Fula fiskar

By Jeffrey Archer

En felaktigt dömd mördare utför sin felfria hämndplan, en okänd bil förföljer en ensam kvinnlig resenär på en öde väg och en äktenskapssvindlare säkrar sin framtid genom att gifta sig med rika män. En irakier på flykt med ett pris på sitt huvud tvingas besöka sitt hemland, en nära döden-upplevelse visar sig bli genombrottet för en kämpande artist och två främlingar möts och låter dagen föra dem dit den vill. Ingenting är vad det ser ut att vara och överraskningar väntar överallt ...

"Fula fiskar" är en novellsamling av författaren Jeffrey Archer som består av tolv berättelser om mord, hämnd, kärlek och falskhet, alla med oväntade vändningar och hemligheter som väntar på att upptäckas.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788726466539

Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, whose novels and short stories include the Clifton Chronicles, Kane and Abel and Cat O’ Nine Tales, is one of the world’s favourite storytellers and has topped the bestseller lists around the world in a career spanning four decades. His work has been sold in 97 countries and in more than 37 languages. He is the only author ever to have been a number one bestseller in fiction, short stories and non-fiction (The Prison Diaries). Jeffrey is also an art collector and amateur auctioneer, and has raised more than £50m for different charities over the years. A member of the House of Lords for over a quarter of a century, the author is married to Dame Mary Archer, and they have two sons, two granddaughters and two grandsons.

Book preview

fantasi.

Mål och misstag

Det är svårt att veta exakt var jag skall börja. Men låt mig först förklara varför jag är i fängelse.

Rättegången hade pågått i arton dagar, och åhörarbänkarna hade varit överfyllda från den stund då domaren steg in i rättssalen. Juryn vid Leeds tingsrätt hade sammanträtt i nästan två dagar, och det ryktades att de var hopplöst splittrade. Bland advokaterna pratades det om att juryn inte kunde enas om förnyad prövning eftersom mer än åtta timmar hade gått sedan domare Cartwright sagt till juryns ordförande att deras utslag inte längre behövde vara enhälligt: en majoritet av tio mot två skulle vara acceptabel.

Plötsligt hördes sorl i korridorerna och jurymedlemmarna begav sig tyst till sina platser. Press och åhörare började storma tillbaka till rättssalen. Allas blickar var riktade mot juryns ordförande, en fet, gladlynt liten man i dubbelknäppt kostym, randig skjorta och färgglad fluga som försökte verka högtidlig. Han tycktes vara det slags karl som jag under normala omständigheter gärna skulle ha druckit en öl med på den lokala puben. Men detta var inte normala omständigheter.

När jag återigen klev uppför trappstegen till mitt bås fastnade blicken vid en söt blondin som hade suttit bland åhörarna varje dag under rättegången. Jag undrade om hon gick på alla sensationella mordrättegångar, eller om hon bara var fascinerad av den här. Hon visade inget som helst intresse för mig, och likt alla andra koncentrerade hon sig helt på juryns ordförande.

Rättssekreteraren, klädd i peruk och lång svart kappa, reste sig och läste högt från ett kort som jag misstänker att han kunde utantill.

Vill juryns ordförande vara vänlig att resa sig.

Den gladlynte lille fete mannen reste sig långsamt.

Var vänlig besvara min nästa fråga med ja eller nej. Ärade jurymedlemmar, har ni fällt ett utslag som minst tio av er är eniga om?

Ja.

Ärade jurymedlemmar, finner ni den anklagade skyldig eller icke skyldig till åtalet?

Det var helt tyst i rättssalen.

Mina ögon var riktade mot juryns ordförande med den färgglada flugan. Han harklade sig och sade: "…

Jag träffade Jeremy Alexander första gången 1978, på ett av CBI:s utbildningsseminarier i Bristol. Femtiosex brittiska bolag som sökte efter möjligheter att expandera i Europa hade samlats för en genomgång av lagstiftningen i EG. När jag anmälde mig till seminariet hade Cooper’s, det bolag där jag var styrelseordförande, etthundratjugosju fordon av olika storlek och tyngd och höll snabbt på att bli ett av Storbritanniens största privata vägtransportbolag.

