Tidigare liv Vikingar

By Edla Lowbrink

Torfast är en pojke som skiljer sig ganska mycket från resten av pojkarna i sin by. Dels är hans far en hövding och dels har han ett för gott hjärta för att bli en viking. Han oroar sig ständigt för den dagen då han behöver följa med till tinget. Brottslingar som ställs inför rätta, män som slåss i tvekamp och dömda som blir halshuggna, Torfast får kalla kårar bara han tänker på det. Ibland känns det som om folk bara väntar på att han ska växa upp till en man medan han själv bara vill förbli ett barn.
På grund av sin fars höga status brukar även de andra pojkarna behandla Torfast annorlunda vilket har gjort att han inte har några riktiga vänner, i alla fall inte tills en ny träl börjar arbeta på gården. Men vad händer när hans far får reda på Torfasts nära relation till trälen?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 22, 2019
• ISBN: 9789178513543

Edla Lowbrink

Detta är Edla Lowbrinks andra bok som publiceras, den första var "Tidigare liv Vikingar".

Book preview

Birka.

1. En nyfödd själ

Hövdingen över Trävass, Eskil, skulle just få sitt tredje barn. Inne i huset kunde man höra hans fru Torgärds skrik då hon genomgick förlossningen. Det var inte första gången hon födde ett barn. För lite mer än två vintrar sedan så hade hon fött Ediltrud och för sex vintrar sedan så hade hon fött sitt äldsta barn, Astrid. Båda hade blivit flickor till Eskils stora besvikelse och han hoppades nu på att få en pojke som han kunde lära upp för att bli byns nästa hövding. Han kände på sig att barnet som snart skulle födas skulle bli speciell, men han visste inte att det speciella med barnet var att dess själ aldrig någonsin hade levt förut.

Eskils dotter Ediltrud, som säkert hade hört sin mors skrik, hade just kommit in i rummet där skriket ekade högt. Hon slängde en snabb blick på rummet och personerna i det. En kvinna låg i sängen och såg trött och andfådd ut men bakom det var hon vacker. Hennes blonda hår hade klibbats fast i pannan av svetten och hennes i vanliga fall vackra blåa ögon var stängda, det var Torgärd, Ediltruds mor och hon skrek just nu av smärta. En kraftig svarthårig man med mörka ögon och ögonbryn stod vid sidan av sängen med ett förhoppningsfullt ansiktsuttryck, det var Eskil, Ediltruds far. Tre av gårdens ambàtter stod också i rummet, två stod vid kanten av sängen och en torkade svett från Torgärd. Sedan så fanns det en till kvinna i rummet som var barnmorskan och stod vid änden av sängen.

Eftersom att Ediltrud var ganska liten så förstod hon inte så mycket och hon hade aldrig varit med om att hennes mor hade fött ett barn, förutom sig själv då men det kom hon ju naturligtvis inte ihåg, så hon började gråta när hon såg sin mor skrika och ha tårar på kinderna.

Astrid sprang in i rummet och märkte vad som försiggick. Hon kände igen scenen, ungefär så här hade det gått till för drygt två vintrar sedan när Ediltrud föddes. Fast då hade hon varit fyra vintrar och förstått lite mer än Ediltrud som nu bara var två vintrar.

Sch, sch, viskade Astrid under tiden som hon tröst-kramade sin lillasyster som nu också skrek fast av förtvivlan. Det är ingen fara. Mor kommer inte att dö, du ska bara få en lillebror eller en lillasyster.

Astrids ord visade faktiskt en liten effekt på Ediltrud som nu började lugna ner sig lite. Hon grät fortfarande men nu var det mer likt snyftningar än stört floder av tårar.

Ta med Ediltrud ut, befallde Eskil strängt och Astrid, som både tyckte det verkade bäst och var rädd för att säga emot sin far, tog Ediltruds hand och ledde henne ut från rummet.

Torgärd, du klarar det. Ge mig min son, viskade Eskil i örat på Torgärd och tog hennes hand. Lite till bara, lite till bara.

