Harrys sång: en familjesaga

By Jeffrey Archer

Harry Clifton växer upp under 1920-talet, strax efter första världskrigets slut, och får under hela sin barndom höra att hans far dog i kriget. Det är först 20 år senare som han upptäcker hur hans far egentligen avled och den oväntade upptäckten väcker en brinnande fråga hos Harry.

Vem var egentligen hans far? Och vem är Harry? Är han en vanlig hamnarbetares son eller är han den förstfödde sonen i en högaktad och förmögen familj? Samtidigt som Harry kämpar med att försonas med sin bakgrund bryter andra världskriget ut och han ställs inför ett svårt val. Ska han gå med i armén för att slåss mot Hitlers soldater eller acceptera sin plats vid Oxfords universitet och studera?

"Harrys sång: en familjesaga" är den första delen i Jeffrey Archers serie "Cliftonkrönikan" som blivit en bästsäljare världen runt.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 1, 2021
• ISBN: 9788726466614

Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, whose novels and short stories include the Clifton Chronicles, Kane and Abel and Cat O’ Nine Tales, is one of the world’s favourite storytellers and has topped the bestseller lists around the world in a career spanning four decades. His work has been sold in 97 countries and in more than 37 languages. He is the only author ever to have been a number one bestseller in fiction, short stories and non-fiction (The Prison Diaries). Jeffrey is also an art collector and amateur auctioneer, and has raised more than £50m for different charities over the years. A member of the House of Lords for over a quarter of a century, the author is married to Dame Mary Archer, and they have two sons, two granddaughters and two grandsons.

Book preview

Watts

Familjen Barrington

Familjen Clifton

Maisie Clifton

1919

Preludium

Om jag inte hade blivit gravid hade den här berättelsen aldrig blivit skriven. Fast min plan hade förstås hela tiden varit att bli av med oskulden under den årliga företagsutflykten till Weston-super-Mare, även om inte just den här mannen var den tilltänkte.

Arthur Clifton kom precis som jag själv från Still House Lane, vi gick till och med i samma skola, Merrywood Elementary, men eftersom jag var två år yngre visste han inte ens om att jag existerade. Alla flickorna i min klass var förälskade i honom och det berodde inte bara på att han var kapten för fotbollslaget.

Så länge vi gick i skolan ägnade Arthur mig aldrig någon uppmärksamhet, men strax efter att han återvänt från Västfronten förändrades den saken. Jag är inte ens säker på att han visste vem jag var, när han kom och bjöd upp mig den där lördagskvällen på Palais, men i rättvisans namn måste jag erkänna att jag inte heller kände igen honom direkt, eftersom han hade anlagt en tangorabatt och hade samma bakåtslickade frisyr som Ronald Colman. Den kvällen tittade han inte åt någon annan och efter att vi hade dansat sista valsen visste jag att han skulle fria till mig, det var bara en tidsfråga.

Arthur höll min hand i sin medan vi vandrade hemåt och vid min dörr försökte han kyssa mig. Jag vände bort ansiktet. Pastor Watts hade ju inpräntat i mig att jag måste vara orörd när jag gifte mig och miss Monday, vår körledare, brukade varna oss för att män bara ville en sak och när de fått som de ville förlorade de snabbt intresset. Jag frågade mig ofta om miss Monday talade av egen erfarenhet.

Lördagen därefter bjöd Arthur mig på bio – Lilian Gish i Rännstenens ros – och även om jag tillät honom att lägga armen om mig, fick han inte heller då kyssa mig. Vilket han fann sig i. Sanningen att säga så var Arthur ganska blyg.

Följande lördag fick han kyssa mig, men när han försökte stoppa handen innanför min blus knuffade jag bort honom. Det var först efter att han hade friat och köpt en ring, och pastor Watts hade lyst för oss andra gången, som jag tillät det.

Stan, min bror, sa att jag var den sista kända oskulden på vår sida av floden Avon, men jag misstänker att de flesta av hans erövringar var rena fantasierna. Jag hade hur som helst bestämt att nu skulle det ske, och vilket tillfälle kunde passa bättre än företagsutflykten till Weston-super-Mare med mannen som jag skulle gifta mig med några veckor senare?

Arthur och Stan hann inte mer än stiga av turistvagnen förrän de försvann bort till närmaste pub. Men jag, som hade förberett mig för den här stunden i en hel månad, var lika redo som en duktig flickscout.

Sur, arg och besviken började jag gå mot piren och upptäckte då att någon följde efter mig. Jag vände mig om och när jag såg vem det var blev jag överraskad. Han kom ikapp mig och frågade om jag var ensam.

