Teresia från Lasabacken

By Jörgen Brorson

Teresia är näst yngst i en syskonskara på 11. När hon är drygt två år dör mamman och Teresia kommer till sina adoptivföräldrar.
Hon blir älskad av sin nya far men hatad av sin mor, vilket leder till svårigheter för Teresia under hennes barndom och uppväxt.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 13, 2018
• ISBN: 9789177858058

Jörgen Brorson

Jörgen Brorson är född 1937. Växte upp i Stockholm och flyttade 1960 till Kalmar. Har studerat vid högskola och utbildat sig inom marknadsföring och ekonomi. Började skriva så sent som 2004, efter sin pensionering. Så detta är hans debutbok.

Book preview

10

Kapitel 1

Hildur frös i den kalla januarikvällen. Hon försökte stänga ute den iskalla vinden, genom att dra den uppfällda kappkragen tätare mot sin hals. Vinden pep och visslade när den drev in snön mellan spjälorna i staketen, in mot husen i den lilla byn Hökön. Hon var på väg till sin mor, för att få hjälp, nu när hon skulle föda sitt tionde barn. Den bleka månen och stjärnbilderna blinkade svar på hennes frågande blick, som sökte dem där uppe på den djupblå himlapällen.

Ja, allt skulle gå bra med hennes förestående födande. Hon hade tidigare fött tre flickor och sex pojkar, men en av pojkarna dog vid späd ålder. Hon var så glad åt alla sina härliga ungar. Glada, vackra och välskapta, både pojkarna och flickorna, men hon hade gärna låtit det räcka nu. Hon hade mer än väl behövt vila sig, från både barn och barnafödande.

Hildur var inte mer än trettiotvå år, men trots det kände hon sig sliten. Det var svårt att neka Adolf, barnens far att få komma till. Så nu var det som det var och man fick vara glad att Adolf hjälpte till med allt han kunde. Det var väl inte så lätt för Adolf heller, upp tidiga morgnar, cykla i ur och skur till stenbrottet som låg sju kilometer bort. Tungt arbete hade han med. Han var händig och kunde göra fina stenarbeten. Utanför huset i deras trädgård stod ett bevis på hans skicklighet, ett vackert stenbord omgärdat på alla fyra sidor av vackra bänkar i sten. Han var känd för sin skicklighet även på företaget, så han hade väl förhållandevis bra betalt för sitt slit.

Adolf och de äldsta barnen hjälptes nu åt att sköta hemmet, medan Hildur var på väg till sin mor. Hildurs mor öppnade ytterdörren så fort Hildur knackade på.

Kära lilla barn, hur är det med dig. Att du ska behöva ut i detta väder. Kom in och stäng dörren fort. Din far och jag sitter och lyssnar på radion. Den där Hitler håller på och bråkar med både Österrike och Polen. Man är ju rädd att han ska ställa till med krig. Ta av dig och kom in så sätter jag på kaffe. För du ska väl inte till att föda just nu på stunden.

Nej då mor, jag hinner säkert med en kopp kaffe.

Hildur lättade på kappan och njöt av den goda värmen som rådde i rummet.

Åh vad skönt att komma in i stugvärmen hos er.

Hildur kramade om sin mor och far, där kände hon sig trygg i omhändertagandet inför sitt födande. Lördagen den femtonde januari 1938 födde Hildur en dotter, som fick namnet Teresia. Hon var det tionde barnet, i Hildurs och Adolfs barnaskara. Tack kära mor för de här dagarna, lillflickan tackar också för att du hjälpte henne till världen. Hildur stod i hallen, med den nyfödda i famnen. Adolf var där med skjuts för att hämta henne. Jag är så glad Hildur att jag fått hjälpa dig att föda fram den här lilla söta ungen. Var nu rädd om er, pappa och jag kommer och hälsar på er snart". När Hildur kom hem med Teresia så skulle alla betrakta det nya lilla undret, så det blev trängsel runt Hildur och den nyfödda flickan. Hildur visade stolt upp Teresia som var en så söt och välskapt liten flicka. Senare på kvällen när Hildur och Adolf satt själva i köket och pratade sa Adolf.

Hildur, det här går inte, nu har vi tio barn, du får inte komma hem med fler ungar.

Hildur bara nickade samförstånd, men tänkte samtidigt: Undra om Adolf förstår vad detta betyder för hans del.

