Guvernanten på Mellyn

By Victoria Holt

Marta Leigh är en ung kvinna som har hamnat snett i tillvaron och för att komma på rätt spår igen söker hon arbete som guvernant på Connan TreMellyns herrgård. Som anställd blir hon förtrollad av såväl det märkliga husets gotiska skönhet som dess ägare. Men hon upptäcker snart att det är någonting som inte står rätt till. Connans fru är död sedan länge men dödsfallet är fortfarande ouppklarat, och allteftersom Marthas känslor för Connan blir allt starkare blir det alltmer tydligt att hans hustru inte dog av naturliga orsaker.Guvernanten på Mellyn är en historisk spänningsroman av den omåttligt populära författaren Victoria Holt. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 26, 2018
• ISBN: 9788711818930

Book preview

Guvernanten på Mellyn

Översatt av Ingrid Lindberg

Copyright © 1960, 2018 Victoria Holt och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788711818930

1. eboksutgåva

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Kapitel

1

Det finns bara två utvägar att ta till för en flicka av fin familj i små omständigheter, hade moster Adelaide sagt. Antingen gifter hon sig, eller också måste hon hitta en anställning som anstår henne. Jag hade nu slagit in på den sistnämnda vägen, förmodligen främst därför att jag aldrig blivit i tillfälle att pröva den första. Nu satt jag på ett tåg, som förde mig bort mellan trädklädda kullar och grönskande dalar. Jag satt och försökte räkna ut hur mina medresenärer såg mig, om de gitte ägna mig en blick, vilket var högst tvivelaktigt: en ung dam av medellängd och med den allra första ungdomen bakom sig — tjugofyra år — klädd i en brun ylleklänning med cremefärgad spetskrage och likadana manschetter. Moster Adelaide påpekade alltid hur mycket mer praktiskt det var med cremefärgat än med vitt! Min svarta doffelkappa hängde löst över axlarna, eftersom det var varmt i kupén och jag tror nog att jag såg en smula bortkommen ut i min bruna sammetsbahytt med de bruna sammetsbanden i rosett under hakan. Flickor med kvinnligt utseende, som min syster Phillida, tog sig alltid förtjusande ut i bahytt, men mitt huvud var inte skapat för dylika små tingestar. Mitt hår var tjockt med en dragning åt kopparrött och benat i mitten, nerkammat åt sidorna kring mitt litet för långa ansikte och sedan infångat i en besvärlig knut, som stack fram i nacken under bahyttkanten.

Min bästa tillgång var mina ögon, som var mycket stora och i vissa dagrar liknade bärnsten, men moster Adelaide påstod alltid att de var alldeles för djärva, vilket betydde att de inte hade tillägnat sig något av det ljuva koketteri, som var så klädsamt för en ung dam. Min näsa var alldeles för kort och munnen för bred. Det ena passade bestämt inte ihop med det andra, men det var ju ingenting att göra något åt, och jag fick försöka ställa in mig på att få göra åtskilliga sådana här resor i min dag, eftersom jag är tvungen att förtjäna mitt eget bröd och det första av moster Adelaides alternativ aldrig kommer att yppa sig för mig — nämligen en äkta man.

Vi hade passerat Somersets gröna ängar och hunnit ganska långt in i hedlandet och skogsområdet i Devon. Jag hade flerfaldiga gånger fått höra att jag måste titta särskilt mycket på den fina bron över Tamar vid Saltash, byggd av Brunel. När vi farit över den, skulle jag ha lämnat England bakom mig och vara inne i hertigdömet Cornwall. Jag satt riktigt och jagade upp mig med att tänka på den där bron. Jag brukade vid den här tiden inte sväva ut i fantasier — kanske ändrade jag mig litet sedan, men vem som helst, till och med den mest nyktra natur, måste ta intryck av ett ställe som Mount Mellyn — och kunde inte begripa, varför jag skulle behöva känna mig så här spänd.