Ja, svarade jag, väl medveten om att Arthur vid det laget skulle vara inne på sin tredje pint.

När han lade handen på min bak borde jag ha gett honom en örfil, men av många skäl avstod jag. Ett av dem var tanken på fördelarna med att ha sex med någon som jag troligtvis aldrig skulle träffa igen. Och jag måste medge att jag var smickrad över hans närmanden.

Innan Arthur och Stan enligt mina beräkningar borde ha tömt sin åttonde pint, hade han bokat rum på ett pensionat alldeles intill strandpromenaden, där man verkade ha särskilda priser för gäster som inte planerade att stanna över natten. Han började kyssa mig redan innan vi kommit upp på första trappavsatsen, och så snart han hade stängt dörren bakom oss knäppte han snabbt upp min blus. Det var uppenbarligen inte första gången för honom. Faktum är att jag är ganska säker på att jag inte var den första flickan som han lägrade på en företagsutflykt. Hur kunde han annars känna till det där med specialpriserna?

Jag måste erkänna att jag inte hade tänkt mig att det skulle gå fullt så snabbt. När han väl hade klivit av mig försvann jag in i badrummet, medan han satte sig på sängkanten och tände en cigg. Det kanske blir bättre andra gången, tänkte jag. Men när jag kom ut igen var han borta. Jag måste erkänna att jag blev besviken.

Jag kanske skulle ha haft större samvetskval över att ha varit otrogen mot Arthur om han inte hade kräkts över mig på vägen tillbaka till Bristol.

Nästa dag berättade jag för mamma vad som hade hänt, utan att avslöja vem killen var. Hon hade ju när allt kom omkring aldrig träffat honom och skulle med största sannolikhet heller aldrig göra det. Mamma sa att jag skulle hålla tyst, för hon ville inte bli tvungen att avstyra bröllopet, och även om det visade sig att jag var gravid så behövde ingen få veta det eftersom Arthur och jag skulle vara gifta innan det började synas.

Harry Clifton

1920–1933

1

Min pappa hade stupat i kriget, sa man.

När jag frågade mamma hur han hade dött svarade hon bara att han hade tillhört Royal Gloucestershire Regiment och stupat vid Västfronten bara några dagar innan vapenstilleståndsavtalet undertecknades. Mormor sa att pappa hade varit hjältemodig, och en gång när vi var ensamma hemma visade hon mig hans medaljer. Morfar hade sällan någon åsikt om någonting överhuvudtaget, men han var å andra sidan stendöv och hade nog inte ens hört min fråga.

Den ende man, förutom morfar, som jag minns från min barndom var morbror Stan, som brukade sitta vid bordets huvudände när vi åt frukost. När han gick på morgonen brukade jag ofta följa med honom till hamnen, där han arbetade. Varje dag på hamnområdet var ett äventyr. Lastfartygen från fjärran länder som kom för att lossa sina varor – ris, socker, bananer, jute och mycket annat som jag aldrig hade hört talas om. När lastrummet hade tömts brukade stuveriarbetarna fylla det med salt, äpplen, plåt och till och med kol (det jag gillade minst, eftersom det lämnade tydliga spår, som kunde skvallra om vad jag haft för mig under dagen, vilket gjorde mamma arg), innan de avseglade igen mot, jag vet inte vart. Jag brukade tjata på morbror Stan om att få hjälpa till att lasta av den båt som hade anlöpt hamnen på morgonen, men han bara skrattade och sa: Den dagen kommer, grabben. För mig kunde den inte komma snabbt nog, men i stället kom skolan, helt utan förvarning, i vägen.

När jag var sex år skickades jag i Merrywood elementarskola, vilket jag tyckte var ett fullständigt slöseri med tiden. Varför gå i skolan när jag kunde lära mig allt jag behövde kunna nere i hamnen? Jag skulle ha struntat i att gå tillbaka nästa dag om inte mamma hade släpat iväg mig till skolgrinden och lämpat av mig där, för att återvända klockan fyra samma eftermiddag och hämta mig.

Jag visste inte att mamma hade helt andra planer för min framtid än att jag skulle arbeta tillsammans med morbror Stan i hamnen.

Efter att mamma hade lämnat av mig på morgonen stannade jag kvar på skolgården tills hon var utom synhåll och slank sedan ner till hamnen. Jag såg alltid till att vara tillbaka vid skolgrinden när hon kom för att hämta mig på eftermiddagen. På hemvägen berättade jag allt som hade hänt i skolan den dagen. Jag var bra på att hitta på historier, men det dröjde inte länge förrän hon upptäckte att det var just vad de var – nämligen historier.