Min far hade grundat företaget 1931 med tre fordon – två av dem hästdragna – och en kredit på tio pund i sin lokala bank. När vi 1967 blev Cooper & Son hade bolaget sjutton fordon med fyra eller fler hjul och transporterade varor över hela norra England. Men gubben vägrade fortfarande envist att överskrida sin kreditgräns på tio pund.

En gång, under en svacka i affärerna, uttryckte jag åsikten att vi borde söka oss längre ut för att få nya uppdrag – kanske så långt som till kontinenten. Men min far ville inte höra talas om det. Den risken är inte värd att ta, sade han. Han misstrodde alla som var födda söder om floden Humber, för att inte tala om de som bodde på andra sidan Engelska kanalen. Om Gud lade en vattenremsa mellan oss, måste han haft goda skäl att göra det, var hans sista ord om saken. Jag skulle ha skrattat om jag inte insett att han menade det.

När han drog sig tillbaka 1977 – motvilligt, vid sjuttio års ålder – övertog jag posten som styrelseordförande och började sätta igång några idéer som jag hade arbetat på de senaste tio åren, fast jag visste att min far inte tyckte om dem. Europa var bara början på mina planer för bolagets expansion: jag ville bli börsnoterad inom fem år. När den tiden kom insåg jag att vi skulle behöva en bankkredit på minst en miljon pund, så kontot måste flyttas till en bank som insåg att världen sträckte sig utanför Yorkshires gränser.

Det var vid den här tiden jag hörde talas om CBI-seminariet i Bristol och anmälde mig.

Seminariet började på fredagen, med ett inledningsanförande av chefen för CBI:s europeiska styrelse. Därefter delades delegaterna upp i åtta små arbetsgrupper som var och en leddes av en expert på EG:s lagstiftning. Min grupp leddes av Jeremy Alexander. Jag beundrade honom från den stund han började tala – i själva verket vore det inte en överdrift att säga att jag var överväldigad. Han var måttlöst självsäker och jag fann att han utan ansträngning kunde framlägga övertygande argument om vad som helst, från den napoleonska lagen till engelska kricketspelares usla slagteknik.

Han föreläste en timme för oss om de grundläggande skillnaderna i teori och praktik mellan EG:s medlemsstater och besvarade sedan alla våra frågor om handels- och affärslagstiftning, han hann till och med förklara Uruguayrundans betydelse. Liksom jag gjorde medlemmarna i min grupp hela tiden anteckningar.

Vi bröt upp för lunch några minuter före ett, och jag lyckades ta en plats intill Jeremy. Jag började redan tro att han kunde vara perfekt för att ge mig råd om hur jag skulle uppnå mina europeiska mål.

När jag hörde honom berätta om sin karriär medan vi åt köttpaj med röd paprika tänkte jag att vi visserligen var i samma ålder men att vi inte kunde ha kommit från mer olika bakgrund. Jeremys far, en bankman, hade flytt från Östeuropa bara några dagar innan andra världskriget bröt ut. Han hade slagit sig ner i England, angliserat sitt namn och placerat sin son i Westminsters universitet. Därifrån gick Jeremy vidare till King’s College i London där han studerade juridik och tog examen med finaste vitsord.

Min far var en man från Yorkshire som själv hade arbetat sig upp och som krävt att jag skulle lämna skolan så fort jag hade genomgått grundskolan. Jag ska lära dig mer om den verkliga världen på en månad än du skulle lära dig på en livstid av någon av de där universitetstyperna, brukade han säga. Jag godtog den inställningen utan tvekan och lämnade skolan några veckor efter det att jag hade fyllt sexton år. Följande morgon började jag arbeta som lärling på Cooper’s och tillbringade mina första tre år i garaget under övervakning av Buster Jackson, platschefen, som lärde mig plocka sönder firmans bilar och, vilket var viktigare, sätta ihop dem igen.