Eskil brukade alltid tro att det var en pojke som skulle föddas varje gång Torgärd var gravid. Eller rättare sagt han brukade hoppas att det skulle bli en pojke. Snart föds min son,

brukade han gå runt i byn och säga. Fast fel hade han haft, två gånger. Han hade försökt att dölja sin besvikelse när hans två döttrar hade fötts men utan så stor framgång. Torgärd däremot blev inte alls besviken över att ha fått en dotter istället för en son. Hon blev faktiskt väldigt glad över att Astrid var en flicka och inte en pojke eftersom att hon ville ha en dotter. När Ediltrud föddes så hade hon hoppats lite på att det skulle vara en pojke. Bara lite. Hon tyckte att nu när hon hade fått sin dotter så kunde ju Eskil få sin son. Men hon blev inte direkt besviken över att det inte var en pojke.

Torgärd skrek fortfarande av smärta men plötsligt ersättes hennes skrik mot en bebis skrik. Eskil, som hade haft blicken på Torgärds ansikte, vände nu sakta blicken mot barnmorskan.

I hennes famn fanns det en fluffig björnskinns filt och en blodig liten bebis som låg i den. En av ambàtterna hade just hämtat en sax och klippte nu av den långa navelsträngen. Eskil upptäckte just vilket kön den lilla bebisen tillhörde.

Det är en pojke! skrek han triumferande. Jag har fått en son!

Eskil böjde sig ner över Torgärd, gav henne en puss på munnen (vilket inte var så trevligt eftersom svetten fortfarande droppade ner från hennes panna) och sprang sedan fram till den lilla pojken som låg i björnskinns filten.

Ambàtten sprang in i rummet där Ediltrud (som nu hade lugnat ner sig lite) och Astrid satt. Hon log mot dem.

Ni har fått en lillebror, sa hon. Kom med här så ska ni få träffa honom.

Astrid reste sig ivrigt upp, tog sin lillasysters hand och sprang in till deras föräldrars sovrum med ambàtten hack i häl.

De störtade in i rummet och såg att Eskil hade en liten sovande bebis, som nu inte längre var lika blodig, i sin famn. Astrid gick försiktigt fram till Eskil och bebisen.

Får jag hålla honom? frågade hon.

Eskil tvekade ett litet ögonblick innan han försiktig räckte över bebisen till Astrid.

Försiktigt, tappa honom inte, sa Eskil när Astrid tog bebisen i sin famn.

Bebisen hostade till i sömnen och Astrid log mot honom. Även fast han var nyfödd så hade han några svarta hårstrån på huvudet som matchade hans mörka ögonbryn.

Han liknar mig, tyckte Astrid. Vad heter han?

Torfast, efter er mors far, svarade Eskil och log. Han kommer bli en bra hövding en dag.

I vanliga fall så skulle inte en son ärva sin fars hövding titel men Eskil hade, ända sedan den dagen då han blev hövding i sin by, varit helt inställd på att hans äldsta son skulle bli den nästa hövdingen. Han tänkte lära honom allt han kunde och han tänkte dra med sina söner till tinget när de bara var tio vintrar.

Tojfasht, sa Ediltrud och klappade Torfast på huvudet.

Tojfasht.

De första månvarven av sitt liv och sin existens sov Torfast väldigt mycket. Han var utmattad, över att han hade fötts och över att hans själ hade hittat en kropp att leva i. Han var också väldigt hungrig. Eftersom han aldrig förut hade ätit så var det en ganska konstig upplevelse. Det tog ett tag för honom att vänja sig vid allt. Men det som nog var svårast av alla de nya sakerna var att kontrollera sin kropp. Han hade inte bara sin själ att bekymra sig över utan även sin kropp nu. Vilket var otroligt svårt. När han brukade ligga där i sin vagga så brukade han se trälarna på gården, och sina föräldrar och systrar gå omkring. De gick på sina två ben, sina ben! Det var ju jättekonstigt. Hur kunde de ha så bra balans? Det var en fråga som brukade ställas flera gånger om dagen inne i Torfasts hjärna. Men det var inte allt. De kommunicerade genom att röra på läpparna och på så sett bilda ljud som kom ifrån munnen. Ljuden som kom ifrån deras läppar var även så perfekt formade att han blev lite förbryllad när han hörde dem.

Eller i alla fall så mycket förbryllad som en liten bebis kan bli.

Världen var konstig, enligt hans mening. Men den var också otroligt spännande och fylld med intressanta frågor. Därför var Torfast väldigt nyfiken av sig, för att allt var nytt för honom, allting.