Ett par andra killar från skolan brukade också hålla till på hamnområdet, men jag undvek dem. De var äldre och större och pucklade gärna på mig om jag råkade komma i vägen. Huvudförmannen, mr Haskins, måste jag också hålla utkik efter, för om han kom på mig med att driva omkring, som han kallade det, gav han mig en spark i baken och körde bort mig med ett hotfullt: Om jag ser dig driva omkring här en gång till, så anmäler jag dig för rektorn.

Och det hände att Haskins bestämde sig för att nu fick det vara nog och faktiskt anmälde mig för rektorn, som gav mig prygel innan han skickade mig tillbaka till klassrummet. Min klasslärare, mr Holcombe, brukade inte skvallra om jag uteblev från hans lektioner, men han var lite för snäll. När mamma kom på mig med att skolka blev hon arg och drog in min veckopeng på en halfpenny. Men trots enstaka hurringar från någon av de äldre pojkarna, regelbundna prygelstraff från rektorn och indragen veckopeng, kunde jag inte hålla mig borta från hamnen.

Jag skaffade mig bara en enda riktig god vän när jag drev omkring i hamnen. Han hette Old Jack Tar. Mr Tar bodde i en övergiven järnvägsvagn bortom hamnskjulen. Morbror Stan sa att jag skulle hålla mig ifrån Old Jack som enligt honom var en enfaldig och smutsig gammal luffare. Jag tyckte inte att han såg smutsig ut, absolut inte lika smutsig som Stan, och jag upptäckte ganska snart att han inte var enfaldig heller.

Efter att ha ätit lunch med morbror Stan – en tugga av hans marmitesmörgås, äppelskrutten som han hade slängt bort och en klunk öl – återvände jag till skolan i lagom tid för fotbollsmatchen, den enda aktivitet som jag tyckte var värd min närvaro. Jag hade ju faktiskt tänkt bli lagkapten för Bristol City när jag slutade skolan, om jag inte i stället byggde en båt och seglade jorden runt. Om mr Holcombe höll tyst och Haskins inte skvallrade för rektorn kunde det gå många dagar innan jag avslöjades, och så länge jag undvek kolpråmarna och stod och väntade vid skolgrinden klockan fyra varje eftermiddag, var mamma helt ovetande.

Varannan lördag tog morbror Stan mig med till Ashton Gate för att se Bristol City spela. Och på söndagsmorgnarna brukade mamma släpa med mig till Holy Nativity Church, något som inte gick att slingra sig undan. Så snart pastor Watts hade uttalat den sista välsignelsen sprang jag hela vägen till lekparken, där jag sedan sparkade fotboll med de andra grabbarna tills det var dags att gå hem och äta kvällsmat.

Redan innan jag fyllt sju år var det uppenbart för alla som visste det minsta om fotboll att jag aldrig skulle kvalificera mig för skollaget, än mindre bli kapten för Bristol City. Men vid samma tidpunkt upptäckte jag att Gud hade begåvat mig med en annan, smärre talang och den satt inte i fötterna.

Först märkte jag inte att alla runt omkring mig i kyrkan på söndagsmorgonen slutade sjunga när jag öppnade munnen. Själv skulle jag inte ha tänkt på saken, om det inte varit för att mamma föreslagit att jag skulle gå med i kören. Jag gav upp ett föraktfullt skratt, det visste ju alla att kören var för tjejer och morsgrisar. Jag skulle ha avvisat förslaget på stående fot om inte pastor Watts hade berättat att korgossarna fick en penny för begravningar och två pence för bröllop – min första erfarenhet av mutor. Men efter att jag motvilligt hade gått med på att provsjunga, bestämde sig satan för att sätta en käpp i hjulet, i form av miss Eleanor E. Monday.

Om hon inte hade varit körledare i Holy Nativity skulle jag aldrig ha råkat på henne. Trots att hon bara var fem fot hög och såg ut att kunna blåsa bort av minsta vindpust, var det ingen som satte sig på henne. Jag har en känsla av att även djävulen skulle ha haft respekt för miss Monday och jag är säker på att pastor Watts hade det.

Jag gick med på att sjunga upp, men först efter att mamma hade gett mig en hel månads veckopeng i förskott. Söndagen därefter rättade jag in mig i ledet tillsammans med de andra pojkarna som väntade på att bli uppropade.