Efter att ha fullgjort min tid på verkstaden tillbringade jag mina följande två år på faktureringsavdelningen, där jag lärde mig beräkna debiteringar och kräva in utestående fordringar. Några veckor efter min tjugoettårsdag tog jag mitt körkort för tung lastbil, och de följande tre åren körde jag kors och tvärs genom norra England för att leverera allt från fjäderfä till ananas till våra vitt spridda kunder. Jeremy ägnade samma period åt att läsa till en filosofie magister-examen i napoleonsk lag vid Sorbonne.

När Buster Jackson pensionerades skickades jag tillbaka till garaget i Leeds för att överta posten som platschef. Jeremy var i Hamburg och skrev en doktorsavhandling om internationella handelshinder. När han slutligen lämnade den akademiska världen och fick sitt första riktiga arbete, som delägare i en advokatfirma specialiserad på företagsjuridik, hade jag förtjänat min lön i åtta år.

Fast Jeremy gjorde djupt intryck på mig under seminariet, anade jag under den där förbindliga ytan en kraftfull kombination av ärelystnad och intellektuellt snobberi som min far skulle ha misstrott. Jag anade att han hade gått med på att hålla den där föreläsningen enbart i hopp om att vi någon gång i framtiden kunde komma att breda litet smör på hans bröd. Nu inser jag att han redan vid vårt första möte anade att det i mitt fall kunde bli honung.

Min åsikt om honom försämrades inte av att han var en halv decimeter längre än jag och en halv decimeter smalare om midjan. För att inte nämna det faktum att den vackraste kvinnan på seminariet hamnade i hans säng på lördagsnatten.

Vi träffades på söndagsmorgonen för att spela squash, och han körde med mig så jag var helt slut utan att han ens tycktes bli svettig. Vi måste träffas igen, sade han när vi gick till duscharna. Om du verkligen funderar på att expandera i Europa, kommer du kanske att upptäcka att jag kan vara till hjälp.

Min far hade lärt mig att aldrig göra misstaget att tro att ens vänner och kolleger nödvändigtvis behöver vara samma personer (han nämnde ofta regeringen som ett exempel på det). Så trots att jag inte litade på Jeremy, såg jag till att jag hade hans många telefon- och faxnummer när jag lämnade Bristol efter seminariet.

Jag körde tillbaka till Leeds på söndagskvällen, och när jag kom hem rusade jag upp till övervåningen och satt på sängkanten och underhöll min sömndruckna fru med en beskrivning av varför det hade visat sig vara ett så nyttigt veckoslut.

Rosemary var min andra fru. Min första, Helen, hade gått på Leeds flickskola samtidigt som jag gick i grannskolan. De båda skolor delade gymnastiksal och jag blev förälskad i henne vid tretton års ålder när jag såg henne spela korgboll. Därefter hittade jag på alla tänkbara ursäkter för att dröja mig kvar i gymnastiksalen i hopp om att uppfånga en skymt av hennes blå underbyxor när hon hoppade för att osvikligt kasta bollen i nätkorgen. Eftersom skolorna ägnade sig åt diverse gemensamma aktiviteter började jag intressera mig aktivt för teater, fast jag inte kunde agera. Jag deltog i debatter och öppnade aldrig munnen. Jag gick med i den gemensamma skolorkestern och slutade med att spela triangel. När jag hade gått ut skolan och börjat arbeta på garaget fortsatte jag träffa Helen, som gått vidare till gymnasiet. Trots min lidelse för henne älskade vi inte med varandra förrän vi båda var arton, och inte ens då var jag säker på att vi hade genomfört något helt och fullt. Sex veckor senare berättade hon för mig under en flod av tårar att hon var gravid. Tvärtemot hennes föräldrars önskan, de hade hoppats att hon skulle fortsätta till universitetet, ordnades ett snabbt bröllop, men eftersom jag inte ville titta åt någon annan kvinna så länge jag levde var jag i hemlighet glad över följderna av mitt ungdomliga felsteg.

