Lady M

By Arenander Britt

När Martina, författare, 38 år, blyg och överkänslig, får möjlighet att fly från ett vintrigt Stockholm och hamnar på ett författarhem på en ö i Medelhavet, stöter hon på en mystisk orden som påstås ha grundats på 300-talet f Kr och som fortfarande är verksam på ön. Enligt legenden kommer Det Gudomliga Ljusets Systrar och Bröder förr eller senare att träffas i en av sina reinkarnationer.
Knappt har Martina blivit antagen av sina samtida Systrar och Bröder förrän hon hamnar på ett kryssningsfartyg som ska segla till Alexandria, där passagerarna ska närvara vid en internationell konferens. Under resan hålls ett antal diskussioner om viktiga samtida problem som ska tas upp under konferensen. Ombord känner hon sig genast attraherad av en kanadensisk advokat och blir mot sin vilja hjälplöst förälskad.
I början känner sig Martina dum och okunnig, men gradvis börjar hon hitta sin egen röst och inre styrka, liksom en stark känsla av tillhörighet.
Slutet på resan drabbar henne hårt, innan hon inser att den är långtifrån slut …

• Language: Svenska
• Publisher: Saturn förlag
• Release date: Jan 14, 2022
• ISBN: 9789198710625

Book preview

lady-M-omslag-promo.jpg

Saturn förlag

LADY M

av

Britt Arenander

Till minne av Jean-Marie Raths

Av Britt Arenander har tidigare utgivits:

Steget (Bonnier, 1968)

Off: roman (Bonnier, 1969)

Alla broar brända (Rabén & Sjögren, 1971)

Dröm om verkligheten utanför Stockholm och andra dikter

(Författarförlaget, 1974)

Allt som finns att få: roman (Bonnier, 1976)

Egen karta: roman (Bonnier, 1979)

Fallet Valladares (Alba, 1981)

Affären som inte fanns (Alba, 1982)

En italiensk vinter (Alba, 1989)

Lorenzas dagbok (Alba, 1990)

Anaïs Nins förlorade värld: Paris i ord och bild 1924-1939 (Trevi, 1995)

ZEK 666 (Saturn förlag, 2020)

CLAIRE (Saturn förlag 2021)

ISBN: 978-91-987106-2-5

Copyright © 2021 Britt Arenander

Svensk copyright © Saturn förlag 2021

EPUB E-book

Omslag & sättning: Starmedia

All rights reserved

This work is protected by copyright laws

and international treaties including the

right of reproduction in whole or in any form.

[e-mail]

www.saturnförlag.se

Handlingen utspelas 1995; därför finns det inga mobiltelefoner, inga mejl, digitala kameror, Ipods och Smartphones,

ingen Facebook och inga twitters.

Kapitel 1

EN GRÅ, SNÖMODDIG DAG i slutet av februari fick Martina ett brev från författarförbundet, som meddelade att hennes ansökan om en månad på Fundación Alba hade blivit tillstyrkt. Fundación Alba var ett svenskt författarhem på Mallorca, uppkallat inte efter gryningen utan efter Alba Teleman, änka efter konstnären Johan Teleman. Det låg i Porto Cristo, en by ett femtiotal kilometer öster om Palma. Man fick ett eget rum och delade ett kök med de andra gästerna.

Martina hade ansökt om att få komma i maj, men man undrade nu om hon skulle vilja byta till mars: man hade fått ett återbud och ett rum var ledigt om bara några dagar.

Med brevet i handen blev Martina stående vid köksfönstret i den lilla ettan på Bondegatan på Söder där hon bodde för tillfället. Stora blöta flingor landade på bakgårdens svartglänsande asfalt och medan hon såg dem smälta bestämde hon sig för att ta mars i stället för maj, om hon bara fick tag i en flygbiljett med så kort varsel och hittade någon som ville hyra lägenheten på Bondegatan under tiden. Hon hade inte råd att betala både en månadshyra och en resa.

Den lilla lägenheten på Bondegatan tillhörde hennes väninna Sara, som var på en kurs i italienska för utlänningar i Perugia fram till juni. Innan Martina hade fått erbjudande om att låna den ett halvår hade hon bott gratis i ett rum i en stor kontorslokal en halv trappa ner i Vasastan, i utbyte mot att hon städade hela lokalen två gånger i veckan. Det hade funnits toalett och kokvrå men ingen dusch, så då och då hade Martina åkt hem till Anna, sin mor i Enskede, och badat och stoppat tvättmaskinen full med smutstvätt. Efter kontorslokalen framstod Saras lilla etta på Söder med kök och duschrum som rena lyxen, fastän den vette mot en melankolisk liten bakgård med soptunnor.

