Öga mot öga

By Elisabet Larsson

Bertil och Cecilia Ekström är bjudna på femtioårsfest. Under middagen hamnar Cecilia bredvid affärsmannen Anders Hallman, och stämningen som uppstår mellan dem undgår knappast någon. Allra minst Bertil. Men plötsligt får Hallman bråttom iväg och kvar vid bordet står endast hans portfölj. Hallman kontaktar Cecilia för att få tillbaka portföljen, som tycks vara mycket dyrbar för honom, vilket väcker Bertils misstankar. För honom är det uppenbart att det är något som inte stämmer med affärsmannen och hans portfölj, och mystiken ökar när portföljen plötsligt försvinner. "Öga mot öga" är ett psykologiskt triangeldrama som utspelar sig mellan två män och en kvinna, och kretsar kring en portfölj och dess påstådda innehåll. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726869217

Book preview

B ertil Ekström tyckte att man knuffade honom fram mot stolen där han skulle sitta och han ruskade lite avvärjande på axlarna för att markera sin irritation. Torsdag redan, och så lite han hade hunnit uträtta den här veckan.

De anvisades platser vid det långa bordet, män och kvinnor varvade om varandra, och det hela gick av något slumpens under jämnt ut: ingen udda person som blev över. Fast kanske var det ingen slump utan uträknat av värden som var en ordningsmänniska med sinne för symmetri, sifferkarl och statistiker. Nu fyllde han femtio år och firade det med ett stort kalas. Halvlek, sa man, och måtte han leva till hundra.

Men symmetrin bröts efter några ögonblick, innan stolarna ännu skrapat färdigt mot golvet; någon som kom i sista minuten och omfamnade femtioåringen med stora och kraftiga, lite överdrivna, armrörelser. En kyss hamnade på kinden, som vid en fransk truppmönstring eller ett ryskt statsbesök. Den nytillkomne pressade sig in mellan Cecilia och en man som visst hette Dalin och var från Bergslagen – ’en underbar trakt, ni borde komma och se själva!’ –; han krympte vid sidan av nykomlingen, inte för att denne skulle ha varit onormalt storväxt utan för att han med omedveten självklarhet bredde ut sig. Mannen från Bergslagen fick trycka armbågarna mot sidorna och pressa ihop knäna för att ge plats. Cecilia flyttade sin servett till andra sidan tallriken och makade undan armbågen en centimeter…Bertil mätte det minimala avståndet med blicken: kanske inte ens det utan något absurt decimaltal som tre komma fyra millimeter, osynligt för alla utom för någon med en ytterligt skarp iakttagelseförmåga. En extra tallrik sattes fram åt den nya gästen, och glas och bestick; man kunde fråga sig om den där mannen alls var bjuden, i varje fall hade man tydligen inte räknat med honom – en av de där människorna som ’gärna kommer om de kan’ men som aldrig kan det och därför vanemässigt blir uteslutna vid dukningen. Men nu hade han oväntat fått tid över, eller bara haft vägarna förbi. Man kunde spekulera.

