Järnskuggan

By Erik Eriksson

"Hon kände sig så äcklig när hon gick därifrån. När hon kom hem tvättade hon händerna länge, sedan duschade hon, tvättade händerna igen flera gånger. På morgonen var lukten kvar i rummet."Polisen Margret Mattson får ett nytt brott att utreda. En journalist har hittats död. Först såg det ut som han hade råkat ut för en olycka, men efter att kroppen undersökts av en obducent står det klar att journalisten har blivit mördad.Mattson upptäcker att viktiga papper har stulits från journalistens lägenhet. Jakten på vem som kan ha stulit dem och mördat journalisten leder henne ner i Stockholms våldsamma undre värld.Detta är en lättläst bok för vuxna.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 10, 2018
• ISBN: 9788711838570

Book preview

Egmont-koncernen

Och klockan slog

1

Sara måste säga åt honom att hon skulle ha pengarna före, annars kunde hon bli lurad, det sa Marika.

Ändå glömde hon, men det var ju första gången.

Gubben hade ringt på kvällen och Sara hade suttit i sitt rum. Han sa att han fått hennes nummer av Marika och att hon kunde tjäna lite pengar om hon ville komma hem till honom. Han bodde på Klackvägen i Solberga.

– Tre hundra, hade Sara sagt, och han hade svarat att det var okej.

Sara visste var han bodde. En gång när Marika och hon gick förbi huset hade Marika berättat. Jo, det var äckligt, men det var ett enkelt sätt att tjäna pengar.

Sara gick dit efter skolan, det var en tisdag. Han bad henne sitta intill honom i soffan. Hon behövde inte ta av sig, det ville han inte, eller i alla fall sa han inget om det. Det var bra, för hon hade tänkt på det och varit orolig.

Hon satt så långt ifrån honom som möjligt, med utsträckt arm, och så gjorde hon det.

Han tittade inte på henne och hon tittade inte på honom. När det var färdigt sköt han undan hennes hand och då reste hon sig och strök av handen mot soffans tyg för det där kletiga hade kommit på hennes fingrar. Så sa hon att hon ville ha pengarna.

– De ligger i köket under tidningen, sa han.

Hon gick ut till köket och det låg en veckotidning mitt på bordet. Hon lyfte på tidningen och det fanns två vikta hundralappar där.

– Det skulle ju vara tre hundra, sa hon.

Han satt kvar inne i rummet och hon gick inte in till honom. Hon stannade i köket och upprepade att det ju var tre hundra de kommit överens om. Han hade lovat det när han ringde.

– Det räcker med två hundra, sa han.

– Jävla gubbjävel, sa hon.

Så gick hon ut i farstun. Det hängde en rock och en halsduk där. Hon spottade på rocken och drog ner halsduken på golvet innan hon öppnade och klev ut. Hon lät dörren stå öppen och hon tänkte att det kanske skulle komma någon och titta in och se att han satt där inne med neddragna byxor.

Halv fem åkte Sara med pendeltåget från Älvsjö till Centralen. Hon ringde till Marika. De kunde väl träffas, ta en hamburgare, gå runt lite.

Därefter ringde Sara till sin mamma och sa att hon skulle sitta kvar med några klasskompisar i skolan och gå igenom ett grupparbete i geografi.

– Vi får mackor och sånt av våran klasslärare, sa hon.

– Du blir inte så sen va, sa mamman.

– Nej, jag är hemma senast halv nio.

– Ska ni hålla på så länge?

– Jag har lovat hjälpa till i biblioteket efteråt, vi ska plocka fram böcker om Afrika som vi ska läsa i klassen.

– Okej, men skynda dig hem efteråt.

– Javisst.

– Sköt om dig, kram.

Klockan var kvart över fem när Sara mötte Marika utanför Åhléns. De gick ner för trappan till vänthallen vid kiosken och det stod en del folk och snackade i små grupper, några rökte och andra drack ur ölburkar men det var inga som Sara kände igen. De stannade en stund där nere och Sara frågade Marika om hon hade cigaretter.

– Jag köper, sa Marika.

Hon gick till kiosken och bad om ett paket Marlboro. Killen i kiosken tittade lite undrande men sa inget utan gav henne paketet.

De tände cigaretterna men just då kom två poliser in från Plattan och Sara höll cigaretten bakom ryggen samtidigt som Marika började gå mot utgången. Poliserna tittade inte åt flickornas håll eftersom de hade annat att göra, men nu var Marika på väg ut och Sara tyckte att det var lika bra att följa efter.

