Alice och Gabriel

By Bengt Martin

Alice af Dixén är en medelålders dam i sina bästa år. Hon vet hur saker och ting borde vara och är inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Brorsonen Gabriel, som hon på sitt barmhärtigaste humör gått med på att inhysa, är däremot både folkskygg och nervig. Om det inte vore för att han var just hennes brorson hade hon nog till och med tagit honom för en idiot. Men så pratar man ju inte om familjen. I alla fall inte bland folk. När Alice bestämmer sig för att hyra ut ett av rummen i sin stora villa blir det startskottet på en kaotisk tid i hushållet. Plötsligt tvingas hon stirra alla sina fördomar i vitögat. Vad gör man egentligen med en man som i hemlighet klär sig i klänning? Samtidigt som Alice våndas hittar Gabriel ett udda sätt att handskas med sina inre demoner. Och en dag kulminerar alltihop, med dunder och med brak... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726940138

Book preview

1

Alice och Gabriel bodde i en villa på Rönnvägen, Lidingö utanför Stockholm.

– Gabriel? Gabriel? Hör du mig? Vill du vara snäll och gå upp i övervåningen och leta efter min framtand. Jag tror jag tappade den under lilla mahognybordet i herrrummet, den kan ha rullat vidare förstås men du har ju ögon. Om du hittar den ska du försöka få tag i min tandläkare i katalogen. Andrén heter han visst, det var så längesen. Han kanske kan sätta fast den på något sätt. Nej lilla gubben, se inte så rädd ut – du behöver inte ringa, det gör jag. Du ska bara finna hans nummer. Skölj av tanden under badrumskran däroppe om du hittar den!

Gabriel försvinner uppför trätrappan.

Alice af Dixén pustar ut.

Det hade varit en ansträngande morgon och nu ser hennes brorson ut att krångla också. Man kan faktiskt inte be honom uträtta minsta småsak utan att han blir ångestladdad, ja, alldeles förstörd, tänker hon irriterat.

– Nåå. Hittar du tanden?, frågar hon ängsligt men strängt från sin sköra position i nedre hallen.

Gabriel Muncke skakar i hela sin femtonåriga kropp där han kryper under det antika bordet.

Nu är hon oberäknelig igen.

Snart kommer hon att säga att vi är lika som bär du och jag, det beror på generna, att din pappa och jag var tvillingar.

De orden är han skrämd över. Han vill inte likna faster Alice.

Kvällen före hade tanden lossnat då hon just bitit ett glupskt tag om strupen på en nystekt kyckling.

Hon hade bearbetat Gabriel halva natten. Det var inte endast det att hon inte vågat uppsöka sin tandläkare på tjugu år, (han var förresten tandtekniker och mycket förstående) – men varje förlorad tand var en lucka närmare döden och obehaglig att påminnas om.

Mycket.

Ett förnedrande ålderstecken, tänker Alice af Dixén och ser av någon anledning djupt förnärmad ut.

Hon hade burit tanden med sig som en relik till herrrummet.

Och förlorat den där.

2

Lilla fru Alice går in i sitt sovrum.

Hon iakttar det hela mycket noga, upptäcker allt snabbare rädslor.

De engelska järnsängarna till exempel. De engelska järnsängarna börjar bli farliga. De stora blanka mässingsknopparna är värst; hotande, svällande.

Antar ibland rent kosmiska dimensioner, lovar fylla hela universum.

Men – tagelmadrasserna kommer inte långt efter, tänker hon.

Åt kortsidorna svart gallerverk som ömsom stänger henne ute, ömsom inne.

Täckena är ljust gröna och vid första anblicken inte så skrämmande. Men de har den olyckligt ljust gröna nyans som påminner om spätt gräs i en jesuskrubba.

Fru af Dixén är rädd för jesuskrubbor och skyggar för vise män, alltid på väg dit, alltid på väg dit.

Hon önskar sig egentligen helt sängfri. Att det skulle vara en så orimlig önskan. Helt sängfri.

Tavlan vid byrån rinner spenavarm över en lavendelblå lätt solkad tapet. Inte så lätt heller, tänker hon. TRÖSTEN heter tavlan.

TRÖSTEN. En moder ger sitt barn bröstet; antagligen är hon lite pryd, vårtan pumpar försiktigt fram något bakom ett böljande tygschabrak.

