Alfridas längtan till havet: och de inneboende magiska krafterna

By Peter Knagert

En fantasy med historisk bakgrund. Vi följer Alfrida Löwenström och hennes äventyr till havs. Hennes magiska krafter utforskas av henne själv. Hon är en häxa vilket det var bäst vid denna tiden att behålla för sig själv. Vi följer även 1800-talets sjöfart med handel och fyrar. Det är också en kärlekssaga mellan Alfrida Löwenström och den karismatiske Järle Elfstrand, där de lever i den övre adelsklassen. En roman som vill visa att livet bereder många svårigheter men att dessa är till för att övervinnas.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 26, 2014
• ISBN: 9789175698878

Peter Knagert

Jag är en medelålders man som har börjat skriva böcker i mogen ålder. Jag arbetar heltid. Mina intressen är jakt, att skriva, naturen och att resa.

Book preview

igen

Kapitel 1 Erik Löwenströms kamp

En vårdag hade blåsipporna slagit ut liksom snödropparna. Det var även knoppar på äppelträden. Det andades pånyttföddhet men hos Alfrida Löwenström stod döden för dörren. Året var 1845. Alfrida var trettio år. Hon hade läst sin bordsbön Mat i Jesu namn. Alfrida reste sig ifrån matbordet och gick till spisen. Alfridas ben kändes stumma och hon andades med tunga andetag. Hennes strupe hade dragit ihop sig och hon fick ingen luft. Det som hände var så overkligt. Det gjorde ont i hjärtat och hennes andhämtning var svag. Hon värmde den varma mjölken i en gryta. I köket arbetade kokerskan och även pigan Johanna. Men Alfrida ville själv sköta Erik när han var sjuk. Det var ett stort kök med långa bänkar med skåp utmed väggarna och en vedspis stod i ena hörnet. Mitt på golvet stod ett bord med stolar där tjänstefolket åt sina måltider. Erik låg i några rum längre bort. Det var ett mindre rum med två enkelsängar som stod bredvid varandra. Erik stönade svagt och andades tungt. Erik hade legat sjuk en tid i lunginflammation. Doktorn hade varit där tidigare på dagen och åderlåtit honom. Erik hade också fått engelskt salt men han blev ändå inte bättre.

Alfrida förde koppen med varm mjölk till hans blålila läppar. Hon höll honom under axlarna för att stödja honom. Erik drack endast lite för han ville inte ha något. Erik var märkt av sjukdomen och visste att han snart skulle dö. Erik funderade vidare kring deras situation. Han var inte orolig för sin egen del utan hans tankar gick till Alfrida. Hur skulle hon klara sig då han inte längre fanns där? Inte kunde hon ensam klara sig ute på havet som kvinna, tänkte han. Alfrida var vacker med sitt röda långa hår som lockade sig ner över ryggen. Hon hade blå ögon. Alfrida var kort och finlemmad. Det fanns något aristokratiskt över henne och hon bar alltid huvudet högt. Till sinnet var hon bestämd och impulsiv. Hon var trots sin ringa gestalt en modig kvinna, tänkte Erik.

- Alfrida jag vill att Amadeus kommer hit. Jag vill skriva mitt testamente, väste Erik och hostade blod. Det rann blod ifrån hans mun och Alfrida torkade bort det med en handduk som snabbt färgades röd.

Alfrida sprang till grannfrun och bad deras son att springa efter Amadeus. En stund senare kom Amadeus och knackade på dörren. Medan Amadeus var med Erik i sovrummet satt Alfrida i köket på en stol. Hon hade inga tankar på ekonomi, just då för hennes sorg och oro var hos Erik. Hennes far hade ansett att affärer inte var något för kvinnor. Hennes far var död sedan många år tillbaka. Men Erik var inte sådan utan hon hade under tio år varit hans kompanjon som grosshandlare. Innan Erik blev sjuk hade de seglat ifrån Lübeck till Gävle. Men de hade även varit i London. De hade hyrt ett magasin nere i hamnen för alla deras varor. Alfrida var där nere varje dag och sålde varor.

En dag hostade Erik mödosamt och sa:

- När jag är borta ska Ni lita på Eskil sa Erik. Han hostade återigen och han hade svårt att få fram orden. Eskil var Eriks bästa vän. Efter den dagen började Eskil att vara i köpmanshuset. Eskil var finlemmad och vek. Han hade svart hår och gröna ögon. Eskil var alltid mån om sitt yttre och han gick klädd i eleganta kläder. Han var en man som i första hand tänkte på sig själv. Sådan hade han alltid varit, tänkte hon. Alfrida tyckte inte om Eskil, det hade hon aldrig gjort. Men Alfrida hade aldrig delgett Erik sina tankar eller farhågor om Eskil, till sin man eftersom hon ville visa hänsyn. Alfridas kunder behandlade henne plötsligt som luft när Eskil var i köpmanshuset.

