Under ytan

By Catharina Kjellberg

"Trettiofemårig man fick penis avskuren."

När Roberta Löfström läser kvällstidningens rubrik anar hon föga att det handlar om Stefan, hennes före detta pojkvän. Efter lång tvekan hade hon nyligen gått med på att träffa honom igen – och nu är han plötsligt död. Mördad!

När polisen börjar misstänka Roberta för inblandning i mordet tvingas hon ta saken i egna händer för att få svar på frågan: Vem var Stefan egentligen?

”Under ytan” ingår i Catharina Kjellberg uppskattade svit om privatdetektiven Roberta Löfström, som ofta jämförts med Sue Graftons Alfabet-serie.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 16, 2019
• ISBN: 9789178294107

Book preview

[e-mail]

1

Jag halkade till. Förbaskade lera. Varför hade Stefan valt ett så idiotiskt ställe? Viktigt att ingen ser oss. Visst, men den mest otillgängliga delen av Slottsskogen. Och varför kunde jag inte få ta mig dit utifrån gatan utan nödvändigtvis komma den här vägen? Göteborg är fyllt av mörka avsides platser som är hanterbara att nalkas, men vi skulle ses just här och på just det här viset.

Hobbe ryckte i kopplet, min ena fot gled nerför slänten och jag åkte ner på knä. Jeansen våta och leriga, handskarna likaså… Var höll Stefan hus? Varför hade jag sagt ja till att träffa…

Vad var det där? Jag stannade och drog i kopplet så att Hobbe hamnade tätt intill mig. Det lät som ett skott. Innan jag hann hindra honom hörde Hobbe av sig. Inte mer än ett dovt mullrande, men i det annars så tysta mörkret hördes det ändå tydligt.

Helvete, ropade någon. Ljud av springande steg. Så blev det åter tyst. Jag stod fortfarande stilla på samma fläck. Lyssnade. Så hördes något. Någon stönade. Stefan? Jag släppte lite på kopplet och tog mig så snabbt det gick mot den plats varifrån stönandet hörts.

Där framme rörde sig något. Någon. Som låg på marken. En man.

– Stefan?

Allt jag fick till svar var ett rosslande. Hobbe ryckte i kopplet. Jag tog ett par steg närmare.

– Stefan?

Mannen lyfte sakta på huvudet. Det var Stefan! Ett nytt rosslande. Så föll huvudet tillbaka. Allt blev stilla. Alltför stilla. Snabbt var jag framme hos Stefan och böjde mig ner. Det forsade blod ur halsen. Det enda skottet hade varit effektivt. Jag drog av mig halsduken och höll den hårt mot Stefans hals och lyckades åtminstone dämpa blodflödet.

– Stefan! Säg något!

Ögonen stirrade vidöppna mot natten utan att se någonting. Jag fick av mig ena handsken och kände efter. Ingen puls. Tog hans hand. Snälla Stefan, dö inte! Jag visste att det var för sent, men bad ändå. Dö inte! Samtidigt tog jag fram min mobil och ringde 112. En snabb förklaring och vägbeskrivning. Jodå, jag skulle vänta på dem. Jag ringde Per också. Inte inne. Koppla mig till någon annan då – Kenneth.

– Kenneth Söder.

– Roberta. Jag befinner mig i Slottsskogen. Tillsammans med en död kille. Han blev skjuten… Jag har ringt 112, men tänkte säga till Per också. Men han var inte…

– Jag vet. Men ett lik? Ta det från början.

Jag insåg att jag inte hade mycket att berätta. Framför allt var jag inte säker på vad jag ville berätta. Det var nog inte så välbetänkt att ringa Kenneth. Han fick en försiktig kortversion som jag hoppades lät någorlunda trolig.

– Men den som sköt – vart tog han vägen?

– Han försvann då han hörde Hobbe.

– Men killen levde då du kom fram, sa du. Du bör nog förflytta dej en bit.

– Och bara lämna…

Kenneth hade naturligtvis rätt. Men lämna Stefan ensam… Han var död, men ändå. Så släppte den förlamning chocken orsakat. Stefan var död! Skjuten! Och han var skjuten av någon som inte hade en aning om hur nära eller långt bort jag varit. Någon som säkert hade allt intresse i världen av att försäkra sig om att jag inte kunde berätta något. Och som likaså var intresserad av att se till att Stefan var tystad för gott.

