Pendorrics brud

By Victoria Holt

Favel Farington är en ung och lycklig kvinna när hon anländer till det gamla medeltida slottet vid Cornwalls kust. Äktenskapet till sin make, slottsherren Ron Pendorric, är nytt och hon går in med det med stor entusiasm. Men allt är inte som det borde vara i det gamla slottet och gamla skrämmande hemligheter börjar långsamt stiga upp till ytan. Någon försöker ta hennes liv - vem? Och hur kommer det sig att flera kvinnor genom historien har dött på slottet under mystiska omständigheter? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 3, 2018
• ISBN: 9788711818992

Book preview

1

Jag har ofta sedan jag kom till Pendorric förundrat mig över att ens liv kan ändra sig så snabbt och förödande. Jag har hört livet liknas vid ett kaleidoskop, och så blev det faktiskt för mig — ty först var det som en vacker tavla, full av frid, men sedan började allting ändra sig tills tavlan inte alls var så lugn och leende längre, utan mörk och hotfull.

Jag hade gift mig med en man som tycktes i sig innefatta allt jag längtade efter hos en livskamrat — ömhet, kärlek, passionerad hängivenhet. Men plötsligt var han som en främling för mig.

Första gången jag såg Roc Pendorric var när jag en morgon kom upp från stranden och fann honom sittande i ateljén hos pappa. I handen höll han en liten terrakottafigur, till vilken jag själv stått modell, en mager flickunge på sju år. Jag minns när pappa gjorde den för över elva år sedan, och han hade alltid sagt att den inte var till salu.

Persiennerna var inte fördragna än, och de båda herrarna bildade en slående kontrast där de satt i det starka solljuset — pappa så ljus och blond, den främmande så mörk. På ön kallades pappa ofta för Angelo — Ängeln — för att han var så ljushyllt med en så öppen blick och milt sätt. Kanske var det därför jag tyckte att den andre verkade så hemlighetsfull.

— Titta, här har vi ju min dotter Favel, utbrast pappa som om de hade suttit och talat om mig.

Båda reste sig, främlingen bra mycket längre än pappa, som var av medellängd. Han tog min hand och hans dröjande mörka blick granskade mig ganska ingående. Han var mager, vilket ytterligare framhävde hans längd, och hans hår var nästan svart. Det fanns ett uttryck i hans vakna ögon som fick mig att känna att han letade efter något visst, och att detta beredde honom en liten illvillig förtjusning. Han hade ganska utstående öron med spetsiga örsnibbar, vilket kom honom att likna en satyr. I övrigt var hans ansikte rikt på kontraster. Munnen var både vek och sensuell, men hakan var kraftig och bestämd, näsan lång, rak och arrogant och på lur i ögonvrån låg en glimt av humor och okynne. Att han genast fängslade mig måste ha berott på att jag inte riktigt visste var jag hade honom — förstod jag längre fram. Och det tog mig ganska lång tid att upptäcka vad för sorts människa han egentligen var.

Just då önskade jag att jag hade klätt på mig innan jag gick upp från stranden.

— Mr Pendorric har sett sig omkring i ateljén, sade pappa. Han har köpt akvarellen Neapelbukten.

— Det var roligt, svarade jag. Den var bra.

Roc Pendorric höll fram den lilla statyetten.

— Det är den här också.

— Jag tror inte att den är till salu, sade jag.

— Jag förstår att den är alltför dyrbar för er.

Det verkade som om han stod och jämförde statyetten och mig, och jag antog att pappa hade sagt till honom liksom till alla andra, som beundrade den: — Det där är min dotter när hon var sju.

— Jag har i alla fall försökt övertala konstnären att sälja den. Han har ju originalet kvar ändå.

Pappa skrattade forcerat, som han brukade när det var en kund i närheten redo att ge ut pengar. För pappa hade det alltid varit en större glädje att skapa en sak än att sälja den.