Då hände det som inte fick hända, men som ändå hade gått att förutspå. På sommaren 1939 blev Hildur tvungen att åka in till BB i Kristianstad där hon födde barn nummer elva, som var en pojke. Han döptes till Olof. Hildur som inte fick komma hem med ett barn till enligt vad Adolf sagt, hade talat med goda vänner nere i Klagstorp.

Algot och Anna hade inga barn och de ville gärna ta hand om Olof, ja de ville adoptera honom. Så kom Olof eller Olle som han jämt blev kallad, direkt från BB till sina nya föräldrar på Klagstorps Gård.

Där fick han sitt nya hem och blev adopterad av Algot och Anna.

Klagstorp var en gård som låg vackert och högt belägen, med fruktodlingar runt sig, och sjön skymtade som en blå flik mellan lummigt grönskande träd, som senare fram på året dignade av härliga äpplen, päron och plommon i alla färger. Algot och Anna odlade och sålde äpplen, det var mycket arbete med att beskära träden, spruta mot insektsangrepp, med bekämpningsmedel som nog inte var så bra att andas in. Men det var aldrig några problem med att ta hand om frukten och få den såld. Det var god lönsamhet med det arbetet, som tur var, för det blev mycket slit, när man skulle hinna med både det och det vanliga arbetet med alla djuren. På gården fanns det kor, tre hästar och några grisar höns och ett par katter. En fin och välskött gård.

De hade det ganska gott ställt med andra ord.

Hildur kom hem till Hökön utan barn och fick berätta för Olles syskon att han skulle få bo hos goda vännerna Algot och Anna. Trots att Hildur hade god hjälp med hushållet utav de äldre barnen hade hon inte lyckats hämta igen sina krafter alls. Hon kände sig trött, så trött. Inga tänder hade hon kvar i munnen, efter sista tandläkarbesöket, då hon tvingats dra ut sina sista tänder, trots att hon inte var mer än trettiotre år. Säkert en följd av att ha fött och ammat så många barn, utan uppehåll i stort sett, i över tretton år. Hildur och Adolf hade varit tvungna att ta sin stora familj och flytta från en alldeles för liten stuga, till en rymlig lägenhet som fanns i ett barnrikehus som det kallades, i den gamla nerlagda skolan. Vattnet fanns i en pump ute på gården, där låg också utedasset, som kunde vara angenämt att besöka på våren och sommaren, då kunde man sitta med dörren uppslagen mot naturen och beskåda både svalorna, syrenen och jasminen. Men den kalla tiden på året, ja då gick man inte dit i onödan. Värmen inne fick hållas med vedspisen i köket, och en kakelugn i stora rummet. I linor över spisen hängde alltid blöjor på tork efter de två som fortfarande var blöjbarn. Så det var inte direkt någon dans på rosor för stackars Hildur att hålla ordning och sköta om allt med tvätt, städ, matlagning, amma barn. Det slet hårt på henne.

En av de kalla vinterdagarna i januari 1940 kom Hildurs svägerska Svea hem till dem.

Hildur det är marknad i Älmhult i dag, ska vi ta och cykla dit.

Nej bevare mig väl Svea, inte i den här kylan. Cykla över en mil, dessutom som jag ser ut i munnen. Aldrig i livet.

Men Hildur, du kan ju ta en halsduk för munnen, det ser ju inte konstigt ut, nu när det är så kallt.

Svea var envis och till slut föll Hildur till föga, så nu bar det av mot Älmhults marknad.

Vägen var ojämn och hal, dessutom var det en iskall vind som kändes som den drog genom märg och ben. Hildur frös så hon skakade hela tiden och ångrade så att hon låtit sig övertalas. Inte kunde hon glädja sig åt marknaden heller, med allt folk och alla marknadsknallarna. Svea däremot trivdes som fisken i vattnet. Hon köpte marknadskarameller, en brödkaka, papiljotter och lite annat smått och gott. När Svea och Hildur äntligen var hemma igen, var Hildur så genomfrusen och förbi att hon inte orkade ta itu med varken blöjtvätt, disk, mat eller något annat. Hon stupade i säng och hoppades bara att hon skulle känna sig bättre när hon fått sova en natt. Men hon sov dåligt och kände sig inte ett dugg bättre dagen därpå. Orkeslös och hjälplös blev hon liggande kvar i sängen och fick med tungt hjärta överlåta allt arbete åt barnen och Adolf. Han och de större barnen fick hjälpas åt att hålla allt igång. Tvätt, städning och matlagning. Det blev därför