Bertil granskade Cecilia snett över bordet och upprätthöll samtidigt kontakten med sin bordsdam, en ung kvinna, nästan en flicka, som hette Sara eller Märit, han ansträngde sig febrilt för att minnas vilket men kunde inte bestämma sig för någotdera, han var alltför okoncentrerad på grund av det allmänna pratet och den fullständiga anonymiteten i de ansikten som omgav honom – han kunde lika gärna ha suttit i trängseln på en offentlig servering. Han hade en gång känt en flicka som hette Märit, kanske var det det som avledde honom och fick honom att tappa namnet. De samtalade med lätt höjda röster för att överrösta bordsslamret, sköt då och då fram ett öra mot varandra vid ett bullrande utrop eller en plötslig skrattsalva. Han hade talat om vad han hette och var han kom ifrån, om det var första gången han besökte orten och på vilket sätt han var bekant med jubilaren – han kände honom inte alls, och det gjorde heller inte flickan, det var hennes mor som var bekant med honom – och nu hade turen kommit till frågan vad han ’sysslade med’. Alla frågade varandra vad de sysslade med: ett långt matbord fullt med människor som nosade på varandra och drog in de sociala doftämnena. Pejlade efter skiljelinjer och beröringspunkter. ’Precis! Exakt!’ utropade man i fullt samförstånd vid ena kortänden. ’Alldeles riktigt!’ En del koncentrerade sig på de erotiska dofter som glimtade fram i korta pustar eller låg som en tung sky kring kroppsvärmen. Saramärit hade något slags vaniljdoft som kanske kom från håret, det frigjorde sig som ett milt regn när hon lutade fram huvudet för att höra bättre. Han var historiker, talade Bertil Ekström om för henne och kastade en blick åt Cecilias håll. Åh, sa flickan och han tyckte att hon lät besviken. Cecilia talade med den senkomne gäst som hon fått till sin bordsgranne; han lyssnade spänt till någonting som hon sa, såg henne i ögonen med absolut uppmärksamhet och lät gaffeln vänta orörlig och uppåtriktad i vänstra handen. Cecilia fångade upp Bertils blick och han såg hastigt åt sidan, på mannen som hette Dalin. Dalin, och vad ’sysslade’ den med? Han såg ut som en kuschad bokhållare av den gamla sorten, gnetigt böjd över tallriken som om han fått sig serverad tabeller och kolumner som aldrig ville ta slut utan fortsatte in i evigheten i form av astronomiska tal. En kollega till femtioåringen?, en underordnad, siffertrollkarlens musgrå lärling som aldrig skulle få undret att inträffa. Kanske räknade han ärtorna på fatet. ’Måste vara intressant’, sa Saramärit vid Bertil Ekströms öra. ’Allt har sina ljusa ögonblick’, sa han. Någon spillde ut ett glas vatten – ’herregud!’, ’hoppsan!’, ’bara vatten, ingen katastrof, det torkar snart upp’. Bertil hade fått en rännil i knät och det hade först chockat honom med sin plötsliga kyla, sedan förargat honom, men han visade inget, baddade bara lite med servetten. Dalin la upp något på sin tallrik från ett rostfritt fat, med små korta, hopträngda rörelser, och Bertil Ekström fick lust att säga tvärs över bordet åt den nykomne som klämt sig emellan att uppträda lite mer hänsynsfullt och inte vifta så yvigt med armarna att han höll på att slå serveringsgaffeln ur händerna på den arma karlen, det såg för satan nästan löjligt ut – i vilket fall var det nonchalant, som om han helt hade ignorerat den andres närvaro. Bertil rynkade ögonbrynen, men mannen såg honom inte, han pratade med Cecilia. Bertil kunde inte höra vad de sa, annat än spridda ord, larmet runt bordet hade nu stigit till den sedvanliga festnivå som uppnås efter två eller tre glas och han hade också en smula nedsatt hörsel. När jag blir gammal får jag ha hörapparat, tänkte han. Kanske blir jag stendöv, går in i tystnaden i mitt kranium. Han tänkte sig hur han redan nu stängde av med en knapp, och sorlet avlägsnade sig en bit mot väggarna. Men så skrek någon med smärtsam klarhet: ’Exakt! Precis!’ Cecilia räckte över ett smörfat till någon, räfflade gula bollar som började upplösas av angreppen från de korta bredbladiga silverknivarna, och någonstans höjde sig ett klingande skratt mot taket för att ögonblicket därefter sjunka tillbaka ner i strupen. ’Så många spännande saker som har hänt’, sa Saramärit och Bertil kunde känna hennes andedräkt som en sval fläkt mot örat. Cecilia sa något till mannen som tagit plats bredvid henne, gjorde en snabb handrörelse. ’Historien är ett enda stort äventyr’, log Bertil Ekström. ’Fäktningar, vilda ritter, hemliga depescher och rendezvous i månskenet.’ Flickan såg ner i bordet och han ångrade sig genast – hon hade bara velat visa sig intresserad och uppmärksam, säga hövliga och positiva saker. ’Skämt åsido’, skrattade han överslätande men lite ansträngt, ’det kan vara riktigt fängslande.’ ’Det kan jag föreställa mig’, sa hon. En förståndig flicka, tänkte han. Sväljer förtreten, låtsas om ingenting, går vidare; livet går vidare. Inga hårda ord eller våldsamma rörelser, vill inte ställa till det för någon. Hur många förståndiga flickor satt det kring det här bordet? Eller flickor som mognat till kvinnor, ungdomarna var få. Flera stycken säkert, många hade det där balanserade uppträdandet som gav intryck av något slags axlat ansvar – om inte för annat så för den säkra, promillefria bilkörningen hem. En form av resignation?

