Glimringe

By Birgit Th. Sparre

Året är 1740 då den handlingskraftiga karolinen Rutenswärd köper Glimringegård. En plats omringad av milsvida ensliga skogar och en tjock blekblå dimma, det blir där han startar Glimringe glas- och kristallbruk. Detta är begynnelsen på historien som under hundra års tid kommer följa fyra generationer av glasbrukarsläktet.Glimringekrönikan följer familjen Rutenswärd när de möts av omskakande historiska händelser, allt från slutet av Sveriges stormaktstid till koleraepidemin. Men den skildrar framförallt vardagens dramatik när invånarna på gården måste handskas med personligheter som krockar, triangeldraman, hemliga affärer med lejontämjare – samt ett och annat hemsökt rum. Glimringeserien berättar fiktiva berättelser baserade på den sanna historian runt Limmareds glasbruk. Serien som består av fyra romaner följer mellan åren 1740–1889 en mängd olika karaktärer som alla har sin egna koppling till Glimringe.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2021
• ISBN: 9788711836033

Book preview

Egmont-koncernen

1

Karolinen Rutenswärd anlägger Glimringe glas- och kristallbruk

Glimringekrönikan berättar att det var en av Karl XII:s tappraste karoliner, som anlade den första anspråkslösa glashyttan på Glimringe gård. Karolinen var en driftig och framsynt man, som förstod värdet av de milsvida skogar, vilka i århundraden tillhört Glimringe men aldrig förut räknats gården till gagn. Snarare tvärtom. Skogarnas susande enslighet hade avskräckt många goda köpare, innan karolinen blev ägare till den anrika gården mitt i hjärtat av Sjuhäradsbygden.

Det var i första hand de sekelgamla, orörda skogarna, som ingav karolinen tanken att anlägga ett glas- och kristallbruk på Glimringe, ty till ett glasbruk behövs skog och åter skog, om driften skall löna sig. Sålunda kom det sig att Glimringeskogarna plötsligt blev gårdens förnämsta tillgång, ett förbryllande faktum, som väckte avund och förvåning hos många.

Den nye ägaren till Glimringe hade ett hedersamt förflutet. Han började sin militära bana som menig och hette Skarp. Han steg fort i graderna och blev redan vid unga år major vid Älvsborgs regemente. Kommen så långt på den sociala rangskalan bytte han ut soldatnamnet Skarp mot det mer välklingande Rutenswärd. Samma år han köpte Glimringe blev han adlad och erhöll överstes titel.

Karolinen Rutenswärd var en handlingens man, som snabbt satte sina planer i verket. Glimringeköpet var inte väl avslutat förrän översten lade in en ansökan hos Konglig Majestät och Riksens Commercie-Collegium att erhålla tillstånd att anlägga ett glas- och kristallbruk på sin nyförvärvade gård. Ansökan beviljades, och det sigillförsedda och på tjockt pergament präntade privilegiebrevet var daterat Stockholm 1740.

Det var inga storståtliga anläggningar för tillverkning av glas, som sjuttonhundratalet kunde skryta med. Glimringehyttan var ändå en sevärdhet på sin tid, ty överste Rutenswärd sparade varken kostnader eller besvär för att underlätta de svårigheter man hade att övervinna för att framställa kvalitetsglas. I hyttan lät han uppföra två kalcinerugnar, vilket ansågs som slöseri, då mindre glasbruk sällan bestod sig med mer än en. Men Rutenswärd ansåg att han med två ugnar sparade in både tid och arbete, vilket visade sig vara en klok uträkning.

Den största svårigheten för överste Rutenswärd var att anskaffa yrkesskickligt folk, då det under sjuttonhundratalet var ont om kunniga glasblåsare i vårt land. Rutenswärd fick liksom de flesta bruksägare anställa utländska glasmästare och förblåsare, som lärde upp unga män av gårdens underlydande. Det var ett tålamodsprövande arbete för både mästarna och lärlingarna; därtill kom den besvärliga språkförbistringen, då de utländska hyttmästarna vanligen var tyskar, holländare eller finnar. Men även dessa besvärligheter övervann överste Rutenswärd och kunde efter några år glädja sig åt en hel liten glasblåsarstab av skickligt och utvalt folk.