Jag kunde se att mycket talade för att jag skulle ge mig av från platsen. Gärna till ett ställe där det fanns andra människor i närheten. Vägen alltså, där det åtminstone då och då passerade bilar. Å andra sidan var jag ett lika tydligt byte om jag förflyttade mig.

– Roberta?

– Hobbe är med mig. Och han är alldeles lugn. Det är bättre att jag stannar.

– Nej! Och det är en order. Gå bort till vägen och vänta. Nu!

Kenneth lade in all auktoritet han var mäktig i rösten.

– Men…

– Nu!

För Stefan kunde jag inte göra något. Men han hade bett mig om hjälp. I det fallet hade jag kommit för sent – med hans mördare var det en annan sak. Jag kände snabbt igenom Stefans fickor och plockade på mig det som kunde tänkas vara av intresse innan jag försiktigt tog mig bort till vägen och inväntade ambulans och polis.

Där upphörde tiden, jorden stannade i sin bana och jag fick respit. Verkligheten bestod endast av en stjärnklar kväll, tystnad. Det lyste i ett fåtal fönster i landshövdingehusen tvärs över gatan, men ingen rörelse syntes.

Göteborgs landshövdingehus byggdes som arbetarbostäder under artonhundratalets senare hälft. Trevåningshus med de bägge övre våningarna i trä på en murad bottenvåning. Byggnadstypen var skapad för att kringgå någon dåtida bestämmelse sas det. Vem bodde där nu? Det såg hemtrevligt ut där det lyste, inbjudande.

Jag lyfte blicken mot en stjärnklar himmel, identifierade Karlavagnen… kallades den inte Stora Björnen också? Jo, visst var det så, och där var Lilla Björnen med Polstjärnan. Gamla kunskaper, inhämtade med ena handen tryggt vilande i pappas, sagor om hur Stora och Lilla Björnen skapades av guden Jupiter, om stjärnbilden Bootes, björnvaktaren Bootes. Och jag mindes berättelsen om Orions Bälte, hur den store jägaren Orion blev stucken av en skorpion… Lyste samma stjärnor över Gävle, över Skogskyrkogården, kyrkogården där pappa och mamma vilade sida vid sida?

Och så var det över, mitt ögonblick av frid.

Det hade tagit förvånansvärt lång tid innan blåljusen dök upp, men då de kom blev det full cirkus. Jag fick inte följa med, bara anvisa platsen. Legitimation tack. Var så god och vänta i en av bilarna. Efter ett par minuter dök Kenneth upp.

– Hur är det med dej?

– Så okej det kan vara. Men jag skulle gärna åka hem.

Kenneth tvekade. Det vore tvärt emot reglementet, men vi var vänner, han var till och med bäste vän med mannen i mitt liv. Våt och kall och smutsig var jag, hade fått blod på ena jackärmen och handen, såg väl rätt bedrövlig ut.

– Okej, bara teknikerna har fått sitt. Åk hem och se till att bli torr och varm. Stanna sen där tills jag hör av mig. Och var beredd på att du måste komma ner senare.

– Självklart. Tack snälla…

Kenneth vinkade avvärjande. Han släppte iväg mig mot bättre vetande och började säkert redan ångra sig. Bäst att sticka.

***

Telefonsignalen kom inte förrän nästa morgon.

– Roberta Löfström.

– Hej, Roberta. Det är Kenneth.

– Hej. Tack för att du släppte iväg mej.

– För all del. Hm. Jo… skulle du kunna komma hit fortast möjligt? Vi skulle behöva prata med dej.

– Till huset?

– Ja. Gärna med en gång.

– Visst, men…

Varför ringde Kenneth? Per borde väl… Fast det kanske inte var lämpligt med tanke på vår personliga relation. Men han kunde väl ha ringt, om än bara för att be mig tala med någon annan. I största allmänhet borde han faktiskt ha hört av sig vid det här laget. Varför hade han inte gjort det?

– Det har väl inte hänt Per nåt?

– Nej då. Men det vore bäst om du kom hit så får vi prata här.

– Ge mej en halvtimme.

Kenneth hade låtit besvärad. Och officiell. Vi hade han sagt, våldsroteln. Naturligtvis ville de höra vad jag hade att säga om gårdagskvällen och innan jag somnade hade jag också förberett min redogörelse, men Kenneths formella ton var inget gott förebud.