Men inte Cecilia. Inte Cecilia?

Mannen hade nu makat sig närmare henne och gett lite livsrum åt Dalin som inte var fullt så plattbröstad som han först hade förefallit. Skenet bedrog, som det alltid gjorde. Men det upplyste också på något sätt, kroppar krökte och rätade sig efter segrarna och nederlagen. Ibland efter samvetena.

Hur ser Dalin på mig? Men det skiter väl jag i. Och Cecilia, hur ser hon mig nu?… Men hon ser mig inte, hon pratar med den där mannen som stormade in allra sist… Bakåtkammat hår, ganska långt i nacken, benigt ansikte, lite hästaktigt, översta skjortknappen oknäppt, slipsknuten skev. Hanterar kniv och gaffel som snickarverktyg. Eller mordredskap.

Bertil Ekström tog emot ett fat ur händerna på sin bordsdam – ’nej tack’, sa han och skickade det vidare till nästa person, en okänd som inledde samtal och började fråga ut honom. Alla var mer eller mindre nyfikna på varandra, värden hade nogsamt sett till att skilja åt äkta par och nära bekanta och placerat dem alla i nya kombinationer – det blev mer intressant så, menade han. Kanske hade han rätt, i princip, men Bertil Ekström kände sig bara splittrad och rastlös: han hade helst velat sitta vid Cecilias sida, utan att behöva säga ett ord, liksom skyddad av hennes kropp och av hennes röst mot all påträngande uppmärksamhet. Nu fick han än en gång svara på om det var första gången han var där i stan och redogöra för sina intryck av den; jo, han hade varit där en gång förut, på besök hos svärföräldrarna tillsammans med sin hustru, och han hade fått uppfattningen att det var en trevlig ort, naturskönt belägen och fridfull, ett ställe där man lugnt kunde låta sina barn växa upp. Mannen såg fundersamt taxerande på honom och tuggade med bulnande kindpåse. Bertil Ekström fick än en gång berätta vad han sysslade med. Mannen skålade med honom, en smula ceremoniöst, kanske rentav respektfullt. Han brukade följa med i frågesporter i radio och teve, sa han, och han klarade sig inte så illa om han fick säga det själv – namn, årtal och sådant. Han betraktar mig som totalt onyttig, tänkte Bertil Ekström. Ring så spelar vi, tre skivor i potten. Han vände sig till Saramärit: flickan var söt, såg han. Han rekommenderade henne ett av vinerna på bordet, även om det var en smula strävt när man först tog det i munnen, och de läste tillsammans etiketten och noterade volymprocenten. Någonstans i närheten talade man om ’överlevnad’, med vilket man menade möjligheterna att klara sig i konkurrensen med japanerna och de nyutvecklade länderna i Sydostasien. Man citerade någonting av P G Gyllenhammar och fick det att låta som en blandning av Platon och Clausewitz.

