Rosenmolnet

By Erik Eriksson

Det tog lång tid innan Lennart förstod att andra familjer inte var som hans. Hans mamma Eva sov i ena änden av huset, och hans pappa Herbert i den andra. Lennart bodde i mitten, och visste alla hemligheter som hans föräldrar hade. Herbert hade ständigt unga, vackra sekreterare som snart hjälpte honom med mer än arbetet på kontoret. De letade sig även in i Lennarts nattliga tonårsfantasier. Eva, som nästan hunnit utbilda sig till läkare innan hon träffade Herbert och födde Lennart, började be sonen att operera bort små bitar av henne. Dessa förvarade hon i frysen. Det är inte sådant man slänger, sade hon. Lennart kräktes nästan första gången han hjälpte Eva, när han fick bränna på hennes hud och fettet bubblade, och sedan sy ihop såret. Lennart, som tvingas se sin egen far bedra sin mor, och hjälpa modern att operera bort kroppsdelar som hon inte ansåg nödvändiga, börjar snart drömma om frihet. Men det finns bara ett sätt för honom att bli helt fri från sina föräldrar. Att göra sig föräldralös.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 12, 2018
• ISBN: 9788711838631

Book preview

Egmont-koncernen

Första kapitlet

Ganska länge trodde jag att det skulle vara så, att alla vuxna gjorde på samma sätt som Herbert och Eva, men sen förstod jag ju att det inte behövde gå till just så som hemma hos oss.

Jag var kanske femton när jag hade allting alldeles klart för mig. Nej, jag är nästan alldeles säker, jag skulle fylla femton veckan efter, jag hade längtat efter just den födelsedan hela våren eftersom jag visste att jag skulle få en moped. Jag hade hört Herbert prata i telefon om en moppe. Han märkte förstås inte att jag lyssnade, men jag stod bakom dörren till hans arbetsrum. Det fanns ett litet uttag i väggen just bakom dörren, en nisch kanske man kan säga, två låga trappsteg och så en kvadratmeters golvyta under ett sluttande tak.

Där stod jag, nej jag satt på huk, och hörde hur Herbert pratade med nån som skulle leverera en moppe, en Suzuki och det var väl okej, fast jag hade nog föredragit en Zündapp eller rent av en Honda.

Men Suzuki är okej, om det är en av de gulröda med kromade framskärmen och stora strålkastaren.

Det var alltså i den där nischen jag satt ihopkrupen och hörde vad Herbert sa när han beställde moppen och när han pratade med Sara. Först Sara och sen en del andra. Ja, det var förstås en hel hög före Sara också men Sara var den första jag hörde Herbert prata med på det där speciella sättet.

Det går inte att hålla reda på dem, jo det går kanske, men det blir nog svårt. Ni behöver ju bara komma ihåg att Sara är den första i den här historien som jag tänker berätta för er.

Sara är Herberts sekreterare. Hon är tjugofyra och solbränd och har rött yvigt hår. Året runt är hon solbränd. Hon kommer att bli skrynklig i skinnet, om hon inte dör av hudcancer först för hon är den typen. Men om hon trots allt överlever och blir skrynklig, vilket hon knappast kan undvika, då kommer Herbert att byta ut henne mot nån annan som är rödhårig och solbränd och har slätt och mjukt skinn.

Jag vet hur det ligger till. Numera vet jag det men då hade jag just börjat ana hur saker och ting hängde ihop, det tog sin tid kanske man kan säga, och det är om den där tiden alltsammans handlar.

I alla fall hade jag börjat gilla Sara, jag tänkte på henne när jag låg i sängen och inte kunde somna och när jag var fjorton och började runka på allvar var det nästan alltid Saras bröst jag såg för min inre smetiga syn. Hennes bröst och hennes ben med kjolen upphasad, hon satt ofta i Herberts fåtölj med uppdragna ben, och strumpebanden och den solbrända huden ovanför strumpans kant, hon hade alltid strumporna på sig och trosorna låg bredvid på golvet. Jag hade faktiskt sett det där, så gott som allting hade jag sett när jag var tretton, och det var genom dörrspringan jag såg och horde.

Så gott som allting när jag var tretton. Okej, när jag fyllt fjorton fanns det i alla fall ingenting kvar. Och Herbert och Sara som inte visste nåt, och Eva som inte visste nåt heller förrän mot slutet och då var det jag som försåg henne med all kunskap, fast utan att veta om det.

Dåligt samvete?

Ni undrar om jag fick dåligt samvete kanske, av att smygtitta och bli uppkåtad av min egen faders älskarinna?