Som om det skulle kunna bli värre. Stefan var mördad. Stefan – mitt livs stora kärlek. Vår historia var i och för sig just historia sedan lång tid tillbaka, det var inte det… Men hela tiden hade tanken funnits där, tanken att vi en dag skulle återses, att all den skada vi gjort varandra skulle vara glömd, såren läkta…

En halvtimme var optimistiskt. Göteborg rustade inför EUs ministerrådsmöte följande år, vilket innebar en allmän reparationshysteri som gjorde det svårare än vanligt att ta sig fram. De inledande arbetena på Götatunneln förbättrade inte precis trafiksituationen för bilburna. Förflytta sig med bil var därför ofta det sämsta valet, men regnet öste som vanligt ner och jag hade sagt en halvtimme och då fick det bli så. Tid att rasta Hobbe fanns inte utan han fick göra mig sällskap. Hobbe är en Staffordshire bull terrier och släktskapen med en pitbull är slående för den oinformerade, varför Hobbe inte är någon favorit på polishuset, men det var inte mycket att göra.

De gatuarbeten jag räknat med var uppenbarligen klara eftersom de omvägar jag planerat skulle göra livet lättare plötsligt var fyllda av motstånd. Men pilar, bockar, cirkulationsskyltar och annat till trots stod jag utanför Kenneths dörr med faktiskt någon minut till godo.

Samtalet med Kenneth levde väl upp till hans formella sätt per telefon. Persondata efterfrågades i en ton som kändes smått löjlig med tanke på att jag bara en vecka tidigare hade ätit middag hemma hos honom och hans Agneta tillsammans med Per. En sen kväll fylld av vin och glada skratt. Nu betedde sig Kenneth som om han aldrig sett mig förut och som om det var något han var tacksam för.

Kenneth kände visserligen inte till allt om mitt förflutna med Stefan, men han visste att vi kände varandra, kände varandra väl till och med, och kunde kanske med tanke på det ha varit lite medkännande. Det var självklart hans jobb att ställa frågor, men det ingick knappast att behandla mig på det sätt han gjorde. Dessutom var det en del frågor som passerade gränsen för den respekt för min integritet jag ansåg mig ha rätt att kräva. Det var inte jag som mördat Stefan och det fanns gränser för hur närgångna frågor jag behövde acceptera.

När jag utan framgång försökt få svar på några av de frågor jag själv hade, tröttnade jag på hela tillställningen och gav igen med samma mynt, det vill säga levererade kortast möjliga svar och i en ton som gav ordet neutral en helt ny innebörd.

Efter fyrtiofem minuter som förmodligen var lika otillfredsställande för Kenneth som för mig fick jag lov att lämna polishuset. Jag struntade i att titta in till Per. Dels var jag besviken på honom för att han inte hört av sig, dels ville jag vara ensam med mina tankar. Tankar som rörde Stefan och vår tid tillsammans.

Stefan – min stora passion.

Vi träffades en natt på Park Lane. Jag hade ätit middag tillsammans med ett gäng tjejer och sedan fortsatt kvällen på Park Lane. Det var en sådan där kväll då allt stämmer och jag var på ett strålande humör. Jag hade tillbringat säkert en timme på dansgolvet och var på väg därifrån, då någon tog tag i min arm:

– Den där ölen bjuder jag på.

– ?

– Jag har tittat på dej senaste timmen och jag har faktiskt blivit törstig själv.

Tittat på mig i en timme. Det var imponerande. Om det var sant. Sant var i alla fall att jag var törstig. Den som huggit tag i mig hade dessutom varma bruna ögon och ett gott leende, så varför inte?

– Om du insisterar så…

– Absolut!

Stefan, för det var Stefan, tog mig i handen och banade väg bort till baren.

Två timmar senare när Park Lane stängde hade vi fortfarande inte pratat färdigt. Det var vår och inga ytterkläder att köa efter. I stället promenerade vi hand i hand nerför Avenyn. Svängde in Kristinelundsgatan och gick de två kvarteren upp till Chalmersgatan.

– Här bor jag.

Han behövde inte fråga. För en gångs skull var allt så självklart.