Cecilia lutade sig över maten, hon verkade hungrig – hade inte ätit på ett bra tag, erinrade sig Bertil, inte sedan de hade åkt hemifrån strax efter fem: en snabb macka och en kopp kaffe. Inte heller han hade fått i sig mer, men han var å andra sidan inte hungrig. Han skickade vidare ännu ett fat utan att ta något ifrån det. Cecilia talade med lite mat i munnen, var tvungen att svara på något, och hennes bordskavaljer tystnade, sjönk ner en bit i sin stol och ryckte sedan lätt på axlarna. Hade hon varit sträng mot honom; avsnoppande? Till höger om honom exploderade bordet i skratt, men Bertil uppfattade inte varför, och kände sig för ett ögonblick pendla mellan irritation och utestängdhet.

Han log mot Saramärit och sa att hon hade en vacker klänning, att han tyckte om den, och hon såg snabbt ner på ena ärmen, en aning överrumplat, såg sedan upp på honom och sa tack. Mannen som satt bredvid Cecilia sträckte upp sig i stolen, klämde Dalin åt sidan så att han skvätte lite ur glaset och bad Cecilia räcka honom något; deras fingertoppar möttes.

Bertil Ekström ville lämna bordet men kunde det inte: nu skålade man och någon beredde sig att hålla ett tal. Han skulle i alla fall slippa att tala, femtioåringen var inte hans femtioåring utan Cecilias, han följde bara med på köpet.

Det låg en kyrka i närheten, tänkte han, som han kunde besöka i morgon…han bestämde sig för att göra det, som någonting att se fram emot och genom detta påskynda kvällens gång mot uppbrott och avsked: några sista gratulationer och handtryckningar innan festen upplöstes och människorna skingrades i olika riktningar och det lutade mot en ny dag, en dag då något viktigt skulle kunna bli uträttat.

Ett slott, där fanns ett slott också, om man åkte ytterligare ett par mil…eller var det ännu längre?, han hade varit där för en tio tolv år sedan, men han hade inte räknat milen och kilometrarna då. I vilket fall, man måste ha saker att se fram emot…

Femtioåringen vinkade avvärjande från sin bordskant och undanbad sig alla tal, det var villkoret för att de alls skulle få äta vid hans bord att de inte höll några tal, de lät, om de ursäktade honom, för det mesta som epitafier. Man skrattade åt det och avstod från tal; mannen som hade rest sig satte sig igen. Man skålade på nytt, och det var som hade man svalt tystnad – ett av de där ögonblicken som kan bryta stämningen på en fest och interpunktera den med en känsla av allmän förvirring eller kollektiv genans; man bara väntar på att någon ska ta till orda igen och återställa ordningen. Bertil skålade tyst med Saramärit, vidrörde hennes glas med sitt eget och såg henne i ögonen. De var tomma, tyckte han, eller genomborrande, han kunde inte avgöra vilket. Förmodligen bara artiga, pliktskyldigt uppmärksamma – han fick inte koncentrera sig så hårt i sin granskning, kanske gjorde han henne bara brydd eller skärrad. Någon harklade sig försiktigt, och samtalet kom igång igen, som på given signal. Om han skulle berätta för flickan om kyrkan som han tänkte besöka i morgon, tvekade Bertil. Eller kanske slottet? – nej, hon skulle bara bli uttråkad, det var ingen mening i det, det här var inget jävla seminarium utan en födelsedagsfest, ett livsjubileum.

Han ville resa sig från bordet och gå därifrån; tiden kändes så lång.

