hade låtit måla bänken i granna färger, vilket kom de övriga bänkarna att se bedrövligt skamfilade ut. Mitt fram på Glimringebänken hade Josias placerat ett praktfullt vapen med förgylld krona. Det såg förnämt ut — vilket också varit Josias mening.

I Glimringebänken satt fyra fruntimmer. En av dem var Josias änka, som dagen till ära lagt av sorgen och skrudat sig i sjögrönt. Det böljade och frasade om Alissa Rutenswärd av krås och krus och volanger. Det rödblonda håret doldes av en bahytt med långa citrongula sidenband. Över axlarna hade hon en spetsmantilj med en mångfald rosetter, som vippade och vickade för varje rörelse. Alissa passade bra samman med den pråliga Glimringebänken, men det kunde ingen säga om de tre andra. Mot gängse bröllopstradition hade de inte lagt av den djupa sorgen, utan sutto svepta i den svarta kräppen med stora vita sorgförkläden. De stirrade dystert framför sig, med knäppta händer i svarta handskar. Det var Josias gamla mor och två ogifta systrar, Armanda och Francesa.

Sixten tyckte sig aldrig ha skådat något så beklämmande som de tre fruntimren. Den gamla Glimringenådan såg mer gallsur ut än vanligt. Francesa och Armanda hade vissnat ihop till förgrämda gamla fröknar. Under alla år på Glimringe hade de tålmodigt väntat på friarn som aldrig kom … Medan de väntat hade livet sprungit förbi dem och i förbifarten tagit deras ungdom med sig.

»Där står han redan, den svarte saten», hörde plötsligt Sixten Gerrymund säga. När Sixten tittade upp, såg han venetianaren stå mitt framför den sammetsklädda altarringen. Han stod där lång och rak i mullvadsgrå frack med bredknuten sidenkravatt, till synes oberörd av alla blickar som nyfiket granskade honom. Den nye bruksherren till Glimringe tålde att titta på. Han såg bättre ut än de flesta; sydländskt mörk med oljeblankt hår och svarta agatögon.

Folk påstod att venetianaren fötts med segerhuva och därför hade tur i allt vad han företog sig. Hur Glimringebönderna kunde veta att han fötts med det segerattributet blev aldrig uppklarat, men hans framgång var så påtaglig, att ingen kunde förneka den. Det var ett stort avstånd mellan Venedig och