En tid av nästan smärtsam lycka följde. Vi älskade, lagade fantastisk mat tillsammans som vi glömde äta, tillbringade timmar i Botaniska Trädgården, gick långa promenader opraktiskt tätt omslingrade och vi satt uppe och pratade hela nätter. Lyssnade till Göteborgssymfonikerna i Slottsskogen och tog oss omöjliga sträckor för att hinna njuta av varandras närvaro åtminstone några minuter under lunchen. Vi åt glass och jordgubbar till frukost, åkte på båtsightseeing med Paddan och vi utforskade delar av Göteborg ingen annan skulle kommit på att intressera sig för. Falutorget – bara namnet! Men vi fick vara tillsammans! Varje sekund borta från varandra fylldes av längtan.

Det var länge sedan jag kunnat tänka på Stefan utan bitterhet. Men nu, nu då han var borta var det plötsligt bara vår kärlek som betydde något. Allt det andra var inte värt att minnas. Inte nu.

Någon väg tillbaka hade det aldrig funnits, men Stefan var ändå en del av min värld. En del jag inte var helt färdig med. Det var mycket jag inte förstått i vår relation, mycket jag funderat över. Någonstans hade jag alltid trott att vi en dag skulle kunna ses…

John Lennons Imagine. Stefan älskade den. Jag kunde höra den inom mig. Höra Stefan sjunga med: Living life in peace. Han hade talat mycket om titeln, hur viktig den var – Imagine. Det finns så mycket man kan föreställa sig som skulle göra livet bättre. Allt går att uppnå; framtiden är vår att förändra. Imagination – fantasi utan gränser. Men i Stefans ögon handlade det också om möjligheten att gå tillbaka och förändra. Göra ogjort.

Göra ogjort hade med hans pappas död att göra. Stefans far tog sitt liv då Stefan var femton år. Det var mitt fel hade han sagt, utan att någonsin förklara varför. Bara sagt att i en annan värld skulle det aldrig hänt.

Imagine. Tänk om jag hade sagt ja till att träffa Stefan tidigare, för två veckor sedan då han börjat ringa. Han hade vädjat, försökt övertala mig på alla sätt, men jag hade varit orubblig, vägrat i det längsta. Varför hade jag gjort det? Varför kände jag mig inte redo? Det gjorde fortfarande ont, visst. Men nu när det var för sent visste jag ju att allt det där inte var så viktigt. Varför förstod jag inte det då det fortfarande var tid? Varför sa jag nej? Göra ogjort…

2

För sent. Allt är för sent .

Men så går det. Du skulle aldrig ha släppt in någon annan, har bara dig själv att skylla. Du skulle ha hållit dig till mig. Svek. Svek är vad det handlar om.

När vi äntligen funnit varandra skulle du varit tacksam, du skulle förstått värdet av det jag gav dig. Ingen annan, bara du … Att du inte förstod…

Men du grep efter mer. Så var det, du ville ha mer, var girig, kunde inte nöja dig med den gåva du fått. Gapade efter mycket – det var vad du gjorde.

Och så gick det åt helvete också. I stället för ett fantastiskt liv tillsammans… Nu är allt i spillror. Död. Kan det vara mer slutgiltigt? Fattar du nu din jävla idiot?

Och jag… Jag då? Min trofasthet. Min villighet att satsa allt, allt… På dig… Varför straffas jag? Vem gjorde mig detta? Vem gjorde oss detta?

***

Trettiofemårig man fick penis avskuren. Kvällspressens löpsedlar bar alla samma uppseendeväckande rubrik. Den fick mig naturligtvis att titta en gång extra. Men inte mer. Jag hade egna bekymmer att tänka på.

I kassakön på Kal’s Matmarknad slängde jag ett förstrött öga på kvällstidningarnas förstasidor. Och då förstod jag. Den man löpsedlarna skrek ut sitt budskap om var Stefan. Men inte hade… Jag såg då inte, kunde inte ha missat… Hade någon… Kenneth hade inte sagt ett ljud om det här. Men han måste ju ha vetat. Var han inte klok? Trodde han att jag… Kunde han ens för en sekund inbilla sig att jag… Då jag kommit hem läste jag med stigande ilska igenom tidningarna.

