Utredarna – En bok om ondska och brottslighet

By Bent Isager-Nielsen

Som chef för mordavdelningen hos den danska polismyndigheten blir Bent Isager-Nielsen hösten 1999 inkallad till ett makabert fall. Två flickor har varit ute och lekt i en glänta i skogen och upptäckt en stor brasa. Mitt på bålet ligger en förkolnad klump, och när polisen kommer till platsen upptäcker dem att byltet innehåller resterna av en människa.En intensiv utredning påbörjas för att identifiera den avlidne. Inget mord har någonsin klarats upp av en enda person och med hjälp av bland annat rättsläkare Hans Petter Hougen och rättsmedicinsk antropolog Niels Lynnerup får vi följa med Bent Isager-Nielsens utredning om liket i skogen, men även en rad andra intressanta fall som han har arbetat på under årens gång."Utredarna" bygger på Isager-Nielsens fascinerade arbete inom det danska polisväsendet och ger oss en skrämmande inblick i hur man fångar en mördare.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2022
• ISBN: 9788728420720

Book preview

Bent Isager-Nielsen

Utredarna

En bok om ondska och brottslighet

SAGA Egmont

Utredarna – En bok om ondska och brottslighet

Översatt av Elin Friberg

Originaltitel: Efterforskerne

Originalspråk:danska

Copyright ©2012,2022 Hans Petter Hougen, Bent Isager-Nielsen, Niels Lynnerup och SAGA Egmont

Omslagsfoto: Shutterstock

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728420720

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD

E n bra mordutredare blir i regel avstängd av en oförstående chef. Därefter rör han sig som en ensamvarg i den kriminella undre världen, röker åtskilliga cigaretter, dricker litervis med whiskey och skriker åt misstänkta och vittnen som kanske rentav får ett par smällar också. På det här sättet klarar han snabbt upp både det ena och det andra, och även om alla andra menar något annat är det naturligtvis han som får rätt.

Oavsett vad Hollywoodfilmer och tv-serier försöker berätta för oss existerar inte den här mordutredaren, och om han gjorde det skulle han aldrig fånga så mycket som en ficktjuv. Det har heller aldrig hänt att en mördare har blivit avslöjad enbart på grund av en genial rättsläkare som upptäcker något som alla andra förbisett.

Att klara upp brott – och inte minst mord – är ett hårt, systematiskt lagarbete. En mordutredning är ett stort och komplicerat pussel där massor av människor är involverade och för den oinvigda kan det verka ganska svåröverskådligt. Rättsläkarna bidrar med en bit, kriminalteknikerna med en annan, rättsantropologerna, rättsodontologerna dataanalytikerna och alla möjliga specialister, som till exempel botaniker och ingenjörer, bidrar med sina bitar tills polisen och utredningsledaren har en tillräckligt klar bild av händelseförloppet och kan identifiera den förmodade gärningsmannen.

I min första bok Man jagar ett monster men fångar en människa berättar jag i synnerhet om min tid som utredare och utredningsledare på mobila enheten och det kanske har gett en del läsare en felaktig uppfattning om att det bara är polisen som klarar upp brotten. Så är sällan fallet. Många gånger när vi stod inför ett nytt brott var vi ytterst beroende av kompetenta samarbetspartner som bidrog till att samla in de nödvändiga bitarna för att lägga pusslet.

I Man jagar ett monster men fångar en människa kom jag i samband med polisarbetet även in på en rad frågor som jag sedan har fått många förfrågningar om att utveckla – både från personer inom och utanför polisen. Nu när det har gått över fem år sedan polisreformen är polisen organiserad på ett helt annat sätt än tidigare och vi har börjat skörda värdefulla erfarenheter av den nya organisationen. Det kommer jag att ta upp i den här boken, även om jag berörde det i korthet i Man jagar ett monster men fångar en människa. Det kommer alltså finnas med ämnen i den här boken som jag även berört i min första bok, men jag tror, och hoppas, att läsaren tycker att jag den här gången kommer ett par spadtag djupare i de utmaningar som polisen står inför i det dagliga arbetet.

Mordutredning kräver idag stor kompetens inom flera områden, och det har tillkommit många nya metoder som till exempel IT-kompetens och telekommunikation. Många mord, i synnerhet när det har att göra med organiserad brottslighet, klaras idag upp med hjälp av dessa nya utredningsmetoder. Exempelvis begås mord med skjutvapen, som blir allt fler och fler, och då finns av naturliga skäl ett visst avstånd mellan offer och gärningsman, och i dessa fall är det i regel andra specialister än rättsläkaren som blir polisens viktigaste samarbetspartner i uppklarandet. Rättsläkarna är dock fortfarande bland de väsentligaste.

En av de kunniga specialisterna inom detta område är Hans Petter Hougen, professor i rättsmedicin, med mer än tusen obduktioner bakom sig och erfarenheter från bland annat Danmark, Thailand, Kosovo och USA. En annan värdefull samarbetspartner är Niels Lynnerup, professor i rättsantropologi och Danmarks ledande expert inom identifiering av döda personer utifrån skelett och andra kvarlevor. Han är dessutom inofficiell dansk mästare i att identifiera levande människor utifrån övervakningsbilder.