Ni måste alltid komma i tid till repetitionerna, förklarade miss Monday och genomborrade mig med blicken. Jag stirrade sturskt tillbaka. Och ni får bara prata om ni blir tilltalade. På något sätt lyckades jag hålla tyst. Och under gudstjänsten måste ni hela tiden vara på alerten. Jag nickade motvilligt. Men sedan, Gud välsigne henne, pekade hon på en möjlighet för mig att undkomma. Men allra viktigast, förklarade hon och satte armarna i sidorna, innan tre månader har gått ska ni göra ett läs- och skrivprov, som måste vara godkänt för att jag ska veta säkert att ni kan ta er an en koral eller psalm som ni inte redan är bekanta med.

Jag gladde mig åt att ha fallit redan vid första hindret. Men jag skulle få erfara att miss Eleanor inte var den som gav upp i första taget.

Vilket stycke har du valt att sjunga, mitt barn? frågade hon, när jag hade avancerat till första plats i kön.

Jag har inte valt nåt, svarade jag.

Hon öppnade koralboken, räckte den till mig och satte sig vid pianot. Tanken på att jag ännu hade en möjlighet att hinna till första halvlek av söndagsförmiddagens fotbollsmatch fick mig att le. Hon började spela en välbekant melodi, och när jag såg mamma spänna blicken i mig från första bänk, beslöt jag att genomföra det hela bara för att glädja henne.

"All things bright and beautiful, all creatures great and small. All things wise and wonderful … Ett leende uppenbarade sig på miss Mondays läppar långt innan jag hunnit till … the Lord God made them all".

Vad heter du, mitt barn? frågade hon.

Harry Clifton, miss.

Harry Clifton, jag vill att du infinner dig till körrepetition varje måndag, onsdag och fredag, prick klockan sex. Sedan vände hon sig till pojken bakom mig och sa: Nästa!

Jag lovade mamma att komma i tid till det första repetitionstillfället, som jag visste skulle bli mitt sista, eftersom miss Monday snart skulle upptäcka att jag varken kunde läsa eller skriva. Och om det inte varit så uppenbart för alla närvarande att min sångröst stod i en klass för sig, jämfört med vilken som helst av alla pojkarna i kören, skulle det också ha blivit mitt sista repetitionstillfälle. Faktum var att alla de andra tystnade så fort jag öppnade munnen och det jag så desperat hade sökt efter på fotbollsplanen – beundrande, ja, till och med vördnadsfulla blickar – mötte mig där i kyrkan. Miss Monday låtsades som ingenting.

När hon hade skickat iväg oss gick jag inte hem, utan sprang hela vägen ner till hamnen för att fråga mr Tar vad jag skulle göra åt det faktum att jag inte kunde läsa och skriva. Jag lyssnade uppmärksamt till den gamle mannens råd och nästa dag intog jag min plats i klassrummet. Mr Holcombe kunde inte dölja sin förvåning när han fick syn på mig längst fram, och hans förvåning bara växte när han märkte att jag ägnade stor uppmärksamhet åt morgonens första lektion.

Mr Holcombe började med att lära mig alfabetet och inom några dagar kunde jag skriva alla tjugosex bokstäverna, om än inte alltid i rätt ordning. Om mamma hade kunnat skulle hon ha hjälpt mig när jag kom hem på eftermiddagen, men i likhet med resten av familjen kunde hon varken läsa eller skriva.

Morbror Stan kunde nätt och jämnt rafsa ihop sin namnteckning, och även om han såg skillnad på ett paket Wills’s Star och Wild Woodbines, var jag ganska säker på att han inte kunde läsa vad som stod på etiketterna. Trots hans föga uppmuntrande muttranden satte jag igång att skriva alfabetet på alla papperslappar jag kunde hitta. Morbror Stan tycktes inte märka att den sönderrivna tidningen på hans vattenklosett alltid var täckt med bokstäver.

Så snart jag hade lärt mig bemästra alfabetet presenterade mr Holcombe några vardagliga små ord för mig: hund, katt, mamma och pappa. Och då passade jag på att fråga honom om min pappa, i förhoppning att han skulle ha något att berätta om honom. Han verkade ju veta allt. Men han verkade mest förbryllad över att jag visste så litet om min egen pappa. En vecka senare skrev han mitt första fyrabokstäversord på svarta tavlan: bänk och sedan ett med fem: skola och sex: rektor. Innan månaden var slut kunde jag skriva min första mening. All vår början bliver svår, bättre går det år för år. Och innan terminen var slut kunde jag stava till koral, hymn och till och med psalm, fast mr Holcombe tjatade hela tiden om att jag inte fick glömma att uttala h när jag pratade. Men ju närmare skollovet kom, desto bergsäkrare blev jag på att jag aldrig skulle klara miss Mondays krävande sångprov utan mr Holcombes hjälp. Och det kanske jag heller inte skulle ha gjort, om inte Old Jack hade varit.