Torfasts syster, Ediltrud som han hade lärt sig att hon hette, hade precis kommit in i rummet och stod nu lutad över hans vagga.

Hääj, Tojfasht, sa Ediltrud, titta vad ja haj gjot åt dej.

Ediltrud tog fram en liten fläta gjord av garn och lade den bredvid Torfast i vaggan. Torfast försökte säga tack (eftersom han hade lärt sig att man tydligen skulle säga så när man fick något) med ord men det enda som kom ut ur hans mun var bara gurglande, så istället bara gav han henne ett leende.

Ediltrud, kom! skrek Astrid utifrån.

Ediltrud böjde sig ner över Torfast och gav honom en liten puss på pannan. Sedan sprang hon i väg igen ut ur huset under tiden som Torfast följde henne med blicken. Han gillade verkligen Ediltrud, hon brukade alltid komma med saker som hon hade gjort åt honom och blommor som hon hade plockat.

Ediltrud brukade också alltid prata med honom och ta hand om honom. På senaste tiden, nu när Torfast började bli lite äldre och få mer tänder, så hade hon även matat honom. Ediltrud brukade även leka med honom och få honom att le. Hans andra syster hade också tagit hand om honom men inte lika mycket som Ediltrud.

Plötsligt hörde och såg Torfast att Torgärd kom in i rummet tätt följd av Ediltrud. I sina händer höll hon i en skål. Torfast kände doften och förstår att det är matdags.

Håll i den, och tappa den inte, sa Torgärd och räckte över skålen till Ediltrud som tog emot den.

Torgärd gick fram till vaggan och lyfte upp Torfast. Hon tog honom i sin famn och sedan satte hon sig ner på en av stolarna med Torfast fortfarande vilande mot bröstet. Ediltrud gick fram till Torfast och Torgärd. Hon tog sleven och skopade upp en skopa gröt. Sedan förde hon sleven mot Torfasts mun och han gapade. Maten åkte in i hans mun och han tuggade den några gånger innan han svalde. Smaken var underbar, ljuvlig. Det var så gott att han hann gapa igen innan Ediltrud ens hade hunnit ta mer gröt från skålen.

När gröten var slut lyfte Torgärd tillbaka Torfast till vaggan.

Torfast var så trött att han nästan somnade direkt när hans hud nuddade vid det fluffiga djurskinnet som låg i vaggan.

Torgärd kom in i rummet och gick fram till vaggan där Torfast sov. Torfast vaknade när han kände att hans mor lyfte upp honom. Hon gick ut på gården och Torfast kände den sköna och varma brisen mot sin ansikte. Även fast det inte var så länge sedan som den första snön kom så var det rätt varmt och skönt ute. Snön smälte bort för ett månvarv sedan och för bara 15 dagar sedan så började det likna vårväder ute.

Torgärd satte ner Torfast på marken och gick in i huset och lämnade honom där själv med Astrid. Sedan kom hon ut igen efter bara några ögonblick med en skål i handen och Ediltrud efter sig. Torgärd gav skålen till Ediltrud och tog upp Torfast i sitt knä. Sedan började Ediltrud mata Torfast och när gröten var helt slut så satte Torgärd ner Torfast på marken, tog skålen och gick in i huset igen.

Ediltrud sträckte ut handen och Torfast tog den. Han reste sig upp och började gå lite vingligt.

Efter bara några ögonblick kom Torgärd återigen tillbaka och satte sig på bänken och började fläta Astrids hår som nu hade växt väldigt mycket och räckte ända ner till midjan på henne.

Ända sedan det började bli vinter hade Torgärd släppt ner Torfast på golvet och Ediltrud hade tagit hans hand och hjälpt honom att stå. Sedan hade Ediltrud även hjälpt honom att gå. I tre hela månvarv gick de omkring inomhus eftersom det var snö och kallt ute då. Det hade faktiskt gått ganska bra och Torfast kunde nästan gå själv. I alla fall några steg tills han tappade balansen.

Ediltrud släppte taget om hans hand efter några steg och lät honom gå själv. Det gick bra i början, men efter fem steg så snubblade han och Ediltrud hann inte ta emot honom så han fall till marken. Hon hjälpte honom upp och sedan började han gå igen. Men efter fyra steg så ramlade han, igen.