Efter samtal från en hysterisk kvinna ryckte polisen i går kväll ut… kunde bara konstatera… Skjuten i halsen… Skottet dödande… Penisen ej hittad… Kvinnan var bekant med offret… ej kunnat höras… Svartsjukedrama…

Vid sidan om hade den bedrövliga historien om John Wayne Bobbitt och hans avskurna, sedermera påsydda, penis dammats av. Bobbitt våldförde sig i åratal på sin hustru Lorena. Till slut hade hon fått nog, gav sitt latinamerikanska temperament fullt utlopp och så kastrerade hon helt enkelt maken. I domstolen påpekade hon efteråt om den avskurna lemmen att It never did me any good.

Bobbitt fick alltså penisen på plats igen och gjorde sedan en tveksam karriär som porrskådespelare i filmen om sig själv. Hans stjärna dalade så småningom, alla dollar han tjänat försvann och Bobbitt försökte sig på en ny karriär som inbrottstjuv. Inte heller den var någon succé och nu för tiden var det knappt någon som kom ihåg honom.

Den journalist som skrivit artikeln om Bobbitt kostade på sig att vara lite lustig, vilket spädde på mina fördomar om kvällstidningsjournalistik. Även om det fanns en del sympatiska drag i berättelsen om Lorena var det ändå så att Stefan var mördad och det var väl inte så himla långsökt att någon sörjde honom. Att de skulle kunna avstå från löpsedlar om den avskurna penisen var inte att vänta, men smaklösa skämt kunde de kanske hoppat över.

Rubriksättarna hade alla fastnat för kastrerad – kanske påverkade av historien om Bobbitt som fanns återgiven i alla tre kvällstidningarna – och gjorde sedan mesta möjliga av det. Någonstans tycktes detta att en man var mördad sekundärt.

Felet var väl att det inte fanns så mycket att skriva ännu. Lite om hur farligt Slottsskogen var nattetid och uttalanden från några slumpvis utvalda personer. En sak de tack och lov inte fått reda på var att jag haft Hobbe med mig. Då hade det säkerligen blivit ett extra uppslag om kamphundar och en liten lista på vad de ställt till med under det senaste året.

Men hur kunde det ha läckt ut så mycket så fort? Hur visste journalisterna att jag kände Stefan? Det var bara Kenneth som kände till det… Och Per förstås. Hur kunde de vara så oschysta? Fanns det ingen lojalitet? Hade de drabbats av totalt hjärnstillestånd?

Jag arbetade upp mig mer och mer, men insåg efter en stund att min ilska började anta proportioner som bara kunde förklaras av att jag befann mig i ett så eländigt tillstånd och lugnade mig lite.

***

– Och det tror du om mej!

– Roberta!

– Exakt. Vill du vara snäll och förklara för mej hur du tänker. Berätta om när jag skar snoppen av Stefan. Och när du ändå håller på kan du ju tala om varför.

– Men Roberta, jag har inte…

– Jaså, det har du inte. Ändå sa du inte ett ljud när jag blev förhörd om varför jag befann mej i Slottsskogen i lördags natt. Och alla andra frågor om Stefan och mej… Det var bara för att du var intresserad av att få en bild av hurdan Stefan var, eller? Hade ingenting med mej som person att göra? Varför fick jag i så fall inte veta det där om den avskurna…

– Lugna dej lite Roberta. Det är riktigt att man tycker att det finns anledning att kolla upp din och Stefans relation. Men…

Jag vände på klacken och lämnade rummet. Orkade inte höra eländet en gång till. Hur kunde Kenneth för ett ögonblick tro… Agneta och han var ändå Pers bästa vänner och … Per, ja. Var höll han hus? Var det någon jag hade en relation med var det Per och honom hade jag inte hört ett ljud ifrån. I vanliga fall hände det ofta att vi inte hördes av på ett par dagar, men det här var inte i vanliga fall. I går fanns en avlägsen chans att han ingenting vetat, men ytterligare ett dygn var lite mycket. Speciellt som det var Kenneth jag pratat med. Vad var det Kenneth hade sagt… Vi tyckte att det var bäst att jag pratade med dej. Vilka vi? Kunde det trots allt vara så att Per inte visste…

– Per Hammarberg!

– Hej, det är jag.

– Åh, hej…

Det hördes direkt – Per visste!

– Och varför har du inte hört av dej? Tror du också att jag mördat Stefan? Är du rädd att ditt rykte ska skadas om du har kontakt med mej? Eller är det en befordran på gång, rätt tillfälle att skära av alla olämpliga kontakter…

– Lugn, Roberta. Jag förstår om du är sur, men…

– Sur. Sur! Tror du att det är sur jag är?