- Ni kan gå hem och se efter Erik hade han sagt med dov röst. Jag sköter ert köpmanshus och även mitt eget. När hon beklagade sig för Erik sa han att det är gott då kan Ni vara med mig min sista tid. Jag vill inte vara ensam när jag dör, hade han förklarat. Alfrida tänkte på sin make. Han var så oerhört öm och förstående. Erik behandlade henne dels som sin hustru och dels som sin kompanjon. Han skulle aldrig drömma om att bestämma över henne, trots att hon var en kvinna. Det var ovanligt att en man ansåg att kvinnan var likvärdig en man. De flesta män ansåg att de ägde sina kvinnor, tänkte Alfrida. Erik hade brunt lockigt hår och bruna ögon. Han var stor och kraftig. De flesta män gick inte nära honom eftersom de var rädda för honom, på grund av hans storlek.

En morgon rosslade Erik till och sedan var han helt stilla. Alfrida kände på halsen, men hon upptäckte ingen puls. Hon slängde sig på Eriks bröst och skrek rätt ut.

- Nej Erik Ni kan inte dö, Ni får inte! Lämna mig inte!

Hon snyftade och var utom all sans. Alfrida märkte inte att morgonen gått över till sena eftermiddagen. Det hade blivit mörkt ute. Eskil stod plötsligt i dörren. Han tog in hela situationen. Alfrida kände hur han ledde henne till andra rummet där en enkelsäng stod. Hon lade sig ner, förbi av trötthet och sorg. Eskil tog hand om allt i och med dödsfallet som han lovat sin vän. Erik hade även gett Eskil tillgång till deras besparade penningar. Eriks tanke hade varit att avlasta Alfrida. När han inte längre fanns var tanken att Eskil skulle gifta sig med Alfrida.

Erik begravdes en vecka senare. Alfrida hade sin svarta krinolin med flor för ansiktet och hon hade en liten nätt hatt som var fastsatt på hjässan med en nål. Klänningen var knäppt i halsen och hennes krage var vit liksom ärmmuddarna. Hon bar svarta skor till. Eskil bar en svart lång rock, en väst i silver och trekvartsbyxor i brunt med strumpor till. Han bar en hög hatt på huvudet. Alfrida stödde sig på Eskil. Men efteråt mindes hon inget av begravningen. Alfrida var tryckt av sorg efter Erik och hon tyckte att allt var likgiltigt hur det blev.

Eskil såg till att Alfrida fick i sig lite mat. Dagarna tillbringade hon med att planlöst gå omkring i rummen. Hon satt också och stirrade ut genom fönstret på ingenting. Hennes ögon tårades och kinderna blev våta, svullna och röda.

Sorgen åt henne inifrån och ut. Borta var hennes glada skratt och leende. Hennes mun var mer som ett sträck. Grannar som knackade på gick snart igen. Alfrida talade inte med någon. Hon ville vara ifred med sin sorg. Alfrida blev mager och blek. Eskil var orolig för henne. Han såg hur hon hade förändrats. Han köpte medikamenter på apoteket som skulle göra henne piggare. Men han Eskil skulle finnas där för henne som en vän. När Alfrida kände sig piggare skulle de åka till Lübeck. Det skulle säkerligen uppmuntra henne och dämpa sorgen, tänkte Eskil.

Hennes piga tog av och på kläderna men Alfrida brydde sig inte längre. Alfrida kände också en ilska emot Erik. Vad menade han med att lämna henne alldeles ensam? Hur skulle hon klara av att leva? när hennes hjärta ville brista. Hon låg i sin säng. Alfrida stirrade på en fläck på väggen och försökte intala sig att somna medan hon lyssnade på ugglans skrik i natten.

Kapitel 2. Eskil

Efter ett tag kände sig Alfrida lite bättre. Hennes aptit kom tillbaka. Men hon log aldrig. Hon träffade inga andra människor än Eskil, pigan, kokerskan och butlern. Eskil bodde en bit därifrån i ett annat hus. På dagen skötte han de båda köpmanshusen och på kvällen åt han middag hos Alfrida. Hon hyrde några rum i ett köpmanshus på nedre våningen. Det var eleganta rum som hyrdes ut möblerade. Alfrida hade även en butler som tog emot deras gäster. En dag sa Eskil.

- Jag vill inte veta av något av dina särskilda krafter, sa han. Ni får absolut inte skämma ut mig eller Eriks minne. Alfrida snörpte på munnen. I hennes ungdomsår hade hon livligt utforskat denna sida men slutat med det när hon träffade Erik. Han hade klargjort att skulle hon vara med honom ville han inte veta av några häxerier. Med tanke på sin kärlek till honom hade hon avstått.

- Jag gör inte sådant längre. Eskil lät sig nöja med detta. Men inom sig kände hon ett motstånd som ville ropa fram de magiska krafterna. Hon ägde ännu inte kraften och modet att anamma sina krafter. De låg i sin dvala och väntade på att få komma ut. Alfrida hade lärt sig att undertrycka dem, vilket hon tyckte var smärtsamt men det var nödvändigt.

En morgon när Alfrida tagit på sig särk och höll på med snörlivet hörde hon en harkling och vände sig tvärt om. Eskil stod där bakom henne. Han grinade lite med munnen och ögonen tittade hungrigt på henne. Alfrida hade inte satt fast snörlivet utan stod och höll det uppe genom att stödja sina bröst och snörliv. Hon vände