Plattan hade varit fri från snö hela veckan. Det var några grader varmt. Det hade duggregnat tidigare under dagen men nu hade det torkat upp. Det här var en av de varma perioderna under denna nyckfulla vinter som antingen bjöd på massor av snöslask och fallande istappar eller milda veckor med sol och sydvindar.

De gick en sväng utmed Plattan men såg inga som de kände. Sara började bli hungrig och hon föreslog att de skulle gå upp till McDonald’s på Sergelgatan.

De åt varsin stor burgare och drack Coca-cola. Sara tog en äppelpaj till efterrätt.

– Var du hos gubben? frågade Marika.

– Ja, svarade Sara.

– Fick du pengarna?

– Bara två hundra.

– Snål jävel, jag får tre hundra.

– Jag vet.

– Se till att du får pengarna först, kom ihåg det nästa gång.

– Jag vet inte om jag går dit igen.

– Var han äcklig?

– Ja fy fan, fast han gjorde inget. Men det var äckligt ändå.

– Man får tänka på nåt annat, det går ju rätt fort.

– Mm.

– Ska vi gå?

De gick tillbaka till Åhléns. De gick in i varuhuset och stannade och tittade på en rödhårig tjej som blev sminkad på parfymavdelningen, det var nåt slags reklam. Tjejen var kanske sjutton, tre år äldre än Sara och Marika.

Det låg läppstift och små burkar med ögonskugga på disken vid sidan av sminkösen, som var upptagen med att stryka ett tunt lager blå färg på den rödhåriga tjejens ögonlock. Sara tog upp ett av läppstiften, tittade på det, skruvade ut stiftet, luktade, gjorde ett litet rött märke på handens översida, la tillbaka läppstiftet på disken.

Ingen brydde sig om Sara, alla tittade på flickan i sminkösens stol.

Samtidigt som Sara la tillbaka läppstiftet tog hon upp ett annat, dolde det i handen, tog ett steg tillbaka, släppte fram några andra unga tjejer som också ville se.

– Vi drar, viskade Sara till Marika.

De tog rulltrappan upp till damkläderna. Sara stoppade ner läppstiftet i sin lilla svarta axelväska. Innan hon drog upp handen igen kände hon att mobilen låg där, och mattkniven, harmlös, ofarlig med indraget blad.

Marika ville prova en jacka. Hon plockade åt sig tre midjekorta, blanka, en skär och två mörkbruna. Så visade hon dem för biträdet utanför provhytterna.

– Det är ledigt längst in, sa biträdet.

De gick in i hytten, Marika provade, Sara tog också på en av de mörka jackorna.

– Jag vill bara ha svart, sa hon.

– Tänker du köpa?

– Nej, den jag har duger.

Sara hade en åtsittande midjekort jacka. Under jackan hade hon en mörkröd tröja. Byxorna var svarta, skorna också med undantag för sulornas yttersidor som var gröna.

Hennes kortklippta hår var mörkbrunt med en svagt röd ton. Det var hennes naturliga färg, men det var inte tillräckligt mörkt. Kanske skulle hon färga det svart.

Marika hade en mörkröd jacka. Den var lite längre än Saras. Båda tjejerna hade små axelväskor.

– De här jackorna är väl inget, sa Sara.

– Jag vet inte, sa Marika.

– Hämta några andra, sa Sara.

– Nej, vi stannar inte.

Sara höll i den skära jackan. Den var verkligen ful, och dyr, tvåtusen etthundra kronor.

– Fan vilken jävla ful jacka, sa hon.

Marika nickade. Sara lät jackan falla ner på golvet. Hon öppnade väskan, tog fram kniven, tryckte ut det korta trekantiga bladet, lyfte upp jackan igen, krängde den ena ärmen ut och in. Så skar hon sakta med kniven utmed det glatta tyget på ärmens insida. Det hördes ett svagt frasande ljud när trådarna brast, ett utdraget riiiitsch.

Hon krängde ut och in på den andra ärmen, gjorde ett likadant snitt, men nu drog hon lite snabbare med kniven. Ljudet blev inte så tydligt, inte lika utmanande.

Hon försökte igen, men nu hade fodret släppt, det gick inte lika lätt att få fäste med bladet.

Det fick räcka. Sara krängde tillbaka ärmarna, tittade på jackan. Ingenting syntes.