Glimringekrönikan har föga att berätta om de olika glastyper, som under mitten av sjuttonhundratalet framställdes i hyttan. Sannolikt har de huvudsakligast utgjorts av hålglas av en brungrön glasmassa men också av prydnadsglas, ty Glimringehyttan blev tidigt berömd för sin konstnärliga produktion. Hyttans specialité var att smälta en vacker koboltblå färg, ett sällsynt glas, som betingar ett högt pris för kräsna samlare.

Överste Rutenswärd hann med mycket innan han för alltid lade sina ögon tillhopa. Han lät renovera den gamla huvudbyggnaden på Glimringe. När han blev ägare till gården var den ett väderbitet och murket hus, nävergrått och olustigt med låga mörka rum och medeltidshöga trösklar. Efter ombyggnaden var det otrivsamma huset inte att känna igen. Det hade blivit utsträckt på längden och fått ett karolinskt tak brutet i två delar, där smala fönstergluggar inpassats likt vaksamma ögon. Huset fick en solgul färg med vita fönsterrramar. Rummen hade blivit ljusa med bländvita golvtiljor och försetts med nymodiga Mariebergskakelugnar på fot, som alla hade blomstermotiv i blekblått på det pärlgrå kaklet.

Glimringekrönikan slösar många lovord på överste Rutenswärd. Han var en man med karolinska mått både till kropp och själ, huvudet högre än andra, bredaxlad och med en genomträngande blick i de blå ögonen. Dragen var skarpskurna; med åren smalnade munnen till ett energiskt streck i det slätrakade ansiktet. Han bar aldrig peruk och pudrade aldrig sitt hår. Det fick gråna i frihet utan friserade lockar. Den trekantiga hatten saknade bandprydnader. Den påminde om den enkla filthatt, som tillhörde den uniform översten burit i sin ungdom för en älskad konung.

Glimringekrönikan berättar att översten ingav en hälsosam respekt var han visade sig. Han var en härskarnatur van att bli åtlydd, men han var omutligt rättrådig. Det gjorde honom avhållen av såväl hög som låg. På Glimringe behövdes det endast att man hörde de taktfasta stegen ackompanjerade av det järnskodda spanska röret med guldknappen, för att folk skulle skynda på med vad de hade för händer, ty slöseri med tiden tålde han lika litet som slarv och lättja. Översten hade också sina mindre tilltalande sidor. Han tog aldrig en icke jämbördig i hand. Ingen av brukets arbetare vågade komma honom närmare än på det respektfulla trestegsavståndet. Han tålde inga motsägelser och fordrade blind lydnad av alla, som hörde till Glimringe gård och bruk.

Under överste Rutenswärds tid förvandlades trädgården enligt tidens smak. På en kulle lät översten uppföra ett cirkelrunt ekotempel med trappa ned till Glimringeån, som stillsamt flöt fram genom det skogrika landskapet. Från ekotemplet hade man en vidsträckt utsikt över den stora mossen som bredde ut sig i en vattensjuk dalsänka. Från mossen steg en blekblå dimma som svepte in Glimringe i ett töcknigt dis. Det var ingen vanlig dimma; den liknade lätta rökskyar, som suddade ut hårda konturer och gav en smeksam mjukhet åt landskapsbilden. Det var en osund dimma, sade folket. De gamle menade att den härledde sig från kärrfruns gyttjebrygd av människors onda tankar och elaka förtal. Det var inga hälsosamma dunster, som kom från det stinkkoket; de gav både bröstvärk, hackhosta och frossa. Under sommar och höst var dimman ångande varm, men under vintern kall som dödens andedräkt. Dimman hade ett namn. Den kallades Glimringeskaddan. De gamle sade att Glimringeskaddan tagit livet av många, men före det barmhärtiga slutet hade offren plågats länge i blodhosta och hettande feber.

