Monstret från Anderna

By Leone Milton

Hur kunde Pedro Alonso López nästan obemärkt våldta och mörda uppemot 300 unga flickor i Ecuador, Colombia och Peru på 1970-talet? Kan hans dåd förklaras av hans uppväxtmiljö, eller är han bara helt enkelt en produkt av ren och skär ondska?

I ”Monstret från Anderna” målar journalisten och författaren Leone Milton upp en bild av händelserna kring världens troligtvis värsta seriemördare och hans illdåd. Mannen som enligt egen utsago begått flera hundra mord och som ingen idag vet var han befinner sig.

Med hjälp av fiktiva karaktärer får vi möta ”monstret” som i sitt liv endast gett en intervju, under den korta tid han var inspärrad, och genom detta möte hittas ledtrådar till hans beteende där en hisnande historia nystas upp …

En kombination av fakta och fiktion för att återge en historia där den grymma verkligheten på alla tänkbara sätt överträffar dikten!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 30, 2018
• ISBN: 9789178290802

Book preview

López

DEL ETT

KAPITEL 1 HOTELLET

Jag hade allt jag behövde i min portfölj. Fyra knallblå kulspetspennor av märket BIC, två nya anteckningsblock (jag hade irriterat slitit av plasten på blocken uppe på mitt hotellrum), mitt pass, pengar, min Canon-kamera och viktigast av allt; cigaretter. En hel limpa av märket Marlboro. Cigaretterna var dock inte till mig själv. Den ovanan hade jag som tur var aldrig skaffat mig.

Jag höll nästan på att glömma att ta med mig proviant, men Miss Sanchez, hotellägaren Robertos lågmälda dotter, hade petat försiktigt på min axel när jag satt i frukostmatsalen och sträckt fram det hon kvällen innan erbjudit sig att ordna. I den bruna papperspåsen fanns flera inplastade smörgåsar, två små fläckiga bananer och två juicepaket.

Hoppas att det räcker till dig och… Miss Sanchez frös till mitt i meningen. Hon förmådde sig inte att säga hans namn och verkade själv förvånad över att det fastnade i halsen.

Ja, ja, ja… lycka till idag, Mr. Dexter, stammade hon fram och tittade ner i golvet, för blyg för att våga möta min blick. I nästa sekund smet hon tillbaka in till köket. Bakom henne svängde dörrarna några gånger. Tack, ville jag säga, men hann inte.

Jag stod med darriga ben på den varma trottoaren och väntade. Jag höll krampaktigt i min brunröda portfölj. Den var av äkta italienskt läder. En Rolls-Royce bland portföljer. Det hade min styvfar stolt berättat för mig den dagen som han räckte över den i present på min examensdag.

Du blev bara en journalist, men det betyder väl inte att du också behöver klä dig som en? sa han skämtsamt till sin 22-åriga styvson, mitt i samlingen av stolta föräldrar på gräsmattan utanför Stanfords huvudbyggnad. Min styvfar var tough as nails. Hans tid som soldat i Vietnamkriget hade gjort honom sådan. När han återvände ifrån kriget 1959 hade han sökt sig till Gud, och funnit honom. Det var så han och jag fann varandra. Jag var 14 år och mitt liv var så miserabelt att jag omöjligt kunde tro på något gudomligt, men när Mich och Barbara tog mig under sina vingar var det inget annat än ett mirakel. När jag var 16 år flyttade vi till en enplansvilla i Spring Valley i Las Vegas. Min styvfar öppnade upp ett eget litet kapell. Han skulle leva ett asketiskt liv nära Gud, vilket han också gjorde. I några år. Tills lockelsen av snabba pengar, som kunde inbringas av minst lika snabba vigslar, blev för stor. Min styvfars sista 15 år i yrkeslivet utfördes till soundtracket I can’t help falling in love.

Kort efter Stanford flyttade jag till San Fransisco. Jag fick ett jobb som reporter på San Francisco Chronicle. Det var där jag träffade min blivande fru Stephanie, som arbetade som korrekturläsare och till min stora förvåning föll hon handlöst för mig – en brun, kort och, redan på den tiden, smårund man. Vi blev snabbt ett par och jag flyttade in i hennes studiolägenhet i Sausalito. Ett år senare gifte vi oss i St. Patrick’s Catholic Church, till min styvfars stora förtret. Vi fick två barn, dottern Sam och sonen James. Mina föräldrar, ursäkta, styvföräldrar, träffade jag allt mer sällan. De bodde kvar i Las Vegas fram till dess att båda gick bort. Mich dog sommaren 1998 i sviterna av sin diabetes. Barbara dog två månader senare av plikttrogenhet till sin man.

