Mönster i spåren

By Ann Gäre

Några månader har gått sedan den dramatiska sommaren där Akki Hendzéns man mördades och gamla hemligheter uppdagades på det nedgångna familjegodset Castellot utanför Närköping. Kriminalkommissarie Elvira Kardi har spenderat en lång semester med sin familj i Turkiet, och Akki tog sin flykt till Kuba för att läka sina sår efter den hemska tragedi som drabbat hennes familj. Men nu har Akkis föräldrar återigen bjudit in till familjemöte på Castellot, de har något som de måste berätta. Även om det är jobbigt att återvända till platsen där allt det hemska hände ser Akki fram emot att komma hem. Inte minst för att hon vill få tid att dra igång sin stiftelse med fokus på krigsskadade och utnyttjade barn i Kongo-Kinshasa. De ska ges en chans att börja om på nytt, precis som hon själv. Men det en gång så ståtliga godset har sett bättre dagar, och när nya hemligheter kommer upp till ytan blir hon återigen indragen i en härva av hätska uppgörelser, dödliga övergrepp och bedrägerier. Kommer Akkis dröm om en nystart äntligen gå i uppfyllelse, eller kommer barndomsparadiset Castellot återigen drabbas av ond, bråd död?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 19, 2023
• ISBN: 9788728403495

Book preview

Ann Gäre

Mönster i spåren

SAGA Egmont

Mönster i spåren

Copyright © 2022, 2023 Ann Gäre och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728403495

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

TORSDAG

Kapitel 1

Elvira, Akki

När bara två dagar återstod av semestern ringde kriminalkommissarie Elvira Kardis telefon från ett nummer hon inte kände igen. Landsnumret var danskt. Kanske tyskt. Hon visste inte.

Kan vara vilken idiot som helst. Säkert någon försäljare. Eller lycksökare, reflekterade hon.

Precis när hon skulle trycka bort samtalet tog nyfikenheten över och hon drog den gröna svarsknappen åt höger.

Merhaba!

Hallå Elvira. Är det du? klingade en ivrig och välbekant röst genom högtalaren ut över den turkiska nejden.

Akki – hej, vad kul att höra din ljuva stämma! Verkligen! Hur är det, hur mår du? Är du kvar på salsaön?

Det var längesen nu, flera veckor. Jag är hemma i Berlin, men på väg till Närköping. Bara för någon dag. Hinner vi träffas?

Elvira Kardi kände hur pulsen ökade.

Jag kommer hem till helgen. Är du kvar då?

Absolut. Då berättar jag mer om Castellot. Det fortsätter att överraska. Pappa har kallat till familjemöte och som den väluppfostrade dotter jag är släpper jag allt jag har för händer och fötter.

Akki avlutade meningen med ett torrt skratt.

Tanken på att få träffa Akki igen gjorde Elvira på gott humör. Visserligen hade deras korta relation varit fylld av sorg och tragik, men de kom varandra märkligt nära några veckor i slutet av maj, början av juni. Första gången de träffades låg Akki på sjukhus efter att ha överfallits på familjegodset Castellot utanför Närköping. Bara någon dag därefter dödades hennes man Oskar på samma ställe. Elvira Kardi höll i båda förundersökningarna och Akki följde mördarjakten som en skugga. Hon hade synpunkter, la sig i, gav förslag och snart var gränsen mellan privat och officiellt dem emellan så gott som utraderad. De föll in i varandras tankesätt utan krumbukter - som om grunden för deras vänskap redan var lagd. Elvira Kardi var trots det noga med att hålla sig inom professionens ramar även om det ibland var väldigt nära övertramp.

När Akkis förövare och Oskars mördare avslöjades flera veckor senare försvann de åt olika håll. Akki till Kuba för att komma ifrån allt elände och därefter till jobbet i Berlin. Elvira till Turkiet för lång semester hos släkten.

Så Akki har kallats hem av sina förnäma föräldrar – då måste det vara något speciellt, klurade Elvira Kardi när samtalet avslutats. Castellot fortsätter att överraska, hade Akki sagt. Herregud, vad överheten kan hitta på. Som om inte verkligheten är dramatisk nog.

Hon kände ett sting av irritation. Samtidigt som hon var nyfiken på vad det handlade om den här gången. Efter mord, överfall och ett inmurat rum med en massa blingbling för miljoner – vad är det nu som väntar i det gamla spökslottet, funderade hon.