När mamma levde var det alltså hon som för det mesta stod för försäljningen, och när jag hade slutat skolan, ett år tidigare, var det jag som fick överta hennes uppgifter. Pappa hade kunnat skänka bort sina arbeten till vem som helst som han trodde uppskattade dem, och han behövde en viljestark och handlingskraftig kvinna för sina affärer. Det var därför vi hade fått det väldigt dåligt ställt efter mammas död. Men sedan jag nu flyttat hem kunde jag smickra mig med att vi började repa oss ekonomiskt.

— Hör du Favel, skulle du kunna skaffa oss något att dricka? frågade pappa.

Det skulle de få, om de bara väntade tills jag hade hunnit byta, och jag lämnade dem i ateljén och gick in till mig. På ett par minuter hade jag fått på mig en blå linneklänning, och sedan gick jag ut i vårt lilla kök för att ordna med drinkarna. När jag kom ut i ateljén igen höll pappa just på att visa främlingen en Venus i brons — en av våra mest dyrbara pjäser.

Köper han den, tänkte jag, så kan jag betala några räkningar. Jag skulle lägga beslag på pengarna innan pappa fick en chans att spela bort dem på kortspel eller roulette.

Roc Pendorric mötte min blick över bronsflickan, och av spjuvern i hans ögon förstod jag att han måste ha sett ganska tydligt hur ivrig jag var att han skulle köpa den. Han ställde ner den lilla skulpturen och riktade i stället sin uppmärksamhet mot mig, som om bronsen inte längre intresserade honom när jag nu var närvarande, och jag blev förargad på mig själv för att jag hade kommit och avbrutit dem. När jag sedan mötte hans ögon och såg glimten i dem undrade jag om det hade varit meningen att jag skulle känna mig så.

Sedan började han prata om vår ö. Han hade kommit i går och hade ännu inte hunnit bese kejsar Tiberius villa och San Michele. Men han hade hört talas om Angelos ateljé och de underbara konstverk som skapades där. Därför hade han först ställt sina steg dit.

Pappa strålade av förtjusning, men jag var inte riktigt säker på om jag skulle tro honom eller ej.

— Och när jag sedan kom hit och upptäckte att Angelo hette mr Frederick Farington och talade engelska som den inföding han är, så blev jag mer än förtjust. Min italienska är hemsk, och skyltarna med English spoken är ofta väl optimistiska. Snälla miss Farington, tala om för mig vad jag bör se medan jag är här.

Jag började berätta för honom om alla villor och grottor, som är omtyckta turistmål.

— Men när jag kommer tillbaka hit från England, tillade jag, tycker jag alltid att det är landskapet och det blå havet som är det vackraste med hela ön.

— Det skulle vara trevligt med sällskap på sightseeingen, sade han.

— Reser ni ensam? undrade jag.

— Alldeles ensam.

— Men det är så mycket turister på ön nu, sade jag tröstande, att ni säkert hittar någon som är lika angelägen som ni att se sig omkring.

— Det gäller bara att hitta rätt sällskap — någon som verkligen känner till ön.

— Det gör naturligtvis guiderna.

Hans ögon spelade,

— Jag tänkte inte precis på en guide.

— Men de andra som bor här har säkert inte tid.

— Jag hittar nog någon, försäkrade han mig, och jag fick en känsla av att han också skulle göra det.

Så gick han bort till bronsvenusen och började studera den igen.

— Ni tycker om den där, sade jag.

Han vände sig om mot mig och granskade mig lika ingående som han nyss hade betraktat statyetten.

— Den tilltalar mig kolossalt, sade han. Men jag kan inte bestämma mig. Får jag komma tillbaka senare?

— Naturligtvis, svarade pappa och jag med en mun.