Jag visste att jag måste klara det andra provet om jag skulle ha en chans att få fortsätta i kören, och på fredagskvällen, när provet skulle avläggas, kom jag en halvtimme för tidigt. Jag satt tyst och stilla i koret och hoppades att miss Monday skulle dyka ner på någon annan före mig.

Det första provet hade jag enligt miss Monday redan klarat med glans. Vi hade alla fått recitera Fader vår, och det hade jag inte haft något som helst problem med, eftersom mamma, så länge jag kunde minnas, hade knäböjt vid min säng varje kväll och läst den välkända bönen innan hon stoppade om mig. Miss Mondays nästa prov visade sig däremot vara långt mer krävande.

Vi hade nått slutet av andra månaden och förväntades nu kunna läsa en psalm högt inför de andra körmedlemmarna. Jag valde psalm nummer 33, som jag också hade sjungit hundratals gånger och därför kunde utantill, Jag lyfter mina händer upp till Guds berg och hus; från dem han hjälpen sänder och skickar ut sitt ljus, och kunde bara hoppas på att Gud skulle sända sin hjälp. Även om jag nu hade lärt mig räkna till hundra och därför lyckades slå upp den rätta sidan i psalmboken, var jag rädd att miss Monday skulle upptäcka att jag inte läste innantill, rad för rad. Om hon nu gjorde det så var det i alla fall inget hon låtsades om, och jag fick vara kvar i kören en månad till, medan två avfällingar – hennes ord, inte för att jag visste vad det betydde, förrän dagen efter då jag hunnit fråga mr Holcombe – förpassades ut bland menigheten.

När det blev dags för det tredje och sista provet var jag redo. Miss Monday bad oss som klarat sig så långt att skriva ner Tio Guds bud i rätt ordning, utan att ta hjälp av Andra Moseboken.

Vår körledare valde att blunda för det faktum att jag hade placerat stöld före dråp, att jag inte kunde stava till begärelse och inte hade minsta aning om vad det betydde. När två nya avfällingar fick respass på stående fot för väldigt små förseelser, insåg jag hur enastående min röst måste vara.

Första söndagen i advent förklarade miss Monday att hon hade valt ut tre nya sopraner – eller små änglar, som pastor Watts hade för vana att kalla oss – till sin kör, medan de övriga hade förkastats på grund av oförlåtliga synder, som att ha pratat under gudstjänsten, sugit på karameller och, vilket gällde två av pojkarna, bytt spelkulor under Herre nu låter du din tjänare fara hädan i frid.

Följande söndag fick jag ta på mig en lång blå kaftan med en veckad vit krage. Det var bara jag som fick bära en bronsmedaljong med en bild av Jungfru Maria runt halsen, tecknet på att jag hade valts till sopransolist. Jag hade gärna stolt burit medaljongen hela vägen hem, ja, till och med i skolan nästa morgon för att briljera med den inför de andra grabbarna, men miss Monday tog den tillbaka när gudstjänsten var slut.

Och så trädde jag varje söndag in i en annan värld, men jag fruktade att denna feberdröm inte skulle vara för evigt.

2

När morbror Stan steg upp på morgonen lyckades han på ett eller annat sätt alltid väcka hela hushållet. Eftersom han var den som försörjde familjen kunde ingen klaga och dessutom var han billigare och mer pålitlig än en väckarklocka.

Det första Harry hörde var sovrumsdörren som slog igen. Smällen följdes av morbroderns steg på den knarrande trappavsatsen, nedför trappan och ut genom ytterdörren. Sedan ljudet av en annan dörr som smällde igen, dörren till vattenklosetten. För den som händelsevis ännu inte hade vaknat, tjänade vattenbruset från spolningsanordningen, följt av ytterligare smällande i dörrar när Stan återvände till sitt rum, som en påminnelse om att han förväntade sig att frukosten skulle stå på bordet när han steg in i köket. Det var bara på lördagskvällarna som han tvättade och rakade sig innan han försvann till Palais eller Odeon. Badade gjorde han fyra gånger om året, på dagen för kvartalsinbetalningarna. Ingen skulle komma på tanken att anklaga Stan för att slösa sina surt förvärvade pengar på tvål.