Det här pågick ganska länge och till slut klarade han av att ta åtta steg, vilket var två steg bättre än hans förra rekord.

Kan ja få lärja Tojfasht att fläta? frågade Ediltrud sin mor.

Torgärd slutade tvärt att fläta Astrids hår, spärrade upp ögonen och såg sig skräckslaget omkring.

"Nej, det får du verkligen inte göra. Du vet vad Eskil tycker om att Torfast lär sig flicksaker. Torfast är en pojke inte en flicka.

Du ska ha tur att Eskil inte hörde det där. Fy skäms att du ens frågar något sådant när du vet att Eskil hatar det", röt Torgärd och blev alldeles röd i ansiktet av ilska.

Ediltrud sprang in i huset med tårar i ögonen.

Mor, hon är bara tre vintrar. Du kan inte skrika sådär till henne, sa Astrid och sedan sprang även hon in i huset för att trösta Ediltrud.

Torfast bara stod kvar där med ett stadigt grepp om bänken och fattade ingenting. Varför hade mor blivit så arg? Varför hade Ediltrud blivit ledsen? Och varför hade Astrid sprungit efter Ediltrud?

Torfast såg frågande på sin mor i ett försök att finna svar och Torgärd, som fattade att hon hade förstört stämningen, bara tog upp Torfast, gick in i huset och lade honom i vaggan igen.

Sedan så gick hon i väg och lämnade Torfast där, fundersam över vad som just hade hänt. Hade Ediltrud förolämpat mor?

Nej, Torfast kände Ediltrud, hon skulle aldrig göra något sådant. Hade hon kanske påmint mor om något som hon inte gillar? Eller?

Efter en halvtimme av funderingar somnade Torfast till slut.

Vill gå dit, sa Torfast bestämt och pekade mot skogen. Han hade precis lärt sig att sätta ihop ord till meningar. Hans första mening hade faktiskt varit vill gå dit och då hade han syftat på skogen. Men hans mor och systrar hade sagt nej. Fast Torfast slutade inte att tjata för det, han fortsatte att fråga om han fick gå in i skogen. Varje gång fick han ett nej som svar.

Vilket gjorde honom väldigt besviken. Han var väldigt nyfiken på vad det var för något och vad som fanns där, eftersom han aldrig förut hade sett något sådant och inte hade en aning om vad det var.

Vi får inte gå dit. Träden är för täta, vi ska bara plocka bär där borta, sa Astrid och pekade på ett område en bit bort. Kanske när du blir större så får du gå dit

Tojfast äj stoj. Tojfast äj fem vintej, sa Torfast och höll upp fem fingrar.

Astrid och Ediltrud skrattade lite och skakade på huvudet.

Torfast är två vintrar, sa Ediltrud och fällde ner tre fingrar på Torfasts hand.

Sedan gick de alla tre bort mot det området som bären växte på.

Mor sa att vi bara ska plocka de blåa, sa Astrid och pekade på blåbären. Inte de röda, de är för sura.

Jaha, sa Torfast och började plocka de blå bären.

Lägg dem i den här skålen, sa Astrid och pekade på skålen som hon hade satt ner på marken.

Astrid och Ediltrud började också plocka blåbären för att sedan lägga dem i skålen.

De hann inte plocka så många bär innan skålen blev helt full.

Jag går in och hämtar en större skål, sa Astrid, tog upp skålen och begav sig bort mot huset. Efter bara några ögonblick kom Astrid ut igen med en mycket större skål den här gången.

De började plocka igen och när skålen nästan var halvfylld upptäckte Ediltrud något.

Vad är det där för bär? frågade hon och pekade på en bärbuske som låg en bit bort.

Astrid gick närmare bären och Torfast och Ediltrud följde efter.

De är röda, men det är inte de röda som mor syftade på, sa Astrid lite fundersamt. Vänta här.

Hon sprang in till huset igen.

Vi kan nog fortsätta att plocka bären så länge, sa Ediltrud och började plocka blåbären igen.

Torfast började också plocka bären men det dröjde inte länge förrän Astrid kom utspringande ur huset med Torgärd efter sig.

När Torgärd kom fram till bären granskade hon dem i något ögonblick innan hon förvånat spärrade upp ögonen.