---

Han kom tillbaka. Kom tillbaka gång på gång. I min oskuld trodde jag först att han var tveksam beträffande bronsvenusen. Sedan undrade jag om det var själva ateljén som lockade honom, eftersom den måste te sig mycket bohemisk i hans ögon, full av lokalfärg som den var och totalt olik den miljö han själv kom ifrån. Man kunde ju inte räkna med att folk skulle köpa något varenda gång de kom. Det var en oskriven lag i vår ateljé liksom i alla andras att folk tittade in, stannade ett tag och köpte, när de hittade något de ville ha.

Vad som bekymrade mig var att jag började se fram mot hans besök. Ibland var jag övertygad om att han kom för att träffa mig, men ibland trodde jag att jag bara inbillade mig det, och det gjorde mig ledsen.

På tredje dagen efter hans första besök gick jag ner till en av de små vikarna på Marina Piccola för att bada, och då var han där. Vi badade tillsammans och låg sedan på stranden och solade oss.

Jag frågade om han trivdes på ön.

— Över förväntan, svarade han.

— Har ni hunnit se er omkring?

— Inte så mycket. Jag skulle gärna vilja göra det, men jag tycker fortfarande att det är tråkigt att åka omkring ensam.

— Verkligen? Folk klagar ju annars över att det är för mycket människor, att de aldrig får vara i fred.

— Ni förstår, jag vill ju inte ha vem som helst med mig, påpekade han.

Han tittade på mig med sina mörka något sneda ögon. Det låg en invit i dem. I det ögonblicket blev jag övertygad om att han var den typen som de flesta kvinnor skulle finna oemotståndlig, och det visste han om. Upptäckten oroade mig. Jag hade själv börjat bli alltför medveten om hans nästan demonstrativa manlighet, och jag undrade om jag hade förrått mig inför honom.

— Vi hade en spekulant på bronsvenusen i morse, sade jag ganska kylslaget.

Hans ögon strålade av munterhet.

— Jaså, ja om jag går miste om den, har jag uteslutande mig själv att skylla.

Det var fullkomligt klart vad han menade, och jag ilsknade till. Varför trodde han att vi lät folk komma och gå som de ville i ateljén, om det inte var för att vi samtidigt hoppades att få sälja saker? Vad trodde han att vi levde av?

— Ni ska absolut inte köpa den, om ni inte är verkligt angelägen.

— Jag skaffar mig aldrig något som jag inte är angelägen om, svarade han. Just nu föredrar jag faktiskt en yngre Venus.

Han lade handen på min arm.

— Den är förtjusande. Ja, jag föredrar henne.

— Nu måste jag faktiskt gå tillbaka, sade jag.

Han lutade sig på armbågen och log upp mot mig, och jag hade en känsla av att han visste alldeles för mycket om vad som rörde sig i mig och hade upptäckt att jag fann hans sällskap utomordentligt stimulerande — att han var något annat och mer för mig än en tilltänkt köpare.

Han sade i lätt ton:

— Er far säger att det är ni som har hand om finanserna. Det förvånar mig inte.

— Konstnärer behöver en praktisk själ som tar hand om dem, svarade jag. Och nu, när mamma är borta så…

Jag hörde hur min röst blev annorlunda när jag talade om henne. Så var det fortfarande, trots att hon hade varit död i tre år. Pinsamt berörd som alltid, när jag förrådde mina känslor, förklarade jag hastigt:

— Hon dog i tbc. De flyttade hit i hopp om att det skulle göra henne gott. Hon var en underbart duktig husmor.

— Och nu går ni i hennes fotspår.

Hans ögon var fulla av deltagande, och jag var mer än tacksam över att han förstod hur jag hade det. Då trodde jag att jag bara hade inbillat mig det där retsamma draget. Retsam är kanske inte rätta ordet, men faktum var att samtidigt som jag alltmer drogs till denne man, så var jag ofta medveten om något hos honom som jag inte riktigt förstod mig på, något som han tycktes angelägen att dölja för mig. Det kom mig ofta att känna mig illa till mods, eftersom det på intet sätt minskade mitt intresse för honom utan snarare tvärt om. Nu läste jag emellertid endast odelad medkänsla i hans ögon.