*

---

Tvärs över bruksgatan, mitt emot den solgula herrgårdsbyggnaden, låg ett rödmålat hus i två våningar. Huset var kontorsbyggnaden på Glimringe med halvmörka rum, där solskenet hade svårt att tränga in genom de smårutade fönsterglasen.

I det största norrummet satt bruksbokhållaren med sitt skrivbiträde. Den spetsnäste bokhållaren såg alltid lika maläten ut i sin buteljgröna, blankslitna långrock och med svart halsduk över det sjaskiga halskråset. Han hade dammgrå peruk och magra blåfrusna skrivarhänder. Inifrån norrummet hördes aldrig ett glatt skratt avbryta pennraspandet, endast en ihålig hosta, ty bokhållaren tålde inte Glimringeskaddan.

Hans namn har gått till eftervärlden. Han hette Burgunder, fast det sammetsröda vinet säkerligen aldrig fuktat hans blodlösa läppar. Burgunder var illa tåld på Glimringe. Han var en vresig och snarstucken arbetsmyra, som slet ut sig på den nötta kontorsstolen, vilken blivit medelpunkten i hans siffertorra värld. Han var hundlikt tillgiven överste Rutenswärd, som rördes av hans plikttrohet. Därtill var han sparsam till gnidighet; det tilltalade i viss mån överstens ekonomiska sinne.

Att Burgunders namn inte fallit i glömska, utan ofta återkommer i Glimringekrönikan berodde på hans skicklighet att medelst förmånliga kontraktsuppgörelser tillförsäkra Glimringe de nödvändiga råvarorna för glastillverkningen. Burgunder stod för inköpen av salpeter från de här och var i landet inrättade salpetersjuderierna, av sodan, som importerades från Alexandria och i stora balar sändes från Amsterdam, och av det dyrbara levantinska pulvret rocchetta, askan av en växt, som araberna gett namnet Kali och som venetianarna med förkärlek använde för sin glastillverkning och i stora mängder hemförde från Tripolis. Det eftersökta pulvret var ofta svårt att anskaffa till överkomliga priser, men Burgunder hade sina hemliga förbindelser med ostindiefararna och lyckades alltid köpa rocchetta billigare än någon annan. Det var många fördelaktiga kontrakt på råvaruleveranser, som Burgunder satte upp och genomdrev under årens lopp. Kontrakten var skickligt formulerade. Det hade han sin knipslughet att tacka för. Det gick inte att lura Burgunder — men däremot hände det ofta att motparten gick i hans utlagda fällor så att förtjänsten inte blev så stor som vederbörande räknat med. En enda gång träffade Burgunder sin överman och blev dragen vid näsan. Det var en gång för mycket. Det olycksaliga kontraktet skulle i framtiden få ödesdigra följder för ägaren till Glimringe. Kontraktet gällde aska efter lövträd. Den som grundlurade Burgunder och skodde sig på affären var den gamle fullfjädrade greven på Heljö, en av gårdarna runt sjön. Till lycka för Burgunder visade sig inte de allvarliga konsekvenserna av hans dumhet förrän både han själv, överste Rutenswärd och den gamle greven gått ur tiden.

I nära ett halvt sekel satt Burgunder böjd över kassaböckerna i den ogästvänliga kontorsbyggnaden på Glimringe. Som spindeln i sitt nät höll han brukets trådar i sin hand. »Glas är guld» hade blivit hans ordstäv. Det blev ett bevingat ord på Glimringe.

Burgunder upplevde sanningen av sitt påstående. Glastillverkningen kom att föra mycket guld till Glimringe. Den första anspråkslösa hyttan blev snart för liten för den ständigt ökade fabrikationen. Nya ugnar murades, nya magasinsbyggnader uppfördes och arbetskraften fördubblades. Kassakistorna inne hos Burgunder fylldes av blanka dukater. Burgunder njöt av att gnugga dem mellan de bläckfläckiga fingrarna och höra den dova klangen, när de slog mot varandra i kistornas djupa innandöme. Klirrandet av dukater blev det entoniga ackompanjemanget till Burgunders hackhosta.