Hon tyckte om att Akki lät glad på rösten. Nästan lite uppskruvad.

Elvira Kardi satte sig under ett knotigt olivträd längst ner i trädgården för en stunds svalkande skugga i den heta eftermiddagssolen. Precis som hennes släktingar gjort i generationer. Tankarna som virvlade fram landade i ett slags hyllning till hennes jobb som polis. Världens bästa, enligt henne själv. Att verka i ett samhälle där rättvisa handlade om insyn, allas lika rätt inför lagen och åsikts- och yttrandefrihet var stort och inget att sjabbla bort i Elvira Kardis värld, även om hon förstås visste att det fanns rejäla fallgropar. Nu längtade hon efter att ta itu med allt det där. Kände ett sug efter att börja arbeta. Komma in i gamla vanliga gängor.

Juli, augusti och halva september med släkt och vänner i ett smällhett Turkiet kan lätt bli för mycket av det goda, tyckte kommissarien där hon vilade ryggen mot en flera hundra år gammal stam.

Men här är jag ett tag till och det är också ok, tänkte hon. Reste sig upp från sin minisiesta och gick in i huset där de sista förberedelserna till kvällens festligheter pågick som bäst. Hela dagen hade hon lagat mat med kusiner, fastrar och mostrar. Ett meze med bland annat lammgryta, köfte, kibbeh, kuki, spenatpaj, tabbouleh, linssoppa, kycklinglår, vinbärsdolmar, olika sorters såser och så sallader och frukter i massor. Himmelska dofter av örter och tillagad mat låg som ett ångande lock över husets stillastående sommarluft när hon kom in.

Elvira letade fram flera olika sorters svart te, det skulle serveras genomgående ända fram till måltidens final med den söta spröda baklavan. Parallellt med andra drycker förstås, av en starkare sort – om än under bordet. Men det var hennes mor- och farbröders uppgift att se till.

Hela familjen och släkten skulle samlas strax före solnedgången. Det skulle bli en avskedsfest för Elvira och hennes föräldrar och samtidigt ett födelsedagsfirande för hennes pappa.

Elvira såg fram emot att njuta tillsammans med dem allihop, men hennes tankar hade fått ett nytt fokus. De var inställda på Castellot i det lilla samhället Mossvik, någon mil från Närköping.

Jag ska bara duscha, kommer snart, sa hon över axeln och lämnade köket.

Medan vattnet strilade ner återkallade hon dramatiken i början på sommaren.

Såg för sitt inre hur Akki kämpade för att hålla ihop sig själv.

Djupa spår för resten av livet, tänkte Elvira. Så himla bedrövligt – vilken omskakande familjetragedi.

Hon mindes hur Akkis föräldrar såg ut när allt uppdagats – som krumma blekgröna versioner av sina, en aning högdragna, alter egon. Och hon såg Akkis brors sammanbrott när det stod klart att mördaren var hans fru. Hans barns mamma. Hur han mest påminde om en antik ädel möbel på väg att förvandlas till brädhög. Så ranglig att det inte gick att förstå hur han kunde stå upprätt.

Akki stod så stark mitt i allt detta, funderade hon, trots att hon var den mest drabbade av dem alla. Hoppas hon fått möjlighet att återhämta sig - åtminstone något litet.

Elvira avslutade duschen med iskallt vatten.

Hon drog på sig den azurblå tunna bomullsklänningen med guldpaljetter, stora som liramynt, dinglande i midjan. På fötterna bruna remsandaler, det långa håret i ett slags svinryggsarrangemang. Hijab, sjalett eller huvudduk av vilket slag som helst var inte att tänka på. Det hade hon aldrig burit och det ältades varje sommar av de äldre i släkten. Liksom att hon fortfarande inte var gift. Just det var inte längre ett lika stort diskussionsämne eftersom hon nu var över 50 år och därmed inte längre ansågs eftertraktad och dessutom för gammal för att skaffa barn.

Hennes äldsta anförvanter hade svårt att förstå både henne och hennes föräldrar. Hur kunde de bo i ett så omänskligt samhälle som Sverige, där det fanns folk som inte gifte sig eller skaffade barn? Samtidigt var de outtröttligt nyfikna på landet som de fick veta så mycket om genom sina svikande emigrantsläktingar. De öste ur en outsinlig källa med frågor om det rika landet i det kalla nord.