Så bytte de jackor med varann. De gjorde så ibländ. Marika gillade Saras svarta, hon tänkte kanske köpa en likadan.

De gick ut, lämnade tillbaka de tre provjackorna till biträdet som la dem på en vagn utan att säga något. Hon stod vänd mot en annan kund, tog knappt notis om Sara och Marika.

Sara hade kvar kniven i handen. Bladet var inmatat, ingen såg vad hon dolde. Innan de lämnade avdelningen stannade de vid några montrar med klänningar och kjolar. De tittade, lyfte på plaggen, hängde tillbaka.

När Sara stack in handen mellan några tätt hängande sidenkjolar, petade hon ut knivbladet med tummen. Så drog hon sakta uppifrån och nedåt med bladet mot ett tunt, lila sidentyg. Och hon kände åter det där svaga motståndet när trådar skars av, det nästan ohörbara rivljudet, det korta skärstålets väg genom tyget.

Så enkelt det var, så otroligt lätt och utan problem. Hon gjorde som hon ville och ingen kunde hindra henne. Hon ville helst fortsätta men Marika drog lite i axelväskans rem och viskade att de måste gå nu.

---

Fredagen den veckan var vinterns varmaste dag. Sara gick inte till skolan efter lunch. Hon tänkte skriva ett intyg med sin mammas namn och lämna det på måndagen. Hon hade gjort det förr.

Hon tog pendeltåget in till stan, gick runt en stund, åkte tillbaka till Älvsjö.

På eftermiddagen gick hon hem till sin syster Hanna. Hon hade egen nyckel, men hon brukade ringa först. Hanna jobbade inne i stan, ibland på kvällarna, och då sov hon på dagen.

Sara ringde, men ingen svarade. Efter en kvart ringde hon igen. Inget svar den gången heller.

Hanna hade en lägenhet vid Telefonplan i Hägersten, alldeles bakom Ericssons stora kontor. Det tog en kvart att gå dit från skolan i Solberga.

Sara ringde flera gånger på dörrklockan och väntade en stund innan hon låste upp dörren, för säkerhets skull, om Hanna skulle ligga och sova. Det hände att Hanna sov djupt, om hon tagit tabletter. Sara visste att det fanns burkar med tabletter i badrumsskåpet. Hon hittade i lägenheten eftersom hon sov där ibland, i alkoven vid köket.

Det kunde ringa mitt i natten, eller tidigt på morgonen. Sara vaknade vid minsta ljud, hon hörde mobilsignalen från Hannas rum. Det gick ofta många signaler innan Sara hörde systerns dämpade röst.

En gång hade Sara frågat vem som ringde så sent, men Hanna hade svarat undvikande. Sara brydde sig egentligen inte om vem det var. Det var väl nåt med systerns jobb. Hanna la sig inte i vad Sara gjorde, och då hade ju inte heller Sara rätt att fråga ut sin syster.

Men hon undrade ändå.

Hanna hade en vanlig telefon med svarare och fax, och två mobiltelefoner. Den ena mobilen hade Sara numret till. Deras mamma hade också det numret, och alla Hannas gamla kompisar i Älvsjö och Solberga.

Den andra mobilen var till jobbet, hade Hanna sagt.

Sara visste att Hanna jobbade med människor, det var nåt med att vara värdinna, ta hand om folk och visa dem runt i stan, vara med på fester och sånt. Hanna tjänade nog ganska bra, trodde Sara. Hennes syster hade alltid snygga kläder och hon hade råd att åka på semester till Thailand och såna ställen.

Hanna hade nyss fyllt tjugotvå. Systrarna var ganska lika, smala axlar, mörka ögon, rödbrunt hår.

---

Sara tittade i kylskåpet när hon kom in i Hannas lägenhet. Det fanns mjölk och ost och lite annat där. Hanna bredde sig en smörgås och slog upp ett glas mjölk.

Så tog hon med sig smörgåsen och glaset ut i rummet och satte sig vid glasbordet. Två böcker låg på bordet bredvid telefonen. En liten grön lampa blinkade, det betydde antagligen att det fanns meddelanden intalade på svararen. Sara tryckte på lyssning. Hon borde inte göra det men kunde inte låta bli.

Det fanns tre inlästa meddelanden, ett från någon som mumlade några ord och sedan la på, ett från en kvinna som kallade sig Sibylla, och så ett samtal från en man som presenterade sig som Paul. Han ville att Hanna skulle höra av sig, det var viktigt. Han hade mycket djup basröst, han lät som någon i en amerikansk film.