Burgunder dog som han levat bland kassaböckerna inne i det dystra kontorsrummet. En blodåder brast när han lyfte den tunga penningpåsen, som samma dag anlänt till Glimringe. Han hade hunnit öppna det järnbeslagna locket på en av kassakistorna, när han sjönk ned på knä, som i en sista tillbedjan inför mammon. När man fann honom framstupa över kistan, var de blanka dukaterna röda av blod, som forsat ur munnen på Burgunder.

Burgunder lämnade ingen saknad efter sig. Den sorgliga händelsen hade snart varit glömd, om inte något inträffat, som förde ofärd med sig. När båragumman svepte Burgunder, upptäckte hon att han hade en guldkedja om halsen med en medaljong, även den av guld. Att det var något så fint begrep inte båragumman, men att bruksbokhållaren gått omkring med medaljong under skjortan var i och för sig så överraskande, att gummans nyfikenhet genast väcktes. Inget lås fanns det på kedjan, men gumman lyckades ändå lirka den över Burgunders kortsnaggade huvud, som blivit ynkligt litet utan den stora peruken. Hur gumman vände och vred på medaljongen öppnade den sig plötsligt och avslöjade den vackraste lilla miniatyr målad på elfenben. Upptäckten gjorde båragumman konfys. Vem miniatyren föreställde var inte svårt att se. Det var Lilina, överste Rutenswärds yngsta dotter, född långt efter de andra barnen, när översten redan var en gammal man.

Lilina var solen på Glimringe. Namnet lät som en lärkdrill; flickan var det också. Hon var så kvittrande glad och vacker att folk inte kunde ta ögonen ifrån henne, när hon kom trippande bruksgatan fram i den vida randiga kjolen med åtsnört liv och hatt med hakband. Alla på Glimringe var smått tokiga i Lilina, från äldste glasmästaren till yngste hyttpojken, ty Lilina hade en glädje som smittade. Men hur betagna manfolket på Glimringe än var i Lilina, skulle ingen drömt om att ens våga snudda vid hennes lilla glitterögda person. Bruksfolket visste sin plats. Mellan dem och Lilina fanns ett osynligt svalg, som ingen hade en tanke på att överskrida. Och så hade det otroliga hänt att den hackhostande och lede bokhållaren gått omkring med Lilinas målade konterfej i medaljong på sitt nakna bröst! Mycket hade båragumman varit med om i sina dar, men aldrig något så skamfullt.

Båragumman blev så till sig över det häpnadsväckande fyndet att hon genast visade medaljongen för skrivarna, som uppehöll sig i kontorsbyggnaden. Förfärat sneglade de på varandra. Miniatyren talade för sig själv och avslöjade sanningen. Burgunder hade burit på en hemlig kärlek till Lilina. Det kunde måhända ha varit honom förlåtet — men aldrig att han glömt sig därhän att han gått med hennes bild på sitt nakna bröst.

Båragumman och skrivarna var så fördjupade i medaljongfyndet att de inte hörde de välkänt taktfasta stegen i ytterfarstun, förrän översten stod i rummet, förvånad över deras upprörda miner och högljudda röster. Innan någon hade hunnit förhindra det hade han fått syn på medaljongen med Lilinas porträtt. översten ryckte det till sig med bistert mulnande drag. Båragumman fick avlägga bekännelse om hur hon funnit medaljongen i kedjan runt Burgunders hals, när hon klätt av och tvättat liket.

Översten blev vit som svepningslärft, medan ögonen hårdnade till blåkallt stål. Aldrig förut hade någon sett hans drag förvandlas i en sådan sammanbiten vrede. Utan ett ord svängde han om på klacken och gick direkt in i norrrummet, där Burgunder låg på ett sofflock mellan två stolar. Båragumman smög sig efter och tjuvtittade i dörren. Om det gällt hennes själs salighet, hade hon inte kunnat motstå frestelsen.