Trots att Martina snart skulle fylla trettioåtta år var hennes enda fasta punkt i tillvaron fortfarande Annas lilla egnahemsvilla på Dammtrappsgatan i Enskede, där hon hade kvar sitt gamla flickrum som hon tog sin tillflykt till under perioder när hon inte lyckades hitta något överkomligt att hyra i andra hand. Hon hade aldrig haft en egen bostad.

Efter att ha ringt till tre resebyråer fick Martina tag i en flygbiljett till Mallorca med avresa två dagar senare och bokade den genast. Sedan ringde hon till författarförbundet och tackade ja till mars månad på Fundación Alba. Återstod att hitta någon som ville hyra ettan på Bondegatan.

Plötsligt slog det henne att hon måste ordna någon som kunde ta hand om

Hedvig Waldemar också. Hur hade hon kunnat glömma det? Hedvig Waldemar var en äldre kvinna, rullstolsbunden av multipelskleros, som Martina besökte tre dagar i veckan, handlade åt och tog ut på rullstolspromenader på Gärdet när vädret tillät. Som tack för det fick hon disponera en vinterbonad gäststuga på Hedvig Waldemars sommarställe i skärgården året runt.

Det verkade som om ödet hjälpte Martina idag. Susanne, hennes närmaste väninna, erbjöd sig att hoppa in och hjälpa Hedvig Waldemar, och dessutom tipsade hon Martina om en flöjtist från Göteborg som desperat letade ett ställe där hon kunde bo och öva några veckor framöver. Bara någon timme senare dök flöjtisten upp, en ung kvinna med långt mörkt hår och milda ögon. Hon tackade ivrigt ja till Saras lägenhet redan i hallen. Sedan var det dags för Martina att ta tunnelbanan till Gärdet och tala om för Hedvig att hon skulle få en ny hjälp en månad.

Jag kan bara inte missa det här tillfället, sa Martina Och Susanne är jättetrevlig.

Mycket trevligare än jag, var hon på vippen att tillägga.

Jag antar att jag inte har något val, suckade Hedvig, som var vanefixerad och ängslig till sin läggning.

Förgäves försökte Martina få tag i Anna under kvällen, men hamnade bara i telefonsvararen. Martina avskydde telefonsvarare och lade på luren när den slogs på. Av princip talade hon aldrig in några meddelanden om det inte var absolut nödvändigt. Kanske Anna var ute på något reportage; hon var en framgångsrik frilansjournalist som reste mycket. Dessutom hörde hon inte till den sortens mödrar som ringde flera gånger i veckan för att höra hur hennes dotter hade det och berätta vad hon själv sysslade med. Sådant hade Anna Isaksson inte tid med. Hon var femtionio år och mer dynamisk än någonsin, ständigt upptagen av arbete och kvinnokamp och umgängesliv; hon färgade håret hennarött och gick fortfarande omkring i sina gamla Mahjongkläder. Jag skiter fullkomligt i modet, sa hon, det finns inga bekvämare och snyggare kläder än Mahjong och jag tänker ha dem tills de ramlar i bitar.

När Anna inte svarade nästa dag heller bestämde sig Martina för att åka ut till Enskede och lämna en lapp åt Anna med adress och telefonnummer till Fundación Alba, och eftersom hon ändå var där skulle hon passa på att tvätta och torktumla lite kläder också.

På tunnelbanan tänkte hon på Anna, som hon skulle dedicera den roman till som hon höll på att skriva och som hon hoppades bli färdig med på Mallorca. Hon höll med Anna om mycket när det gällde kvinnokamp och manligt förtryck, och i och med dedikationen skulle hon också storsint visa att hon översåg med alla de avigsidor som Annas feministiska engagemang hade medfört under Martinas uppväxtår, när Anna hade släpat med henne på en massa urtrista möten och blåsiga demonstrationer, och värst av allt de där hemska affischklistrings- och klotteraktionerna om nätterna, när Martina med bultande hjärta hade hållit utkik efter polisbilar i mörkret. Då hade hon förbannat ödet som gett henne denna excentriska kvinnosakskvinna till mor. I Annas värld hade man inte talat om annat än Revolutionen, och om hur fantastiskt bra allt skulle bli när den kom, men i den vanliga världen hade det inte verkat som om människor kände till vilken omvälvning som väntade dem. Nu, över trettio år senare, höll Anna fortfarande fast vid sin gamla vision, trots att nästan varenda socialistisk diktatur hade fallit och fiaskot med centralstyrda ekonomier hade blivit uppenbart. Men Anna var frihetlig socialist, och den frihetliga socialismen var fortfarande i stort sett oprövad, hävdade hon.