Själv bor jag kvar i San Fransisco. Eller egentligen är det en bit utanför, i Greenbrae. Ett villaområde för välbärgade. Det har jag styvfars Vegas-pengar att tacka för.

Historien jag ska berätta, och delvis redan har påbörjat, utspelar sig för 38 år sedan. Det här är inte bara en historia om den colombianske seriemördaren Pedro Alonso López. Det är också historien om mig och jag känner att det är dags att göra den offentlig nu. Jag är pensionerad, 71 år gammal och min fru har precis dött av bröstcancer. Med den här berättelsen hoppas jag att mina barn ska förstå mitt liv och vad som hände.

Till mina barn, som jag älskar så högt vill jag säga: förlåt. Tillbaka till år 1980 och till trottoaren… Taxin kom till slut och jag hoppade in och åkte genom Ambatos förmiddagstrafik som var betydligt lättare att köra igenom då än vad jag har hört att den är nu. Men jag vet inte säkert, jag har aldrig återvänt till staden och har inte för avsikt att göra det heller. Chauffören styrde bilen vant mot Garcia Moreno-fängelset.

KAPITEL 2 FÖRSTA MÖTET

Att nå cellen som Pedro Alonso López satt i tog inte bara ovanligt lång tid, det var också fysiskt ansträngande. Pedro satt ensam i en övergiven byggnad som en gång i tiden användes för kvinnliga fångar. Byggnaden låg i utkanten av Ambatos stora fängelseområde och jag eskorterades dit av fyra uniformerade vakter. De tog mig igenom huvudbyggnaden, ut på gården, förbi en torkad och övergiven gräsplan, igenom ytterligare en fängelsebyggnad, ut på en ny gård med tillhörande grusplan och till slut fram till en röd tegelbyggnad på sex våningar. Jag gjorde en snabb bedömning av varje plan som borde vara cirka 100 kvadratmeter. Vi klev in genom den rostiga, tunga porten och började gå uppför trapporna.

Pedro sitter högst upp. De andra planen används inte, vände sig en vakt om och berättade för mig. Trappstegen var små och ojämna. Efter bara ett och ett halvt våningsplan kom mjölksyran i mina lår. Jag fick också problem med andningen. Motion har aldrig varit min grej och detta signalerade min kropp enträget.

Mr. Dexter, kan jag vara till hjälp och bära dina saker? En vakt hade lagt märke till hur min vita skjorta sakta färgades mörkgrå.

Tack gärna. Jag räckte tacksamt över min portfölj samt Miss Sanchez bruna matpåse och kände på en gång hur kroppen tackade mig.

Vi har placerat Pedro här för hans egen skull, sa vakten som nyss tagit emot mina tillhörigheter. Han var ung, inte en dag över 20 år. Lång och extremt muskulös. Snaggat hår. Säkert militär. Förmodligen var detta hans extraknäck. Den unge vakten berättade att det fanns ett pris på Pedros huvud, instiftat och insamlat av familjer vars döttrar blivit mördade av honom. 30 000 amerikanska dollar skulle den vakt eller medfånge som hade ihjäl honom få. Det var en nästintill obegripligt stor summa för majoriteten av människorna som var bosatta i Ecuador. Det gick rykten om att män gjorde sig skyldiga till småbrott av den enkla anledning att få bli inspärrade på samma fängelse som Pedro, allt för att få chansen att döda honom.

Det var därför vi behövde kroppsvisitera dig och söka igenom dina tillhörigheter så noga. Det är också därför vi är fyra vakter omkring dig nu, sa vakten som såg ut som en militär.

Fängelsedirektör Victor Lascano hade beordrat att tre grundliga kroppsvisiteringar, utförda av tre olika personer ur hans personalstyrka, skulle genomföras på mig innan jag släpptes in på fängelseområdet. Nu förstod jag varför.

