Falska spår

By Jeffrey Archer

William Warwick har alltid drömt om att bli polis, mot sin familjs vilja och förhoppningar. Efter en examen i konsthistoria börjar han polisskolan istället för att följa sin fars fotspår och bli advokat. Han avancerar snabbt inom kåren och hans kunskaper i konsthistoria kommer till oväntad hjälp. När William utreder en stulen tavla träffar han även på en av museets anställda - Beth. William faller handlöst, men anar att något döljer sig under ytan ...

"Falska spår" är den första boken i serien om William Warwick.
William Warwick är en känd figur från Cliftonkrönikorna - Jeffrey Archers bästsäljare som fortsätter trollbinda läsare världen över.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726466508

Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, whose novels and short stories include the Clifton Chronicles, Kane and Abel and Cat O’ Nine Tales, is one of the world’s favourite storytellers and has topped the bestseller lists around the world in a career spanning four decades. His work has been sold in 97 countries and in more than 37 languages. He is the only author ever to have been a number one bestseller in fiction, short stories and non-fiction (The Prison Diaries). Jeffrey is also an art collector and amateur auctioneer, and has raised more than £50m for different charities over the years. A member of the House of Lords for over a quarter of a century, the author is married to Dame Mary Archer, and they have two sons, two granddaughters and two grandsons.

Book preview

pensionerad.

Kära läsare

När jag skrev klart den sista volymen i serien Cliftonkrönikorna hörde flera läsare av sig och ville veta mer om William Warwick, hjälten i Harry Cliftons romaner.

Jag måste medge att jag redan hade funderat på saken innan jag började skriva Falska spår, första volymen i William Warwick-serien.

Falska spår börjar när William slutar skolan och till sin fars förfäran bestämmer sig för att ta anställning vid Londonpolisen, i stället för att börja på faderns juristbyrå. William framhärdar och i denna första roman följer vi hans liv som patrullerande polisman, omgiven av andra romangestalter – några goda, några mindre goda – som korsar hans väg när han försöker bli kriminalassistent och lyckas bli omplacerad till Scotland Yard.

Under seriens gång kommer du att få följa Williams med- och motgångar när han går från att vara kriminalassistent till att bli polismästare vid Londonpolisen.

Jag arbetar för närvarande på andra romanen i serien, som kommer att handla om Williams tid som ung kriminalöverkonstapel i en elitenhet vid narkotikaroteln.

Om William Warwick någonsin blir polismästare beror det lika mycket på hans målmedvetenhet och förmåga som på mitt hopp om ett långt liv – mitt, inte ditt.

Jeffrey Archer,

september 2019

Det här är inte en kriminalroman,

det är en roman om en kriminalare

1

14 juli 1979

Menar du allvar?

Jag har aldrig varit allvarligare, far. Vilket du skulle förstå om du någonsin hade lyssnat till någonting jag sagt under de senaste tio åren.

Men du har erbjudits en plats som juridikstuderande vid Oxford, mitt gamla universitet. Och när du har avlagt examen kan du börja arbeta för mig på juristbyrån. Vad mer kan en ung man begära?

Att själv få välja karriär och inte automatiskt förväntas följa i sin fars fotspår.

Det vore väl inte så illa? Jag har trots allt haft en fascinerande och givande karriär och, om jag får säga det själv, varit ganska framgångsrik.

Du har varit enastående framgångsrik, far, men det är inte din karriär vi diskuterar nu, utan min. Och jag kanske inte vill vara en ledande brottmålsadvokat som ägnar sitt liv åt att försvara brottslingar som han aldrig skulle komma på tanken att bjuda på lunch på sin gentlemannaklubb.

Du verkar ha glömt att det var de brottslingarna som betalade din utbildning och din nuvarande livsstil.

Det blir jag ständigt påmind om, far. Vilket är anledningen till att jag tänker ägna mitt liv åt att se till att de där brottslingarna får långa fängelsestraff i stället för att gå fria och fortsätta begå brott, tack vare skickliga advokater som du.

William trodde att han äntligen hade fått tyst på sin far, men han misstog sig.

Vi kanske kan komma överens om en kompromiss, min son?