Jag har känt både Hans Petter och Niels i många år och lärt känna dem som fantastiska samarbetspartner. Jag har en enorm respekt för bådas professionella expertis och deras mänskliga egenskaper. Utan dem hade många gärningsmän inte ställts till svars för sina gärningar. Hans Petter och Niels har sagt ja till att medverka i denna bok för att ge en enastående inblick i deras fackområden och det grupparbete som ligger bakom varje lyckad brottsutredning.

Jag har därför valt ett av våra gemensamma mordfall att genomgående berätta om i den här boken. Härifrån gör jag utstickare till många andra viktiga fall och till Hans Petter Hougens och Niels Lynnerups arbete.

Jag har under min karriär arbetat med många andra stora och spektakulära fall än mord. Exempelvis har jag under det senaste året varit med vid frontlinjen för uppklarandet av de största rånen i Danmarks historia samt grov organiserad brottslighet och ekobrott. Mord är dock det allvarligaste brottet enligt både bibeln och lagen och därför något alldeles speciellt. Inget annat brott är föremål för så många böcker, tv-serier och filmer. Det beror naturligtvis på att mord både skrämmer och fascinerar. Vi ryser men kan samtidigt inte låta bli att titta för det avsiktliga dödandet är så definitivt; det är en gärning som inte kan göras ogjord. Efter mordet är något för evigt förändrat. Pengarna från ett rån kan hittas igen, våldsoffret får ärr i själen, men kan leva vidare, och trådarna i ett fall gällande omfattande ekonomisk brottslighet kan redas ut. Mordet är oåterkalleligt. Även om vi får tag i gärningsmannen och straffar honom eller henne i strikt överensstämmelse med lagtextens paragrafer kommer offret aldrig tillbaka. Därför drar mordet den mänskliga moralen till sin spets och som inget annat brott utmanar det vår grundläggande känsla för rättvisa. Inget annat brott är så viktigt att klara upp, och inget annat brott ger samma rättvisedilemma: Hur straffar man någon för något som aldrig kan gottgöras?

Det är denna djupt liggande känsla för rättvisa som gör att man, och även jag, alltid har varit fascinerad av mordet, eller rättare sagt: av att lösa mordet. Mord sätter verkligen polisens arbete på prov eftersom det nästan är omänskligt att tänka tanken att gärningsmannen skulle komma undan med det. Som mordutredare är misstag inte en möjlighet, och det gillar jag.

Som utredare och utredningsledare i mordfall kommer man även i kontakt med sidor av samhället som man annars inte skulle ha kännedom om. Jag är nyfiken av naturen och jag tycker att man ska glädjas över att få betalt för att sätta sig in i andra människors liv. På det sättet lär man sig också mycket om sig själv. Mitt eget bättre vetande utmanas när jag stöter på människor som befinner sig där ute där livet gör ont. Det tror jag att man som människa mår bra av att stöta på då och då, och för mig personligen har det betytt att jag kanske, och förhoppningsvis, inte längre tar så allvarligt på vardagens småproblem. Jag kan lätt bli orolig och nervös på personliga områden, om jag påstod något annat skulle mina närmaste säkert flina och säga: Vi hade inte stått ut med dig om du var hysterisk. Men det är mycket jag inte längre kan hetsa upp mig över eftersom jag sett hur människor kan vara mot varandra.

På det sättet har jag lärt mig mycket av mitt arbete. Jag försöker välja mina strider med omsorg. Försöker uppföra mig ordentligt mot andra människor och att fokusera på det som är viktigt här i livet. Jag kan fortfarande irritera mig på småsaker, men jag skattar mig också lycklig över att jag är så privilegierad som jag faktiskt är. För jag har sett hur lite som krävs för att vi människor ska komma ut på djupt vatten där vi inte bottnar.

Allt i den här boken har hänt, exakt så som det beskrivs, men med hänsyn till släktingar, efterlevande och personer som har avtjänat sina straff har namn, platser och datum på vissa ställen ändrats, och i vissa fall är detaljerna något vaga med hänsyn till de involverade och deras familjer. Vissa detaljer från ett bestämt fall är av samma orsak förflyttade till ett annat fall. Jag har under mer än tre årtionden arbetat med utredning och utredningsledning i fall med grov brottslighet. Några av fallen i boken har jag inte själv haft att göra med direkt, men jag har tagit med dem eftersom de på det ena eller andra sättet är viktiga i förhållande till tendenser eller utvecklingar inom fältet för utredning av mord. Utöver detta vill jag även nämna att allt som står i den här boken bygger på mina personliga erfarenheter och är ett uttryck för mina personliga åsikter och attityder. Även om jag fortfarande är aktiv inom polisen är innehållet i denna bok alltså inte ett uttryck för polisens officiella hållning. Allt som står på följande sidor är så att säga egna åsikter.