— Hoppas det, svarade jag. Jag försöker i alla fall.

Smärtan slog ännu igenom i min röst, och lösryckta bilder ur det förgångna glimtade förbi. Jag såg henne, liten och spröd och med den rodnad på kinderna som klädde henne så bra men var ett tecken på hennes sjukdom. Jag mindes den där fruktansvärda energin som liksom förtärde henne inifrån som en eld — ända till de allra sista månaderna.

Det var något annat med ön när hon levde. Hon hade lärt mig läsa och skriva och räkna. Jag mindes långa lättjefulla dagar, när jag låg och solade i vikarna eller simmade ut i det blå vattnet eller bara låg och flöt på rygg. Traktens skönhet och ekot av antikens historia bildade bakgrunden till en underbar tillvaro för en barnunge.

Jag hade förstås fått växa ganska vild, det måste medges. Ibland pratade jag med turister, ibland fick jag följa med båtarna som körde turisterna till grottorna eller med guiderna på sightseeingturer över ön. Det hände någon gång att jag klättrade den smala stigen upp till Tiberius villa och satt och tittade ut över Neapelbukten. Sedan återvände jag till ateljén och lyssnade på de äldre, när de satt och pratade. Jag delade min fars stolthet över vad hans händer skapat och min mors glädje när hon hade lyckats få ett bra pris för en sak.

De betydde så mycket för varandra. Ibland tyckte jag att de liknade två dansande fjärilar som fladdrade omkring i solskenet, berusade av stundens glädje, eftersom de visste att deras lyckas sol snart och oåterkalleligt skulle gå ner.

Jag hade protesterat våldsamt när de förklarade att jag måste fara hem till England för att gå i skola. Det var nödvändigt, påpekade mamma, ty nu kunde hon inte undervisa mig längre, och trots att jag inte var så dum i språk — vi talade engelska hemma, italienska med grannarna, och eftersom det ofta kom fransmän och tyskar till ateljén fick jag snart ett hum om dessa språk också — så hade jag ingen ordentlig skolunderbyggnad. Mamma ville gärna att jag skulle sättas i hennes skola i hjärtat av Sussex. Hennes gamla föreståndarinna var ännu i tjänst, och jag fruktade att allt var oförändrat sedan mammas tid.

Efter någon termin hade jag emellertid förlikat mig med miljön, till stor del tack vare att jag snabbt blev god vän med Esther Mc-Bane och att jag fick fara ner till vår ö för att fira jul, påsk och sommarlov. Och eftersom jag var ett normalt och okomplicerat barn tyckte jag snart att det ena var lika roligt som det andra.

Men så dog mamma och ingenting var sig likt. Jag upptäckte att min skolgång hade bekostats av hennes juveler. Hon hade velat att jag skulle ha fortsatt vid universitetet, men smyckena hade inte inbringat så mycket som hon räknat med — en egenskap hon delade med pappa var optimism. När hon så var död for jag tillbaka till skolan och gick där ytterligare två år enligt hennes önskan. Esther var under den tiden min stora tröst. Hon var ett föräldralöst barn som uppfostrats hos en släkting, och hon hade verkligen medlidande att ge.

Under sommarlovet kom hon till oss och hjälpte både pappa och mig att inte grubbla för mycket. Vi sade att hon måste komma varenda sommar, och det lovade hon. Vi slutade skolan samtidigt, och hon följde med mig hem efter sista terminen. Under den tid hon var här diskuterade vi ofta vår framtid. Esther tänkte på allvar börja studera konst. Själv hade jag ju pappa att ta hänsyn till. Därför skulle jag försöka inta mammas plats i ateljén, trots att jag fruktade att detta var något som jag aldrig skulle lyckas helt med.