Det var ju fånigt av mig, tänkte jag. Nog för att Mount Mellyn kan vara ett magnifikt ställe och Connan TreMellyn en lika romantisk man som hans namn låter, men det kommer du personligen inte att ha någon känning av. Du kommer att hänvisas till nederregionerna eller till en liten vindskupa tillsammans med de övriga tjänsteandarna. Den enda du kommer att få ta någon befattning med är lilla Alvean.

Vilka lustiga namn de hade här! tänkte jag och tittade ut genom tågfönstret. Solen sken visserligen över heden, men de grå klipporna i fjärran såg främmande och hotfulla ut, precis som förstenade människor. Den familj jag skulle till var från Cornwall, och folket här hade sitt eget språk. Kanske de i sin tur skulle komma att tycka att mitt namn, Martha Leigh, lät konstigt. Martha! Jag ryckte alltid till när någon kallade mig för det. Moster Adelaide gjorde det alltid, men varken pappa medan han levde eller Phillida skulle någonsin ha drömt om att kalla mig Martha. För dem var jag rätt och slätt Marty. Jag kunde inte hjälpa att jag tyckte att Marty var en bra mycket rarare flicka än Martha någonsin kunde hoppas på att bli, och nu satt jag där och kände mig både litet nedslagen och rädd för att floden Tamar för en lång tid framåt skulle avskära mig ifrån Marty. På min nya plats skulle de antagligen komma att kalla mig fröken Leigh, om det inte fick räcka med bara ett opersonligt Leigh. En av moster Adelaides otaliga bekanta hade hört talas om »Connan TreMellyns belägenhet». Han behövde en passande kraft som kunde hjälpa honom ur besvärligheterna. Denna människa måste ha tillräckligt med tålamod för att vilja ha hand om hans dotter, vara tillräckligt bildad för att kunna undervisa henne och så belevad och »ståndsmässig» att flickan inte behövde pinas av att vara tillsammans med en som inte riktigt tillhörde hennes egen samhällsklass. Vad Connan TreMellyn behövde var tydligen en fattig familjeflicka, och nu hade moster Adelaide räknat ut att denna var jag.

När pappa, som varit kyrkoherde på landet, dog, hade moster Adelaide tagit hand om oss och tagit oss med till London. Den tjugoåriga Martha och den artonåriga Phillida skulle få vara med om en »säsong», och när denna led mot sitt slut var Phillida gift och i hamn, medan däremot jag ännu efter fyra år hos moster Adelaide icke var det. Så randades alltså den dag, då hon skisserade upp de ovannämnda utvägarna för mig.

Jag kastade åter en blick ut genom fönstret. Vi närmade oss Plymouth, där mina medresenärer i kupén steg av. Det var lustigt att iaktta brådskan på perrongen. Just som stinsen skulle blåsa av tåget och detta åter sätta sig igång, öppnades kupédörren och en herre steg in. Han log urskuldande, som om han ville hoppas att han inte störde, men jag vände bort blicken. När vi hade lämnat Plymouth och närmade oss den där bron, frågade han plötsligt om jag tyckte om deras bro. Jag vände huvudet åt sidan och betraktade honom. Det var en herre på något under trettio år, fint klädd, som jag föreställer mig en godsägare. Han hade en mörkblå rock med långa skört samt grå byxor. På huvudet bar han plommonstop, som han lade bredvid sig på bänken. Han hade något av goddagspilt över sig, och hans bruna ögon spelade smått ironiskt, som om han var väl medveten om alla varningar jag måste ha fått för att komma i samspråk med obekanta herrar.

— Ja visst, svarade jag. Den är ett förtjusande byggnadsverk.

Han log. Vi hade rullat över bron och kommit in i Cornwall.

Jag hade hans bruna ögon på mig, och med ens kände jag hur trist och färglös jag måste se ut. Han pratar bara med mig därför att det inte finns någon annan härinne, tänkte jag, och mindes samtidigt vad Phillida sagt en gång om att jag alltid ville nedvärdera folks intresse för mig. »Om man aldrig betraktar sig själv som annat än surrogat för bättre, så gör naturligtvis inte andra det heller», var Phillidas lilla livsmaxim.