Inte en chans, far, sa William med eftertryck. Du låter som en advokat som pläderar för strafflindring när han vet att han försvarar en skyldig gärningsperson. Fast för en gångs skull slösar du bort din vältalighet på döva öron.

Tillåter du mig inte ens att lägga fram min plädering innan du bara avfärdar den? frågade hans far.

Nej. Jag är inte skyldig och behöver inte bevisa för en jury att jag är oskyldig, bara för att göra dig till lags.

Men skulle du vara villig att göra något för att glädja mig, kära son?

I stridens hetta hade William glömt bort att hans mor satt tyst vid andra änden av bordet och uppmärksamt följde dusten mellan sin man och sin son. William var väl förberedd på grälet med sin far, men visste att han inte hade en chans mot sin mor. Han tystnade igen. Hans far utnyttjade tystnaden.

Vad har ni tänkt er, fru ordförande? sa sir Julian, drog i kavajslagen och tilltalade sin fru som om hon vore domare i hovrätten.

William får gå på vilket universitet han vill och studera vilket ämne han vill, sa Marjorie. När han har tagit examen får han börja arbeta med vad han vill. Och ännu viktigare, när han gjort det är du hedervärd nog att ge dig och aldrig ta upp ämnet igen.

Jag ska medge, sa sir Julian, att även om jag godtar ditt kloka domslut kan det bli svårt för mig att åtlyda den senare delen.

Mor och son brast ut i skratt.

Tillåts jag förhandling om mildare dom? frågade sir Julian oskuldsfullt.

Nej, sa William. Jag godtar mors villkor ifall du om tre år reservationslöst stöder mitt beslut att ta anställning vid Londonpolisen.

Sir Julian Warwick, kronjurist, reste sig upp från sin plats vid bordets huvudände, bugade lätt mot sin fru och sa motvilligt: Om så behagas, Ers Nåd.

William Warwick hade velat bli kriminalpolis ända sedan åttaårsåldern, när han löst fallet med de saknade chokladkakorna. Han hade förklarat för internatskolans föreståndare att det rört sig om ett enkelt spår i form av förpackningspapper, som inte krävt förstoringsglas.

Bevisföremålen – godisförpackningarna – hade återfunnits i papperskorgen i gärningsmannens rum, som inte lyckats bevisa att han spenderat några veckopengar i godisaffären den terminen.

Vad som gjorde det ännu värre för William var att Adrian Heath var en av hans bästa vänner och han hade förutsatt att deras vänskap skulle bli livslång. När han på mitterminslovet diskuterade saken med sin far sa den gamle mannen: Vi får hoppas att Adrian har lärt sig något av händelsen. Annars vet man aldrig vad det blir av den pojken.

Trots att William blev retad av de andra eleverna som drömde om att bli läkare, advokater, lärare och till och med revisorer, blev studievägledaren inte det minsta förvånad när han talade om att han tänkte bli kriminalpolis. De övriga pojkarna hade ju faktiskt börjat kalla honom Sherlock redan före första terminens slut.

Williams far, sir Julian Warwick, baronet, ville att hans son skulle studera juridik vid Oxford, precis som han själv gjort trettio år tidigare. Trots faderns ihärdiga övertalningsförsök stod William dock fast vid sitt beslut att bli polis så fort han var klar med studierna. De båda envisa männen nådde fram till en kompromiss som Williams mor gillade. William skulle studera konsthistoria vid universitetet i London – ett ämne hans far vägrade att ta på allvar – och om han, efter tre år, fortfarande ville bli polis skulle sir Julian ge med sig utan protester. William visste att så aldrig skulle bli fallet.

William njöt i fulla drag under de tre åren vid Londonuniversitetet King’s College och han blev kär flera gånger. Först i Hannah och Rembrandt, sedan i Judy och Turner, och därefter i Rachel och Hockney, tills han slutligen fastnade för Caravaggio. Den affären kom att bli livslång, trots att hans far påpekat att den store italienske konstnären var en mördare som borde ha blivit hängd. Det, hade William föreslagit, var ett gott skäl att avskaffa dödsstraffet. Och far och son var som vanligt inte överens.