Barnet suger girigt med nedfällda ögonlock.

Den tavlan har plågat mig i… är det så länge? Över fyrtio år, tänker hon. Inte ens efter Axels död kände hon styrka. Underliga, ambivalenta känslohugg inför bilden. Hade ofta tänkt: det beror på vår… min barnlöshet. Detta, jodå, Alice af Dixén drog sig inte: hat. Just det. Hat. Hade ibland fått rena mordinstinkterna vid åsynen av det lilla sugande barnet.

Det hade aldrig Axel fått veta.

Och inte ens efter hans död hade hon vågat ta ner den, ställa upp den på vinden eller var som helst bara den kom bort. Inte kunnat bränna den. Annars vore det en skön syn att se den förgöras av eld.

Det är bara ett av de föremål som kommit nära Margot. Margot (med franskt uttal, det var noga med det), som varit hans första hustru. Lika knapadlig som han. (Varför hade Axel förresten en gång sagt till Alice att hon liknade ett polskt luder? Han hade visserligen druckit lite men hon hade grubblat mycket över varför just polskt).

Margot fanns gömd någonstans i allting. Där hjälper inga sömnmedel eller nervtabletter! Sängarna hade också funnits där, inte rubbats ens under höst- eller vårstädningar. I Alices säng hade hans första hustru sovit, älskat och avlidit. I barnsäng.

Axel af Dixén hade tyckt att sängarna var bra. För stora att göra sig av med. En sån säng tar man inte bara och kastar ut genom fönstret. Den fordrar en stor apparat av flyttkarlar, lastbilar och uppköpare.

Man kan inte heller smyga sig bort med en engelsk järnsäng. Ställa den vid vägkanten och hoppas på att någon samlare ljudlöst rullar iväg med den.

Inte kan man sova i såna sängar hade hon sagt.

Var så säker att man kan, hade Axel svarat. Var så säker du; de är som gjorda för att sova i, liksom.

Då är min illa, illa gjord, hade hon tänkt.

Ett fängelse. En spökbakelse.

En äkta engelsk järnsäng, sa Axel och inte ens hon hade kunnat påstå motsatsen.

Nu står Axel af Dixéns bur tom. Den har varit tom i ett par år om inte mer. Eller mindre. Om inte mer eller mindre bur. Eller tom. Eller.

Den står bäddad med rena lakan, grönt täcke och nattskjortan ligger svagt gulnad i vänstra hörnet av den. Den sista skjortan han brukade och det finns spår av ljus avföring nere vid fållen.

Innan ambulansen tog honom hade han suttit på hinken och en flik av nattskjortan kom i dopp.

Det var rörande och Alice tänkte ofta på den där fliken. Den var på något vis så… hur skulle hon uttrycka det… mänsklig, kanske.

Så unnar hon sig en grovhet:

Den perfekte, store tjänstemannen hade skitit på sig!

3

– Nåå Gabriel, har du funnit min tand?, ropar Alice från nedervåningen.

Gabriel svarar inte.

Han sitter i herrummet och bläddrar i en läkarbok, har slagit upp KÖNSSJUKDOMAR. Inte för att han… men det är intressant att se vad som kan hända om man stoppar tungan i sirapsburken, som farbror Axel brukat säga.

Syfilis t ex. Man kan visst förlora näsan på kuppen.

Han svarar henne inte.

Inte än.

Det behöver han inte.

Inte än. Inte än.

Från herrumsfönstret ser han en svart koltrast i rödavinbärsbusken. Han undrar om koltrastar får t ex syfilis?

4

Om jag ska fortsätta så här kommer det att sluta med dårhuset, tänker Alice af Dixén. Antagligen i sällskap med Gabriel som ju bara blir allt mer skygg och otillgänglig för varje dag.

Inte friskt att spankulera kring i den stora villan tillsammans med en ung pojke som – om man nu ska vara riktigt ärlig och fastän han är min tvillingbrorson – verkar idiot.

I alla fall egendomligt sent utvecklad för att vara en Muncke.

Jag går här och inventerar mina pinaler, tänker hon. Ger efter, uppslukas.

Varje dag en tingens feta pina.

Alice upprepar liksom belåtet: TINGENS FETA PINA.