Helen dog på kvällen den 14 september 1964 när hon födde vår son Tom, som bara levde en vecka. Jag trodde att jag aldrig skulle komma över det, och jag är inte säker på att jag har gjort det. Efter hennes död kastade jag inte ens en blick efter en annan kvinna på flera år utan ägnade alla mina krafter åt bolaget.

Efter begravningen av min fru och son avslöjade min far, som inte var en mjuk eller sentimental man – man hittar inte många sådana i Yorkshire –en mild sida av sin person som jag aldrig tidigare hade sett. Han ringde mig ofta på kvällarna för att höra hur jag hade det, och han envisades med att jag regelbundet skulle göra honom sällskap på lördagseftermiddagarna i direktionslogen på Elland Road för att se Leeds United. För första gången började jag förstå varför min mor fortfarande dyrkade honom efter mer än tjugo års äktenskap.

Jag träffade Rosemary ungefär fyra år senare på en bal med anledning av invigningen av Leeds Music Festival. Det var inte en naturlig miljö för mig, men eftersom Cooper’s hade en helsidesannons i programboken och brigadgeneral Kershaw, grevskapets högste ämbetsman och balkommitténs ordförande, hade inbjudit oss som sina gäster, hade jag inget annat val än att ta på mig min sällan använda smoking och följa med mina föräldrar till balen.

Jag placerades vid bord 17, intill en miss Kershaw, som visade sig vara den högste ämbetsmannens dotter. Hon var elegant klädd i en axelbandslös blå klänning som framhävde hennes attraktiva figur, och hon hade ett rött hårsvall och ett leende som fick mig att känna det som om vi hade varit vänner i åratal. Medan vi åt något som på menyn beskrevs som avokado med dill berättade hon att hon just hade avslutat sina studier i engelska vid Durham University och att hon inte var helt säker på vad hon skulle göra med sitt liv.

Jag vill inte bli lärare, sade hon. Och jag är definitivt inte skapt till sekreterare. Vi pratade under den andra och den tredje rätten utan att bry oss om människorna på ömse sidor. Efter kaffet drog hon ut mig på dansgolvet där hon fortsatte förklara problemen med att överväga någon form av arbete när hennes timdagbok var så fullproppad av sällskapslivets krav.

Jag var ganska smickrad av att brigadgeneralens dotter var det minsta intresserad av mig, och uppriktigt sagt tog jag det inte på allvar när hon mot kvällens slut viskade i mitt öra: Vi hörs av.

Men ett par dagar senare ringde hon och bjöd mig på lunch hos henne och hennes föräldrar följande söndag i deras hus på landet. Och efteråt kanske vi kan spela litet tennis. Du spelar väl tennis?

På söndagen körde jag ut till Church Fenton och fann att familjen Kershaws residens var precis vad jag kunde ha förväntat mig – stort och förfallet, vilket när jag tänker efter inte heller var en så dålig beskrivning av hennes far. Men han verkade vara en trevlig karl. Hennes mor var emellertid inte fullt så lätt att vara till lags. Hon kom från någon plats i Hampshire och kunde inte dölja sin känsla av att jag kanske dög till ett och annat bidrag till välgörenhet men att jag inte var riktigt det slags person som hon förväntade sig att dela sin söndagslunch med. Rosemary ignorerade de vassa kommentarer som ibland kom från henne, och fortsatte prata med mig om mitt arbete.

Eftersom det regnade hela eftermiddagen kom vi oss aldrig för med att spela tennis, så Rosemary använde tiden till att förföra mig i den lilla paviljongen bakom tennisbanan. Först var jag skrämd av att älska med den högste tjänstemannens dotter, men jag vande mig snart. När veckorna gick började jag emellertid undra om jag var något mer för henne än en fantasi med en lastbilschaufför. Tills hon började tala om äktenskap. Mrs Kershaw förmådde inte dölja sin avsmak inför tanken att någon som jag skulle bli hennes svärson, men hennes åsikt visade sig vara betydelselös eftersom Rosemary var obeveklig. Vi gifte oss arton månader senare.