Sara visste att samtalen inte skulle raderas. Hon hoppades att Hanna inte skulle märka att hon ljuvlyssnat.

Hon gick tillbaka till köket, ställde glaset i diskmaskinen, återvände till rummet, funderade på vad hon skulle göra, kom att tänka på Hannas kamera. Hon fick låna den om hon ville.

Kameran låg i en byrålåda. Den var av märket Olympus, inte större än ett cigarettpaket. Ett litet böjligt bordsstativ hörde till. Sara kände till kamerans knappar. Hon hade använt den flera gånger.

Nu sköt hon undan luckan framför objektivet, lyfte kameran, tittade i sökaren, gick runt i rummet, letade motiv, spanade ut genom fönstret, såg in i en lägenhet i huset på andra sidan gatan. En kvinna stod i fönstret med ryggen mot Sara. Hon viftade med händerna, kanske pratade hon med någon inne i rummet.

Sara tog fram stativet, gängade fast det, ställde kameran på bordet och satte sig i fåtöljen. Hon ville ta en bild av sig själv.

Men det fattades något.

Hon letade reda på ett anteckningsblock, rev bort tre sidor, hämtade läppstiftet som hon tagit på Åhléns och skrev med stora bokstäver, en bokstav på varje papper: JAG.

Så la hon lapparna framför sig på glasbordet, kollade bildens utsnitt i sökaren, tryckte på kamerans självutlösare, satte sig hastigt i fåtöljen.

Just då hörde hon att någon satte en nyckel i ytterdörrens lås.

2

De svarta molnen kom plötsligt. Vid lunchtid låg ett tjockt snötäcke över gator och trottoarer i Älvsjö.

Det hade varit fyra grader varmt på morgonen, solen hade tittat fram och speglat sig i mässhallens fasad. Under en halvtimme badade de avsmälta gatorna runt Älvsjö centrum i ett bedrägligt ljus, vitt och årstidsfrämmande.

Så kom snön. Verner Lindgren var på väg hem från Konsum med lite matvaror i en kasse. Han gick barhuvad, i kavaj och tunna skor. Nu skyndade han sig hem, småsprang den sista biten in mot Törnrosvägen, över vändplanen, in i porten.

Han tände taklampan, ovädret tilltog, det mörknade. Våren hade inte alls varit på väg, nu var det kallt igen, slaskvinter och dystertid.

Verner satte på kaffevatten, slog upp Dagens Nyheter, läste rubrikerna om mordet på Fadime. Vattnet började sjuda, Verner stod lutade över bordet, fortsatte läsa, lät vattnet koka en stund innan han gick ut i kokvrån och lyfte kannan från spisen.

Han tänkte på det han hade läst, och han kände sig rastlös och irriterad och bestämde sig för att inte låta det han kände ta över. Han kunde bemästra de där känslorna, numera kunde han det, något så när i alla fall.

Klockan var halv ett. Verner slog upp en kopp kaffe och satte på radion. Det första inslaget i ekosändningen handlade om Fadime, om sorgen, vreden, maktlösheten.

Han lyssnade, drack sitt kaffe, bredde sig en smörgås, drack sakta, tuggade långsamt, kände sig nöjd med att han lyckades kontrollera klunkar och tuggor samtidigt som han utsattes för den brutala sanningen om en ung kvinnas död.

Väderrapporten efter ekot berättade om fortsatt snö, kallare, hala vägar, hård vind.

Verner åt ytterligare en smörgås.

Halv två var han färdig med tidningen. Han njöt av sin dagliga tidning, att få den hemburen. Han hade inte haft prenumeration tidigare. Nu läste han den hastigt på morgonen innan han gick till något av sina tillfälliga jobb.

Den här veckan föreläste han inför unga män och kvinnor som utbildades till väktare. Verner hade kunskaper och erfarenheter från sina år som polis, nu delade han med sig, höll lektioner om brottsbedömning, faran med förhastade slutsatser. Han berättade om fall, misstag, framgångar.

Men han berättade inte om sig själv. Han pratade om fall som han kände till, som han hade hört talas om eller läst om. Han antog att företaget som betalade hans arvode inte visste något om orsaken till att han slutade jobba som polis. Eller så visste de och brydde sig inte om det.

---

Klockan var lite över fyra när telefonen ringde. Verner var i badrummet, vattenkranen rann, han hörde inte de första signalerna. Så skyndade han sig ut i rummet, svarade med sitt efternamn. En okänd röst mumlade något.

