Camilla

By Ulrika Rasmuson

Redan på förlossningen, några timmar efter Camillas födelse och död, kom jag att tänka på
tandläkarbesöken. Den oro som jag känt: tänk om jag är gravid, jag borde inte vara här!
Samtidigt, så orimligt; amalgam skulle ju inte få användas om det kunde vara farligt för foster…

Idag är det förbjudet att använda amalgam för tandlagning i Sverige.
Alldeles nyligen, den 16 augusti 2017, stoppades amalgam som tandlagningsmedel för barn
under femton år inom hela EU. Kanske bidrog Camillas död till att en omvärdering till slut kom
till stånd.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 20, 2017
• ISBN: 9789177851295

Ulrika Rasmuson

Jag är civilingenjör i kemi och var vid tiden för Camillas födelse expert på metallers ekologiska effekter på naturvårdsverket.

Book preview

Innehållsförteckning

Kartongen

Pärmen

Graviditetstestet

Inför förlossningen

Klotter på ett vitt kuvert

Den första aningen

Brevväxlingen med professorn

Utomkvedshavandeskapet

PM till den första kretsen

Brevet till socialstyrelsen

Omsvängningen

Det större perspektivet

Camilla

Efterord

Tack

Personregister

Begreppsförklaringar

Lästips

Längst bak i boken finns ett begreppsregister. För den läsare som är obekant med kemi och medicinska termer har jag försökt att underlätta läsningen genom att förklara de olika facktermer som förekommer i texten. Jag har också gjort ett personregister för att det ska bli lättare att orientera sig bland de personer som är nämnda i boken.

Kartongen

Nu har jag i alla fall tagit fram kartongen. Efter 35 år, tre månader och nio dagar. Den har följt mig från lägenheten i Bergshamra, där allting började, till huset i Stocksund och sedan till Dalagatan. Här har den stått och vinglat högst uppe på garderobshyllan i drygt femton år.

Jag känner ett stort massivt motstånd mot att börja gå igenom vad som finns i den. Fortfarande finns skammen, ska jag verkligen rota i det här igen, det är väl överspelat nu, så länge sedan. Jag vet ju fortfarande inte om det verkligen var som jag misstänkte, eller jag vill inte ens använda ordet misstänkte, fastän det var väl det jag gjorde, jag vill säga jag har ju fortfarande inte fått något klart svar på frågan, jag har ju bara ställt frågan, inte påstått eller misstänkt något. Tänk om jag varit helt fel ute hela tiden. Det har kanske kommit fram forskning som vederlagt mina misstankar som jag nu inte har, utan bara frågor som jag ställt.

Fortfarande tvivlet, kan det verkligen vara möjligt, tänk om jag var helt fel ute?

Skam.

Det finns något annat också, i lådan, som skrämmer mig. Eller jag tror att den ligger där i alla fall. Den borde ligga där om jag inte minns helt fel. Dagboken. Anteckningarna jag skrev när jag kom hem från sjukhuset. Dagboken jag skrev som en livlina till verkligheten när jag var rädd att förlora förståndet. Eller snarare, när jag föll handlöst genom tillvaron och kämpade för att hitta fast mark eller något att hålla mig i. Genom att berätta och skriva ner vad som hänt blev det obegripliga verkligt. Jag var 29 år och jag kom hem till en lägenhet där det stod en barnvagn och väntade i hallen, tillsammans med några kartonger och påsar med barnkläder. Jag minns att sakerna stod kvar i hallen länge, mig rörde det inte att de stod där, jag orkade bara inte ta itu med dem. Men andra tog illa vid sig, tyckte det var en obehaglig påminnelse.

Men dagboken, hur ska jag kunna skriva rent den? Då måste jag ju läsa den, och det har jag aldrig gjort.

*

Idag vet alla vad mikrocephali är. Det är barn som föds med onormalt små huvuden och förkrympta hjärnor. Man tror att fosterskadan uppstår om mamman varit exponerad för zikaviruset som sprids med myggor. När Camilla föddes hade varken jag eller någon annan jag kände hört talas om anencephali. Det är när barn föds utan kranium och storhjärna.

I inledningen till Peter Englunds bok Poltava beskrivs en episod som inträffade bara några dagar innan det stora slaget, som Sverige skulle komma att förlora, och som blev slutet på Sveriges stormaktsdrömmar. En av generalerna hade blivit varse att krutet som de svenska soldaterna använde hade blivit kraftlöst och att kulorna från musköterna ramlade ner på marken bara tjugo meter från skyttarna. Generalen rapporterade vad han sett för kungen, Karl XII, men kungen vägrade tro honom. En liten iakttagelse som kan ha varit helt ödesdiger.

Hur skulle kungen ha kunnat tro på det? Då hade den svenska hären varit helt utlämnad, dömd på förhand.

En liten detalj, en iakttagelse; hur får man kungen/makthavarna att lyssna, ta till sig och agera?

*

Den här berättelsen handlar om hur jag av en slump blev varse något som skulle kunna ha avgörande betydelse för ett barns tillblivelse, och hur den iakttagelsen skulle komma fram och tas på allvar av beslutsfattarna.