Drygt tvåhundra gäster närvarade vid det ganska storslagna lantliga bröllopet i bykyrkan St Mary’s. Men jag erkänner att när jag vände mig om och såg Rosemary vandra uppför kyrkgången, tänkte jag bara på min första vigselceremoni.

Under ett par år gjorde Rosemary allt för att vara en bra hustru. Hon intresserade sig för bolaget, lärde sig alla de anställdas namn, kom till och med på vänskaplig fot med fruarna till en del av de högre tjänstemännen. Men eftersom jag arbetade vid alla tider som Gud gav är jag rädd att jag inte alltid har givit henne så mycket uppmärksamhet som hon behövde. Ni förstår, Rosemary längtade efter ett liv som bestod av regelbundna operabesök, följda av middagsbjudningar med hennes vänner på landsbygden som pågick långt in på småtimmarna, medan jag föredrog att arbeta på veckosluten och krypa till sängs före elva flertalet kvällar. För Rosemary var jag inte den äkta mannen i titeln på den teaterpjäs av Oscar Wilde som hon nyligen hade tagit mig på – och det var inte till någon hjälp att jag hade somnat under andra akten.

Efter fyra år utan att få barn – inte för att Rosemary inte var mycket energisk i sängen – började vi driva åt varsitt håll. Om hon började ha kärlekshistorier (jag hade det definitivt, när jag hade tid), var hon mycket diskret med dem. Och sedan träffade hon Jeremy Alexander.

Det måste ha varit ungefär sex veckor efter seminariet i Bristol som jag fick anledning att ringa till Jeremy och be honom om råd. Jag ville göra ett avtal med en fransk osttillverkare om att transportera deras produkter till brittiska stormarknader. Året innan hade jag gjort en stor förlust på ett liknande avtal med ett tyskt bryggeri, och jag hade inte råd att göra samma misstag igen.

Skicka över alla informationer till mig, sade Jeremy. Jag går igenom papperen över helgen och ringer på måndag morgon.

Han stod vid sitt ord, och när han ringde nämnde han att han måste vara i York på torsdagen för att ha en genomgång med en klient, och föreslog att vi skulle träffas följande dag för att granska kontraktet. Jag gick med på det, och vi tillbringade större delen av fredagen i Cooper’s styrelserum där vi gick igenom varje punkt och komma i kontraktet. Det var ett nöje att se en sådan yrkesman i arbete, även om Jeremy ibland demonstrerade en irriterande vana att trumma med fingrarna mot bordsskivan när jag inte omedelbart förstod vad han menade.

Det visade sig att Jeremy redan hade talat med det franska bolagets jurist i Toulouse om de reservationer han kunde ha. Han försäkrade mig att monsieur Sisley visserligen inte talade engelska, men att han gjort honom helt medveten om våra farhågor. Jag minns att jag slogs av att han använde ordet våra.

När vi var färdiga med kontraktets sista sida insåg jag att alla andra i huset hade gått för veckan, så jag frågade Jeremy om han ville äta middag med mig och Rosemary. Han såg på klockan, begrundade föreslaget ett ögonblick och sade sedan: Tack, det var mycket vänligt av dig. Kan du köra mig tillbaka till Queen’s Hotel så jag kan byta om?

Rosemary blev emellertid inte glad när hon i sista minuten fick veta att jag hade bjudit en helt obekant person på middag utan att förvarna henne, trots att jag försäkrade henne att hon skulle tycka om honom.

Jeremy ringde på dörrklockan några minuter över åtta. När jag presenterade honom för Rosemary bugade han sig lätt och kysste henne på handen. Därefter tog de inte ögonen från varandra på hela kvällen. Bara en blind kunde ha missat vad som förmodligen skulle ske härnäst, och även om jag inte var blind, blundade jag definitivt för det.