Kapitel 2

Akki

Akki Hendzén klev ur hyrbilen utanför sina föräldrars våning i det välbevarade sekelskifteshuset i centrala Närköping. Hon hade blivit kallad hem av föräldrarna efter bara en kort tid i Berlin. Men det var inte bara det. Hon skulle också ha ett möte med en finanshaj som visat intresse för den stiftelse hon var igång att bilda.

Här skulle hon bo några dagar, återigen ockupera sitt gamla flickrum. Hade allt varit som vanligt hade hon bott på Castellot istället. Men efter allt som hänt kände hon sig inte trygg med att vara där ensam.

Hon sträckte på sig, gjorde några plocka-äpplen-övningar, log. Tog av snodden från armleden och satte den runt det självlockigt halvlånga håret. Lutade sig in i bilen efter den svarta kappan som i små detaljer avslöjade design och hög kvalitet. För ovanlighetens skull var hon inte irriterad och frustrerad när hon den här gången kom på besök till sin barndomsstad. I vanliga fall fick hon frossa av bara tanken på det puttriga småstadslivet. Inskränkt, småaktigt och status quo, var hennes inställning.

Men inte den här gången. Tvärtom. Hon såg fram emot några dagar i Närköping, framförallt mot mötet med Elvira. De hade bestämt att träffas på söndag på familjen Hendzéns italieninspirerade och kraftigt förfallna sommarpalats några mil utanför Närköping. Det så kallade Castellot.

Kanske är Elvira förklaringen till att jag plötsligt kan förlika mig med att komma hem utan att känna behov av att vilja krypa ur skinnet, slog det henne medan hon knöt gympaskorna. Eller är det bara så att jag vid 60+ helt plötsligt vuxit ifrån aversionen mot de förkrympande strukturer som den självgoda småstaden erbjöd. Eller har jag möjligen bara haft fördomar tills nu, fortsatte hon filosoferandet med en självkritisk blinkning.

Hon tittade upp mot vardagsrumsfönstret där mamma Karin gestikulerade åt henne. Akki vinkade och log samtidigt som hon åter lutade sig in mot baksätet för att plocka ihop väskor och prylar som låg utspridda. Kexchokladpapper, en tom flaska mineralvatten, ett bananskal och en kaffekopp i papp hamnade i en påse.

Satans perk, sa hon lågt när hon upptäckte att muggen läckt ut rätt så många droppar på hyrbilsfirmans säte.

Hon fiskade fram en våtservett från väskan och försökte gnugga bort fläcken. Stannade plötsligt upp, förvånad över sig själv. Över hur hon gick på som en robot, trots att det bara var några månader sedan hennes man mördats och hon själv överfallits. Alldeles här i närheten.

Hur kan jag överhuvudtaget stå på benen, vara så rationell, klandrade hon sig själv och förbannade i nästa andetag Ingrid. Att hon kunde, min egen svägerska. Där kan hon sitta på Hinsan och ruttna bort. Rätt åt henne.

Hon satte sig på baksätets yttersta kant, fötterna mot asfalten, kroppen som en säck och lät försommarens elände spola förbi sitt inre. När Natan dök upp på näthinnan steg tårarna. Natan, som livsbejakande och nyförälskad i brorsdottern Ebba kom till Castellot och inte långt därefter drunknade utanför Castellots strand.

En ung man med världssamvete och stor forskarhjärna, tänkte Akki. Men en olycka kommer sällan ensam, som det sägs. En tung suck undslapp henne.

Hon kunde inte riktigt förlika sig med att Natans död klassades som olycka. En förundersökning om mord hade inletts, men lades strax ner på grund av brist på bevis. Hennes magkänsla var ändå att det handlade om mord. Det var också Ebbas absoluta övertygelse. Hon visste att kriminalkommissarie Elvira Kardi inte heller kunde släppa misstankarna och letade efter något konkret som kunde få polisen att öppna utredningen igen.

Med grumlade känslor fångade Akki in weekendbagen i likadant skinn som de tunna bootsen och datorväskan, och tog hissen upp till föräldrarna.