Under sommarlovet efter att William lämnat skolan reste han med ryggsäck genom Europa till Rom, Paris och Berlin, och sedan till Sankt Petersburg. Överallt stod han i de långa köerna av hängivna som ville tillbe de stora mästarna. När han slutligen tog examen föreslog fakultetens professor att han borde överväga att skriva en doktorsavhandling om Caravaggios mörkare sida. Den mörka sidan, svarade William, var precis vad han tänkte utforska, men han ville hellre studera nittonhundratalets brottslingar än femtonhundratalets.

Söndagen den 5 september 1982, klockan fem minuter i tre, skrevs William in på polisskolan Hendon Police College i norra London. Han njöt av nästan varenda minut av utbildningen, från det ögonblick då han svor att tjäna drottningen, till paraden på avslutningen sexton veckor senare.

Följande dag fick han en marinblå uniform i sarstyg, hjälm och batong, och kunde inte motstå att titta på sin egen spegelbild så fort han passerade ett skyltfönster. En polisuniform, varnade polisbefälet honom före hans första dag som patrullerande polis, kan förändra en människas personlighet, och inte alltid till det bättre.

Undervisningen vid Hendon hade börjat andra dagen och var uppdelad mellan klassrummet och gymmet. William fick öva in hela stycken ur lagboken tills han kunde dem utantill. Han frossade i kriminaltekniska undersökningar och brottsplatsundersökningar, men vid halkkörning upptäcktes det att han inte var en särskilt bra bilförare.

Efter åratals munhuggande med sin far vid frukostbordet kände sig William väl till mods i den provisoriska rättssalen, där undervisande polismän korsförhörde honom i vittnesbåset. Han klarade sig till och med bra under självförsvarsträningen, där han lärde sig att avväpna, handfängsla och säkra en person som var betydligt större än han själv. Han fick också lära sig vilka rättigheter en konstapel hade att gripa, visitera och göra husrannsakan, att bruka våld endast i den utsträckning som krävdes för att uppnå avsett resultat och, viktigast av allt, omdöme. Följ inte alltid regelboken till punkt och pricka, rådde hans instruktör honom. Ibland måste du använda dig av vanligt sunt förnuft, vilket du kommer att upptäcka inte är så vanligt förekommande när du har med allmänheten att göra.

Jämfört med hur det hade varit på universitet hade de tentamen regelbundet som klockan, och William blev inte förvånad när flera av kandidaterna trillade bort innan kursen var över.

Efter vad som känts som ett oändligt tvåveckorslov efter avslutningsparaden fick William äntligen ett brev där han beordrades inställa sig på polisstationen i Lambeth klockan åtta på morgonen följande måndag. Lambeth var en stadsdel i London han aldrig tidigare besökt.

Poliskonstapel 565LD hade fått anställning vid Londonpolisen som polis med akademisk examen, men beslöt sig för att inte utnyttja möjligheten till snabbare befordran, eftersom han sin första dag ville inställa sig med alla de andra nya rekryterna på lika villkor. Han accepterade att han som aspirant måste vara patrullerande polis i minst två år innan han kunde hoppas på att bli kriminalpolis – och sanningen att säga kunde han inte bärga sig innan han fick ta itu med grovjobbet.

Från sin första dag som aspirant vägleddes William av sin mentor, konstapel Fred Yates, som varit polis i tjugoåtta år och blivit tillsagd av stationens poliskommissarie att ta hand om pojken. De båda männen hade inte mycket gemensamt förutom att de velat bli snutar sedan unga år och att deras fäder gjort sitt yttersta för att övertyga dem om att inte slå in på den bana de valt.

A.T.I., var det första Fred sa när han presenterades för den unga färskingen som inte var torr bakom öronen ännu. Han väntade inte på att William skulle fråga vad han menade. Acceptera ingenting. Tro inte på någon. Ifrågasätt allt. Det är den enda lag jag följer.

Under de följande månaderna visade Fred William runt i inbrottstjuvarnas, knarklangarnas och hallickarnas värld. William fick även se sitt första lik. Med samma nit som sir Galahad ville William spärra in varenda brottsling och göra världen till en bättre plats. Fred var mer realistisk, men försökte aldrig dämpa Williams ungdomliga entusiasm. Den unge aspiranten fick snabbt klart för sig att allmänheten inte förstår om en polis varit i tjänst ett par dagar eller ett par år.