— Ska ni fara långt? frågade han försiktigt.

— Jag tror inte att det är långt kvar, svarade jag. Jag ska stiga av i Liskeard.

— Jaså, i Liskeard, sade han och sträckte ut benen och betraktade sina skospetsar. Kommer ni från London?

— Ja, svarade jag.

— Då kommer ni allt att sakna det glada storstadslivet.

— Jag har bott på landet förut och vet ungefär vad jag har att vänta.

— Ska ni stanna i Liskeard?

Jag var inte riktigt trakterad av att bli utfrågad på det där sättet, men jag kom ihåg vad Phillida sagt om att jag alltid var för avvisande mot det motsatta könet och därmed skrämde alla på flykten. Jag beslöt mig för att åtminstone vara hövlig och svarade alltså:

— Nej, jag ska fortsätta till en liten by vid kusten som heter Mellyn.

— Jaså, ska ni det, svarade han och betraktade åter under tystnad sina skor.

När han öppnade munnen och tilltalade mig på nytt, blev jag faktiskt riktigt häpen.

— En förståndig ung dam som ni tror naturligtvis inte på klärvoajans och dylika ting?

— Nåja … stammade jag. Det var en lustig fråga.

— Kan jag få titta er i handen?

Jag tvekade och såg misstänksamt på honom. Kunde jag räcka fram handen så där till en främmande herre? Moster Adelaide skulle absolut ha tagit det som ett försök till opassande närmanden, och på sätt och vis skulle jag ha förstått henne i det här fallet. När allt kom omkring höll han ju tillgodo med mitt sällskap bara därför att det inte fanns någon annan. Han måtte ha sett min tvekan och lockades till ett leende.

— Jag försäkrar att jag inte vill något annat än kasta ett öga in i framtiden, sade han.

— Men jag tror inte på sånt, svarade jag.

— Låt mig få titta i alla fall, bad han och lutade sig fram för att med en hastig rörelse försäkra sig om min hand. Han höll den mycket lätt, nuddade knappast vid den, medan han med huvudet på sned studerade handflatan. Jag ser att ni kommit till en vändpunkt i livet, fortsatte han. Ni är på väg in i en främmande och ny tillvaro, helt annorlunda än det liv ni hittills har levat. Ni måste vara mycket försiktig … utomordentligt försiktig.

Jag måste le smått misstroget och kanske inte så hövligt.

— Ni vet själv att jag är ute och reser, sade jag. Men vad skulle ni säga, om jag talade om att jag var på väg till släktingar, som absolut inte tänkte tillåta mig att börja något nytt liv?

— I så fall skulle jag säga, att ni inte var någon vidare sanningsenlig ung dam, svarade han odygdigt.

Jag kunde inte låta bli att tycka bra om honom. Visst föreföll han litet ansvarslös, men han var glad och trevlig och delade på sätt och vis med sig av sitt glada sätt.

— Nej, fortsatte han, ni är på väg till ett nytt liv, en ny anställning. Det råder ingen tvekan om det. Allra först levde ni ett mycket tillbakadraget liv på landet, sedan flyttade ni in till staden.

— Jag tror att jag nämnde något om det.

— Det hade ni inte behövt göra. Men det är ju inte det förgångna utan framtiden som intresserar oss nu. Inte sant?

— Nå, hur blir det med framtiden då?

— Ni är på väg till ett mycket egendomligt hus, ett hus fullt av skuggor. Ni kommer att få vakta era steg där, fröken …

Han hejdade sig, men jag brydde mig inte om att fylla i det han väntade på, och till sist fortsatte han:

— Ni måste tjäna ert eget bröd. Jag ser ett barn där och en man … kanske barnets far. De är höljda i skuggor. Så finns det en annan också … men hon är kanske redan död.

Det var den gravlika rösten som mer än själva orden försatte mig i ett ögonblicks kuslig stämning. Jag drog åt mig handen och fick ur mig något lätt föraktfullt om »struntprat», men han lät sig inte bekomma och satt oberörd med halvslutna ögon. Sedan fortsatte han igen:

— Ni kommer att få hålla ögonen på lilla Alice, och era plikter kommer att sträcka sig långt utöver själva vårdnaden om henne. Ni måste akta er mycket noga för lilla Alice.