Det är hallon, de är inte giftiga. Jag har inte sett dem här förut så de måste vara nya för den här sommaren, sa Torgärd.

Plocka dem också.

Hon vände sig om och begav sig tillbaka bort mot huset under tiden som Astrid, Ediltrud och Torfast började plocka hallonen också.

När Astrid och Ediltrud hade blicken åt ett annat håll tog Torfasts nyfikenhet över honom. Snabbt sträckte han ut handen och tog ett av de röda bären som de inte skulle plocka. I samma ögonblick som han stoppade in bäret i munnen vände Astrid blicken mot honom.

Går det bra? frågade hon och tittade ned i skålen. Oj, vad mycket du har plockat.

Torfast gav henne ett leende med stängd mun tillbaka. Hon gick mot honom och lade i några bär som hon precis hade plockat. Sedan vände hon tillbaka blicken mot bären och fortsatte att plocka.

Torfast svalde bäret och gjorde en grimas när han kände den sura smaken i munnen. Usch! Det var inte gott. Torfast åt några blåbär istället för att få bort den sura smaken ur munnen och fortsatte sedan plocka mera bär.

Kom, vi går ut och plockar lite svamp, sa Astrid och ledde Torfast och Ediltrud ut ur huset. Det finns ju mycket svamp nu ute.

Vajfö? frågade Torfast som var ganska förvirrad.

Mor föder ett barn, svarade Ediltrud.

Va? Va’ e de’? frågade Torfast lika förvirrad som förut.

Du ska få ett till syskon, svarade Astrid glatt, du kommer bli storebror.

Stojebjo? Ja’? frågade Torfast fortfarande lite förvirrad.

Ja. Åh, kolla vad mycket svamp! sa Astrid och pekade på svamparna som växte på marken. Plocka dem och lägg dem sedan i den där korgen, hon pekade på korgen.

Astrid, Ediltrud och Torfast plockade svamp i flera ögonblick ända tills en träl kom utspringande ur huset och berättade för dem att Torgärd hade fött en pojke. Upphetsat sprang de in i huset och in till Eskils och Torgärds rum. Torgärd, som nu hade fött barn för fjärde gången i sitt liv, drack öl från ett horn som en av ambàtterna höll i. Samma tre ambàtter som hade varit där när Torfast hade fötts stod nu också där i rummet. Två av dem höll på att städa upp under tiden som den tredje tog hand om Torgärd. Barnmorskan verkade redan ha gått. Eskil stod vid sidan om Torgärd och höll i en björnskinns filt med en liten nyfödd bebis i. Han såg överlycklig ut, hans andra son hade ju just fötts. Detta innebar inte bara att han skulle se till så att hövding titeln skulle övergå till Ulv ifall något hände med Torfast, och på så sätt var säkrad. Utan det innebar även att Torfast skulle växa upp med en pojke. Även fast han och hans systrar hade lekt med de andra barnen i byn så hade Eskil trott att det inte var tillräckligt. Eskil hade varit väldigt orolig över att Torfast skulle växa upp till en mes om han bara hade två systrar att umgås med. För han själv hade växt upp med tre bröder och han hade blivit en stark man.

Astrid smög fram till Eskil och den sovande bebisen.

Vad söt han är, viskade hon och nu gick även Ediltrud fram till bebisen.

Torfast följde bara efter Ediltrud och Astrid. Han böjde sig ner över bebisen och log mot honom.

Vad ska han heta? frågade Astrid och vände blicken mot Eskil.

Ulv, sa han. Efter min far.

Lilla Ulv, sa Astrid och klappade honom på kinden.

Jag vill hålla honom, sa Ediltrud och tittade upp på Eskil.

Försiktigt räckte Eskil över Ulv till Ediltrud som tog emot honom och höll honom i ett stadigt grepp.

Ja oså, sa Torfast. Ja’ håva bebi’.

Torfast du är för litet, sa Astrid. Du kan tappa honom.

Ja’ vij! nästan skrek Torfast argt.

Låt honom göra det. Sätt honom i sängen och ge honom Ulv, sa Torgärd som nu verkade må bättre men Eskil tvekade fortfarande.

Till slut sa han:

Okej då.

Torfast log under tiden som Eskil ledde honom upp till sängen.