Dags för dig att stoppa din första bil, sa Fred under Williams andra dag i patrulltjänst och stannade vid ett övergångsställe. Vi står här tills någon kör mot rött. Då kan du kliva ut i gatan och vinka in bilen. William såg ängslig ut. Låt mig sköta resten. Ser du det där trädet ungefär hundra meter bort? Gå dit och göm dig och vänta tills jag ger tecken.

William hörde sitt hjärta bulta där han stod bakom trädet. Han behövde inte vänta länge förrän Fred höjde ena handen och ropade: Blå Hillman! Ta honom!

William steg ut i gatan, höjde armen och gav föraren tecken att köra in till trottoarkanten.

Säg ingenting, sa Fred när han gjorde den nye rekryten sällskap. Se och lär. De gick båda bort till bilen när föraren vevade ned sidorutan.

God morgon, sir, sa Fred. Är ni medveten om att ni körde mot rött?

Föraren nickade men sa ingenting.

Kan jag få se ert körkort?

Föraren öppnade handskfacket, plockade ut körkortet och räckte det till Fred. Efter att ha tittat på det ett ögonblick sa Fred: Det är särskilt riskabelt vid den här tiden på morgonen, sir, eftersom det ligger två skolor i närheten.

Jag ber om ursäkt, sa föraren. Det ska inte upprepas.

Fred gav tillbaka körkortet. Det blir bara en varning den här gången, sa han, medan William skrev ned bilens registreringsnummer i sin anteckningsbok. Men ni skulle kanske kunna vara lite försiktigare i framtiden, sir.

Tack, sa föraren.

Varför bara en varning? frågade William när föraren sakta körde därifrån. När du kunde ha bötfällt honom i stället?

Attityd, sa Fred. Mannen var artig, medgav sitt misstag och bad om ursäkt. Varför göra en vanlig, laglydig medborgare förbannad?

Vad skulle ha fått dig att bötfälla honom då?

Om han sagt: ’Har ni poliser inget bättre att göra?’ Eller ännu värre: ’Borde ni inte jaga några riktiga brottslingar?’ Eller min favorit: ’Inser ni att det är jag som betalar er lön?’ Hade han sagt något sådant hade jag bötfällt honom direkt. Du ska veta att en gång var det en jäkel jag fick släpa med till stationen och låsa in ett par timmar.

Blev han våldsam?

Nej, mycket värre. Sa att han var god vän med polismästaren och att jag skulle få höra av honom. Så jag sa åt honom att han kunde ringa polismästaren från stationen. William brast ut i skratt. Ok, sa Fred. Ställ dig bakom trädet igen. Nu kan du göra ingripandet så observerar jag.

Sir Julian Warwick, kronjurist, satt vid ena änden av bordet, försjunken i Daily Telegraph. Han muttrade enstaka tsk-tsk medan hans fru som satt vid bordets andra ände, utkämpade sin dagliga kamp med korsordet i The Times. En bra dag kunde Marjorie ha löst hela korsordet innan hennes man reste sig upp för att ge sig av till advokatsamfundet Lincoln’s Inn. En dålig dag blev hon tvungen att fråga honom när det var något ord hon inte kom på, en tjänst för vilken han vanligen tog hundra pund i timmen. Han påminde henne regelbundet om att till dags dato var hon skyldig honom mer än 20 000 pund. Nu hade hon fastnat på nummer tio vågrät, fyra lodrätt.

Sir Julian hade nått fram till ledaren när hans fru kämpade med sista ordet. Han var fortfarande inte övertygad om att dödsstraffet borde ha avskaffats, särskilt inte när en polisman eller en statstjänsteman var offret, och det var inte Daily Telegraph heller. Han bläddrade till sista sidan för att se hur rugbylaget Blackheath klarat sig mot Richmond i det årliga derbyt. När han läst matchreferatet övergav han sportsidorna, eftersom han ansåg att tidningen gav fotboll alldeles för mycket utrymme. Ytterligare ett tecken på att nationen höll på att gå åt pipan.

"Fantastiskt foto på Charles och Diana i The Times", sa Marjorie.