Jeremy hittade snart på förevändningar för att tillbringa alltmer tid i Leeds, och jag måste erkänna att hans plötsliga entusiasm för norra England gjorde det möjligt för mig att genomföra mina planer för Cooper’s långt snabbare än jag ursprungligen hade trott var möjligt. Jag hade sedan en tid känt att bolaget borde ha en egen jurist, och inom ett år efter det att jag träffat Jeremy erbjöd jag honom en styrelseplats med uppdrag att förbereda bolaget inför dess introduktion på börsen.

Under den perioden tillbringade jag en hel del av min tid i Madrid, Amsterdam och Bryssel med att skaka fram nya transportavtal, och Rosemary avskräckte mig definitivt inte. Samtidigt lotsade Jeremy skickligt bolaget genom en snårskog av juridiska och finansiella problem som förorsakats av vår expansion. Tack vare hans flit och kunnande kunde vi den 12 februari 1980 tillkännage att Cooper’s senare det året skulle ansöka om introduktion på börsen. Det var då jag begick mitt första misstag: jag erbjöd Jeremy att bli bolagets vice styrelseordförande.

Enligt emissionsreglerna skulle Rosemary och jag behålla femtioen procent av aktierna. Jeremy förklarade för mig att de av skattetekniska skäl borde fördelas lika mellan oss. Mina bokhållare höll med honom, och just då tänkte jag inte närmare på saken. De återstående 4 900 000 aktierna à en pund köptes snabbt av institutioner och allmänheten, och inom några dagar efter börsintroduktionen hade deras värde stigit till 2:80 pund.

Min far, som hade avlidit året innan, skulle aldrig ha accepterat att tjäna flera miljoner pund över en natt. I själva verket misstänker jag att han skulle ha ogillat själva tanken, eftersom han ännu på sin dödsbädd ansåg att en bankkredit på tio pund var helt tillräcklig för ett välskött företag.

Under 80-talet växte den brittiska ekonomin ständigt och i mars 1984 hade Cooper’s aktier stigit till fem pund, efter presspekulationer om att bolaget skulle säljas. Jeremy hade rekommenderat mig att acceptera ett av buden, men jag sade till honom att jag aldrig skulle tillåta att Cooper’s släpptes ur familjens kontroll. Därefter måste vi göra tre olika nyemissioner, och 1989 uppskattade Sunday Times att Rosemary och jag tillsammans hade en förmögenhet av omkring trettio miljoner pund.

Jag hade aldrig betraktat mig själv som förmögen – såvitt det ankom på mig var aktierna faktiskt bara papperslappar som handhades av vår bolagsjurist Joe Ramsbottom. Jag bodde fortfarande i min fars hus, körde en fem år gammal Jaguar och arbetade fjorton timmar om dygnet. Jag hade aldrig brytt mig om semestrar och var inte slösaktig av naturen. Rikedom kändes på något sätt oväsentligt för mig. Jag skulle gärna ha levt vidare ungefär som förr om jag inte hade kommit hem oväntat en natt.

Jag hade tagit sista flygplanet till Heathrow efter en mycket utdragen och besvärlig förhandling i Köln och jag hade ursprungligen tänkt stanna över natten i London. Men så dags hade jag fått nog av hotellrum och ville bara komma hem, trots den långa körningen. När jag kom hem till Leeds litet efter ett på natten fann jag att Jeremys vita BMW stod parkerad på uppfarten.

Om jag hade ringt till Rosemary tidigare den dagen, skulle jag kanske aldrig ha hamnat i fängelse.

Jag parkerade min bil intill Jeremys och var på väg mot huset när jag observerade att det bara var tänt i ett enda rum – i sovrummet en trappa upp. Det skulle inte ha krävts en Sherlock Holmes för att räkna ut vad som kunde pågå i det där speciella rummet.

Jag tvärstannade och såg en stund upp mot de fördragna gardinerna. Ingen rörde sig, så de hade uppenbarligen inte hört bilen och var omedvetna om min närvaro. Jag drog mig tillbaka och körde snabbt in mot stadens centrum. När jag kom till Queen’s Hotel frågade jag portieren om mr Jeremy Alexander hade bokat ett rum för natten. Han tittade i liggaren och bekräftade att det var så.