’Skicka över fatet är du snäll…’ ’Igår så trodde jag ätt…’ ’Varsågod…’ ’…att det hela bara var en tidsfråga…’ ’Du Linda…’ ’Jo Mattias…’ ’…att allting var klappat och klart…’ ’Men snälla Veronika…’ ’Gustav…’ ’Ja, det är ju torsdag idag…’ ’Så fint, Agneta…’

Cecilia talade med en kvinna på sin andra sida, rörde lätt vid hennes hand. Två röda fläckar slog ut på kvinnans kinder och gav hennes ansikte en sällsam, feberaktig glans. ’…skulle jag vilja påstå…’ sa Saramärit, ’men…’

Bertil granskade: den där mannen med det avlånga kantiga huvudet som hade satt sig så tätt intill Cecilia, han kunde inte vara medveten om att någon höll ögonen på honom – han betraktade Cecilias bortvända profil med ett uttryck som vittnade om glömska av omvärlden. Han avslöjar sig själv, tänkte Bertil. Åtminstone för mig. ’Ja, naturligtvis’, sa han åt Saramärit, på ren instinkt eftersom han bara mycket ofullständigt hade uppfattat hennes yttrande – rätt svar eller respons, tydligen, för flickan nickade upprepade gånger. Cecilias senkomne bordsgranne öppnade munnen liksom för att säga något åt henne, men hon vände sig fortfarande ifrån honom, pratade med kvinnan på andra sidan, tecknade något slags förklaring i luften med sin hand, formade ett beskrivet föremål eller kanske ett abstrakt begrepp som krävde någon sorts visualisering. Någonting tog gestalt och försvann, suddades ut med det mjuka men kraftfullt understrukna behaget hos en balinesisk tempeldanserska. Mannen bredvid henne stängde munnen, bet ihop läpparna till ett streck, och satt tyst några ögonblick i orörlig, inåtvänd koncentration.

Så knackade han i sitt glas med bordskniven och stod upp och krävde att få hålla ett tal till festföremålet, bröt alla samtal och drog allas blickar och all uppmärksamhet till sig. Det enda talet som skulle få hållas, sa han. Om någon försökte följa exemplet skulle de få med honom att göra. Det fanns, sa han, ett undantag för varje regel – men inte flera dussin, det ledde bara till kaos och anarki.

Han tog alla med överraskning, och ingen protesterade, men den som hade rest sig för en stund sedan fick en lite snopen min som han dolde bakom handen i några korta hostningar. Alla verkade överrumplade, handfallet villrådiga, och man kunde se att bara ett fåtal, om någon, riktigt visste vem den där karlen var och att man undrade med vilken rätt han tog sig en frihet som förvägrades andra. Man såg bort mot femtioåringen, men han sa inte ett ord, log bara obestämt, liksom drabbad av en stilla frid. Ett slags märklig letargi. Hans ögon skimrade frånvänt.

Cecilia såg på talaren som väntade på absolut tystnad, vände sedan blicken mot festföremålet, femtioåringen. Också hon hade fått ett säreget skimmer i blicken. Hon såg att jag iakttog henne, tänkte Bertil. Var det därför hon så snabbt flyttade över uppmärksamheten på jubilaren?, för att dölja att den där mannen hade fångat hennes djupaste intresse. Nu när han stod upp var det svårt att bortse från honom, han dominerade med så absolut självklarhet perspektivet.

Han vände sig till femtioåringen med ’Min vän’ – och det var ett direkttilltal. Han talade med rätt låg röst, liksom för att försäkra sig om total stillhet från lyssnarna, och med markerad norrländsk brytning. Ett sus i trädtopparna, mil efter mil av djupa skogar. Gran-Sverige, myr-Sverige. Han talade som en världsman: ett mästerverk av byzantinsk retorik.

Kanske jävlades han bara, tänkte Bertil Ekström, ingen kunde väl ostraffat ta ut svängarna så som han gjorde i sitt hyllningstal. Men, måste han erkänna, orden bars upp av framförandet: rösten, kroppen, den raka blicken, intensiteten som förbryllade och fick en att undra om det var en storsint människa eller en överjordiskt fräck desperado som talade. Ingen var oberörd, och han hade rätt den där mannen, något annat tal fick inte följa efter hans: det var sista ordet. Ja, tänkte Bertil Ekström, han låter övertygande.