Gumman såg det otroliga hända. Översten gick fram till Burgunder och gav honom en rungande örfil, så att sofflocket ramlade över ände och liket med en duns föll i golvet. Sedan blev allt dödstyst och skräckfyllt. Översten hade hämnats sin dotters ära. Att Burgunder hyst en varmt mänsklig känsla förbisåg översten alldeles. Han var karolin och barn av sin tid. Hans nyadlade stolthet tålde inte att en underordnad andats den första imfläcken på hans blanka vapensköld. Men att förgå sig mot en död var att förgå sig mot Vår Herre själv. Det straffade sig.

Översten behöll medaljongen med miniatvren. Somliga sade att han gömt den på botten i en av kassakistorna, andra åter att han i vredesmod slängt den i den djupaste märgelgraven på Glimringemossen. Hur som helst, från den dagen gick Burgunder igen på Glimringe. Folk såg honom i dimman på mossen, svepklädd och ondskefull med uppsvullen kind efter örfilen. Han syntes också i kontorsbyggnaden. Hackhostan och dukatklirret följde honom, ett spöklikt och hemskt ljud, som kom blodet att isas i ådrorna på dem som hörde det. Burgunders osaliga ande gick sökande omkring, som om han letade efter något. Det troddes allmänt att Burgunder inte skulle få frid förrän han funnit medaljongen med Lilinas porträtt, men det vågade ingen säga till översten.

Hur Burgunder lyckats skaffa sig den vackra miniatyren av överstens dotter blev aldrig uppklarat. Den hemligheten tog han med sig i graven; men han hade alltid varit en illfundig figur, som med slughet och list förstått att tillförsäkra sig mycket som för andra synts oöverkomligt.

Ryktet tog fart. Det viskades om att översten blev störd i sömnen av Burgunders vålnad, som envist stod bredvid honom under nattens tysta timmar och krävde igen sin hjärteskatt. Det sades också att Lilina började blekna och tackla av, som om en hemlig oro tärde henne. Som levande hade Burgunder fört mycket guld till Glimringe; som död förde han endast ofärd …

*

---

Inte långt ifrån kontorsbyggnaden låg det äldsta huset på Glimringe. Det var en ryggåsstuga med grönskande grästorv på taket. Stugan hade ett enda stort rum med en vitlimmad öppen spis. Stugrummet kallades Fröjdsalen. Det var ett samlingsrum för bruksarbetarna efter arbetets slut. I Fröjdsalen ställdes ofta till med muntra gillen, dans och upptåg, vilket givit rummet dess namn. Glädjen kom folk till mötes i dörren. Det var en gammal Glimringesägen att hur betryckt man än var när man kom in i Fröjdsalen, måste man alltid efter en stund dra på munnen och känna en glädjesprittning i hjärtat. Sägnen besannade sig för det mesta. Fröjdsalen med det skrattlystna ekot i väggarna hade en hemlighetsfull förmåga att få folk att glömma sina bekymmer och utplåna allt surmulet grubbel ur sinnet.

Det var gott för en gård att ha en sådan Fröjdsal. Överste Rutenswärd var mer rädd om ryggåsstugan än om glashyttan. Han var en klok man som ofta sade, att den som river ned stugan med Fröjdsalen, den river också ned glädjen på Glimringe. Det skulle en gång i framtiden besanna sig.

Fröjdsalen var glasknallarnas tillhåll, när de kom traskande med sina tomma dragkärror för att få ny last av glasvaror till försäljning. När höstregnet föll i täta skurar med isiga vindar eller snöstormen ven och vinterkylan trängde genom märg och ben, var tanken på Fröjdsalen det som höll det sviktande modet uppe på glasknallarna, där de stretade genom Glimringeskogarna med dävna händer och blåfrusna öron. En påpasslig och rödkindad brukspiga kom sättande med det varma ölet och det nybakade brödet i frestande rundkakor, som försvann i en munsbit för den hungrige knallen. Glömda var alla besvärligheter, snöstormen och kölden, hungern och tröttheten. Knallarna talade månsing i munnen på varandra, det gamla knallespråket, som lärdes från far till son. När kvällen kom med skifte i hyttan blev det stormgalopp till Fröjdsalen, ty det hade redan spritt sig, att glasknallarna kommit till Glimringe. Det betydde en munter kväll, ty knallarna kunde dra historier så att folk vred sig i skrattkramp.