Hej, var är ni någonstans? ropade hon in mot föräldrarnas grandiosa och övermöblerade lägenhet samtidigt som hon slog igen ytterdörren.

Mamma Karin kom ångande ut till tamburen med öppna armar, strax efter följde pappa Anders.

Så gammal han har blivit på bara kort tid, noterade Akki och kramade om dem.

Hur är det pappa? Är du trött?

Han kan inte släppa tanken på att det är Ingrid som mördat din make, sa Karin.

Ja, ja. Det är inte så allvarligt med mig, men jag trodde att vår familj var för god för dödliga uppgörelser och så händer detta. På vårt älskade Castello till och med. Men nu går vi in och sätter oss, sa Anders.

De slog sig ner vid soffbordet och Akki konstaterade att allt såg ut precis som vanligt. Till och med tennfatet med fjärrkontroller och udda småprylar som kanske kunde vara bra att ha någon gång stod på exakt samma ställe.

Ingrid trivdes i familjen, trodde jag i varje fall. Jag förstod aldrig att hon kände sig så utanför. Hur ska det gå för deras pojkar? ojade sig Anders när han satt sig till rätta.

Akki gick ut i köket och satte igång kaffebryggaren. Hon tog fram koppar, hittade några överblivna kakor i en plåtburk och tog med sig alltihop på en handmålad plåtbricka. När hon åter placerat sig bredvid Karin i soffan kunde det sedvanliga förhöret om det senaste börja. Allt och alla skulle avhandlas.

Akki lyssnade och hummade, men ville egentligen mest veta hur det var med Olof, grannpojken som växte upp i torpet nära Castellot. Trots alla formella hinder som bakgrund, klass, uppfostran och utbildning hade de alltid haft en bra relation. Under sommarens vansinniga inledning fördjupades den.

Stämmer det att Olof köpt torpet? frågade Akki när barnbarn och också det blivande barnbarnsbarnet avhandlats.

Det sägs så, men jag är inte säker. Det vore ju fantastiskt roligt om det stämmer. Gamle Wille har i varje fall flyttat till äldreboendet i Mossby. Så mycket vet jag, sa Karin.

Har du inte kontakt med Olof? undrade Anders.

Nej, det var längesedan. Det har faktiskt inte funnits tid till det.

Du glömde sockret, grymtade Anders och bökade sig upp till stående.

Han vinglade till, vacklade ett steg bakåt och lyckades nätt och jämnt hitta balansen.

Du måste ha rollatorn. När ska du lära dig?

Karins röst var irriterad.

Äsch. Sånt trams, sa Anders.

Akkis kände klumpen i halsen. Mamma Karins tillrättavisningar och pappa Anders snäsande. Deras igenkänningsbara gnabb fick henne att åter bli 12 år. Då som nu försökte hon få dem på gott humör med den hurtiga röst som hon tog till vid denna typ av tillfällen. Ville vara solidarisk med båda. Nå harmoni, lugn. Hon hade under årens lopp lärt sig olika strategier, men inom henne rådde storm. Plötsligt kändes luften unken och kvävande igen.

Jag måste till Castellot, tänkte bara lämna mitt bagage här först. Jag är tillbaka ikväll, sa hon med glättig röst.

Du måste äta. Vi har en kycklinggryta som bara ska värmas upp.

Att Karins röst innehöll ett stråk av besvikelse undgick inte Akki. Den hade hon vuxit upp med och sedan länge försökt att inte bry sig om för att skona sitt självförtroende.

Nej tack. Jag stannade och åt på vägen hit. Vill kolla läget där ute lite snabbt innan det blir mörkt, sa hon.

I vilket fall måste jag ringa Elvira nu, tänkte hon som ännu en flyktväg.

Hon tog fram telefonen, lämnade soffan och lät signalerna gå fram, en efter en.

För helvete – svara då, skrek hon inom sig och försökte se upptagen ut inför föräldrarna samtidigt som hon vankade ut mot hallen, tog kappan under armen.

Hej då, vinkgestikulerade hon mot soffbordet och pekade mot telefonen samtidigt som hon formade ett Kommer snart med övertydliga läpprörelser. Hon hämtade kort andan på andra sidan ytterdörren innan hon sprang nerför trapporna.

Den mörkblå hyrbilen omslöt henne som en lojal och befriande gammal vän. Ska jag nånsin bli en vuxen och mogen människa – är ju trots allt 60+ nu, gick tankarna.