Martina steg av på Enskede Gårds station och gick den korta vägen till Annas hus. Klockan var fem, det lyste inte i några fönster i det ljusblå huset med mörkblå knutar på Dammtrappsgatan, och ingen bil stod parkerad på grusgången. Martina låste upp ytterdörren och tände i hallen.

Hallå! ropade hon för säkerhets skull, men fick bara tystnad till svar. Hon gick in i köket och lade lappen som hon skrivit i förväg på köksbordet innan hon stoppade in sina kläder i tvättmaskinen och började tappa upp ett bad. Att bada var en ännu större lyx än att duscha.

Medan Martina låg i badkaret och hörde tvättmaskinens milda slamrande undrade hon om hon skulle bli kvar hos Anna livet ut, om hon aldrig skulle kunna skapa sig en helt egen tillvaro. Men egentligen bekymrade det henne inte speciellt, hon var nöjd med sitt sätt att ordna sitt praktiska liv. Hon älskade provisorier, tyckte om att bo i andras hem, hade ingen drift att förankra sig. När Sara kom tillbaka skulle hon hitta något nytt arrangemang, en ny liten andrahandslägenhet där hon skulle boa sig en tid och njuta av att någon annan gjort sig en massa besvär för att inreda ett hem och skaffa alla tusen saker som behövdes. Själv hade hon de flesta av sina böcker i Annas hus, och lådor i källaren med en massa saker som hon inte hade någon användning för men ändå ville behålla, gamla leksaker, ett par nötta konståkningsskridskor, en stor servis med soppskålar och serveringsfat som hon ärvt efter sin gammelmoster, en plastsäck full med pjäxor och gummistövlar och regnställ.

Martina böjde huvudet bakåt och sänkte långsamt ner det i det varma vattnet och tvättade sedan sitt rödblonda hår med Annas schampo. Hennes kropp såg fortfarande ut som en tjugoårings. Förr hade det varit en pina för henne att se så mycket yngre ut än hon var, att bli tillfrågad om legitimation på barnförbjudna filmer när hon sedan hon blivit myndig och behöva visa legitimation på Systemet när hon närmade sig trettio, men nu var det något hon uppskattade.

När hon klivit ur badkaret och torkat sig med Annas tjocka frottébadlakan gned hon in sig med Annas bodylotion och såg sitt ansikte i den immiga spegeln, upprymt och förväntansfullt: än var hon ung, och nu hade hon en resa framför sig, och hon skulle aldrig låsa fast sig i rutiner och långtidsplanering utan fånga dagarna som de kom, nya och fulla med överraskningar.

Kapitel 2

NÄR MARTINA GICK UT från resebyrån med flygbiljetten i axelremsväskan nästa förmidddag var hon så euforisk att hon skrattade till högt för sig själv. Resväskan stod packad i Saras hall, hon hade frostat av kylskåpet och dammsugit och bäddat Futon-sängen med rena lakan åt flöjtisten. Medan hon väntade vid trafikljuset för att korsa Sveavägen kom ett plötsligt yrande snöfall, men det framstod bara som exotiskt: redan i kväll skulle hon vara långt borta från snöfall och ändlösa grådisiga dagar. Hon hade en liten evighet av ljus framför sig, och om hon bara lyckades skriva färdig sin roman skulle ett nytt kapitel i hennes liv inledas och livet blänkte till när ljuset slog om till grönt, löftesrikt och mångtydigt och svindlande.

Planet landade i ösregn i Palma de Mallorca. Som avtalat ringde Martina till Fundación Alba från flygplatsen.

Vi har drabbats av en katastrof här, sa Britta Stjärnmark, förestånderskan på stiftelsen. Det har regnat flera dagar i sträck och vi har översvämning på hela bottenvåningen, det är alldeles förfärligt, gästrummen och sällskapsrummet är fulla av lera och ...