Hon säger det högt för sig själv och tänker främst på byrån. Den vill ha de största bitarna, byrån i ljust päronträ. Den har gamla lampetter med två glatta äckliga vaxljus. Blå manschetter klamrar sig fast runt ljusen, manschetter som ställer siktet rätt mot hennes femtonde födelsedag och ett dallrande flickrum på en skärgårdsö. Möbeln var en gåva av fadern, många många år innan alla misslyckade spekulationer tagit struptag på honom. Långt innan man fann honom hängande i dörrposten i ett vanligt, ganska tunt snöre av hampa.

Alice har en liten bit av det snöret kvar ännu. Det ligger i en ask på vilken hon skrivit:

PAPPAS SISTA SNÖRE

Jag har då alltid samlat på mig, tänker hon misslynt.

Glupska flakonger av kristall som stått tomma i årtionden på päronbyrån men ännu utsöndrar en svag mimosadoft från flickåren. En doft som inte försvunnit hur ofta hon än öppnat propparna och sköljt med rent vatten. En gammal unken söt mimosadoft. Hon får nästan ett behov av att svära trots att det anses fult. Ett FY FAN kan man väl kosta på sig, tänker hon och får lust att skratta. Nu kan ju inte Axel hindra henne längre.

Tänk om hon skulle börja? På allvar. Lägga sig till med saftiga svordomar? Det fanns ju faktiskt många fina damer som lät som ölgubbar.

Nej, flakongerna har hon aldrig haft kraft att göra sig av med. Och aldrig i världen de stora tyska skåpen! Stora som lekstugor; har man en gång fått en sådant i huset får man dras med det till dö’dar.

Vad hjälper rosorna, bofinkarna eller fasanskriken i skogspartiet utanför köksfönstret. De ger ingen lisa; den som inbillar sig det har aldrig förtärts av tyska skåp, engelska järnsängar eller en byrå av päronträ.

I byrån finns tre lådor dästa och mätta på brev, gamla teaterprogram (fast det var inte så ofta de kom iväg), tomma veronaltuber, begravningskarameller och gulnade räkningar.

Lådorna går inte längre att dra ut i sin fulla längd. Med största svårighet kan Alice lätta trycket några centimeter och i glipan som uppstår betrakta det tröstlösa innanmätet.

Den byrån går på kryckor, sitter i rullstol eller lutar sig mot en vägg. Den åker aldrig kana efter ledstången. Den har gula fötter, som gjorda för ett lejon. Trots det kommer den aldrig att ta ett steg för egen maskin.

Ur glipan fiskar hon upp ett brev avstämplat i Köpenhamn 1918.

Varför skulle hon läsa det, finns ingen anledning… kan inte låta bli. Det var från Axel, under deras förlovningstid uppehöll han sig en tid i Köpenhamn. Tjänsteärende. Han ber henne överse… överse. Å, alltid Margot mellan raderna. I limmet som glimmar på kuvertet. Överallt Margot. Skulle inte förvåna om frimärket bar hennes bild. Ja, jag minns varje rad. Det gör mig ingenting nu.

Det gör allt.

Varje mening rinner framför henne efter sidorna lika olycksbådande, stelbenta och tydliga som då, i april 1918.

Hon letar nervöst som trodde hon nya ord kommit till. Kanske byrån för en gångs skull tänkte visa henne barmhärtighet – men, nej.

Margot, Margot, Margot – han glömde henne aldrig, skrev han. Det måste Alice acceptera, förstå.

Jag gifter mig med dig ändå, stod det.

Och hon hade varit tacksam!

Flickskola, ingen vidareutbildning. Bli gift.

Margot som dog i barnsängsfeber, en ganska banal död på den tiden, om man nu kunde uttrycka sig så om någon form av död, rättar hon sig.

Nej, aldrig glömde han henne. Och det fick Alice äta upp hela sitt liv tillsammans med Axel. Det är egentligen först nu jag blir riktigt arg, tänker hon förundrad. Riktigt förbannad.

Hon ler.

Jag är ju faktiskt bara sextiofem år, tänker hon glatt.

Hon tittar i byråns spegel och ser flickan på skärgårdsön.

Inget är för sent.

5

– Här är tanden faster.

– Tack Gabriel, det var utmärkt att du fann den.

Alice af Dixén synar den intresserat i dagsljuset.

Så tittar hon upp på honom och säger skarpt:

– Men i vilket skick! Vad har du egentligen haft för dig med