Jag började känna ett lätt krypande obehag längs ryggraden. Ungefär så måste man känna sig, när »håret reser sig» på en. Lilla Alice! Men flickan hette inte Alice utan Alvean … Så otäckt likt. Plötsligt retade jag upp mig på min medpassagerare och blev riktigt ond på honom. Syntes det redan på mig att jag var en stackars fattig flicka, som var tvungen att ta arbete för att försörja sig? Såg jag ut som en guvernant? Skrattade han åt mig? Han satt tillbakalutad mot ryggstödets stoppning och blundade. Jag tittade ut genom fönstret, som om varken han själv eller hans fåniga spådomar intresserade mig det ringaste. Så öppnade han ögonen och tog fram sin klocka, betraktade den noga och såg ut som om vårt egendomliga samtal nyss aldrig hade förts.

— Om fyra minuter är vi i Liskeard, sade han kort. Tillåt mig att hjälpa er med era väskor.

Han reste sig och tog ner dem från nätet. »Fröken Martha Leigh» stod det präntat på adresslapparna, »Mount Mellyn, Melyn, Cornwall». Men det verkade inte som om han tittade på dem, och jag hade en känsla av att ha glidit ur hans intressesfär. När vi ångade in på stationen, steg han ur och satte ner mitt bagage på plattformen. Sedan tog han av sig hatten, som han haft på sig medan han ordnade med bagaget, och lämnade mig med en djup bugning. Medan jag mumlade ett tack, såg jag en äldre man komma springande emot mig och ropa:

— Fröken Leigh! Fröken Leigh! Är ni fröken Leigh?

Och så glömde jag ett tag bort mitt ressällskap för en liten man med brunt, väderbitet ansikte, bärnstensbruna ögon och skrattrynkor. Han var klädd i en korderojrock och en sockertoppshatt, som han skjutit tillbaka och tycktes fullkomligt omedveten om. Hans rödgula hår spretade fram under brättena, de buskiga ögonbrynen och mustascherna yar av samma färg.

— Jaha, fröken, jag fick tag på er i alla fall, sade han. Var har ni era väskor? Ge dem till mig. Ni och jag och gamla Cherry Pie ska snart vara hemma.

Han tog väskorna och jag travade bredvid. Jag vågade en fråga om det var långt dit.

— Gamla Cherry Pie ska nog se till att vi kommer fram, svarade han och lastade på mina väskor på vagnen och jag hoppade in bredvid honom.

Han föreföll att vara en talträngd man, och jag kunde inte motstå frestelsen att innan vi var framme försöka lista ut något om de människor jag skulle till.

— Mount Mellyn, började jag försiktigt, det låter som om det låg på en kulle.

— Det ligger i själva verket på en klippa med utsikt över havet och med trädgårdar på sluttningarna ända ner till vattnet, berättade han. Mount Mellyn och Mount Widden står där som ett par syskonborgar, som om de ville utmana havet på en dust. Men de är byggda på hälleberget.

— Jaså, det är två hus, svarade jag förhoppningsfullt. Vi har alltså nära grannar.

— På sätt och vis, svarade han. Nansellocks, som de heter på Mount Widden, har bott där under de senaste tvåhundra åren. Men det är ett par kilometer emellan våra hus över Mellynviken. Familjerna har alltid varit goda vänner ända tills …

Här hejdade han sig och jag bad att få veta fortsättningen.

— Det kommer ni tids nog att få veta, svarade han, och då tyckte jag att det var under min värdighet att forska i saker som inte angick mig och bytte hastigt om samtalsämne och frågade, om det var många tjänare i huset.

— Det är jag och min gumma och våra båda flickor Daisy och Kitty, och vi har ett par små rum över stallet. Inne i själva huset är det fru Polgrey, Tom Polgrey och lilla Gilly. Ja, inte för att man kan kalla henne tjänsteflicka direkt, men hon bor i alla fall med dem och får göra sig nyttig på sitt sätt.