Det lät som om Britta Stjärnmark kvävde en snyftning.

Två gästerna har flyttat upp till min lägenhet, och det enda jag kan erbjuda dig nu är en tältsäng i vardagsrummet, där Sven Bertilson sover på soffan.

Åh, sa Martina, som just då inte kunde tänka sig att dela rum med någon, vare sig en man eller en kvinna.

Och jag har inte en aning om hur lång tid det kan ta att skyffla ut alla de här hekatomberna med lervälling, fortsatte Britta Stjärnmark, jag har inte ens fått tag i någon rörmokare, nästan alla hus är översvämmade här och de få rörmokare som finns är fullt upptagna ...

Jag kanske kan ta in på ett hotell i Palma tills vidare, sa Martina.

Ja, det kan du förstås göra , sa Britta Stjärnmark, men jag kan inte lova att stiftelsen ersätter dig för den utgiften.

Nej, det förstår jag, sa Martina.

"Det finns en annan möjlighet, sa Britta Stjärnmark, men med ett tonfall som om det inte var något hon helhjärtat kunde rekommendera. Men då måste du ta färjan från Mallorca till Galatea."

Galatea? sa Martina undrande.

Ja, det är en liten ö söder om Mallorca. Inte många känner till den, men det går i alla fall en färja dit från Palma tre gånger i veckan. På Galatea kan du få ett rum på ett pensionat som heter Escondida, det är en god vän till Alba som äger det, och hon kan ta emot en av våra gäster tills vidare. Du behöver inte betala för rummet, bara för färjan, men den är inte särskilt dyr.

I valet mellan att få ett eget rum på ett pensionat på Galatea och att dela ett vardagsrum med en okänd karl i Porto Cristo tackade Martina utan att tveka ja till Galatea. Britta Stjärnmark drog en suck av lättnad och sa att hon genast skulle ringa till Pensión Escondida och meddela att en ny gäst skulle anlända nästa dag.

Det går en färja till Galatea klockan två i morgon och den kommer fram vid sextiden på kvällen. Det enklaste för dig är att ta en taxi från flygplatsen ner till färjehamnen och ta in på något litet hotell där, sa Britta Stjärnmark. Det är litet knepigt att hitta biljettkontoret i hamnen, men om du säger att du ska med båten till Galatea kan vem som helst visa dig vägen.

Okej, sa Martina. Det låter jättebra. Hoppas det ordnar upp sig med lervällingen.

Jag ringer till Escondida när vi har fått i ordning gästrummen igen, sa Britta Stjärnmark. När det nu kan bli.

Utanför flygplatsen tog Martina en taxi och bad chauffören köra till något enkelt hotell, helst i närheten av hamnen. Det regnade fortfarande när hon steg ur bilen. Chauffören bar in hennes resväska i receptionen på ett litet hotell där han verkade hemtam och Martina följde efter med sin gamla begagnade laptop. Hon fick ett rum som vette mot en mycket liten atriumgård med sopcontainers i grön plast som regnet trummade mot i mörkret. Ljudet fick henne att genast gå och dra upp necessären ur resväskan, bara för att försäkra sig om att hon inte hade glömt sina öronproppar. Hon hade börjat använda öronproppar redan som liten, för att inte väckas av larmet från plötsligt uppdykande feminister och revolutionärer som kunde sitta och babbla och skräna halva natten hemma hos Anna, och sedan hade hon aldrig slutat stänga ute omvärlden om natten. Vid det här laget kunde hon helt enkelt inte sova utan dem, hur lugnt och stilla det än var omkring henne.

Öronpropparna låg i necessären, i den runda lilla metalldosan med en vacker sten på locket. Martina ställde dosan på nattduksbordet och letade fram nattlinnet. Mer än det orkade hon inte packa upp.

Färjan till Galatea var en trevlig överraskning: den var liten och gammalmodig och tog inte ombord bilar. Bara några cyklar stod fastspända vid relingen på däcket. Martina gick till kafeterian, som var klädd med mörka träpaneler och hade stoppade soffor med mörkröda plyschöverdrag. I taket hängde en oproportionerligt stor kristallkrona. Häpen tog Martina av sig kappan, hängde den över en stolsrygg och slog sig ner i en av sofforna. Några få resenärer satt utspridda i lokalen, en äldre ensam kvinna, en ung kvinna med ett litet barn i knäet, en man fördjupad i en tidning. Ingen högtalarmusik hördes.