När Torfast hade satt sig till rätta i sängen så fick han Ulv i sin famn. Torfast hade aldrig hållit i en bebis förut, det närmaste bebis han hade kommit var nog en skål med blåbär. Eftersom Torfast bara var två vintrar så var Ulv ganska tung för honom.

Därför var det ganska bra att han satt ner i en säng. Torfast granskade Ulvs ansikte. Allt ifrån hans lilla platta näsa till hans flintskalliga huvud. Han log mot honom. Inombords lovade Torfast sig själv att ta hand om Ulv och att vara en bra storebror.

Det hade knappt gått 6 månvarv sedan Ulv hade fötts förrän Torgärd berättade att hon var gravid igen. Först tittade Astrid bara på henne med ett chockat ansikte. Sedan sprack hennes ansikte upp i ett leende.

Är det en flicka eller en pojke? frågade Astrid upphetsat.

Det vet vi ju inte, sa Torgärd.

Men vad tror du? frågade Astrid och slängde en blick på sin far. Ni.

Torgärd och Eskil utbyte blickar. Det verkade faktiskt inte vara något som de hade pratat om.

En pojke, sa Eskil och i samma ögonblick sa Torgärd: En flicka.

Du tror alltid att det är en pojke, men du har haft fel, två gånger, sa Torgärd lugnt.

Jag har också haft rätt två gånger. De två senaste gångerna faktiskt.

Är det verkligen så att du tror att det kommer bli en pojke eller bara hoppas du av hela ditt hjärta att det inte blir en hopplös liten flicka som kommer att föddas? frågade Torgärd och Torfast hörde på hennes röst att hon började tappa humöret.

Eskil förblev tyst en liten stund innan han harklade sig och öppnade munnen för att prata.

Jag har faktiskt mer nytta av en son än en dotter.

Astrid och Ediltrud tittade upp från sina skålar med gröt och såg på Eskil och Torgärd men de verkade inte bry sig om dem.

Svara på min fråga, sa Torgärd bestämt.

Hon brukade faktiskt inte höja rösten till Eskil. Det var verkligen inte likt henne. Först blev Eskil lite förvånad över hennes tonfall men sedan så ersättes det med ilska.

Tala inte till mig på det sättet, fräste han åt henne så att spottet for åt alla håll.

Astrid, Ediltrud och Torfast blev lite rädda när de hörde faderns ursinniga ord under tiden som Torgärd istället blev arg och inte rädd.

Du älskar alltså dina söner mer än dina döttrar, fräste Torgärd. Älskar du ens Astrid och Ediltrud? Om Torfast och Ulv hade blivit flickor hade du då hatat dem lika mycket som du hatar dina döttrar?

Nu tappade Eskil humöret, han ställde sig upp och tittade ursinnigt på Torgärd som fortfarande inte såg rädd ut.

Tig med dig, kvinna! skrek han i hennes ansikte.

Hon reste sig också upp och stirrade nu ursinnigt in i Eskils mörka, ilskna ögon.

Barn, gå ut härifrån, fräste hon och Astrid, Ediltrud och Torfast rusade ut ur rummet som om de sprang för livet.

Torfast fattade ingenting av vad som precis hade hänt. Eller han förstod lite. Torgärd var upprörd över att Eskil ville ha en son och inte gillade sina döttrar. Eskil var upprörd över att Torgärd tog upp det och hade sagt någonting om att pojkar var mer användbara än flickor. Vem hade haft rätt? Vilken sida skulle Torfast stå på? Han hade ju aldrig levt ett annat liv så han gjorde och tyckte bara som alla andra gjorde och sa. Så vem skulle han lita på sa rätt, sin mor eller sin far? Själv så var han lite fundersam, det lät inte bra att bara pojkar betydde någonting men han skulle aldrig våga säga det till sin far efter vad han just hade sett.

Astrid, Ediltrud och Torfast hade just kommit in till deras sovrum. Även fast Astrid hade stängt dörren så hörde de hur Eskil och Torgärd skrek åt varandra. De kunde inte uppfatta orden men de visste att de fortfarande bråkade om att Eskil inte ville ha några döttrar.

Älskar inte far oss? frågade Ediltrud och såg upp på Astrid som såg lite besvärad ut.