Han kände hur hans ögon gång på gång drogs till karlen som hade trängt sig ner vid Cecilias sida och ockuperat ett nästan obefintligt utrymme vid bordet – det var trångt, såg man, kropp intill kropp, även om Dalin hade dragit åt sig armarna och tryckt dem mot sidorna i ett försök att skydda sin fysiska integritet.

Bertil försökte se på Saramärit – flickan var söt – men hela tiden vandrade blicken utan viljans medgivande: det var som att plocka fnas eller peta i en stickande näsa. Och kanske var det envetenheten och kraften i hans iakttagande som till slut fick den andre att vända sig mot honom: det kom som en lätt chock.

Men mannen såg honom inte, eller förstod inte alls vad det var han såg, hans blick passerade honom… Tätt inpå visserligen, som en pistolkula som svedde hans kind, men förbi: han förstod med ens vad det ville säga att inte bli sedd – mannen hade inte på något sätt kopplat honom samman med henne, Cecilia.

Tom luft.

Han hade fått ett varningsskott; en brännande känsla nära huvudet: en tomhet i rymden. Hans egen frånvaro i hennes liv.

Mannen sa åt Cecilia – Bertil kunde höra det i en plötslig bubbla av tystnad –: ’Tycker du det?’ (Tycker vad?) Och sedan: ’Du måste…’ Men där tog larmet runt bordet vid igen och resten gick förlorat. Frågade han henne om han fick träffa henne senare? Sa att hon måste låta honom… Det gamla vanliga.

Karln la an på Cessi – vad fan och so what? Han var i sin fulla rätt att göra det, det var det vanliga beteendet bland hanar, rent hormonellt. Se på honom – kindmusklerna bulnade av anspänningen – han såg målmedveten ut. Effektiv.

Den andre mannen växte i hans hjärna och uppfyllde den med sin bild: orubbligt beslutsam där han själv vacklade vid bordskanten som vid avgrundens rand, älskvärt konverserande med en ung flicka som han kanske bara tråkade ut.

Den andre växte. Skymde hans seende i sidled, krympte världen. En mörk fläck, en öppen mun som yttrade ord som bara hon kunde uppfatta…

Så var han plötsligt borta; kaffet hade serverats och ordningen vid bordet började upplösas, smågrupper bildades, sakta cirkulerande öar av samtal och skratt. Bertil sträckte på halsen, vickade upp sig lite på tårna: jo, mannen var borta – han skulle vilja säga försvunnen, det hade skett så hastigt. Han hade haft huvudet bortvänt några ögonblick för att tala med någon och när han sedan vände det tillbaka för att se på Cecilia var den där karlen inte där längre. Han såg att också Cecilia sökte med blicken.

Gått till toaletten? Men efter ett tag: nej, det dröjde alltför länge, och han kunde inte ha druckit så mycket att han blivit spysjuk – i själva verket hade han knappast druckit någonting alls. Han hade gått… Men han lämnade någonting efter sig – ingenting materiellt eller påtagligt, föralldel, det var som den där grenen som gungar ännu en stund sedan en tung fågel lyft från den. Bertil närmade sig Cecilia som pratade med Saramärit och en annan kvinna, och hon presenterade honom som sin äkta make. Ett litet leende åtföljde det formella uttrycket.

Cecilia Ekström såg honom närma sig med en salt pinne i handen; han hade inte ätit mycket vid bordet, hade hon observerat, ingenting med sky eller sås, bara ett par sillbitar och några torra, sprödstekta köttbullar, sådant som närmast hade karaktären av tilltugg. Nu knaprade han på en brödpinne som han tagit ur ett glas från ett av småborden, med korta, snabba munrörelser. Som en gnagare, en flitig gnagare som skalar barken av en kvist. Han hade iakttagit henne hela tiden medan de ätit och druckit kaffe, inte oavvänt men regelbundet, som ett intermittent blinkande fyrljus.