– Nej, jag menar…

– Jag skiter i vad du menar. Klart är att du inte ringt. Din bäste vän förhör mej som nån slags mordmisstänkt – ett mord med perversa inslag dessutom – och du hör inte av dej. Tror du att jag är intresserad av vilken förklaring du har? Glöm det! Det är fullt tillräckligt att du visste och ändå inte hörde av dej. Du kan dra åt…

Jag smällde på luren. Jag klarade inte av det här. Ville inte tala med någon av de där idioterna. Kände de mig inte bättre än så? Kände framför allt inte Per mej bättre? Hade jag tillbringat ett år tillsammans med en total främling?

Telefonen ringde. Per. Eller någon av hans idiotkolleger. Här var det ingen idé att stanna. Jag kopplade Hobbe och lämnade kontoret.

***

Som jag misstänkt blev det ännu mer bråk med Per om att jag sagt att jag skulle träffa Birgitta Soto när jag i själva verket hade lovat möta Stefan. Nu var det inte riktigt så, utan det hade slumpat sig så att Stefan ringt och låtit helt desperat sekunden efter Birgitta hade lämnat återbud till kvällens dejt och någonting i Stefans röst hade fått mig att ge efter.

Fråga Birgitta, tyckte jag, men det visste man ju att tjejer håller ihop i sådana här lägen. Där någonstans gav jag upp, Per fick tro vad han ville, det var mig egalt. En man som trodde att jag skurit snoppen av min före detta sekunden efter att han dragit sin sista suck!

Ursprungligen hade jag inte planerat att undanhålla det jag plockat ur Stefans fickor, att jag över huvud taget gjorde det handlade om ren instinkt, definitivt ingenting planerat. Jag hade faktiskt med mig alltihop när jag åkte till Kenneth, men hans attityd hade varit så störande att jag glömt av det och sedan hade allt hänt slag i slag och nu hade jag inte en tanke på att redovisa så mycket som ett dammkorn.

Mycket mer än ett dammkorn var det i ärlighetens namn inte heller. I Stefans plånbok, som jag inte vågat ta med mig utan bara gått igenom som hastigast hade ingenting funnits utöver vad man kunde vänta sig. I byxfickorna hittade jag bara nycklar och lite småmynt och även det lät jag vara. I jackfickorna däremot låg två saker som föreföll udda, en lapp med siffror och en liten grön plastspade av den typ man finner i varenda sandlåda.

Förmodligen betydde varken spaden eller papperslappen någonting, men jag hade ändå tagit dem med mig, liksom en liten anteckningsbok som dessvärre inte innehöll ett dugg av värde, bara listor över sådant som skulle handlas, hämtas från tvätten och annat i samma stil. Den där anteckningsboken var noga taget enda orsaken till att jag tillmätte lappen med siffrorna någon betydelse. Skulle de varit betydelselösa borde de ha hamnat bland de andra anteckningarna resonerade jag.

Och det var så långt jag kom med mina fynd för stunden.

3

Jörgen Erixon betraktade belåtet sin spegelbild. Gjorde ett kast med huvudet så att det tjocka blonda håret delvis föll ner i pannan. Lossade lite på slipsen. Vände sig i halvprofil. Log igen. Plötsligt hördes ljudet av en telefonsignal.

– Framtiden, Jörgen Erixon.

– Tjänare Jugge! Det är Anders. Har du läst tidningen?

– Tja! Vilken tidning?

– GP i första hand, men jag tror att dom har satt in annons i Svenska Dagbladet också. Lite snobbiga så.

– Vilka? På dej låter det som familjesidor, och vem fan har tid att läsa dom? Utom du förstås.

– Skulle kanske inte skada om du gjorde det. Stefan är död.

– Va fan säger du? Stefan? Som i Stefan Ekroth?

– Visst. Du hade ingen aning alltså?

– Inte en susning. Men, va fan… När hände det? Bilolycka? För han var väl inte sjuk?

– Ingen aning, men det verkar skumt. Hastigt stod det i annonsen och det skulle väl kunna vara en olycka, men det var en sån där runa också och där lät det inte så.

– Du menar att han tog självmord? För all del,