Den nästa som steg upp var Maisie, Harrys mamma, hon hoppade ur sängen strax efter att den första smällen hade skakat huset. När Stan kom in från klosetten och bänkade sig vid bordets huvudände stod redan en kastrull med gröt på spisen och vid det laget hade också mormor gjort sin dotter sällskap i köket. Om Harry skulle ha någon chans att få lite frukost, måste han infinna sig i köket inom fem minuter efter att den första dörren hade smällt igen. Morfar, som var så döv att han ofta sov sig igenom Stans morgonritual, var den siste som dök upp. Den ena morgonen var den andra exakt lik i det Cliftonska hushållet. När man bara har en klosett (med ingång från gården), bara ett tvättställ och en handduk, är strikta rutiner ett måste.

Medan Harry stänkte några droppar kallt vatten i ansiktet serverade hans mamma frukost i köket. Två tjocka skivor bröd täckta med ister till Stan och fyra tunna skivor till resten av familjen. Om det fanns kol kvar i säcken som slängdes av utanför dörren varje måndag, brukade hon rosta brödet. När Stan hade ätit upp sin gröt fick Harry lov att slicka skålen.

En stor brun tekittel stod alltid och sjöd på härden, och mormor brukade sila ner teet i ett antal omaka muggar genom en försilvrad viktoriansk tesil som hon ärvt av sin mor. Medan de övriga familjemedlemmarna njöt av sitt osötade te – socker var förbehållet helgdagarna – öppnade Stan dagens första öl, som han vanligen tömde i en enda klunk. Sedan reste han sig med ett ljudligt rap från bordet och grep matlådan som mormor hade gjort i ordning medan han åt frukost. Den innehöll två marmitesmörgåsar, en korv, ett äpple, ytterligare två flaskor öl och ett paket med fem giftpinnar. Så snart Stan hade gett sig av till hamnen började alla prata i munnen på varandra.

Mormor ville alltid veta vem som hade besökt caféet där hennes dotter arbetade som servitris, vad de hade ätit, vad de haft på sig, var de hade suttit samt varenda liten detalj om måltider som tillagats på en spis i ett rum upplyst med elektriska glödlampor, som inte droppade stearin, och gästerna som ibland lämnade dricks, tre pence som Maisie måste dela lika med kokerskan, icke att förglömma.

Maisie var mer intresserad av vad Harry hade gjort i skolan och krävde en daglig rapport, vilket inte tycktes intressera mormor, möjligen för att hon själv aldrig hade gått i skolan. Vid närmare eftertanke hade hon väl aldrig besökt ett café heller.

Att morfar sällan bidrog till samtalen berodde mest på att han under fyra års tid, morgon, middag och kväll, hade laddat och avfyrat en fälthaubits, och nu var så döv att han fick nöja sig med att betrakta de andras läpprörelser och nicka instämmande lite då och då. Som utomstående kunde man få intryck av att han var dum, vilket resten av familjen hade fått känna på att han inte var.

Det var bara på helgerna som morgonrutinerna såg annorlunda ut. På lördagen följde Harry med sin morbror när han gick, och höll sig sedan ett steg bakom honom hela vägen till hamnen. Och på söndagen följde mamma med Harry till Holy Nativity Church, där hon från tredje bänkraden kunde sola sig i glansen från körens sopransolist.

Men i dag var det lördag. Under den tjugo minuter långa promenaden ner till hamnen öppnade inte Harry munnen annat än när hans morbror tilltalade honom. Och då utvecklade sig ett samtal som var exakt likadant från den ena lördagen till den andra.

Du grabben, när har du egentligen tänkt sluta skolan och börja göra ett ordentligt dagsverke? brukade morbror Stan öppna med.

Jag måste gå kvar tills jag blir fjorton, påminde honom Harry. Det är lag på det.

En jävla idiotisk lag, om du vill veta vad jag tycker. Jag hade sagt ajöss till skolan och börjat arbeta i hamnen innan jag fyllt tolv, brukade Stan tillkännage, som om Harry aldrig tidigare hade hört detta djupsinniga yttrande. Harry brydde sig inte om att svara eftersom han visste vad som skulle komma. Och dessutom tog jag värvning i Kitcheners armé innan jag hade fyllt sjutton.

Berätta om kriget, morbror, sa Harry, väl medveten om att det skulle hålla honom sysselsatt i flera hundra meter.