Irritationen rann snabbt av henne och det tolkade hon som ett tecken på att hon blivit klokare på gamla dar. Hon kunde inte låta bli att le åt sig själv.

Det är hur som helst ett steg i rätt riktning – visar att jag inte är totalt fast i det förgångna, analyserade hon sig själv.

Vägen till Castellot hade hon kunnat köra med förbundna ögon. Varenda krök, avtagsväg, rondell - ja, till och med varje gammal ojämnhet i asfalten var tatuerad i hennes djupaste nervgömmor. Innan hon kunde köra själv hade hon åkt sträckan fram och tillbaka med familjen under alla år. Det vill säga så gott som dagligen de fem-sex månader om året som den bodde på Castellot och från och med tonåren med en frustration som bubblade direkt under huden. Redan då höll hon på att förgås av småstadens stillastående och barndomshemmets uppblåsta von oben-blick på allt och alla. Så var det då och så var det på sätt och vis fortfarande.

Därför stannade hon aldrig längre än tre dagar vid sina besök i barndomshemmet i Närköping. Redan första dagen längtade hon efter den tredje. Och när den äntligen infann sig hade hon ångest över att hon behövde lämna familjens famn för att hon inte stod ut längre.

Men den senaste sommaren hade alla gamla känslor och mönster satts ur spel, bleknat. Som om det behövdes en riktig katastrof för att hon skulle växa in i sin ålder när hon var på hemmaplan - ta ansvar och vara resonerande istället för tonårstrotsigt tjafsande. Låt vara med risk för återfall då och då.

Hon parkerade bilen framför garageporten - som alltid.

Klev ur bilen och drog ett djupt andetag - som alltid.

Egentligen borde jag hata Castellot – förstår inte dragningskraften. Hon tog bort gummisnodden, skakade ut håret, satte upp det igen, gick ner mot huset.

Innerligt hoppades hon att Olof skulle finnas i närheten av Castellot. Hennes jämnåriga så kallade lantisgranne under uppväxttiden.

Kapitel 3

Castellot, Akki

Castellot skrek av övergivenhet. Det stod tydligt för vem som helst som gläntade på dörren in till huset. En skarp doft av instängdhet och fukt attackerade. Det gamla palatset längtade så det knakade och knarrade efter besök, efter liv och rörelse som i gamla tider och också efter en omvårdnad som det i och för sig alltid varit si och så med, men som nu helt hade avstannat. Några stora investeringar hade knappast alls gjorts sedan huset uppfördes på 1930-talet av Akkis farfar. Sedan Anders och Karin tagit över på 1960-talet hade det istället lappats hjälpligt och lagats i panik när läckagen blev för stora eller takpannor och murbruk rasade och utsatte folk för fara.

De är för snåla för husets bästa, var inställningen bland ätteläggen Akki, Lennart och Perra. Inte helt utan bitterhet och nu var det de som stod på tur att ta ansvar. Sedan Anders nyligen beslutat att lämnat över hela fastigheten som gåva till dem skulle det arkitektritade familjepalatset bli deras huvudvärk och varken renoveringskostnaderna eller behoven hade blivit mindre under årens lopp.

Ett par gamla flipflops och två par gummistövlar stod ordentligt uppställda på mattan innanför altandörren som ett fjärran sommarminne. En livlös rad som en skarp kontrast till alla skor och sandaler som annars låg huller om buller utanför dörren.

En blekt fjäril tryckte sig mot en fönsterskarv i ett sista försök att hitta friheten. Här hade den blivit kvar sedan det drastiska uppbrottet i somras.

Inget känns mer avlägset i tiden än det som alldeles nyss var fullt av liv, tänkte Akki.

Hon ville vända om, men gjorde den vanliga kollen. Såg till att inget inbrott skett och att det inte låg vattenpölar någonstans på parketten. När hon senare kom utanför igen möttes hon av dyster övergivenhet även där - sprickor i den ockraflammiga fasaden, fönsterluckor på sniskan och en gräsmatta som hade fått hård konkurrens av sly från träd och buskar som målmedvetet närmade sig huset.

En tomhet fylld av sorg vällde över henne. En känsla av överväldigande.