Det kommer aldrig att hålla, sa Julian, reste sig upp, gick bort till andra änden av bordet, som han gjorde varje morgon, och kysste sin fru på pannan. De bytte tidningar så att han kunde läsa juridikartiklarna under tågresan in till London.

Glöm inte att barnen kommer på lunch på söndag, påminde Marjorie honom.

Har William tagit sin polisexamen ännu? frågade han.

Som du mycket väl vet, kära du, får han inte ta sin examen förrän han haft patrulltjänst i två år. Så det dröjer minst ett halvår till.

Om han hade lyssnat på mig skulle han ha varit legitimerad advokat vid det här laget.

Och om du hade lyssnat på honom skulle du ha varit betydligt mer intresserad av att få brottslingar bakom lås och bom i stället för att hitta på sätt att få dem friade.

Än har jag inte gett upp, sa sir Julian.

Var tacksam att vår dotter i alla fall har följt i dina fotspår.

Grace har inte kommit i närheten av att följa i mina fotspår, sa sir Julian och tittade på ledtråden i korsordet hans fru inte hade klarat av: Slimmad menig som fick taktpinne. Fyra bokstäver.

Fältmarskalk SLIM, sa sir Julian triumferande. Den ende man som tog värvning som soldat och slutade som fältmarskalk.

Låter som William, sa Marjorie. Men inte förrän ytterdörren hade stängts.

2

William och Fred lämnade stationen efter åtta för att ge sig ut på morgonpatrullen. Inte många brott vid den här tiden på dagen, försäkrade Fred den unge aspiranten. Brottslingar är som de rika, de stiger inte upp före tio. Under de senaste arton månaderna hade William blivit van vid Freds ofta upprepade visdomsord, vilka visat sig betydligt värdefullare än något i Londonpolisens handbok.

När tar du din kriminalpolisexamen? frågade Fred då de strosade längs Lambeth Walk.

Inte förrän om ett år, svarade William. Men jag tror inte att du blir av med mig riktigt ännu, tillade han när de närmade sig traktens tidningsbutik. Han kastade en blick på en förstasidesrubrik. Poliskonstapel Yvonne Fletcher dödad utanför Libyens ambassad.

Troligare mördad, sa Fred. Stackars tjej. Sedan var han tyst en stund. Jag har varit konstapel i hela mitt liv, fick han till slut fram. Och det passar mig utmärkt. Men du …

Om jag blir kriminalpolis har jag dig att tacka, sa William.

Jag är inte som du, Körgossen, sa Fred. William var rädd för att han skulle få leva med det smeknamnet under resten av sin karriär. Han föredrog Sherlock. Han hade aldrig talat om för någon av sina kompisar på stationen att han varit körgosse och önskade att han sett äldre ut, även om hans mor en gång sagt: I samma ögonblick som du gör det, kommer du att vilja se yngre ut. Är ingen någonsin nöjd med sin ålder? undrade han. När du blir polismästare, fortsatte Fred, kommer jag att sitta på något ålderdomshem och du kommer att ha glömt vad jag heter.

Det hade aldrig slagit William att han skulle kunna sluta som polismästare, men han var säker på att han aldrig skulle glömma konstapel Fred Yates.

Fred fick syn på en ung grabb som kom springande från tidningsbutiken. Mr Patel kom springande efter honom ett ögonblick senare, men han skulle aldrig få tag i killen. William tog upp jakten, med Fred en meter bakom sig. De sprang båda om mr Patel när pojken svängde runt hörnet. Men det krävdes ytterligare hundra meter innan William fick fast honom. De ledde honom tillbaka till tidningsaffären, där han gav ett cigarettpaket till mr Patel.

Vill ni anmäla honom, sir? frågade William, som redan hade slagit upp anteckningsboken och höll pennan redo.

Vad tjänar det till? sa butiksinnehavaren och la tillbaka cigarettpaketet på hyllan. Om ni sätter honom bakom lås och bom tar hans lillebror över.

Det här är din turdag, Tomkins, sa Fred och gav pojken en örfil. Se bara till att du är i skolan när vi dyker upp eller så talar jag om för din farsa vad du haft för dig. Fast du ska veta, sa han och vände sig till William, att ciggen förmodligen var till hans farsa.

Tomkins rusade därifrån. När han kom till andra änden av gatan stannade han, vände sig om och räckte fingret åt dem: Snutjävlar!