Vakten vände ansiktet mot mig.

Du säger att du ska intervjua honom, men vad vet vi? Du skulle kunna vara en skicklig lögnare, en lönnmördare. Kanske är du inte alls en journalist, utan bara en man som är ute efter pengar, sa han och ryckte på axlarna.

Efter vad som kändes som en evighet nådde vi äntligen upp till den sjätte och högsta våningen i byggnaden. Här var lamporna tända i taket och vakten som hade burit mina tillhörigheter gav tillbaka dem och nickade mot en dörr.

Där. Där inne sitter han.

En annan vakt började rassla med sin nyckelknippa som satt fast i det feta läderbältet han bar om höften. Han gick fram till dörren och låste upp den.

Här har jag en minneslucka.

Så här 38 år senare kan jag förklara min minneslucka, men det tog mig lång tid att förstå varför den uppkom. Jag var ju verkligen inte onykter eller så. Jag har, efter samtal med min psykolog, förstått att minnesluckan kom av att min hjärna ville skydda mig från vad den trodde skulle vara en traumatisk upplevelse. Min hjärna trodde att jag skulle gå under, antingen av besvikelse eller av förödmjukelse. Eller kanske av bägge delarna. Därför raderade min hjärna minst tio minuter från minnesbanken. Det du som läsare måste förstå är att jag före den dagen burit med mig mitt eventuella möte med Pedro i många år. Så när vårt möte väl ägde rum, skapade min omtänksamma hjärna en kortslutning. Man kan kalla detta för den mest aggressiva formen av självförsvar. Det var i alla fall så min psykolog uttryckte det.

Jag har ändå, med min psykologs hjälp, lyckats återskapa brottstycken av detta, vårt första, möte i fängelset.

Jag minns att jag öppnade dörren som vakten precis låst upp för mig. Jag minns att dörren var målad i grönt, men att den var så pass rostig och blekt av solen att brandgula fläckar dominerade helhetsintrycket av den. Dörren var tung och jag behövde använda båda mina händer för att kunna rubba på den.

Mitt nästa minne är hans händer. Stora som stekpannor greppade de tag om gallret.

Sedan är det svart.

Ett par ögon. Hasselnötsbruna. Rödsprängda.

Svart.

Jag hör ett skrik, men vet inte om det kommer ifrån mig eller ifrån honom.

Svart.

Händerna igen.

Svart.

Håret. Rufsigt. Fett. Som rastaflätor. Fast kort.

Svart.

Ögonen igen. De tittar på mig ifrån bara några decimeters avstånd. De känns alldeles för nära. Jag backar. Men ögonen följer efter. Jag backar lite till. Ögonen försvinner.

Svart.

KAPITEL 3 VICTOR

När jag kom tillbaka till Hotel Habitel gick jag direkt till baren. Det gick inte att undvika att känna hur Miss Sanchez blick brände mig i nacken. Vid några tillfällen snurrade jag runt på barstolen och tittade på henne. Då sänkte hon blicken till sina papper som låg framför henne på bordet. Hon låtsades skriva på ett av dem, men jag kunde se att pennan svävade i luften. Miss Sanchez var antagligen bara bekymrad över mig. Detta med all rätt. Det rådde inga som helst tvivel om att min miserabla uppsyn var orsakad av att intervjun hade havererat fullständigt. Jag bar på en stark känsla av att hela mitt liv kapsejsat.

Mitt mående stod i en nästan humoristisk kontrast till omgivningen. Jag befann mig på stadens exklusivaste hotell, i en hotellbar byggd av glas och mahogny. I min hand höll jag en perfekt tillredd GT. Den slanke och välklädde bartendern hade stolt berättat för mig att ginen var Tangueray No Ten. Tonicen var lika välvald; East Imperial. Han serverade drinken i ett kupat glas, som han varsamt lagt ner ett fem gånger fem centimeter stort block av klar is i, samt en tjock citronklyfta. Jag kunde inte låta bli att le åt kontrasten som livet bjöd på och lät sedan hela GT:n glida ner i ett svep.

Den kvällen ville jag supa mig bort från mig själv.

Följande dag låg jag i hotellsängen och mådde som jag förtjänade. Jag beställde upp ägg och bacon, yoghurt och fruktsallad till rummet. Några timmar