Det är klart att han gör det, sa hon och klappade Ediltrud på axeln.

Varför svarade han inte när mor frågade det då? frågade Ediltrud med ett sorgset tonfall och tårar i ögonen.

Astrid såg hur Ediltrud nästan började gråta och därför tog hon henne in till sig och gav henne en kram.

Jag vet inte, svarade hon.

Astrid, Ediltrud och Torfast upptäckte att Ulv hade vaknat när de hörde att han började gråta. Han vaknade förmodligen på grund av sina föräldrars bråk. Astrid släppte Ediltrud och reste sig upp för att lugna ner Ulv men Torfast var redan framme vid vaggan innan hon ens hann ta ett steg. Han böjde sig ner över vaggan och tog upp Ulv.

Försiktigt, sa Astrid lite oroligt när Torfast tog upp Ulv till sin famn.

Han vaggade fram och tillbaka under tiden som han lugnt sa: sch om och om igen till Ulv. Astrid satte sig ner i sängen igen.

Plötsligt hörde de en smäll och att Torgärd och Eskil hade slutat att skrika på varandra. Sedan hörde de tydligt Eskils röst.

Jag förstår att du kan vara lite känslosam under graviditeten, men ifrågasätt mig ALDRIG igen, hör du det ALDRIG, sa Eskil och sedan hörde de stora, tunga steg som om någon gick därifrån.

Astrid och Edlitrud stelnade till, de verkade förstå vad som hade hänt till skillnad från Torfast. Astrid och Ediltrud utbytte blickar med varandra.

Vi ska nog gå och lägga oss nu, sa Astrid.

Vafö, vad ha hänt? frågade Torfast lite förvirrat under tiden som han försiktigt lade ner Ulv (som nu hade lugnat ner sig) i vaggan.

Astrid och Ediltrud utbytte blickar med varandra igen. De funderade på om de skulle berätta sanningen för Torfast.

För att det är sent, sa Astrid till slut.

Det gjorde honom galen. Han behövde få veta. Torfast hade just frågat sin mor om han fick gå ut i skogen. Hon hade bara skakat på huvudet och sagt: "Det är för farligt. Det är fullt med rövare och otäcka djur i skogen, du är för liten och för otränad.

När du blir äldre och skickligare kanske."

Men jag är snart sex vintrar och storebror, två gånger, sa Torfast.

Fem vintrar är inte mycket och bara för att du kan ta hand om en person som är tre vintrar och en som är två vintrar betyder det inte att du är skicklig nog att gå ut i skogen alldeles ensam, sa Torgärd.

Snart sex vintrar faktiskt och vad menar du med skicklig?

frågade Torfast.

Bra på att försvara sig och sådant, sa Torgärd.

Torfast kände sig lite förolämpad, han var jättebra på att försvara sig. Eller det var i alla fall vad han trodde och tyckte.

Egentligen så skulle han förlorat en kamp mot en hund. Men det berodde nog mest på att han var så ung och inte hade påbörjat sin träning än.

Jag är bra på att försvara mig, ingen skulle våga sig på mig,

sa Torfast, och om de skulle det, så skulle jag slå ner dem på fläcken.

Torgärd bara skrattade och skakade på huvudet.

Du får vänta tills du blir äldre och har börjat att träna.

Och med det sagt gick Torgärd därifrån med en sur Torfast bakom sig.

Han var ju fem vintrar nu! Varför fick han inte gå ut i skogen?

Han ville verkligen veta vad som fanns där ute. Kunde det verkligen vara så farligt att han inte fick gå ut i skogen själv?

Nej, det kunde det inte. Kanske hans mor trodde det men då hade hon fel. Torfast skulle klara det.

Nu hade Torfast bestämt sig, han skulle gå ut i skogen, ikväll.

Torfast hade tre egenskaper som verkligen visade vem han var, modig, nyfiken och korkad. Modig var han eftersom han aldrig hade levt förut och inte visste vilka faror som fanns i världen.

Han var nyfiken för att hans själ var ung och inte visste så mycket, det gjorde honom även korkad. Alla de här tre egenskaperna kunde vara bra på sitt sätt, men tillsammans var de livsfarliga. Torfast hade just beslutat sig för att smyga ut i skogen mitt i natten alldeles ensam när hans mor redan hade varnat honom för att inte göra det.