Martina beställde en kopp te av en kypare som dök upp. När han kom tillbaka lade han en broschyr bredvid tekoppen, utan att säga något. Welcome to Galatea, stod det med gula bokstäver ovanför ett foto av en hamn. Bakom hamnen klättrade en liten vit stad uppför en ganska brant kulle.

Medan Martina smuttade på teet läste hon uppmärksamt broschyren om Galatea. Ön, som var 345 kvadratkilometer, tillhörde Spanien men var i stort sett självstyrande. De lokala myndigheterna motsatte sig all form av massturism och hade kategoriskt vägrat att anlägga en hamn för stora färjor i huvudstaden, som hette San Cristóbal. Ville man besöka Galatea fick man göra det på öbornas villkor. Att köpa ett semesterhus på Galatea var i stort sett omöjligt. Inte för att det fanns någon lag som hindrade galateanerna från att fritt sälja sina hus, men de undvek att sälja till människor som inte hade för avsikt att bo där permanent. De ville inte ha landskapet fullt med hus som stod övergivna större delen av året. Hus som ingen bodde i förlorade sina själar, enligt ett av öns gamla talesätt. Martina började tycka att hon haft tur som blivit ivägskickad till Galatea.

Resten av resan tillbringade hon med att läsa Den patriarkaliska sammansvärjningen av Alicia Esteban, som Anna hade gett henne i julklapp. Det var en bok om det gradvisa monoteistiska maktövertagandet och usurpationen av kvinnans rättigheter, och fastän den hade avfärdats som historiskt nonsens av de flesta manliga kritiker hade den blivit en stor försäljningsframgång. Martina hade önskat sig den, den skulle bli ett stort stöd för den roman om ett fiktivt matriarkat som hon höll på att skriva.

När de närmade sig Galatea gick Martina ut på däck och såg hamnen, den vita staden på sin kulle och nu urskilde hon också, som en hägring svävande i det blå diset, ett egendomligt berg i fjärran, pyramidformat men med avhuggen topp.

Nere i hamnen stod en enda taxibil, som såg ut att vara från femtiotalet. Martina gick fram till den och lutade sig ner mot förarsätets ruta, halvt nerrullad.

Pensión Escondida? sa Martina litet tafatt när mannen bakom ratten vände sig om och såg på henne utan att säga något.

Pensión Escondida, upprepade mannen och steg ur för att hiva upp Martinas resväska i bagageutrymmet.

De körde en ganska brant väg upp från hamnen och fortsatte på en landsväg inåt ön, Efter några kilometer svängde de in på en smal sandväg och körde utmed stora kaktusklungor, under väldiga eukalyptusträd, förbi ett och annat lanthus. Sedan svängde de in på en ännu smalare väg som ledde fram till en stor, sandstensgul byggnad som såg ut att vara en renoverad bondgård. Ingenting upplyste om att det var ett pensionat, ingen skylt, inget namn målat ovanför porten.

Escondida? sa Martina och pekade litet vantroget mot huset.

"Sí, sí, Escondida", sa chauffören och steg ur.

Han bar fram resväskan till dörren, som han öppnade utan att knacka, och de steg in i en stor hall.

Saskia! ropade taxichauffören mot en trappa.

Medan de väntade på att någon skulle komma betalade Martina taxichauffören, som nickade uppmuntrande och sa någonting som hon inte förstod. Sedan vände han sig om och gick. Martina stod kvar i hallen några minuter. När fortfarande ingen kom gick hon vidare, förbi trappan, in i ett stort rum som verkade vara en matsal i kombination med sällskapsrum. Martina gick fram till en soffgrupp framför ett av de stora fönstren och såg ut över en stor, vacker patio. Under ett trädgårdsbord satt en svart katt som såg Martina rakt i ögonen.

"Que hay?" hörde hon plötsligt någon säga ganska barskt bakom sig.

Hon ryckte till och vände sig om. En storvuxen, mörk kvinna med håret uppsatt i en tjock bulle på skulten hade kommit fram till henne i mjuka, ljudlösa tofflor.

Ursäkta mig, sa Martina på engelska, men taxichauffören släppte in mig och ropade men ingen kom, så jag ...

Jag är här nu, sa kvinnan, också på engelska.