Kan jag någonsin känna mig hemma på den här platsen igen, efter allt som hänt i vårt Hendzénska paradis, funderade hon och började promenera mot Willes torp. Hoppades finna Olof där. Men där såg det lika övergivet ut som på Castellot, om än inte lika fallfärdigt.

Hon vände tillbaka, sökte upp gläntan en bit in i skogen och slog hon sig ner på stenbumlingen som tiden format till en fåtölj. Dit hade hon gått i alla tider för att få lugn omkring sig, men nu tog hon upp telefonen och ringde upp sina bröder via Skype.

Kommer ni på lördag? Jag är här nu.

Ljudet knastrade och bilden flipprade. Täckningen ute på landsbygden var nyckfull.

Pappa kallar så då är det är väl bäst att dyka upp. Vad är det nu han har hittat? sa Perra.

Det är så mycket tisseltassel och pjosk kring det där gamla huset. Det är väl bara att se till att fixa så att vi kan bo där igen, sa Lennart.

Han var den äldste av bröderna och hade förlorat allt – företag, pengar, familj – i den ordningen.

Varken du eller jag har råd med det, Lennart. Och det vet du lika väl som jag. Det vill säga om inte pappas nyhet som snart ska brisera innebär nya ekonomiska möjligheter, sa Perra med ironi i rösten.

Sladdbarnet Perra, numera västerbottning, tog det mesta med ett skratt och en axelryckning.

Vi får se hur det blir. Kan meddela att husets kondition inte blivit bättre precis. Vi får kolla tillsammans imorgon, sa Akki.

Lennart suckade och Perra syntes le på den laggiga skärmen.

Då ses vi snart. Bra att vi kommer allihop. Det är så dålig uppkoppling så jag lägger på nu, sa Akki.

Hon var den äldsta i barnaskaran och den enda med ekonomiska muskler, dels efter det generösa arvet från sin mördade make, dels efter egna besparingar och ekonomiska satsningar. Alltihop tillgångar hon tänkte göra något vettigt av. Målet var att förvandla Castellot till en stiftelse för bistånd och internationell forskning. Ett forskningscentrum med fokus på barn som utnyttjas som soldater och sexobjekt i krigshärjade länder. Här skulle idéer få växa, diskuteras, avhandlas och formuleras av representanter från olika världsdelar och här skulle det vara möjligt för en grupp att med kort varsel konkretisera och dra igång olika projekt inom exempelvis skola, sjukvård och egenförsörjning. Det skulle vara en snabb och kort beslutsväg till målet för de olika insatserna. Inte en massa byråkrati.

Natans ord trängde sig på:

De injicerar narkotika direkt i hjärnan och sätter en Kalasjnikov i handen på dem. En del är inte äldre än sju år.

De gnagde inom henne. Skakade om lika mycket varje gång de trängde sig på. Hon blev lika lamslagen nu som då. Förmådde inte att resa sig upp. Stannade kvar i gläntan. På bumlingen. Konstaterade att hösten var långt gången och att dagarna därmed var kortare. Det fick henne att känna sig både moloken och tillfreds. Trivdes på ett sätt med årstiden - lukten av fuktig jord och kylig grönska fanns tryggt lagrad i generna.

Verkligheten trängde sig på när tankarna gick tillbaka till hennes världsfrånvända bröder. Hon visste att hon kunde köra över dem totalt. Det gjorde henne gråtmild. Hon hade allt - de inget. Den summa de allihop fick efter försäljningen av dyrgriparna de hittat inmurade på Castellot i somras hade gått åt till att betala av skulder och lån för Lennarts del och för köp av en bostadsrätt för Perras.

Akki Hendzén däremot behövde inte något extra tillskott för egen räkning – det var därför hon istället ville investera i något vettigt.

Hon hade mängder av idéer om hur hon skulle komma vidare med stiftelsen. Allt hon behövde var ro och tid för att ta nästa steg. Därefter skulle hon ragga samarbetspartners och långsiktiga trygga medfinansiärer.

Några av alla miljardärer där ute måste ha samvete nog att vilja bidra, var hennes utgångspunkt. Om inte annat får jag lite milt tvinga fram dem, mullrade hennes inre.

Hon hade redan löst förankrat sina idéer på olika håll och fått positiv respons från viktiga kontakter.

Men först måste ett beslut om Castellots framtid fattas. Det var därifrån allt skulle utgå.