Verner upprepade sitt namn och antagligen lät han lite irriterad.

– Är det du Verner? sa den okände.

– Ja, det är jag, svarade Verner och nu lät han ännu mer irriterad.

– Det är Lasse.

– Jaha?

– Känner du inte igen mig?

– Nej.

– Lasse, för fan, Lars Gunnar Bergman.

Verner var tvungen att tänka efter. Han visste ju vem Lasse Bergman var, men rösten kände han inte igen. Mannen han talade med lät ansträngd och hes, rösten var lite väsande.

– Lasse? sa Verner efter några sekunders tystnad.

– Just det.

– Det var inte i går, jag har faktiskt tänkt ringa dig flera gånger på senaste tiden. Hade inte du ringt så hade jag nog hört av mig endera dan.

– Ja, du ser Verner, folk är lika, vi tänker likadant helt enkelt.

– Hur är det med dig?

– Tja, lite skraltigt, jag har opererat halsen.

– Ja, jag tyckte att du lät annorlunda.

– Det var dåligt ett tag, men nu är jag på bättringsvägen.

– Bor du kvar på Söder?

– Javisst, Bondegatan, samma ställe. Man rör inte på sig så mycket nu för tiden.

– Vi kan väl träffas?

– Javisst, jag tänkte föreslå det.

– Prata om gamla tider.

– Absolut Verner, vi har mycket att snacka om.

– Ska vi bestämma en tid?

– Jag kan väl få återkomma, jag har ett besök på sjukhuset i nästa vecka, sen ska jag väl bli frisk. Jag ringer när jag har klarat av den saken, om ett par veckor eller så.

– Okej Lasse, men glöm inte bort det.

– I så fall får väl du ringa mig, Verner.

– Absolut, det lovar jag.

När samtalet var slut satt Verner kvar en stund vid bordet och försökte komma ihåg när han senast träffat Lasse Bergman.

Var det fem år sen?

Var det samma år som han slutade som polis?

Nej, det var året innan. Verner hade sökt upp Lasse för att ställa några frågor om en utredning som hade anknytning till ett gammalt fall från sjuttiotalet, då Lasse varit inhyrd som researcher på teve. Han hade jobbat åt Nils Lövgren som då var reporter på veckomagasinet Fokus. Nils och Verner kände varandra. Nu blev även Lasse och Verner bekanta.

De bytte informationer, faktauppgifter om utredningar och brott, träffades då och då, och det var bara Nils Lövgren som kände till samarbetet. Det ansågs inte riktigt lämpligt att poliser och tevejournalister hjälptes åt.

Så gick några år. Verner höll kontakt med Lasse och Nils. De sågs ibland, och inte bara när jobbet krävde det. De var vänner, de hade mycket att prata om.

Men Verner hade blivit tvungen att sluta som polis när det blev känt att han använt våld mot misstänkta gärningsmän som alla var kvinnomisshandlare. Han sa upp sig själv, det blev inget åtal.

De följande åren hade varit de svåraste i Verners liv. Han förlorade fotfästet, började dricka, blev deprimerad, ordinerades starka mediciner, gick länge sjukskriven. Vändpunkten kom hösten år 2000 när han betraktades som möjlig gärningsman i samband med ett mord i Älvsjö.

Då bröt han med sitt destruktiva liv. Han träffade Margret Mattsson på länskriminalen, de hjälptes åt att lösa fallet . Verners medverkan hölls hemlig, även om Margrets chef förstod mer än han ville säga.

Verner slutade dricka, Lasse fortsatte och hans umgänge blev snart begränsat till en liten skara förtidspensionerade män som bodde i små lägenheter i kvarteren mellan Bondegatan och Kocksgatan på Söder. Ibland såg de någon av Hammarbys hemmamatcher tillsammans. Och ibland tog de en öl på Kvarnen. Men för det mesta satt de hos Lasse och drack, det var ganska hemtrevligt i hans stora kök.

Lasse och Verner hade inte träffats på fem år. Verner uppskattade verkligen att Lasse hade ringt, men han skämdes lite över att han själv inte hört av sig på alla år. Nu fick han en stark känsla av att det var bråttom.

Det var torsdagen den 24 januari 2002. Det slutade snöa vid sjutiden.