Det är Fundación Alba som har skickat hit mig, sa Martina, som skärpte tonen litet. Har inte Britta Stjärnmark ringt?

Nej. Vi har haft problem med telefonen hela dagen, sa damen med hårbullen och lade armarna i kors under sin stora barm och såg granskande på Martina. Hon har antagligen inte lyckats komma fram. Och vem är du? frågade hon.

Jag heter Martina Isaksson. Från Sverige.

Kvinnan nickade och verkade vänta på att få höra mer.

Jag är författare, tillade Martina motvilligt.

Det var en av hennes fixa idéer att undvika att säga att hon var författare om hon inte absolut var tvungen att uppge det. Om någon frågade vad hon sysslade med brukade hon säga att hon var korrekturläsare, vilket var sant, hon brukade korrekturläsa för ett av de större förlagen ibland, men man kom inte till Fundación Alba som korrekturläsare.

Så du ska skriva här?

Ja.

Du behöver ett rum med ett arbetsbord?

Ja tack, gärna.

Jag heter Saskia, sa kvinnan och hon sträckte fram handen. Var har du ditt bagage?

I hallen, sa Martina.

Tillsammans gick de ut i hallen där Saskia grabbade tag i handtaget på resväskan och lyfte den som om den varit en snabbköpskasse. Martina kände att det inte var någon idé att protestera utan lyfte bara sin laptop.

Rummet ligger en trappa upp, sa Saskia och började gå mot trappan.

Martina följde efter henne upp, in i en korridor, där den bryska kvinnan som hette Saskia ställde ner väskan och öppnade dörren till ett stort rum med vitkalkade väggar. Det var enkelt och vackert inrett, med ett långt bord vid fönstret, två stolar, en ljus läderfåtölj i ett av hörnen. Utmed den ena kortväggen stod en bred säng som såg bekväm ut. Rummet vette mot pation, och hade vidare utsikt mot baksidan av San Cristóbal som reste sig på avstånd.

Saskia visade Martina duschrummet och den inbyggda garderoben och öppnade sedan en dörr som ledde ut till en terrass. Från den hade man utsikt både mot staden och på andra sidan över en stor, nästan ökenliknande slätt som rullade ut sig mot det pyramidliknande berget.

Fantastiskt, sa Martina.

Vi äter frukost här mellan åtta och tio, lunch klockan två och middag klockan åtta, sa Saskia. Om du vill hoppa över en lunch eller middag är jag tacksam om du säger till mig i förväg.

Javisst, sa Martina.

Du ska få nycklarna också, en till ditt rum och en till porten där nere. Vi låser vid midnatt. Då så, då lämnar jag dig så att du får packa upp och vila dig. Vi väntar dig till middagen, sa Saskia.

När Martina blev ensam sjönk hon ner på sängen och såg sig uppskattande omkring. Med tanke på att hon bara kunde skriva om hon satt vid ett fönster var det verkligen en tursam slump som försett henne med både ett fönsterbord och en sagolik utsikt. Det där med måltiderna var litet besvärligt. Martina åt inte två stora måltider om dagen och dessutom var hon vegetarian. Kanske hon borde ha sagt det till Saskia? Nej, middagen var säkert redan förberedd, så om det var något med kött skulle hon bli tvungen att äta det. Hon tyckte inte om att orsaka problem med sin diet.

Det enda hon packade upp var sina toalettsaker, som hon ställde på en hylla under spegeln i duschrummet. Sedan drog hon en borste genom sitt halvlånga, krusiga, rödblonda hår – det hår som hon hade avskytt när hon var liten – innan hon gick ut på terrassen. Skymningen hade nästan helt fallit och först såg hon inte mannen som stod lutad mot en låg mur, med blicken vänd mot San Cristóbals ljus.

Ursäkta, sa Martina. Jag hoppas att jag inte stör.

Mannen vände sig om och såg ut att lysa upp.

Naturligtvis inte. Det är lika mycket din terrass. Han räckte fram handen och presenterade sig. Jag är Frank, din granne på andra sidan.

Han pekade mot sin dörr.

Martina, sa Martina och tog hans framsträckta hand.

Frank kunde vara i femtioårsåldern, inte särskilt lång men kraftigt byggd, med snaggat, gråsprängt hår och lysande blå ögon.

Välkommen. Och hur har du hamnat här?

Det är en slump,