Jag log vid minnet av det långa brevet jag hade fått från Esther. På vägen tillbaka till Skottland hade hon träffat en man, som odlade tobak i Rhodesia och var hemma på ett par månader. Hennes brev handlade mest om detta. Två månader senare kom det ett brev till. Esther skulle gifta sig och bosätta sig i Rhodesia.

Hon var strålande lycklig. Men jag förstod att det betydde slutet på vår vänskap, eftersom vi hädanefter inte skulle ha någon annan förbindelse än per brev och Esther avskydde att skriva brev. Jag fick verkligen ett brev till som meddelade att hon kommit fram, men äktenskapet hade gjort en annan människa av Esther. Hon var inte längre den långbenta rufsiga flicka, som brukade gå av och an på skolgården med mig och berätta om hur hon skulle viga sitt liv åt konsten.

Jag rycktes tillbaka ur det förgångna av Roc Pendorric, som hade lutat sig fram mot mig.

— Jag har bestämt väckt upp sorgliga minnen.

— Jag tänkte på mamma och hur det var förr.

Han nickade och sade ingenting på ett tag.

— Har ni aldrig tänkt på att resa tillbaka till hennes släktingar… eller er fars?

— Släktingar? undrade jag.

— Talade hon aldrig med er om sitt hem i England?

— Nej, det gjorde hon aldrig, sade jag eftertänksamt.

— Det kanske var ett smärtsamt minne.

— Jag har faktiskt aldrig tänkt på den saken förut, men ingen av dem har någonsin talat om tiden före sitt giftermål. Jag tror nästan att de ansåg allt som hände dessförinnan betydelselöst.

— Det måste ha varit ett fulländat äktenskap.

— Det var det också.

Vi satt tysta igen. Så sade han:

— Favel! Ett sånt ovanligt namn.

— Inte mer än ert. Jag har trott att Roc var en sagofågel.

— En fantastisk fågel, och så enormt stark att han ledigt flyger bort med en elefant — om han har lust.

Han lät faktiskt självbelåten, och jag replikerade:

— Jag tror till och med ni skulle kunna lyfta en elefant. Ska det föreställa ett öknamn?

— Jag har hetat Roc så länge jag kan minnas. Men det är en förkortning av Petroc.

— Fortfarande ett ovanligt namn.

— Inte i den del av världen där jag hör hemma. Jag har haft en massa förfäder som fått stå ut med det. Den förste var ett helgon på femhundratalet som grundade ett kloster. Jag skulle tro att Roc är min egen lilla modernisering av namnet. Tycker ni det passar mig?

— Jo visst, svarade jag.

Till min förvåning lutade han sig fram och kysste mig på nästippen. Jag reste mig hastigt.

— Nu är det på tiden att jag går hem till ateljén, sade jag.

---

Vår vänskap växte snabbt och jag tyckte att det hela var mycket spännande. Jag begrep inte då hur oerfaren jag var, utan inbillade mig att jag kunde behärska vilken situation som helst. Jag glömde att min tillvaro hittills hade kringgärdats av skolan i England med alla regler och bestämmelser, av vårt enkla liv i ateljén med turister som kom och gick samt av livet tillsammans med min far, som fortfarande höll mig för ett barn. Jag hade trott att jag var världsvan. Men ingen som verkligen kunde göra anspråk på det attributet skulle ha gått och kärat ner sig i första bästa man, som tycktes annorlunda än andra hon träffat.

Men det var något magnetiskt med Roc Pendorric, när han var inställd på att charma någon, och han hade uppenbarligen bestämt sig för att charma mig. Varje dag kom han till ateljén. Alltid tog han terrakottafiguren i sin hand och smekte den ömt.

— Jag har satt mig i sinnet att jag ska ha den, förstår du, sade han en dag.

— Pappa säljer den aldrig.

— Jag kommer aldrig att ge upp hoppet.

Och när jag tittade på den bestämda haklinjen och hans blixtrande mörka ögon trodde jag honom. Han var en man som tog vad han ville ha av livet, och jag tänkte att det nog inte var många som skulle kunna hindra honom. Det var därför han var så angelägen om att få statyetten — han tyckte inte om att få sina planer korsade.