Din pappa och jag tog samtidigt värvning vid Royal Gloucestershire Regiment, sa Stan och förde två fingrar till mössan som om han gjorde honnör för ett avlägset minne. Efter två veckors grundträning vid Taunton Barracks skickade dom oss till Wipers för att slåss mot hunnerna. Där tillbringade vi mesta tiden instängda i skyttegravar som myllrade av råttor, i väntan på att hornsignalen skulle ljuda och någon snorkig officer skulle jaga upp oss ur skyttegraven, för att vi med bajonetterna på plats och under eldgivning skulle avancera mot fiendelinjerna. Detta yttrande följdes vanligen av en lång paus, varefter Stan brukade tillägga: Jag hörde till dom som hade tur. Kom tillbaka med alla kroppsdelarna i behåll. Harry skulle ha kunnat fylla i nästa mening åt honom, ord för ord, men han valde att tiga. Du vet inte vilken tur du har haft, grabben. Jag förlorade två bröder, dina morbröder Ray och Bert och din pappa förlorade inte bara en bror, utan också sin pappa, din farfar, som du aldrig har träffat. Det var en riktig karl det, han kunde tömma en pint öl snabbare än någon annan stuveriarbetare jag har träffat.

Om Stan hade sänkt blicken skulle han ha upptäckt att pojken mimade hans ord, men den här lördagen bifogade morbror Stan till Harrys förvåning en mening som han aldrig tidigare hade yttrat. Och om ledningen hade lyssnat på mig hade din pappa levt än i dag.

Harry spetsade öronen. Faderns död hade aldrig berörts annat än med viskningar och dämpade röster. Men morbror Stan knep igen, möjligen insåg han att han hade gått för långt. Nästa vecka kanske, tänkte Harry och skyndade ikapp sin morbror, och så marscherade de vidare, taktfast och sida vid sida, som två soldater på exercisfältet.

Vilka spelar City mot i eftermiddag? frågade Stan, nu helt enligt manus.

Charlton Athletic, svarade Harry.

Dom är en samling klåpare.

Dom spöade oss förra säsongen, påpekade Harry.

Rena jävla turen, om du frågar mig, sa Stan och sedan teg han resten av vägen. Vid ingången till hamnområdet stämplade Stan in och skyndade sig sedan bort till inhägnaden där han arbetade med ett gäng andra stuvare, som ingen av dem hade råd att komma en minut för sent. Arbetslösheten var rekordhög och utanför grindarna stod alltför många unga män och bara väntade på att få ta deras plats.

Harry följde inte med sin morbror eftersom han visste att mr Haskins skulle ge honom en örfil om han kom på honom med att driva omkring vid hamnskjulen, och sedan skulle han få en spark i baken av morbror Stan som straff för att han retat upp basen. Därför gav han sig i stället av i motsatt riktning.

Den första hamnen som Harry anlöpte varje lördagsmorgon var Old Jack Tar som bodde i en övergiven järnvägsvagn i andra änden av området. Eftersom Stan hade sagt att han till varje pris måste undvika den gamle mannen, hade Harry aldrig berättat om sina regelbundna besök hos Old Jack Tar.

Han har säkert inte badat på flera år, brukade morbror Stan säga. Och det skulle komma från honom, som badade en gång i kvartalet och först efter att Harrys mamma hade klagat på lukten.

Men hos Harry hade nyfikenheten för länge sedan tagit överhanden över rädslan. En morgon hade han krupit på alla fyra fram till järnvägsvagnen, dragit sig upp till stående och kikat in genom fönstret. Den gamle mannen satt i förstaklasskupén och läste en bok.

Old Jack vände sig om och sa: Kom in du bara, min gosse. Harry hoppade ner och sprang hela vägen hem, stannade först vid ytterdörren.

Följande lördag kröp han återigen fram till vagnen och kikade in. Det såg ut som om Old Jack sov djupt, men plötsligt hörde Harry honom säga: Varför kommer du inte in, min gosse? Jag bits inte.

Harry vred om det tunga mässingshandtaget och öppnade försiktigt dörren till vagnen, men stannade i dörröppningen. Han bara stirrade på mannen som satt mitt i vagnen. Det var svårt att bedöma hans ålder, eftersom ansiktet var täckt av ett välansat gråstrimmigt skägg som fick honom att likna sjömannen på Players Please-paketet. Men han såg på Harry med värme i blicken, en värme som morbror Stan aldrig hade gett uttryck för.

Är du Old Jack Tar? dristade sig Harry till att fråga.

Ja, man brukar kalla mig det, svarade den gamle mannen.

Och du bor här? frågade Harry och tittade sig omkring i vagnen. Blicken fastnade på en hög trave gamla tidningar på det motsatta sätet.