Under sina vandringar land och rike kring snappade knallen upp allt som hände och dryftades i tiden och som var allmänna samtalsämnet på gårdar och slott, allt som viskades, tisslades och tasslades om i sidenklädda budoarer, vid kammarbordet i herremansköken, i pigkamrar och drängstugor. Hela den galanta världens chronique scandaleuse förde knallen med sig till Glimringe för att sedan i en något förenklad form ge mustiga glimtar ur skandalkrönikan för den andäktigt lyssnande åhörarskaran i Fröjdsalen. Det var nyheter som man kunde leva på länge.

2

Sinclair-pokalen

Knallarna var oumbärliga för Glimringe glas- och kristallbruk. De var den tidens handelsresande, smarta agenter, oöverträffade i konsten att tala för varan de hade att sälja. Glimringekrönikan från sjuttonhundratalets senare hälft namnger endast en av brukets glasknallar. Det är Timmele-Johan med Lärkaläppen.

Att Timmele-Johans namn blivit hedrat med att ihågkommas berodde inte på att han hade större försäljartalang än sina samtida knallekolleger utan på att Timmele-Johan med Lärkaläppen var den ende av glasknallarna, som kunde sjunga Sinclair visans åttiofyra verser utantill. Den berömda visan hade en tragisk bakgrund. Hjälten i det lyriska dramat var samme Malcolm Sinclair, som under hemresan från Turkiet överfölls av en skara beväpnade ryssar, vilka med sina kosackpikar massakrerade honom till döds för att komma över de hemliga depescher han förde med sig. Sinclairs mord väckte en förbittrad harm över hela landet. Under den allmänna indignationen kom visan till och fick en spridning, som slog alla samtida rekord. Timmele-Johan förlorade aldrig ett tillfälle att sjunga de många verserna från början till slut. Sinclairvisan hade blivit hans stora paradnummer.

Som gammal karolin var överste Rutenswärd särskilt förtjust i visan. När Timmele-Johan kom med sin dragkärra till Glimringe, hände det ofta att översten sände bud till Fröjdsalen med begäran att Timmele-Johan skulle göra ett kvällsbesök i bruksgården för att sjunga Sinclairvisan för översten och den övriga familjen.

När översten fick syn på Timmele-Johan med Lärkaläppen, som vördnadsfullt stannat vid dörren, nickade han nådigt igenkännande och blåste ut ett välkomnande rökmoln. Längre än till förmakströskeln kom aldrig Timmeleknallen. Där fick han stå kvar. Att sitta i familjen Rutenswärds närvaro var lika otänkbart för en glasknalle som för översten att räcka honom handen.

Var översten på humör att prata med knallen blev samspråket högljutt. Översten hade blivit lomhörd på gamla dar. Eftersom Timmele-Johan inte fick lämna sin plats vid dörren, blev det ett fasligt skrikande tvärs över rummet. Men vanligen fick Timmele-Johan genast sätta igång med det långa sångnumret. Översten lutade sig bekvämt tillbaka mot länstolens stoppade ryggstöd och sög tankfullt på pipan. Hennes nåd överstinnan gav knallen en uppmuntrande blick och förmanade de ostyriga barnbarnen att hålla sig tysta och stilla, där de satt uppradade på stolar utmed väggarna. Lilina såg förväntansfull ut, medan hon nystade silket på utklippta pappstjärnor. Timmele-Johan med Lärkaläppen hov upp sin röst som gav klangfullt eko i tystnaden. Med berömvärd uthållighet sjöng han den långa visan på dess entonigt smeksamma melodi.