Så köpte han Venusstatyetten.

— Du ska inte tro att det här betyder att jag har givit upp den andra, försäkrade han. Du ska få se att den blir min en vacker dag.

Det glimmade till i hans ögon av habegär, men också av odygd. Jag förstod förstås vad han menade.

Vi badade tillsammans varje dag. Vi strövade omkring och upptäckte hela ön, och oftast sökte vi oss till platser som inte var så allmänt kända för att undvika turisterna. Han hyrde ett par neapolitanare som hade båt och tog oss med ut på sjön. Det var underbart att ligga utsträckt i båten och låta handen släpa i vattnet, medan Giuseppe och Umberto med de milda ögon sydlänningar betraktar ett förälskat par sjöng arior ur italienska operor för oss.

Trots att Roc var så mörk, måste det ha varit något genuint engelskt över honom, ty Giuseppe och Umberto var genast på det klara med hans nationalitet. Denna skicklighet i att placera folk rätt förvånade mig ofta men var osviklig. Vad mig själv beträffar beredde det nog ingen större svårighet att se varifrån jag kom. Jag hade mörkblont hår med en silverstrimma i sedan barndomen. Den gjorde att jag verkade ljusare än jag var. Mina ögon var ljusa som vatten och lånade färg av kläderna. Ibland var de gröna, ibland blå. Min näsa var liten och trubbig, munnen stor och tänderna jämna. Jag var absolut ingen skönhet, och jag hade alltid mer sett ut som en tillfällig besökare på ön än en infödd.

Under dessa korta veckor blev jag aldrig riktigt klok på Roc. Ibland var jag helt och fullt tillfreds med att glädja mig åt ögonblicket utan att bekymra mig om framtiden. Men när jag var ensam grubblade jag över vad jag skulle ta mig till när han for hem.

Redan då fick jag en förkänning av den besvikelse, som längre fram skulle föra in så mycket fruktan och fasa i mitt liv. Ofta verkade det som om hans glättighet var avsedd att dölja andra känslor. Även i våra ömmaste stunder tyckte jag att jag såg något beräknande i hans ögon. Han förbryllade mig på hundrade sätt. Jag visste att om han hade uppmuntrat mig det minsta, skulle han ha kunnat få hela mitt hjärta, men jag var aldrig riktigt säker på honom. Och kanske var detta en av anledningarna till att jag upplevde varje stund tillsammans med honom så intensivt.

En dag i början av vår bekantskap klättrade vi upp till Tiberius villa, och aldrig hade den underbara utsikten tett sig så fulländad som nu — Capri och Monte Solaro, Salernobukten från Amalfi till Paestum, Neapelbukten från Sorrento till Kap Misena. Jag hade ofta varit här, men nu blev det en alldeles fantastisk upplevelse när jag delade den med Roc.

— Har du någonsin sett något så förtrollande? frågade jag.

Han tycktes fundera. Sedan sade han:

— Jag bor i en trakt som jag tycker är lika vacker.

— Var då någonstans?

— I Cornwall. Vår vik är lika vacker, ja, ännu vackrare, eftersom den ändrar sig så ofta. Blir du aldrig trött på att alltid se den safirblå? Jag har sett vår lika blå, nästan åtminstone. Men jag har också sett den grön under strömmande regn och brun efter storm och rosa i gryningen! Jag har sett vattnet med rytande ursinne vräka sig mot klipporna och spänna en båge av vitt sjudande skum över sig, och jag har sett det smekande mjukt och slätt som siden. Det är vackert, det kan jag försäkra dig. Och visserligen hedrade väl inte romerska kejsare oss i Cornwall med sina villor och sina glada fester, men vi har en egen historia, som är lika förtrollande.

— Jag har aldrig varit i Cornwall.