Han tänkte. Och tänkte. Med små snabba tuggningar. Närmade sig henne med svängiga, nästan nonchalanta steg, lös och avspänd i lederna; han liksom gled eller svävade i hennes riktning.

’Så det här är Bertil!’ sa den storväxta kvinnan som stod bredvid Saramärit; han förstod nu att det rörde sig om mor och dotter. ’Och jag som inte ens visste att du hade gift dig, Cecilia!’ En klart bannande ton. Hon såg på Bertil Ekström, och han irriterades av hennes granskning som han fann närgången. Fan, det kändes som om han varit en baby i en barnvagn och en stor tant hade lutat sig över honom med undran i blicken. ’Varför har du inte visat honom förr?’ Det hade inte blivit av, konstaterade Cecilia. Det hade hänt så nyligen. Och hon visste hur det var: allt tog sin tid. Hon var inte hemma så ofta nuförtiden, sa kvinnan, och Cecilia medgav: nej, det blev inte så ofta. Ja, det blev ju så, sa kvinnan som hette Agneta Stenberg, var och en hade sitt. Ett ögonblicks tystnad följde, en osäkerhet om det sagda skulle tas som ett neutralt fastställande eller en förebråelse, sedan gratulerade kvinnan Cecilia, tryckte hennes arm och höll fast den en stund.

Bertil Ekström log; det är mig hon gratulerar till, tänkte han. Han log, markerade en bugning med huvudet lite på sned, först vänd mot modern, sedan mot dottern som inte alls hette Märit men väl Sara-Maria; han hade alltså inte träffat helt i blindo. Den unga kvinnan mötte hans blick med något slags främlingskap. Kanske får jag henne att känna sig osäker, tänkte han.

Han var omgiven av främmande människor, ingen som han kände och kunde anförtro sig åt, inga bekanta ansikten. Bara Cecilia, men andra la hela tiden beslag på henne. Han såg sig runt: en blandad samling människor, ändå förunderligt homogen: en folkmassa. All individualitet försvann i likartade finkläder och samma slags småprat. Lika bra så, han hade ingen avsikt att skrapa under ytan, han väntade bara på morgondagen då de kunde starta bilen och åka därifrån. Cecilia skrattade; kanske trivdes hon?, det här var i alla fall hennes hemstad, hennes gamla vänner. Han vände upp handleden och sneglade på armbandsuret: hur länge ville hon stanna?

De skulle övernatta hos hennes föräldrar som hade en kåk en bit utanför stan – ingenting som han såg fram emot. Gubben: en kort, satt pensionär som luktade sur armsvett och utövade sin egen sorts husbondevälde. Hon: en vag och ogripbar människa, kanske inte ens riktigt normalt funtad. Ingen av dem tyckte om honom. Ju längre de stannade desto större var chansen att det gamla paret skulle ha hunnit somna när de kom dit.

Cecilia tilltalades av en förbipasserande, fick en fråga men skakade på huvudet, och Bertil fick plötsligt tanken att hon inte alls befann sig bland gamla vänner, att hon faktiskt inte kände människorna runtomkring dem, inte särskilt väl i varje fall – men kanske var det bara naturligt, de flesta tycktes ha kommit utifrån, från andra ställen än den här staden. Det stod många bilar parkerade på gatan utanför huset, hade han noterat, få av dem som var där verkade ha kommit till fots; det var någonting långväga över flertalet, man hade ett sätt att då och då förstulet titta på klockan, liksom för att kontrollera hur länge till man kunde stanna innan det var dags att tänka på återfärden. Ett par hade redan gett sig av, de hade tjugo mil att köra och barnen hade lämnats ensamma hemma. Och så den där mannen som hade försvunnit utan att ens säga adjö, han som hade suttit bredvid Cecilia vid bordet. Han hade sett på henne med en särskild uppmärksamhet, det hade inte undgått honom.