Efter sista versen satt överste Rutenswärd stilla med slutna ögon. Han såg tydligt Malcolm Sinclair för sig såsom han bäst mindes honom — hemma på Sinclairs gård vid sjön. Malcolm och han hade varit barndomsvänner. Ingen av dem hade ännu fyllt sjutton år, när de förenade sig med den svenska hären i Ryssland. De hade kämpat tillsammans under den blodiga dagen vid Poltava, då krigslyckan vände sig för de svenske och Malcolm Sinclair blivit tillfångatagen. De återsåg varandra under det norska fälttåget. De upplevde tillsammans de modlösa dagarna efter skottet vid Fredrikshald, då en kula ändade konungens liv.

Efter det minnesvärda året drog sig översten tillbaka till fredligare värv. Malcolm blev en man i staten. Han blev ledamot av Sekreta Utskottet och en ivrig anhängare av Hattpartiet. Samma år överste Rutenswärd blev ägare till Glimringe, anträdde Malcolm resan till Turkiet, varifrån han aldrig återkom …

Hur starkt de politiska intressena än upptog de sista åren av Malcolm Sinclairs liv, gav han sig alltid tid att besöka fädernegården vid sjön. Det var på Sinclairsgården som överste Rutenswärd och Malcolms vänskap växte sig stark. Det var också på Sinclairsgården, som översten för första gången hörde talas om Glimringe, som låg endast några mil därifrån. Tillsammans med Malcolm hade han besökt Glimringe. Den gången hade det inte varit mycket att se: några förfallna gråa hus mitt inne i de stora mörka skogarna, som från första stunden väckt överstens längtan efter att bli ägare till Glimringe. Han hade anförtrott Malcolm sina planer att förvärva Glimringe för att anlägga ett glas- och kristallbruk. Det måste bli lönande med en sådan skogstillgång, menade han.

Malcolm hade skrattat pojkaktigt glatt och misstroget. Det var det befängdaste han hört på länge. En krigare och ett glasbruk passade dåligt samman. Glas var för skört för karolinska nävar!

Överste Rutenswärds entusiasm över Glimringe som glasbruk övertygade till slut Malcolm Sinclair, att vännen menade allvar. När de åter färdades hem genom Glimringeskogarna hade Malcolm plötsligt sagt, med spjuvern i de mörka ögonen:

— När Glimringehyttan blir verklighet, skall de första praktglasen, som blåses, bli de vackraste pokaler med mitt vapen etsat i glaset. Karolinen Rutenswärd och ingen annan skall leverera mig Sinclairpokalerna.

Malcolm hade fått hans löfte — men innan överste Rutenswärd hann uppfylla det, hade de ryska kosackpikarna ändat Sinclairs liv.

Det ouppfyllda löftet tryckte överstens sinne. Varje gång han hörde Sinclairvisan, fick han en känsla av att ha bedragit Malcolm på Sinclairpokalerna, den första beställningsordern till Glimringe glas- och kristallbruk.

Timmele-Johan med Lärkaläppen stod fortfarande kvar vid dörren. Tystnad härskade över rummet. Ingen vågade bryta den, när husfadern satt så försjunken och frånvarande. Hennes nåd överstinnan hostade högljutt, men översten märkte det inte.

Lilina tog äntligen mod till sig och bröt tystnaden.

— Så synd att majoren aldrig hann få sina pokaler, som söta far talat om. Har söta far tänkt på att det snart är tjugofem år sedan ryssen mördade honom? Hur skulle det vara om söta far lät tillverka en minnespokal över den tappre majoren i stället för dem han aldrig fick …

Överste Rutenswärds drag ljusnade i ett blitt leende. Lilina hade högst behändigt gett honom ett uppslag att infria det löfte, som så länge tryckt hans sinne. Tanken att förfärdiga en Glimringepokal till tjugofemårsminnet av vännens död fyllde översten med glädje.

— Lilina har gjort mig en ovärderlig tjänst, förklarade översten. Det skall inte dröja länge förrän minnespokalen över Malcolm Sinclair gör heder åt Glimringe glas- och kristallbruk.