Då tar jag hans nyckel, sade jag. Mr Alexander har tagit in på ett annat ställe i natt. Min far skulle varit stolt över ett så sparsamt användande av bolagets tillgångar.

Jag låg på hotellsängen, oförmögen att somna, medan min vrede växte sig större för varje timme. Fast jag inte längre hyste så starka känslor för Rosemary och till och med insåg att jag kanske aldrig hade gjort det, hatade jag nu Jeremy. Men det var inte förrän nästa dag som jag upptäckte hur mycket jag hatade honom.

Nästa morgon ringde jag till min sekreterare och sade att jag skulle köra raka vägen till kontoret från London. Hon påminde mig om ett styrelsemöte klockan två som mr Alexander skulle leda. Jag var glad att hon inte kunde se det belåtna leende som spreds över mitt ansikte. En snabb titt på dagordningen under frukosten hade gjort det överväldigande klart varför Jeremy ville leda detta speciella möte. Men hans planer spelade inte längre någon roll. Jag hade redan bestämt mig för att låta de övriga styrelseledamöterna veta exakt vad han hade i sinnet och se till att han avskedades från styrelsen så snabbt det var praktiskt möjligt.

Jag kom till Cooper’s strax efter halv två och parkerade på den plats som var märkt Styrelsens ordförande. När styrelsemötet skulle inledas hade jag nätt och jämnt hunnit gå igenom mina papper, och jag blev smärtsamt medveten om hur många av bolagets aktier som nu kontrollerades av Jeremy och vad han och Rosemary måste ha planerat ganska länge.

Jeremy lämnade styrelseordförandens plats utan kommentarer så fort jag steg in i styrelserummet, och visade inget speciellt intresse för sammanträdet förrän vi kom fram till en punkt som behandlade en framtida nyemission. Det var detta förslag han försökte genomdriva med en skenbart harmlös motion som i slutänden skulle ha lett till att Rosemary och jag förlorade kontrollen över bolaget så att vi därmed inte kunde sätta oss emot några framtida försök från utomstående att överta företaget. Jag skulle kanske ha gått på det om jag inte hade kört till Leeds föregående kväll och hittat hans bil parkerad på min uppfart medan det lyste i sovrumsfönstret. Precis när han trodde att han hade lyckats få igenom sitt förslag utan omröstning bad jag bolagets bokhållare att utarbeta en fullständig rapport till nästa styrelsemöte innan vi fattade något beslut. Jeremy visade inga tecken till känslor. Han tittade bara ner på sina anteckningar och började trumma med fingrarna på bordet. Jag var fast besluten att se till att rapporten blev hans undergång. Om jag inte haft så häftigt humör kunde jag kanske med tiden ha kommit på ett förnuftigare sätt att befria mig från honom.

Eftersom ingen hade några övriga ärenden avslutade jag sammanträdet tjugo i sex och föreslog Jeremy att han skulle äta middag med Rosemary och mig. Jag ville se dem tillsammans. Jeremy verkade inte särskilt ivrig, men efter en del bluffande av mig om att jag inte riktigt förstod hans nya emissionsförslag och att jag tyckte att min fru på något stadium måste informeras, gick han med på det. När jag ringde till Rosemary och berättade att Jeremy skulle äta middag med oss, verkade hon ännu mindre entusiastisk för tanken än han hade varit.

Ni båda kunde kanske gå på restaurang tillsammans, föreslog hon. Då kan Jeremy berätta för dig vad som har pågått när du var bortrest. Jag försökte att inte skratta. Vi har inte så mycket mat hemma just nu, tillade hon. Jag sade att det inte var maten jag bekymrade mig för.

Jeremy var osedvanligt sen, men jag hade hans vanliga whisky och soda redo för honom när han kom in genom dörren. Jag måste säga att han spelade upp en lysande föreställning under middagen, fast Rosemary var mindre övertygande.

När vi drack kaffe i vardagsrummet lyckades