Ja, svarade han. Det här har varit mitt hem de senaste tjugo åren. Ska du inte ta och stänga dörren och slå dig ner, unge man?

Harry tänkte igenom erbjudandet, men hoppade sedan ner från vagnen och sprang än en gång därifrån.

Följande lördag stängde Harry faktiskt dörren, men han släppte inte handtaget och höll sig beredd att ta till flykten om den gamle mannen så mycket som rörde ett finger. Under någon minut mätte de varandra med blicken och sedan frågade Old Jack: Vad heter du?

Harry.

Och vilken skola går du i?

Jag går inte i skolan.

Och hur har du då tänkt dig din framtid, unge man?

Jag ska arbeta i hamnen som min morbror Stan förstås, svarade Harry.

Och varför skulle du vilja göra det? frågade den gamle mannen.

Harry reste borst. Varför inte? Tror du inte att jag klarar det?

Jag tror att du klarar mycket mer än så, svarade Old Jack. När jag var i din ålder, fortsatte han, ville jag ta värvning och ingenting som min pappa sa kunde få mig på andra tankar. Under den följande timmen stod Harry där som fastvuxen och lyssnade när Old Jack Tar berättade minnen från hamnen, från Bristol och från länder bortom haven som Harry aldrig skulle ha fått lära sig något om på en geografilektion.

Följande lördag och ett oändligt antal lördagar därefter fortsatte Harry att besöka Old Jack Tar. Men av rädsla för att de skulle förbjuda honom att träffa sin första riktiga vän, berättade han ingenting om besöken, vare sig för sin morbror eller sin mamma.

När Harry den där lördagsmorgonen knackade på dörren till järnvägsvagnen var det uppenbart att Old Jack hade väntat honom, för på sätet mitt emot låg hans vanliga Cox orange pippin. Harry tog upp äpplet, bet en tugga och satte sig.

Tack, mr Tar, sa han och torkade bort saften från hakan. Han frågade aldrig varifrån äpplena kom, det var bara något som ytterligare förstärkte den store mannens aura av mystik.

Han skilde sig så markant från morbror Stan, som brukade upprepa det lilla han kunde i all oändlighet, medan Old Jack varje vecka gjorde Harry bekant med nya ord, nya erfarenheter, till och med nya världar. Han frågade sig ofta varför mr Tar inte var skollärare, han verkade veta mer än till och med miss Monday och nästan lika mycket som mr Holcombe. Harry var övertygad om att mr Holcombe visste allt, eftersom han alltid hade svar på alla frågor som Harry ställde. Old Jack log mot honom, men sa ingenting förrän Harry hade ätit upp äpplet och kastat ut kärnhuset genom fönstret.

Vad har du lärt dig i skolan den här veckan, som du inte visste för en vecka sedan? frågade den gamle mannen.

Mr Holcombe berättade att det finns andra länder bortom havet som tillhör brittiska imperiet och att kungen regerar över dom alla.

Det har han helt rätt i, sa Old Jack. Vet du namnet på några av dem?

Australien. Kanada. Indien. Han tvekade. Och Amerika.

Nej, inte Amerika, sa Old Jack. Det stämde tidigare, men inte nu längre, tack vare en svag premiärminister och en sjuk kung.

Vem var kungen och premiärministern? frågade Harry anklagande.

Det var kung Georg III som satt på tronen år sjuttonhundrasjuttiosex, svarade Old Jack, men i rättvisans namn måste nämnas att han var en sjuk man, medan lord North, hans premiärminister, bara var ovetande om vad som hände i kolonierna, och det hela slutade sorgligt nog med att våra fränder tog till vapen mot oss.

Men vi besegrade dom väl? frågade Harry.

Nej, det gjorde vi inte, svarade Old Jack. De hade inte bara rätten på sin sida, inte för att det är en nödvändig förutsättning för seger …

Vad betyder ’förutsättning’?

Villkor som måste uppfyllas, sa Old Jack och fortsatte sedan som om han inte blivit avbruten. De anfördes också av en mycket skicklig general.

Vad hette han?

George Washington.

Förra veckan sa du att Washington är Amerikas huvudstad. Fick han namn efter staden?

Nej; staden fick namn efter honom. Den byggdes på ett våtmarksområde som kallades Columbia, genom vilket Potomacfloden flyter.

Har Bristol fått sitt namn efter nån också?

Nää, skrattade Old Jack, road av hur Harrys vetgirighet fick honom att hoppa från ett ämne till ett annat. "Bristol hette från början Brigstowe, vilket betyder platsen