Då vände han sig mot mig och jag fångades in i ett famntag, som nästan fick mig att tappa andan. Med kinden pressad mot min sade han:

— Men det ska du — snart.

De rosenröda ruinerna, den lilla grönskimrande madonnan, det blå havet, ja hela livet tycktes plötsligt för underbart för att vara sant.

Han drog mig upp från marken och hissade mig högt och skrattade.

— Tänk om någon skulle se oss, protesterade jag försiktigt.

— Skulle du bry dig om det?

— Ja, jag tycker faktiskt inte om att bokstavligt talat förlora fotfästet.

Han släppte mig och till min besvikelse sade han ingenting mer om Cornwall. Men den där lilla händelsen var typisk för vår samvaro.

2

Jag märkte att pappa var mycket intresserad av vänskapen mellan Roc och mig. Han blev alltid glad när Roc kom, och ibland stod han i ateljédörren och tog emot oss, när vi hade varit ute på något av våra strövtåg. Han såg nästan ut som en sammansvuren, tyckte jag. Han var inte särskilt förslagen, och jag upptäckte snart att han gick och tänkte ut något som gällde Roc och mig.

Trodde han att Roc skulle fria? Var Rocs känslor för mig tydligare än jag vågat hoppas, och hade pappa märkt det? Antag att jag gifte mig med Roc, hur skulle det då gå med ateljén? Hur skulle pappa kunna klara sig utan mig? För om jag gifte mig med Roc, måste jag ju följa med honom.

Jag kände mig osäker och tveksam. Jag visste att jag ville gifta mig med Roc, men jag var inte säker på hans känslor för mig. Hur skulle jag kunna fara ifrån pappa? Men jag hade ju varit borta från honom när jag gick i skolan, påminde jag mig. Ja, men se hur det gick! — Kärleken till Roc hade ända från början hållit mig svävande mellan hänryckning och ängslan.

Men Roc hade inte sagt något om äktenskap,

Pappa bjöd honom ofta att äta med oss, och Roc tackade alltid ja på villkor att han fick stå för vinet. Jag lagade omeletter, fisk och spagetti, ja till och med rostbiff och yorkshirepudding. Maten var vällagad, eftersom mamma också hade lärt mig att laga mat, och hon hade ofta serverat engelska rätter i ateljén.

Det verkade som om Roc trivdes vid våra måltider, och han kunde sitta länge och prata över ett glas. Han började berätta ganska mycket om sig själv och sitt hem i Cornwall, men annars var han skicklig i att få pappa att tala. Snabbt blev han insatt i hur vi levde, hur det gällde att under turistsäsongen tjäna tillräckligt med pengar att hålla oss flytande under de lugna månaderna. Jag lade märke till att pappa aldrig nämnde något om tiden före sitt äktenskap, och Roc gjorde bara ett par försök att få honom till det. Sedan gav han upp, vilket var egendomligt för honom, så envis som han vanligen var. Men det var karakteristiskt för Roc helt enkelt därför att det var oväntat.

Jag minns att jag en dag kom på dem med att spela kort. Pappa hade det där uttrycket i ansiktet som alltid skrämde mig — det där sammanbitna som kom hans ögon att flamma som blå eld. En svag rodnad syntes på hans kinder, och han tittade knappt upp när jag kom in.

Roc reste sig, men jag såg att han var lika gripen av spelet som pappa. Jag kände mig illa till mods. Jaså, han var också spelare!

Jag spände ögonen i Roc och sade kallt:

— Hoppas bara att ni inte spelar med för höga insatser.

— Oroa dig inte för det du, min flicka, sade pappa.

— Han har satt sig i sinnet att spela av mig mina lire, tillade Roc med spjuvern i blicken.

— Jag ska se till att vi får något att äta, sade jag och gick ut i köket.

Jag måste få honom att förstå att pappa inte har råd att spela bort sina pengar, tänkte jag. När vi sedan satte oss till bords strålade pappa av belåtenhet, och jag antog att han hade vunnit.

