Plastikkirurgen

By Leone Milton

Den 5 maj 2007 hämtas en välkänd man upp av polisen från sin lyxiga takvåning i Västra hamnen i Malmö. Han är misstänkt för att ha våldtagit en 23-årig kvinna. En ofattbar historia vecklas ut - en om narcissism, galenskap, härskartekniker och tysta vittnen.

Det här är historien om plastikkirurgen Carl-Åke Troilius.

Leone Milton, författare och journalist, kartlägger i denna reportagebok händelserna kring fallet med Carl-Åke Troilius, i pressen känd som 'Plastikkirurgen' och 'Trollet'. En redogörelse och historia om ett av Sveriges mest häpnadsväckande rättsfall, där sanningen överträffar verkligheten på värsta tänkbara sätt.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Dec 27, 2017
• ISBN: 9789175239903

Book preview

med?

DEL 1

Carl-Åke Troilius

Carl-Åkes efternamn Troilius härstammar från bonden Truls Larsson som levde i Hyltinge socken i Södermanland på 1500-talet. Truls tog namnet Troilius och blev därmed stamfader till en släkt vars avkommor skulle komma att gifta sig med flera prominenta adelssläkter som Silfverstolpe, Stierncrona, Tersmeden och af Sillén. Bonden Truls avkomling i femte led var ärkebiskopen Samuel Troilius som levde mellan 1706–1764. Samuels två söner adlades och introducerades i Riddarhuset med det nya namnet von Troil. I Sverige dog ätten von Troil ut i början av 1900-talet medan den lever vidare i Finland. Men 1982 återintroducerades von Troil i Sveriges riddarhus när medlemmar av den finska släkten von Troil återinvandrade.

Carl-Åkes gren av släkten sägs också ha blivit erbjudna att bli adlade, men tackade nej av oklar anledning. Vid ett tillfälle lär Carl-Åke ha försökt lägga in ett von mellan sitt för- och efternamn. Han tog kontakt med Riddarhuset och frågade om han kunde bli adlad genom att hänvisa till sina finska avlägsna släktingar. Under tiden han väntade på svar lät han trycka visitkort och brevpapper med sitt nya adlade efternamn och släktvapen – i guldfärg. Men Riddarhuset sa nej och Carl-Åke fick besviket skrynkla ihop såväl drömmen som sina inköp.

Carl-Åkes föräldrar Ann-Marie och Gunnar beskrivs som jordnära och omtänksamma människor. De levde i den småländska kuststaden Oskarshamn, nära kärnkraftverket. Men när Ann-Marie väntade barn ville hon inte längre bo där, och de bestämde sig för att flytta till Halland. Under en kort period bodde föräldrarna i Lund där de studerade till lärare. Det var i Lund som Carl-Åke tillbringade sina första år i livet.

När Carl-Åke var fyra år gammal föddes lillebror Esbjörn, och två år senare föddes den yngste brodern Joachim.

I Halland arbetade både Ann-Marie och Gunnar som lärare. Några år senare blev de också campingägare. Varberg kommun hade två campingplatser, en i Apelviken och en på Getterön, som länge hade gått med ekonomisk förlust. Kommunen bestämde sig för att arrendera ut campingplatserna till privatföretag i stället – kanske ett företag kunde vända verksamheten från förlust till vinst. Ann-Marie och Gunnar la anbud på båda campingplatserna, och till sin stora förvåning vann de upphandlingen av båda två.

Än i dag är campingen på Getterön i släktens ägo. Den drivs av mellansonen Esbjörn tillsammans med hans vuxna barn, och Carl-Åke sitter i styrelsen.

Carl-Åke, eller Carl, som han föredrar att kallas, visste tidigt i livet att det var kirurg han skulle bli. På gymnasieskolan i Halmstad talade han vitt och brett om sina framtida planer. Han var den sortens person som hördes och syntes, och hade stora ambitioner. Han tänkte klättra ur den intetsägande myllan och nå upp till den färgstarka eliten. Kirurg var ett yrke han funderade på, eftersom han visste att det hade hög status.

1974 kom Carl in på läkarlinjen i Lund med det relativt höga snittbetyget på 4,3 av 5,0. Kort därpå träffade han Agneta. Hon var två år äldre än Carl och studerade till sjuksköterska. Med tiden skulle hon vidareutbilda sig till läkare. Hon skulle också komma att bli Carls hustru, mor till hans två barn, och hans affärspartner.

Agneta hade en nätt figur, blont lockigt hår, isblåa ögon och elegant markerad näsa. En klassisk svensk skönhet. De träffades första gången på en fest i Lund, men det var inte första gången han sett henne. Agneta var modell i en reklam för ett medicinföretag. På reklambilden var hon klädd i en sjuksköterskeuniform och bar en bricka med mediciner. Många män hade tittat storögt och trånande på den vackra modellen, så även Carl.

Livet med Agneta var som en fest. De var båda mycket sociala människor som föredrog festliga tillställningar framför hemmamys. Och glamoröst skulle det helst vara. Tillsammans byggde de upp ett stort socialt kontaktnät i Skåne och umgicks ofta med den skånska gräddhyllan.

1983 föddes sonen Samuel och två år senare dottern Alexandra. Men Carl och Agneta levde inte som småföräldrar förväntades göra, det vill säga umgås med barnen under helgerna, och hitta på barnvänliga aktiviteter tillsammans med dem. I stället fortsatte de att festa och satsade främst på sina karriärer. Ofta reste de bort utan barnen.