Du kanske skulle ha spikat fast hans öron.

Vad menar du? frågade Fred.

Om en pojke åkte fast för stöld på femtonhundratalet spikade de fast honom vid en stolpe med spiken genom ena örat. Enda sättet för honom att ta sig därifrån var att slita sig loss.

Ingen dum idé, sa Fred. För jag måste medge att jag inte riktigt kan med moderna polismetoder. När du går i pension kommer du förmodligen bli tvungen att kalla brottslingarna för ’sir’. Fast jag har bara arton månader kvar till pensionen och vid det laget är du vid Scotland Yard. Fast, tillade Fred, som nu kom med sin dagliga dos visdom, när jag blev polis för nästan trettio år sedan handfängslade vi killar vid ett element, skruvade upp värmen till max och släppte dem inte förrän de erkänt.

William brast ut i skratt.

Det var inget skämt, sa Fred.

Hur lång tid tror du det tar innan Tomkins åker i fängelse?

Det blir nog en vända på ungdomsvårdsskola innan han åker i fängelse. Det som verkligen är irriterande är att när han väl åkt fast får han en egen cell och tre mål mat om dagen, och kommer att umgås med yrkesbrottslingar som med glädje lär honom yrket innan han tar examen vid Brottsuniversitetet.

Varenda dag blev William påmind om vilken tur han haft som fötts i en medelklassfamilj, med kärleksfulla föräldrar och en storasyster som avgudat honom. Fast han talade aldrig om för någon av sina kollegor att han studerat vid ett av Englands ledande privatinternat innan han tagit examen i konsthistoria vid King’s College i London. Och han talade verkligen inte om att hans far regelbundet fick feta arvoden av några av landets mest ökända brottslingar.

När de fortsatte patrullera hälsade flera av ortsborna på Fred och några sa till och med god morgon till William.

När de kom tillbaka till stationen några timmar senare brydde sig Fred inte om att rapportera unge Tomkins till stationsbefälet, eftersom han hade samma åsikt om pappersarbete som om moderna polismetoder.

Känner du för en kopp te? sa Fred och satte kurs mot personalmatsalen.

Warwick! ropade en röst bakom dem.

William vände sig om och såg arrestbefälet peka på honom. En fånge har kollapsat i cellen. Ta det här receptet till närmaste apotek. Sätt fart.

Ja, sir, sa William. Han tog kuvertet och sprang hela vägen till apoteket på huvudgatan, där en liten kö tålmodigt väntade vid disken. Han bad om ursäkt till kvinnan som stod först i kön innan han gav farmaceuten kuvertet. Det är akut, sa han.

Den unga kvinnan öppnade kuvertet och läste noggrant instruktionerna innan hon sa: Det blir ett pund och sextio pence, konstapeln.

William rotade rätt på lite växel som han gav henne. Hon slog in beloppet i kassaapparaten, vände sig om, plockade ned ett paket kondomer från hyllan och räckte det till honom. William öppnade munnen men fick inte fram ett ord. Han var smärtsamt medveten om att folk i kön flinade. Han skulle just smita iväg när farmaceuten sa: Glöm inte ert recept, konstapeln. Hon gav tillbaka kuvertet till William.

Flera roade par ögon såg efter honom när han slank tillbaka ut på gatan. Han väntade tills han var utom synhåll innan han öppnade kuvertet och läste lappen i det:

Kära farmaceut,

jag är en blyg ung konstapel som äntligen lyckats få en tjej att vilja gå ut med mig, och jag hoppas att jag har tur i kväll. Men eftersom jag inte vill att hon ska bli med barn, kan ni hjälpa till?

William brast ut i skratt, stoppade kondomförpackningen i fickan och gick tillbaka till stationen. Hans första tanke var: Jag önskar att jag verkligen hade en flickvän.

3

Konstapel Warwick skruvade tillbaka locket på reservoarpennan, säker på att han hade klarat av sin kriminalpolisexamen med vad hans far skulle ha kallat glans.

När han samma kväll var tillbaka på sitt rum i studenthemmet Trenchard House hade med glans dämpats till rätt bra. När han släckte sänglampan var han övertygad om att han skulle bli kvar i patrulltjänst i minst ett år till.