Vem var det? frågade han i ett avskilt ögonblick. Hette Anders Hallman, sa hon. Höll på med nåt slags affärer, hon fick inte klart för sig vilka. Ingen som hon kände, sa hon.

Bertil Ekström gick fram till ett av borden och tog en näve salta jordnötter – de här oljade av sig på fingrarna så att de kändes kletiga, han föredrog de torrostade men de var förstås dyrare. Det kom en sval fläkt från ett fönster som öppnats, och han drogs mot svalkan och mot mörkret som skymtade utanför; som nattfjärilen som drogs mot lampljuset, tänkte han, fast omvänt. Cecilia stod i ett hörn av rummet, vid en piedestal av rotting eller bambu, och talade med en man – var det inte femtioåringen? Ett ymnigt svall av blommor lutade sig ut ur krukan på piedestalen, fast krukan på den nedre avsatsen saknade helt blommor, fick väl inte tillräckligt med ljus… Han såg att Cecilias ben hade en varm brun ton mot den ljusa klänningen… Bertil tog en näve jordnötter till och banade sig väg mot den svalkande öppningen; det var inte ett fönster, såg han nu, utan en dörr som ledde direkt ut i trädgården, ett par röksugna hade begagnat sig av den för att få sig ett bloss ute i friska luften, han såg deras cigarrettspetsar som eldflugor under träden.

Han steg ut och stod en stund invid väggen, under fönstrens upplysta rektanglar, innan han började gå mot grinden – han såg hur rökarna som först hade stillnat för att iaktta honom åter rörde sina flampunkter. Bertil sprätte en jordnöt i munnen, öppnade grinden och stängde den efter sig. Gick längs raden av parkerade bilar som sträckte sig nästan till kurvan därborta, tätt uppställda på båda sidor om gatan, en del med ena hjulparet på trottoaren. Välputsade och relativt nya de flesta: livet hade varit gott mot festdeltagarna. Mot herrarna och damerna och sönerna och döttrarna. Ja må de leva uti hundrade år. Idag kluvet på mitten, dividerat med två.

Halvlek; förr än man anade det var det halvtid. Utan visselsignal och utan att någon egentligen bytte sida. Eller var det slutspurt? Raden av bilar föreföll honom oändlig: en orubblig, sovande linje av hårda blanka skalbaggar som drömde under gatljusen om att svälja och förtära, som väntade på att firandet skulle ta slut och att människorna skulle strömma ut i natten och låta sig uppslukas och föras bort.

Snart skulle alla ha försvunnit, och kvar blev odiskade glas och tallrikstravar och en unken luft som la sig över tomma stolar och över fåtöljer med svaga avtryck i stoppningen.

En ensam man med hund kom gående mot honom. Och längst bort i raden av bilar rörde sig någon, en ganska storväxt karl som tycktes stappla eller treva sig fram. Vad gjorde han? Vek sig plötsligt dubbel? Nej, han lutade sig fram för att låsa upp en bildörr. Ett rytande när motorn startade; en låg sportbil svängde ut och körde snabbt utom synhåll.

Det hade varit någonting bekant över gestalten, reflekterade Bertil Ekström. Någon från festen? Men avståndet var för stort för igenkänning, det var bara en kroppsform och någon karaktäristisk rörelse. Mannen med hunden närmade sig från andra hållet, hunden med nosen i gatan – Bertil fick känslan att den spårade någon och att denna någon var han själv. Ett fasttagande kändes överhängande, eller en markering av något slag: kanske en förbannelse uttalad av någon som stannade framför honom.

Känslan växte okontrollerat till en underlig visshet att mannen med hunden skulle göra ett längre eller kortare uppehåll om han själv inte gick därifrån, han skulle hejda sig framför honom i någon avsikt, och djuret skulle se på honom med glödande ögon. Man skulle säga något