Verner läste hela kvällen och ett tag efter midnatt. Han avslutade en bok som han köpt för tjugo kronor ur en restlåda på loppmarknaden i Skärholmen, Frank Hurleys bok om Shackletons expedition till Sydpolen. Boken luktade gammalt damm, doftade äventyr. Verner märkte inte att timmarna gick, han blev gripen av de torra, heroiska texterna, sögs in bland dimmorna på de gamla fotografierna, var själv en av männen i packisen, en av rorsmännen på den osannolika seglatsen över Weddellhavet.

Under några timmar vistades han i en farlig men okomplicerad värld, med ständiga dödshot och ett orubbligt kamratskap mellan män. En frusen värld utan kvinnor.

---

Halv ett på fredagen gick Verner till Älvsjö station för att ta pendeltåget in till stan. Han var ledig, han tänkte åka till City och gå runt i affärer och leta efter en tröja, kanske läsa några utländska tidningar på Stadsbiblioteket.

När tåget stannade vid perrongen klev en ung flicka på samtidigt som Verner. Hon var klädd i en kort svart jacka och svarta åtsittande byxor. Hon hade en liten väska i en rem över axeln. Hennes hår var rödbrunt och kort.

Flickan tittade inte på Verner. Han såg henne och tänkte som hastigast att det antagligen var kallt att gå kiädd i åtsittande kläder och med bar mage. Men han hade ingen anledning att bry sig om den okända flickan och inne i vagnen satte han sig med ryggen åt henne.

3

Sara tog ett brevpapper. Hon skrev med starkt bakåtlutad handstil: Min dotter Sara måste gå hem och vila sig efter lunchen för att hon hade fått mycket ont i magen.

Det blev inte bra, hon gjorde om det, la till: Med mycket vänliga hälsningar, Christina Larsson. Det var hennes mammas namn.

Hon knölade ihop papperet med det misslyckade försöket, vek ihop det andra arket, stoppade det i handväskan. Så gick hon. Klockan var halv åtta, det var måndag. Hennes mamma hade haft nattvak på Huddinge sjukhus, hon skulle komma hem snart, gå och lägga sig, sova när Sara kom från skolan.

Om Sara brydde sig om att åka hem. Hon skulle kanske sova hos Hanna igen.

Hon ringde till Hanna på förmiddagen, under en rast. Hanna var hemma, jo det skulle väl gå bra.

De hade två bildlektioner, de pratade om fotografering. Sara hade valt bildlinjen när hon började i sjuan, nu gick hon i åttan och hon tyckte fortfarande att bildtimmarna var de enda roliga.

Före lunch lämnade hon intyget till sin klasslärare, som läste och nickade och sa att hon hoppades att Sara mådde bra nu.

– Jag tror det, sa Sara.

– Ska du gå till syster? sa läraren.

– Nej, det är bra nu.

– Säkert?

– Absolut.

---

Hanna satt och läste när Sara kom. Hon reste sig upp, gick ut i farstun, gav Sara en kram. Systrarna brukade kramas. Deras mamma gjorde det också ibland, men det var mest när hon mådde riktigt bra, inte var stressad och hade några lediga dagar. Det var inte så ofta.

– Vill du ha nåt? frågade Hanna.

– Ja, nåt varmt, sa Sara.

– Ska jag laga choklad?

– Ja, gärna.

– Och en supergod kanelbulle, jag handlade på NK, på deras kondis nere på bottenvåningen, har du varit där?

– Nej, går du på NK?

– Det var en som jag var med och han skulle dit.

– Vem var det då?

– En som jag träffade i jobbet.

– En kille?

– Ja, det kan man väl säga.

De hade gått in i köket. Hanna började göra i ordning chokladen. Sara satte sig vid det lilla bordet framför fönstret.

– Farsan ringde, sa Hanna.

– Vad ville han?

– Jag vet inte, kanske ville han bara snacka lite. Ringer han aldrig till dig, Sara?

– Va ska jag snacka med honom för?

– Kommer du ihåg nåt, du var ju så liten, du var väl bara tre år?

– Jag minns nåt som hände en gång, de bråkade och morsan var rädd.

– Ja, så där var det ju hela tiden. Har inte morsan berättat nånting?

– Nej, hon har aldrig sagt nåt.

Sara tänkte fråga sin syster om hur det var, men hon gjorde inte det. De drack chokladen och åt de härligt kladdiga bullarna från NK och Hanna satte på musik, Come along med Titiyo, och det var varmt och skönt och Sara tänkte att så här ville hon också ha det, egen lägenhet och ett bra jobb och inga tjatiga vuxna, inga gapiga gubbar.