---

Nere vid badet nästa dag talade jag med Roc om saken.

— Snälla du, uppmuntra inte pappa att spela. Han har faktiskt inte råd med det.

— Men han tycker ju att det är så roligt, invände Roc.

— Massor av människor roar sig med sånt som inte är nyttigt för dem.

Han skrattade åt mig.

— Är du inte bra sträng nu?

— Hör på mig. Vi har inte så gott om pengar att vi kan spela bort dem. Vi drar oss fram här, lever billigt, men lätt är det inte. Är det så omöjligt att förstå?

— Var inte orolig, Favel, sade han och lade sin hand över min.

— Då spelar du alltså inte med honom om pengar mer?

— Men om han ber mig? Ska jag då svara att jag avböjer därför att hans bestämda dotter förbjudit mig?

— Du kan säkert hitta på något som låter bättre.

Han tog på sig en skenhelig min.

— Men det skulle inte vara sant.

Jag ryckte otåligt på axlarna.

— Säkert kan du hitta någon annan att spela med. Varför måste det just vara han?

Roc blev tankfull och svarade:

— Jag förmodar att det beror på att jag trivs i ateljén.

Vi låg och solade oss på stranden, och nu sträckte han ut armen och vände sig mot mig. Medan han tittade mig djupt in i ögonen fortsatte han:

— Jag tycker så mycket om alla konstverken där.

Det var i ögonblick som dessa som jag trodde att hans känslor för mig var desamma som mina för honom. Jag hänfördes men var samtidigt rädd för att förråda mig för mycket. Jag reste mig upp och gick ut i vattnet, Han följde tätt efter och lade armen om mina axlar.

— Vet du inte, Favel, att jag förfärligt gärna vill göra allt för att du ska bli glad?

Jag vände på huvudet och log mot honom. Visst var det kärlek i hans blick, tänkte jag.

Glada och bekymmerslösa simmade vi ut, och när vi sedan sträckte ut oss på stranden och lät solen bränna oss kände jag än en gång den översvinnliga lyckan i att vara kär.

---

Två dagar senare, när jag kom hem från torget, fann jag dem åter vid spelbordet. Partiet var slut, men jag såg på pappa att han hade förlorat och på Roc att han vunnit.

Jag kände hur mina kinder brann och jag var hård i blicken, när jag tittade på Roc. Utan ett ord gick jag raka vägen ut i köket med min korg. Där satte jag ner den med en smäll, och till min harm kände jag att tårarna stack i ögonen. Vredens tårar, eftersom han hade lurat mig. Man kunde inte lita på honom. Här såg man ju klart och tydligt — han lovade ett och gjorde ett annat.

Jag hade velat rusa bort från ateljén och leta upp en avskild vrå, där jag kunde hålla mig gömd tills jag var tillräckligt lugn att tala med honom igen. Så hörde jag en röst bakom mig:

— Vad kan jag hjälpa till med?

Jag vände mig hastigt om och mätte honom med blicken, tacksam över att tårarna inte hade börjat rinna. Jag svarade kort:

— Ingenting, tack. Jag klarar mig själv.

Jag återgick till bordet och kände honom då alldeles bakom mig. Han tog mig om axlarna och skrattade. Hans mun var alldeles intill mitt öra och han viskade:

— Jag höll i alla fall mitt löfte. Vi har inte spelat om pengar.

Jag skakade honom av mig, drog ut en bordslåda på måfå och började leta efter jag vet inte vad.

— Struntprat, fnös jag. Det skulle inte ha varit ett dugg roligt för någon av er utan insats. Ni spelar inte alls för bara nöjet att ha korten i handen. Det är för att vinna eller förlora. Och naturligtvis räknar ni båda med att vinna varenda gång. Jag tycker att det hela verkar barnsligt. Någon måste ju förlora.

— Men du måste förstå att jag höll vad jag lovade.

— Snälla du, besvära dig inte