— Gilly, sade jag och liksom sög på namnet. Vilket ovanligt namn.

— Gillyflower, lackviol … egentligen. Jennifer Polgrey var väl litet fjollig som kunde döpa henne till något sådant. Inte undra på sen att flickan är som hon är …

— Jennifer? sade jag frågande inför alla nya människor jag skulle lära känna. Är det den där fru Polgrey?

— Ingalunda. Jennifer var fru Polgreys dotter. Stora mörka ögon och den smärtaste midja som fanns. Hon höll sig litet för sig själv ända tills hon placerade sig i en höstack eller kanske det var en blomsteräng med någon. Tja, innan vi visste ordet av var lilla Gilly anländ, och Jennifer, ja, hon gick raka vägen i sjön en morgon. Vem som var far till Gilly behövde man nog inte grubbla länge på.

Jag svarade ingenting, och litet besviken över mitt bristande intresse, fortsatte han:

— Hon var inte den första, ska jag säga, och vi begrep att hon heller inte skulle bli den sista. Geoffry Nansellock lämnade en svärm av små oäktingar efter sig var han drog fram. Jaja, fröken, ni behöver inte se så förskräckt ut, er kan han i alla fall ändå inte komma åt. En ande kan inte göra någon skada, och den gode herr Geoffry Nansellock är ingenting annat än ett spöke numera.

— Jaså, han är död, han också, sade jag. Han gick väl inte i sjön efter Jennifer?

Tapperty fick sig ett gott skratt.

— A, nej, inte han. Han omkom vid en tågolycka. Säkert har ni hört talas om den. Den skedde just som tåget skulle köra ut från Plymouth. Det spårade ur och välte. En otäck historia. Herr Geoff var med på det tåget, den odågan. Så gick det som det gick i alla fall.

— Nå, då slipper jag i alla fall att träffa honom, men lilla Gillyflower får jag väl se, förmodar jag. Är det hela personalstaben?

— Så finns det en del pojkar och flickor som kommer och går och har sina speciella sysslor, i trädgården eller i stallet eller inomhus. Men ingenting är i alla fall som det var förr. Tiderna har ändrat sig sedan frun dog.

— Jag förmodar att herr TreMellyn är mycket ledsen, sade jag, och Tapperty gjorde en gest med axlarna, varvid jag frågade hur länge sedan det var hon dog.

— Det är väl något över året, svarade han.

— Och nu som först har han kommit underfund med att han behöver en guvernant för lilla fröken Alvean?

— Det har varit tre i rad före er. Ni är den fjärde. Ingen har lust att stanna. Både fröken Bray och fröken Garrett tyckte att det var alldeles för ensligt här. Så var det den söta fröken Jansen, som fick sparken en vacker dag. Hon hade litet för långa fingrar och tog något som inte var hennes. Det var faktiskt synd. Vi tyckte om henne här. På henne verkade det, som om det var rena förmånen att få komma till Mount Mellyn. Hon var förtjust i gamla hus, brukade hon säga. Ja, men så hade hon visst andra intressen bredvid, och så åkte hon ut.

Jag började nu intressera mig för landskapet vi for igenom. Vi var inne i slutet av augusti, och när vi åkte fram på småvägarna med grässlänter på ömse sidor, hade jag en bra utsikt över åkerfälten med vallmo och andra färgglada blommor. Då och då körde vi förbi en liten gård byggd i grå sten, som bruket är i Cornwall, och det såg trist och ödsligt ut. Emellertid skymtade vi havet mellan några kullar, och då kände jag mig genast litet gladare till mods. Man riktigt såg hur landskapet förändrades. Det blev mer blommor, och det började lukta barrskog. Utefter vägkanterna växte fuchsior som var mycket större och praktfullare än våra hemma i prästgården. Så svängde vi av från vägen och det började bära nerför mot havet längs en klippväg. Framför oss utbredde sig en sagolikt vacker syn. Klippan reste sig brant rätt upp ur vattnet, gräs och blommor frodades, och jag såg gräsnejlika och röd och vit valeriana bland ljungen — en mjuk och färggrann matta.