Frågan är inte så dum, men det skulle ta mig timmar att berätta om det där dåliga samvetet. Egentligen skulle det ta lika lång tid att berätta om den saken som det tar för er att läsa igenom den här boken. För boken handlar just om det där. Titeln är väl inte precis missvisande, men inte kan man kalla en bok: Hur jag fick dåligt samvete av min fader Herbert genom att smygtitta på hans älskarinna. Rosenmolnet är en bra titel, det kommer att framgå vad det där molnet betydde för mig.

Molnet finns verkligen.

Femton skulle jag fylla som sagt. En bra ålder, om man undantar sånt som föräldrar kan utsätta en för. Herbert var alltså min far, Eva var min mor. Jag kallade aldrig mina föräldrar far och mor eftersom de inte ville det. Om man använder varandras förnamn visar man att man är kamrater, eller åtminstone goda vänner, sa Herbert, och Eva höll förstås med honom.

In i det sista höll Eva med, sen ändrade hon sig men då pratade de inte särskilt mycket med varandra över huvud taget.

Jag heter Lennart, men de kallade mig Lento. Ingen tycks veta varför de började kalla mig Lento. Mitt riktiga namn är annars Lars Lennart Lindgren. Jo, Herbert och Eva visste väl var Lento kommer från, men de ville inget säga. Jag begriper att det är ett tidigt namn, mitt allra första barndomsnamn, ett babynamn rentav kan jag tänka mig. Men varför ville de inte berätta?

Nåja, de berättade ogärna saker från mina första levnadsår för mig. När jag frågade var de vänliga men några svar hade de inte. Jag började misstänka att de undvek allt det där för att slippa bli påminda om sånt som kanske fanns mellan dem en gång i tiden. Innan de började låtsas och innan Eva skar bort den första lilla biten från sin högra underarm med min hjälp.

De var artiga mot varandra, de var väluppfostrade och det satt i ganska länge.

Herbert var jurist, han konsulterades ofta av regeringen. Det hette så i alla fall. I tidningarna stod det om honom ibland och då brukade han kallas konsult och det betydde visst att han kände till en del saker särskilt bra och så frågade de honom om råd.

Men Herbert skröt aldrig med att han jobbade åt regeringen och det berodde kanske på att de som bodde i vårt område inte röstade på sossarna. Grannarna var moderater men vi var väl nåt slags vänsterliberaler. Herbert stödde regeringen, så det var nog för att slippa bråk med grannarna som han höll tyst om konsultjobbet.

Ett tag trodde jag att Herbert var spion. Jag vet att en del saker han gjorde var hemliga, men när jag var elva och hade läst Biggles och Sherlock Holmes då var jag säker på att Herbert var hemlig agent. Fast sen ändrade jag mig när jag sett tre barnförbjudna filmer och hittat en bok av John Le Carré. Jag fattade inte allt i boken men jag insåg i alla fall att Herbert inte skulle räcka till i Berlin.

Och filmerna?

Ja, en av dem var Den tredje mannen, ni kanske har sett den. Det var ju i Wien alldeles efter andra världskriget, det där jättestora Pariserhjulet, agenter och jakter nere i kloaktunnlarna. Herbert skulle aldrig ha satt sin fot nere i de där kloakerna, han avskydde alla slags starka lukter. Han luktade över huvud taget inte på saker, han kunde stoppa i sig en fin chokladbit och bara svälja ner den utan vidare, utan att visa om han tyckte om den eller inte.

Nu vet jag att det finns två slags människor, de som bara slukar och de andra som biter försiktigt, tittar in i den halva chokladbit som de håller kvar i handen och sen luktar samtidigt som de tuggar och sväljer.

Fantasi, det är vad det handlar om. Herbert hade aldrig blivit nån spion.

I alla fall är jag alldeles säker på att Herbert hade en del hemliga saker för sig för jag såg flera papper på hans skrivbord med en röd stämpel på och ordet Hemlig. Det är hans jobb jag pratar om nu, resten av hans liv var väl bara en enda röra av hemligheter, mystiska telefonsamtal och konstiga möten.

Fattar ni att jag berättar för er om min egen far, min fader som avlade mig en gång i tiden, som sprutade in några miljoner spermier i min moders kropp, långt in! i hennes livmoder, eller i varje fall hela vägen fram till livmodermunnen, varefter spermierna, eller åtminstone några av dem, fortsatte av egen förmåga uppåt och inåt. Och så borrade en ensam liten sak sig in i det där väl placerade ägget.

Det var så det började för mig.

Före Lento kan man tänka sig, eller har jag fel? Hade de bestämt sig för det namnet redan innan?

Hur som helst så hände det där med spermierna och ägget för ganska länge sen. Åren har gått och jag har blivit äldre och jag har börjat få lite grepp på allt det där andra som hände, det där som blev det verkliga slutet på min barndom så att säga.