Ett lätt regn väckte henne från tankarna.

Nej, det här duger inte – marsch iväg till föräldrarna, manade hennes överjag.

I bilen hem bestämde hon: Nu ska jag vara den välartade dottern. Inte låta mig irriteras. Bita ihop. Värna de nära och kära – mamma Karin och pappa Anders Hendzén

Hon stannade till vid en blomsteraffär och köpte en stor bukett med aster, dahlia och olivkvistar.

Eftermiddagen löpte enligt den förväntade familjemanualen – lugnt, trevligt och mysigt.

FREDAG KVÄLL

Kapitel 4

Akki, Castellot

Efter sena Aktuellt reste sig Karin upp för att göra iordning kvällsteet. Precis som alltid före läggdags. När Akki var hemma bredde hon också några smörgåsar och garnerade dem med färskt grönt eftersom hon visste att det skulle uppskattas.

Anders passade samtidigt på att byta spår i samtalet kring ingenting särskilt.

Hur går det med Castellot – blir det en stiftelse? frågade han.

Jag håller fast vid att bilda en stiftelse för våra mest utsatta barn. Forskning och förebyggande. Så svaret är ja! Det är inte lika naivt och pretentiöst som det kan låta.

Anders grymtade, såg bekymrad ut.

Perra har inget emot det, men Lennart vill att vi ska behålla allt som det är, sa han.

Han har inga visioner över huvud taget för tillfället, sa Akki.

Det är ett stort uppdrag du tänker ta på dig, minst sagt. Vad är det som säger att du ska lyckas med något som ingen av världens ledare hittills ens varit i närheten av? sa Anders.

Akki kände igen bitonen i den lätt förvrängda rösten, uppfattade den som hånfull. Hon insåg att hon var en hårsmån från att bli indragen i ännu ett pappa-dottergräl med känslor som lätt kunde virvla upp till en storm. Så hon reste sig upp - tänkte hjälpa Karin i köket.

Lika negativ som alltid. Vi kan prata vidare om detta en annan gång, sa hon. När du är lite trevligare, lade hon till.

Anders gestikulerade ett militäriskt: Sätt dig ner. Han gungade sig med möda upp från den nedsuttna fåtöljen och gick stelt fram till bokhyllan där han tog fram några ark papper som låg serverade på den lutande avsatsen för tidningar och tidskrifter.

Här, sa han och lämnade över texten. Han hade en mild ton nu.

Jag vill att du ska känna till den här versionen innan du går vidare med dina planer att förvandla Castellot till en stiftelse.

Akki hade satt sig ner, men reste sig upp igen. Hon tänkte inte delta i en Anders-cirkus. Ville själv gå igenom möjligheterna för stiftelsen i lugn och ro.

Var snäll och sätt dig ner och läs nu, sa Anders. Imorgon kommer jag att berätta mer. Som jag redan antytt gömmer Castellot åtminstone en hemlighet till. Men det tar jag när vi alla är samlade. Läs nu! Högt! uppmanade han.

Om väggar kunde tala – Castellot berättar, läste Akki.

Castellot berättar, tänkte hon, tittade på de första raderna och förstod att det skulle verka som om texten var skriven av Castellot.

Jösses – giv mig styrka – någon, vädjade hon inom sig.

Hon läste:

"Jag kom till under ett slags guldålder. Gamle direktör Hendzén gödslade med pengar över mig och min trädgård, eller egentligen slottspark. Jag skulle bli störst, bäst och vackrast. Förhoppningarna var att ryktet om mig skulle nå långt utanför samhället. Jag skulle omges av makt och prakt. En italiensk arkitekt anlitades och fantasin flödade. Jag växte fram förhållandevis snabbt, våren 1939 var jag färdig och familjen kunde bo sin första sommar här. Det har blivit många kafferep, luncher, namnsdagskalas, kräftfester och båtutflykter sedan dess. Gäster kunde stanna i flera dagar. Att det mullrade nere i Europa pratades det en hel del om över cigarrer och konjak på herrsidan och med ängslighet över likörglasen på damsidan. Vi överlevde – både familjen Hendzén och jag. Det gjorde däremot inte 60 miljoner andra och åtskilliga miljoner av dem mördades, utrotades, utplånades i tyskarnas förintelseläger. Helt