Så kom vi då till sist fram till vår bestämmelseort. Huset liknade närmast ett slott i mina ögon, där det stod på en klipplatå. Det var som många andra av de hus vi farit förbi byggt av granit, men det var stort och fint, ett hus som hade stått där i åtskilliga århundraden och säkert skulle stå kvar lika många till.

— Alla ägorna häromkring är godsägarns, förklarade Tapperty stolt, och om ni tittar tvärs över viken, så ser ni Mount Widden.

Jag vände blicken dit och såg huset, även det uppfört i granit. Det var inte så stort som »vårt» och tydligen yngre och eftersom vi nu var alldeles inpå Mount Mellyn brydde jag mig inte om det andra. Vägen bar uppför en smula sista stycket, och när vi var framme måste vi stanna framför ett par invecklade gjutjärnsgrindar.

— Öppna där! skrek Tapperty.

Alldeles innanför grindarna till Mount Mellyn låg en liten grindstuga, och utanför den satt en kvinna och stickade.

— Spring och öppna du, Gilly, sade hon, så får jag vila mina gamla ben.

Då lade jag märke till barnet, som hade suttit vid gummans fötter. Flickan reste sig lydigt och sprang bort till grinden. Hon hade ett ovanligt utseende med långt rakt hår, som var nästan vitt, samt stora blå ögon.

— Tack, flicka lilla, sade Tapperty när Cherry Pie travade in genom grindarna. Det här är den fröken som ska bo här och ta hand om lilla fröken Alvean.

Jag blickade in i ett par klara blå ögon, som betraktade mig som om de skådade en uppenbarelse. Till och med den gamla masade sig upp och kom fram till grinden. Tapperty presenterade.

— Det här är fru Soady.

— Goddag, hälsade hon, hoppas att ni kommer att trivas hos oss.

— Tack, svarade jag och tvingade mina ögon ifrån barnet till den gamla. Hoppas det.

— Ja, det gör jag verkligen, bekräftade fru Soady, men sedan skakade hon på huvudet, som om hon befarade att hennes goda önskningar skulle dunsta bort i intet.

Mina ögon drogs åter till flickan, men nu var hon försvunnen. Jag undrade, vart hon hade tagit vägen, och det enda tänkbara stället var bakom några stora hortensiabuskar. Även dessa blommor var de största i sitt slag jag någonsin sett, och blommorna var nästan lika blå som havet.

— Flickan sade ingenting, påpekade jag för Tapperty när vi fortsatte bort mot huset.

— Nej, hon pratar inte så mycket. Men sjunger gör hon däremot, och går omkring på egen hand. Men prat ligger som sagt inte för henne.

Trädgårdsvägen upp till stora byggnaden var nästan kilometerlång, och på ömse sidor blommade hortensior för fullt. En och annan fuchsia skymtade emellan, och mellan barrträden glimmade havet till då och då. Framför huset låg en vid gräsmatta och på den gick två praktfulla påfåglar och stoltserade med sina otroligt granna fjädrar. En tredje satt uppflugen på en stenbarriär. På ömse sidor om stora ingången reste sig ett par höga och ståtliga palmer. Huset var mycket större än jag hade trott, när jag sett det på avstånd från klippvägen. Det var uppfört i tre våningar och byggt som ett L. Solen glimmade i de tvärdelade fönstren, och jag fick omedelbart en påtaglig känsla av att vara iakttagen. Tapperty körde ända fram till trappan, och när vi var framme, slogs dörren upp av en dam i vit mössa på sitt grå hår. Hon var högrest, hade kraftig böjd näsa och hade något bjudande och dominerande över sig. Jag behövde inte presenteras för henne för att förstå, att här stod jag inför fru Polgrey.

— Hoppas att resan gått bra, fröken Leigh, hälsade hon, och jag tackade henne för intresset.