Allting har verkligen hänt, jag lovar, det var jag som överlevde.

Ni kommer inte att tro mig först, jag misstänker i alla fall det, men när ni smält saker och ting kommer ni kanske att fatta att så går det faktiskt till här i världen.

Flygturerna är verkliga, Herbert och Eva fanns men de gjorde slut på sig själva kan man väl säga, var och en på sitt sätt, Herberts väninnor gick åt de också och det var väl orättvist antar jag. Redov Krona fanns alldeles säkert, molnet finns fortfarande, men jag undrar hur det ligger till med morfar och Samt.

Det är som ni märker en hel del saker jag inte vet.

Vårt hus var varken större eller mindre än andra käkar i området. Det var en normalstor villa från sekelskiftet med inglasad veranda på undervåningen och tre balkonger på övervåningen. Ja, det fanns en utbyggd vindsvåning också, med en fin liten balkong som vette åt söder. Om man satt där uppe syntes man inte, men man hade utsikt över stora farleden in mot Stockholm.

Vi bodde på en sluttning, en bergsbrant rent av. Det fanns ett parkliknande område nedanför kåken, mellan vattnet och vår tomt. Uppe runt huset stod en del stora tallar, sen kom sluttningen och så lövträd och snår där nere vid tennisbanan. Men ingen spelade tennis längre, det växte gräs och maskrosor längs de där vita linjerna som inte var särskilt vita.

Jo, det växte ett par höga lönnar också uppe vid huset. De brukade bli gula och röda först av alla träd på hösten.

Stan heter Lidingö, det är en förort till Stockholm, en villastad. Förr i tiden bodde det nästan bara rikt folk här, nu har de byggt höghus också, men det är fortfarande mest ordentliga och välklädda typer man ser på gatorna. Särskilt på söndagarna för då promenerar de med sina hundar. Det finns gott om hundar på Lidingö.

Vi hade inga djur hemma hos oss. Det var Herbert och Eva och jag i huset. Jag hade inga syskon. Och så var det Sara som arbetade med Herbert då och då. Det hette så, men de arbetade inte så mycket. Jag vet eftersom jag brukade titta på dem genom dörrspringan eller nyckelhålet.

Undrar ni kanske hur jag kunde se genom en dörrspringa när dörren var stängd? Jaha, men det här var ett gammalt hus, med stora dörrspringor som glipade även när dörrarna var stängda.

Nu vet ni.

Eva flyttade så småningom till husets norrsida, till ett av gästrummen en trappa upp. Herbert hade ett rum på bottenvåningen, med egen ingång från trädgården. Han tyckte det var bra om han kom hem sent. Då slapp han störa oss andra, sa han.

Allting var välordnat som ni ser.

Eva läste medicin när hon träffade Herbert. Hon hade två år kvar till sin läkarexamen, men hon avbröt studierna för att föda mig och tjäna Herbert.

Men Eva kunde ju mycket om kroppen och alla organ och sjukdomar och sånt. Det hon inte hann med när hon studerade det läste hon in efteråt. Hon hade ofta uppslagna böcker i sitt rum och när jag knackade på hos henne kunde det dröja en lång stund innan hon svarade, men jag fortsatte att knacka och då var det som om hon plötsligt vaknade upp för när hon öppnade dörren såg hon yrvaken ut. Men jag vet att hon inte hade sovit, det tog bara lite tid för henne att sega sig upp ur boken, upp till ytan genom alla fettlager, vener, cystor och nervtrådar.

En gång hade jag en vårta. Jag var väl fjorton den gången kanske och Eva läste en massa om hur man tar bort vårtor. Så en dag föreslog hon mig en särskild behandling, men vi hann aldrig genomföra den eftersom vårtan hunnit försvinna av sig själv.

I stället tyckte Eva att hon nog hade en liten vårta på armen, alldeles under armbågen. Den satt lite illa till, hon behövde kanske min hjälp med vårtan.

Ville jag hjälpa henne?

Javisst, om hon bara sa vad jag skulle göra.

Hon hade skaffat en del redskap och bedövningsmedel och bandage, jag vet inte var hon fick tag i de där sakerna men hon förvarade dem i en liten svart väska. Det fanns rader av små fack inne i väskan med plats för alla sakerna, jag tror det var nån sorts kirurgväska för kringresande doktorer kanske. Gammaldags på nåt sätt i alla fall, fast ganska snygg.

Okej, det var en förmiddag det här, en lördag tror jag eftersom jag var hemma från skolan. Eva bad mig komma upp till sitt rum efter vår gemensamma frukost i köket. Herbert var bortrest på konferens eller nåt i den stilen. Det hette alltid så, borta på konferens eller sammanträde eller kongress eller seminarium. Nu vet jag ju och Eva