Torfast låg i sin säng och lyssnade till de tunga andetagen och höga snarkningarna som kom ifrån personerna i rummet. Men det var bara tre stycken personer som han hörde sova. En var fortfarande vaken och det var den som Torfast väntade på skulle somna. Vem det var visste han inte men det var någon av Astrid, Ediltrud, Ulv eller Ragnhild (Torfasts lillasyster som föddes för ungefär två vintrar sedan). Till slut hörde Torfast att en till person hade börjat snarka. Han öppnade ögonen och tittade runt i rummet för att försäkra sig om att alla verkligen sov. Sedan reste han sig långsamt och ljudlöst upp ur sin säng.

Utan ett ljud gled han ner i sina skor och tog på sig kappan.

Försiktigt trippade han på tå ut ur sovrummet. Tyst smög han sig fram till dörren och öppnade den, men bara tillräckligt mycket för att han skulle kunna tränga sig ut genom den. Han tog ett steg, klev ut i natten och stängde dörren ljudlöst bakom sig. Det var väldigt mörkt ute även fast snön lyste upp gården lite. Kallt var det också och Torfast drog kappan hårdare om sig när en iskall vindpust susade förbi honom. Torfast tog ett djupt andetag. Han var väldigt pirrig men också väldigt längtansfull över vad han skulle få se i skogen. Inte en enda gång under hela dagen hade det slagit honom att det skulle vara farligt. Han trodde att han skulle klara av allt som han skulle stöta på ute i skogen. Men kanske var han lite för självsäker för när han begav sig bort mot skogen hade han inte ens en pinne med sig som försvar. Precis när han tänkte ta steget in i skogen så kom han på att hans fotavtryck inte skulle gå bort tills imorgon. Hans familj skulle se att han hade smugit ut i skogen imorgon. Han behövde ta ett djupt andetag för att kväva paniken som började bubbla upp inom honom. Det är ändå försent nu, intalade han sig själv. Och vem vet, det kanske skulle börja snöa. Lite hoppfull fortsatte Torfast in i skogen.

Han skymtade en stig längre fram och sprang fram till den.

Bra, tänkte han, nu kommer jag i alla fall inte gå vilse. Han började gå på stigen och begav sig bort ifrån den lilla gården där han bodde. Träden blev bara tätare och tätare ju längre bort han kom men stigen fortsatte. Han gick inte så långt, bara tillräckligt långt för att gården inte skulle vara för nära. Efter ett tag så stannade han för att se sig omkring. Träden som stod runt om stigen var täckta av ett tjockt lager snö och lite av det hade trillat av och lämnat gropar i snön nedanför. Han såg några få stenar och de var också täckta med ett tjockt lager snö.

Men till skillnad från träden så var all snö kvar på stenarna och inget hade fallit av. Han sänkte blicken och såg den vita lysande snön. I snön såg han några fotavtryck från en fågel och några fotavtryck från något annat djur. Det andra fotavtrycken var ungefär hälften så stort som hans hand. Fotavtrycken var som små runda cirklar med tre små gropar ovanför sig. Han beundrade fascinerat de märkliga fotavtrycken och följde dess spår med blicken. De ledde bort från stigen och Torfasts nyfikenhet tog över honom. Han följde efter spåret bort från stigen. Spåret bara fortsatte och fortsatte längre bort från stigen. Efter en stund började det snöa men Torfast ägnade inte ens en enda tanke åt att bekymra sig över att hans fotspår skulle suddas ut på grund av snön och att han kanske aldrig skulle hitta tillbaka till stigen. Han bara fortsatte att följa fotspåret.

Plötsligt kände Torfast en hand på axeln och han hoppade till.

Han vände sig om och såg en blond flicka med vackra blå ögon och mörka ögonbryn. Hon var iklädd en lila klänning som räckte ända ner till fötterna. Över klänningen hade hon en tjock och grön kappa på sig och på sina fötter hade hon ett par skor.

Det var Ediltrud som stod framför honom.

Vad gör du här? frågade Torfast förvånat men han var ändå ganska lättad över att det inte var någon rövare som stod framför honom.

Jag? frågade Ediltrud häpet. "Jag vaknade mitt i natten och såg att din säng var tom och