— Men ni måste vara genomtrött och längta efter att få ta igen er, fortsatte hon. Stig in, så ska ni få en kopp te inne hos mig. Lämna bara bagaget där det är. Jag ska se till att allt kommer upp.

Jag drog en lättnadens suck. Den här kvinnan skingrade alla skuggor som börjat dansa omkring mig, ända sedan jag träffade den där mannen på tåget. Joe Tapperty hade inte gjort saken bättre med alla sina historier om död och självmord. Men fru Polgrey var inte en dam som sysslade med en massa fånerier, det kände jag på mig. Hon utstrålade nyktert sunt förnuft, vilket jag satte stort värde på, kanske därför att jag verkligen var trött efter en lång resa. Jag tackade henne och försäkrade att det skulle smaka utmärkt med en kopp te och följde med henne in. Vi kom först till en hall av enorma dimensioner, och förr i världen måste den ha använts som festmatsal. Golvet var täckt av stenplattor, och det var så högt i tak att man fick en föreställning av att rummet gick igenom flera våningar. Alla bjälkar var vackert snidade, vilket gjorde sig förträffligt. I ena ändan av hallen var det en estrad och i motsatta ändan en stor öppen spis. På estraden stod ett jättelikt matbord som uppbar tallrikar och skålar av tenn.

— Så pampigt! utbrast jag ofrivilligt, och jag såg att fru Polgrey blev belåten.

— Jag övervakar själv att möblerna blir ordentligt polerade, berättade hon. Man måste hålla efter tjänsteflickorna nu för tiden. De där flickorna Tapperty är ena riktiga slamsor, kan jag tala om. Man borde egentligen ha ögon bak också, om man ska hålla reda på dem. Bivax och terpentin, det är mitt recept. Något annat behövs inte. Det har jag kommit fram till.

— Den blandningen talar för sig själv, sade jag artigt och följde med fru Polgrey till andra sidan, där det fanns en dörr, som hon öppnade.

Dörren ledde till en trappa på en fem, sex steg. Till vänster var en dörr, som hon visade mig på med en liten tveksam nick. Hon tvekade ett ögonblick men öppnade den sedan.

— Det här är kapellet, berättade hon, och jag uppfångade en skymt av blå kalkstensplattor på golvet, ett altare och ett par kyrkbänkar. Det luktade unket och oanvänt och hon drog hastigt igen dörren.

— Vi använder det inte nuförtiden, sade hon. Vi går till kyrkan i Mellyn. Den ligger nere i byn på andra sidan viken … alldeles bakom Mount Widden.

Vi fortsatte uppför trappan in i ett rum, som jag förstod var en matsal. Det var stort och rymligt och väggarna beklädda med gobelänger. Bordet sken av polityr, och längs väggarna stod flera skåp med vackert glas och porslin. På golvet låg en blå matta, och genom de jättestora fönstren blickade man ut över en gård, kring vilken det löpte en mur.

— Det här är ju inte er del av huset, förklarade fru Polgrey, men jag tänkte ändå att ni borde få gå igenom den på vägen in till mig. Det är lika bra att ni får orientera er litet och sätta er in i förhållandena.

Jag tackade henne och förstod, att detta var ett fint sätt att göra klart för mig att det inte förväntades att guvernanten skulle vara familjemedlem. Vi fortsatte genom matsalen och hamnade vid ännu en trappa, som vi gick uppför till något som föreföll att vara ett mer inbjudande vardagsrum. Väggarna var klädda med utsökta bonader och alla stolar och länstolar var skulpterade i ett och samma mönster. Jag förstod att möblerna måste vara antika, och även de sken naturligtvis av fru Polgreys utomordentliga bonvax och omsorgsfulla vård.

— Det här är punschrummet, förklarade hon. Det har alltid kallats så, därför att familjen brukade dra sig tillbaka hit och dricka sin punsch. Och den gamla vanan lever fortfarande kvar här.

Längst bort i rummet var det återigen en trappa, men här var det ingen dörr, som ledde dit utan endast ett tjockt brokaddraperi, vilket fru Polgrey drog åt sidan.