Den handlar om Camilla, som föddes den 3 november 1980.

Den handlar om misstanken, förlåt mig, frågan jag ställde, om hennes missbildning skulle ha kunnat orsakas av exponering för kvicksilver från amalgam.

Den handlar om amalgam, som då, på åttiotalet, var det absolut vanligaste tandlagningsmaterialet i Sverige. I stort sett alla hade fullt med svarta amalgamfyllningar i sina munnar. Gravida kvinnor rekommenderades att gå till tandläkaren för att se över sina tänder och fyllningar. Att ifrågasätta amalgam var att utmana väldigt starka intressen. Ungefär som tobaksindustrin. Det fanns de som ifrågasatte amalgamet, framförallt utifrån symptom som härrörde från oral galvanism, och de blev mycket starkt ifrågasatta.

Strategin från amalgamförespråkarna var klar. Oral galvanism fanns inte utan det handlade om psykiska symptom som skulle härledas till psykiatriska diagnoser. Amalgamet var helt ofarligt och det absolut bästa och säkraste tandlagningsmaterialet. (Gud nåde den som påstod något annat! Den var psykiskt sjuk och rättshaverist. Det inkluderade också de, ganska få, som vågade forska på området).

Den första aningen kom egentligen innan allting hade skett. Eller kanske just då det skedde. Den oro som alla gravida känner över att något ska drabba fostret. Men jag var ännu inte gravid, inte vad jag visste åtminstone. Men jag var hos tandläkaren och jag visste en hel del om kvicksilvers farlighet. Framförallt om fosterskadorna. Och jag hade börjat undra om jag möjligen var gravid igen.

Och aningen kom som en oro. Tänk om jag är gravid, jag borde kanske inte vara här.

Minnet av denna känsla, oro, kom tillbaka när jag låg nyförlöst och överläkaren på förlossningen kom med ronden. Jag minns inte exakt frågan han ställde, men det var något i stil med har du några frågor – och jag nämnde då något om tandläkarbesöket. Han ler och säger att det ska jag inte oroa mig för. Jag uppfattar hans omtanke om mig, han vill inte att jag ska ha några skuldkänslor. Och jag inser redan då att alla försök från min sida att få svar om kvicksilver kommer att tolkas psykologiskt, som skuldkänslor, som försök att hitta en högre mening med det outhärdliga att jag just förlorat ett barn, som en flykt, en patologisk (sjuklig) sorgereaktion.

Jag har aldrig berättat den här berättelsen i sin helhet för någon tidigare. Jag har berättat brottstycken, och ofta har jag känt att den jag berättat för orkat lyssna en liten stund, men sedan tröttnat, osäker på om jag är en rättshaverist eller ej. Är det normalt att engagera sig så i en så liten fråga? Om det var kvicksilver från amalgam som orsakade Camillas död? Men för mig handlade det aldrig om den frågan. Det handlade om att förhindra att andra drabbades av samma sak. Att nå fram till beslutsfattarna, och att få dem att lyssna, att förstå allvaret, att utreda frågan och om det fanns ett samband stoppa användningen av amalgam.

Jag minns en dröm som jag hade några månader efter Camillas död. Jag och Åke gick över en sommaräng full av blommor. Runt om oss och efter oss kom andra par. Solen lyste och vi gick genom den oslagna ängen. Plötsligt faller jag ner i ett bottenlöst svart hål. De andra paren bara fortsätter att gå omedvetna om faran, att ängen är full av svarta hål. Och min känsla när jag vänder mig om och ser dem gå där – jag måste varna dem.

Den här rädslan att jag hade blivit en rättshaverist, eller att allt mitt funderande bottnade i psykologiska reaktioner, var ju något som också jag bar på. Jag utkämpade under alla dessa år en inre strid mellan två röster, varav den ena sa Lägg av Ulrika, du är inte riktigt klok, det begriper du väl att om det verkligen var så att kvicksilver från amalgam skulle kunna orsaka de här skadorna så skulle det vara upptäckt för länge sen, och den andra rösten, som egentligen mer var en insikt, att om kvicksilver i den här formen passerar placenta-barriären och når fostret, och om det då skulle kunna uppstå sådana här effekter, måste det komma fram och amalgamet måste stoppas omedelbart.

Förresten, för den som inte är så insatt i kemi, amalgam består av en så kallad fast lösning, där kvicksilver i oorganisk form är inlagrat i en kristallstruktur som består av ett annat material, till exempel silver eller koppar. Amalgam består till 50 procent av rent kvicksilver. Om man trycker hårt på en amalgamplomb så bildas det små mikroskopiska droppar av rent kvicksilver på ytan. Om man dricker hett kaffe så kan kvicksilvret i amalgamet förångas och tas upp av blodet.

Den här inre striden, eller ångesten, var så stark att det var först vintern 1985, fem år efter Camillas födelse, när jag var nära att dö i ett utomkvedshavandeskap, som jag beslöt mig för att själv träda fram med namn och kontakta ett litet urval av