Den tryckta stämningen var som bortblåst. Hennes nåd smålog ömt över silkehärvan mot den förläget rodnande Lilina. Barnbarnen började uppsluppet nojsa med varandra. Spänstigt reste sig översten från länstolen och gjorde något som förbluffade alla. Han överräckte egenhändigt en blank dukat till Timmele-Johan med Lärkaläppen. Översten gick än längre i välvilja. Han komplimenterade Timmele-Johan nådigt för det nöje han berett dem alla genom att föredra Sinclairvisan med en sådan talang. Timmele-Johan blev huvudyr av all den myckna heder som vederfors honom. Han snarare flög än gick när han från bruksgården återvände till Fröjdsalen i ryggåsstugan.

*

---

Tidigt nästa morgon hade överste Rutenswärd ett långt samtal med hyttmästaren, som med utsökt smak gav form åt Sinclairpokalen. Den blev ett av Glimringehyttans mest berömda glas under sjuttonhundratalets senare hälft.

Sinclairpokalen tillverkades efter venetianskt mönster: ett pokalformat glas, som vilade på ett vackert modellerat ben med smäcker fot. Pokalen dekorerades med Sinclairs vapen etsat i glaset: en fembladig ros i ett kors över skölden, hans initialer i spegelmonogram samt data för hans födelse och död.

Glimringekrönikan förmäler inte hur många Sinclairpokaler som blåstes i hyttan. Utan tvivel var antalet begränsat, men de som blev tillgängliga i handeln fick en strykande åtgång.

Ett oblitt öde har velat att ingen enda av Sinclairpokalerna bevarats åt eftervärlden. Fram till mitten av adertonhundratalet fanns ännu ett av glasen i behåll på Glimringe. Det krossades av husfrun själv, som inte fann någon annan användning för det vapenkrönta glaset än som gräddskål åt sina siamesiska kattor.

*

---

Glimringe var rikt på barrskog men fattigt på lövträd. Detta gjorde sig ständigt kännbart för bruksdriften, ty den nödvändiga pottaskan framställdes av aska från lövträd, speciellt ekar. De eftersökta ekarna lyste demonstrativt med sin frånvaro på Glimringe. De fanns i stället runt sjön, där de gamla gårdarna låg vid de lövskogskransade stränderna. Heljö var särskilt berömt för sina ekhagar med knotiga sekelgamla bjässar, som varje höst strödde ett överflöd av ollon under sina mäktiga kronor. Heljö var det största godset av gårdarna runt sjön, med ett gammalt medeltidsslott innanför djupa vallgravar. Heljö var fideikomiss och hade tillhört släkten Riddercrona så långt någon kunde minnas tillbaka i tiden. Heljögrevarna hade alltid varit mäktiga herrar ända sedan stormaktsdagarna, då Heljö rådde över femton socknar med laglig rätt att utkräva skatt och att döma och bestraffa gårdens underlydande. De rättigheterna hade för länge sedan fråntagits slottsherren. Efter den stora reduktionen hade Heljösocknarna krympt ihop till ett fåtal, men det hindrade inte att Heljö alltjämt var ett av de största herremansgodsen i landet.

Samtidigt med överste Rutenswärd på Glimringe satt Axel Fredrik Riddercrona som ägare till Heljö. Han hade rykte att vara illmarig och om sig med fint väderkorn på förtjänster och lönande affärer.

Glimringe låg endast några mil från Heljö och sjön. Överste Rutenswärd och Axel Fredrik Riddercrona hade med åren blivit såta grannar — men utan någon överdriven vänskap för varandra. Axel Fredrik ansåg det vara en förflugen idé att köpa Glimringe för att anlägga ett glasbruk. En gård med endast skog var och förblev värdelös. Ett glasbruk — blinda dårskapen! Axel Fredrik smålog medlidsamt. Det medlidsamma löjet förbyttes snart i gapande förvåning. Glimringe glas- och kristallbruk såg ut att bli en guldgruva. En sådan hade Axel Fredrik alltid drömt om.

Heljögrevens respekt för överste Rutenswärds affärsgeni steg för varje år. Axel Fredrik började försiktigt odla grannskapet med Glimringe. Den