När barnen var små köpte Carl och Agneta en stor villa i den exklusiva Malmöförorten Limhamn. Huset var i behov av renovering och Carl bestämde sig för att göra mycket av det själv. Samuel såg upp till sin pappa och ville vara med och bygga. Han hade fått ett litet snickarbälte, med en plastsåg och en plasthammare. I den utstyrseln sprang han runt och imiterade Carl.

En släkting till familjen minns ett tillfälle då Samuel tog fram sågen och började såga – som han sett sin pappa göra – på en list. Trots att sågen var i plast lyckades den ändå göra ett hack i träet. När Carl tittade upp från det som hållit honom sysselsatt och såg vad Samuel gjort skrek han:

Vad gör du förbannade unge, försvinn innan jag slår ihjäl dig!

Släktingen såg hur lille Samuels ögon fylldes av tårar, innan han skamset sprang iväg till sitt rum. Carl återvände till sitt bygge, tillsynes helt opåverkad.

Carl och Agnetas barn hade det materiellt mycket väl förspänt. De hade alla leksaker de kunde önska och reste utomlands ofta. Men flera i deras bekantskapskrets ansåg att barnen var känslomässigt fattiga. Vid ett tillfälle sa Samuel, blott 5–6 år, till den nära släktingen:

Mina föräldrar älskar inte mig.

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste tyvärr att Samuel till viss del hade rätt. Hans föräldrar älskade sig själva mer än sina barn, berättar släktingen.

Carls passion

En del tror att plastikkirurgi är en nutida företeelse. Men att operera sig för att bli vackrare är inte något nytt. 500 år f Kr levde en man vid namn Sushruta. Han betraktas som den förste plastikkirurgen. Hans specialitet var att ge kvinnor som fått sina näsor avskurna (ett på den tiden vanligt straff för kvinnor som varit otrogna) en ny näsa genom att dra ner hud från pannan.

Återskapande av näsor var också något man ägnade sig åt under 1500-talet i Sydeuropa. Sjukdomen syfilis härjade och kunde medföra att näsor deformerades. Kirurgen Gasparo Tagliacozzi, verksam på universitetet i Bologna, var först med att ta broskdelar från olika ställen på patienternas kroppar, och skapa nya näsben.

Trots plastikkirurgins möjligheter att förbättra människors livskvalitet, betraktades disciplinen länge som något udda och tveksamt. Det var inte förrän i slutet av 1800-talet, i samband med att det gjordes flera viktiga framsteg inom läkarvetenskapen, såsom smärtlindring och sterilisering av instrument, som plastikkirurgi blev mer accepterat. Fram till 1950-talet användes plastikkirurgi främst för att hantera krigsskador. Men efter andra världskrigets slut fanns ett överskott på skickliga kirurger vilket resulterade i att man började rikta in sig på operationer för skönhetsändamål. Kvinnor erbjöds att komma till kirurgerna för att få tillbaka sin ungdom. Eller för att skapa det naturen från början aldrig gett dem. Annonser med rubriker som End of ugliness eller New nose in 40 minutes började dyka upp i amerikanska damtidningar.

I Sverige tog det längre tid för plastikkirurgin att etablera sig bland kvinnorna. Det var egentligen inte förrän Carl öppnade sin klinik Plastikkirurgicentrum 1992, och plastikkirurgerna Per Hedén och Jan Jernbeck öppnade Akademikliniken 1991, som kvinnor i Sverige började få upp ögonen för skönhet genom vetenskap, som Akademiklinikens slogan lyder. I början var det främst förmögna kvinnor som opererade sig på de nyöppnade klinikerna. Men med tiden öppnade fler kliniker och priserna pressades, vilket resulterade i att kvinnor från fler samhällsklasser, efter en del sparande eller ett lån, hade möjlighet att operera sig. Sedan början av 90-talet har antalet skönhetsoperationer ökat stadigt varje år. Man vet inte exakt hur många operationer det rör sig om, men uppskattningsvis utförs i dag 25–30 000 operationer om året. Räknar man in alla injektionsbehandlingar som botox och fillers, som kommit starkt de senaste tio åren, ökar antalet ingrepp avsevärt.

Att det blev just plastikkirurgi som Carl skulle komma att inrikta sig mot var mer eller mindre en slump. I en kartläggning av Carls liv, gjord av Sydsvenskanjournalisterna Tobias Barkman och Joakim Palmkvist, får vi veta att Carl i 25-årsåldern befann sig i San Diego i Kalifornien på praktik hos en hjärtkirurg. Då stötte han på några plastikkirurger i lunchmatsalen. Kirurgerna berättade vad de jobbade med och Carl tyckte att det lät intressant. Eftersom han ändå inte var nöjd med sin praktik hos hjärtkirurgen (Carl tyckte inte att han fick tillräckligt med uppmärksamhet från honom) valde han att göra plastikkirurgerna följe resten av tiden han hade kvar på sjukhuset i San Diego.

Carl blev blixtförälskad i plastikkirurgi, och förälskelsen utvecklades med tiden till en djup kärlek. Plastikkirurgi blev hans stora passion, ja, nästan som en drog för honom – ungefär som Tolkiens fiktiva karaktär Gollum drogs till ringen, kunde Carl inte vara utan plastikkirurgi.

Många läkarstudenter velar in i det sista mellan vilken specialitet de ska välja. Gruvar sig inför den dagen då de måste ta ett beslut. Men inte Carl. Han hade ju redan som liten grabb bestämt sig för att bli kirurg, och nu visste han också vilket område inom kirurgin han skulle satsa på. Valet att bli plastikkirurg var nog till stor del baserat på