Hur gick det? frågade stationsbefälet när han inställde sig följande morgon.

Jag körde totalt, sa William medan han tittade i tjänstgöringslistan. Han och Fred skulle patrullera i bostadsområdet Barton, om så bara för att påminna traktens brottslingar om att det fortfarande fanns patrullerande poliser i London.

Det är bara att försöka igen nästa år, sa stationsbefälet, ovillig att muntra upp den unge mannen. Om konstapel Warwick ville vältra sig i självtvivel hade han inte för avsikt att rädda grabben.

Sir Julian fortsatte att slipa förskäraren tills han var säker på att blodet skulle flyta.

Två skivor eller en, min pojke? frågade han sin son.

Två tack, far.

Sir Julian skivade steken med skickligheten hos en erfaren tranchör.

Nå, hur klarade du kriminalpolisexamen? frågade han William när han gav honom tallriken.

Det vet jag inte förrän om minst ett par veckor, sa William och räckte sin mor en skål brysselkål. Men jag är inte optimistisk. Fast det gläder dig säkert att få höra att jag gått till final i stationens snookerturnering.

Snooker? sa hans far, som om det var en sport han inte kände till.

Ja. En sak till som jag lärt mig de senaste två åren.

Men kommer du att vinna? frågade hans far uppfordrande.

Osannolikt. Jag ska möta storfavoriten, som vunnit turneringen de senaste sex åren.

Så du har misslyckats med din kriminalpolisexamen och är på väg att bli tvåa i …

Jag har alltid undrat varför det kallas brysselkål och inte bara kål, som morötter och potatis, sa Marjorie i ett försök att avvärja ännu en tvekamp mellan far och son.

De började sin tillvaro som Brysselkål, sa Grace, och med åren blev det ett litet B. Och nu är det bara ett vanligt ord, förutom bland oss pedanter.

"Som utgivarna av Oxford English Dictionary", föreslog Marjorie och log mot sin dotter.

Och om du får godkänt, sa sir Julian, som vägrade låta sig distraheras av brysselkålens etymologi, hur lång tid tar det då innan du blir kriminalpolis?

Ett halvår, kanske ett år. Jag måste vänta på att det blir någon plats ledig.

Så du kanske hamnar hos Scotland Yard direkt? sa hans far och höjde ena ögonbrynet.

Det är omöjligt. Man måste göra bra ifrån sig i ett annat polisområde innan man ens kan söka anställning vid den heliga Graal. Fast i morgon besöker jag Yarden för första gången.

Sir Julian slutade skära i steken. Varför det? frågade han.

Det vet jag faktiskt inte, medgav William. Intendenten kallade in mig i fredags och sa åt mig att inställa mig hos en kriminalpolisintendent Hawksby klockan nio på måndag morgon, men han sa inget om varför.

Hawksby … Hawksby … sa sir Julian och rynkorna i hans panna djupnade. Varför känner jag igen det namnet? Javisst ja, vi gick i clinch över ett bedrägerifall när han var kommissarie. Ett imponerande vittne. Han hade gjort sin läxa och var så väl förberedd att jag inte kunde sätta dit honom på en enda punkt. En man som inte bör underskattas.

Berätta mer, sa William.

Ovanligt kort för att vara polisman. Akta dig för dem; de är oftast lite smartare. Han kallas Höken. Svävar ovanför en innan han slår ned och redan ligger steget före en.

Inklusive dig, verkar det som, sa Marjorie.

Vad menar du med det? frågade sir Julian och hällde upp ett glas vin.

Du minns bara vittnen som haft ett övertag över dig.

Touché, sa sir Julian och höjde sitt glas medan Grace och William spontant applåderade.

Var snäll och hälsa så varmt till kriminalpolisintendent Hawksby, tillade sir Julian, som ignorerade applåden.

Det skulle aldrig falla mig in, sa William. Jag hoppas på att göra gott intryck, inte att skaffa mig en fiende för livet.

Har jag så dåligt rykte? sa sir Julian med en förbittrad suck värdig en försmådd älskare.

Jag är rädd att du har ett så gott rykte, sa William. "Det räcker med att nämna ditt namn på stationen för att folk ska stöna i förtvivlan när de