Kapitel 1

KROPPEN I SKOGEN

M ord med okänt offer är ett fanskap. Missförstå mig inte. Även om jag i mer än 30 år på ett eller annat sätt varit involverad i att lösa mord, så tycker jag att alla mord är ett satans påfund. Men mord där offret inte omedelbart kan identifieras är utifrån en utredningsmässig synvinkel en riktigt dålig start. När en mordutredning drar igång kretsar den alltid kring offret. Vilka kretsar rörde sig han eller hon inom? Var bodde personen? Var arbetade personen? Vilka problem hade han eller hon? Vem kan tänkas ha varit fiende? Vem skulle kunna få ut något av vederbörandes död?

När offret är okänt är alla dessa normala utredningsmässiga åtgärder omöjliga, och då blir det uppförsbacke från början. När offret dessutom är så illa tilltygat att man i första omgången inte kan se om det är en man eller kvinna, en vuxen eller ett barn eller kanske ett djur, är det verkligen en utmaning.

I fallet som internt på dåvarande mobila enheten kallades ’fallet med den brända kroppen’ hade vi i stort sett inget att utgå ifrån när bollen kom i rullning. Jag hade vid denna tidpunkt varit på mobila enheten i 18 år och trodde att jag hade sett nästan allt. Där tog jag fel. Igen.

Det hela började en söndag i slutet av september 1999. Jag stod mitt i disken när mobilen ringde. Det hängde oundvikligen ihop med mitt dåvarande arbete som chef för mordavdelningen på mobila enheten att jag alltid hade mobilen nära till hands och släppte allt jag hade för händerna när den ringde.

Mobila enheten var på den tiden en underavdelning på danska polismyndigheten och bistod polisdistrikten utanför Köpenhamn med utredning av större kriminalfall. I Danmark begås varje år mellan 50 och 80 mord och de flesta klaras upp snabbt, antingen för att gärningsmannen erkänner direkt, eller att det på andra sätt är tydligt vem som ligger bakom dådet. I dessa fall tillkallades aldrig mobila enheten. När det kom in en assistansanmälan från ett polisdistrikt var det därför vanligt att den lokala polisen stod inför ett fall som inte liknade de flesta andra. Antingen betydde assistansanmälan att den lokala polisen efter 48 timmar inte hade något att gå på eller också hade den lokala polischefen och ledarna redan från början konstaterat att fallet skulle kräva fler resurser än den lokala polisen hade att tillgå. När mobila enheten tillkallades var det därför sällan tal om fall som kunde vänta tills på måndag. Det var nu som gällde.

Både jag och min umgängeskrets hade genom åren vant oss vid att gräsklipparen kunde bli stående mitt på gräsmattan, att middagen ibland blev liggande på tallriken och att familjefester kanske fick genomföras med en tom stol.

Denna dag i september var det en polischef från ett polisdistrikt på Själland som berördes. Jag kände honom från ett par tidigare fall och när mobila enheten tillkallades var det i regel tydligt vad orsaken var. Vi har hittat två människor där och där, och det ser ut som att de blivit skjutna men vi har inga spår av gärningsmannen. Vi behöver hjälp. Det här samtalet var dock lite mer svävande:

Bent, om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad vi står med, löd det.

Ett par timmar tidigare hade ett par 9-åriga flickor lekt i en skog trots ösregnet. I en glänta i skogen hade de upptäckt en jättestor brasa som brann fast regnet stod som spön i backen. Mitt i bålet låg en obestämbar förkolnad klump på cirka 70 centimeter. Som tur var sprang de genast hem till sina föräldrar, som efter att ha tagit en snabb titt kontaktade polisen.

Jag har ibland tänkt på vad som hänt om de bara hade tänkt:

Äsch, det är säkert bara någon som bränner trädgårdsavfall.

Det var nämligen inte bara avfall som bränts. Detta stod snabbt klart när den lokala polisen dök upp på platsen.

Det de hittade var tillräckligt för att tillkalla mobila enheten.

Jag lämnade de sista tallrikarna och kopparna i diskhon, slet av förklädet, bytte skjorta och letade upp bilnycklarna medan den välkända känslan av adrenalin och koncentration började sprida sig i kroppen.

En av mina kollegor på mobila enheten bodde inte så långt från fyndplatsen och var snabbt på plats.

Jag fick tag i honom via telefon på motorvägen på väg mot fyndplatsen och försökte få en bild av vad jag kunde förvänta mig när jag nådde fram.

Jag vill helst veta så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt, men den här gången fanns inte mycket att hämta. Kollegorna på plats hade tillsammans med brandkåren släckt elden och tillkallat beredskapskåren som satt upp presenningar för att skydda platsen, men de diskuterade fortfarande vad som låg på bålet. De var eniga om att det rörde sig om något som varit levande, men flera menade att det kunde vara tal om en get eller ett får.

När jag kom fram var det redan många kollegor på plats, lokal polis, kriminaltekniker och kollegor från mobila enheten. Jag kan ärligt erkänna att jag trodde vi hade spillt en massa människors tid när jag tittade närmare på bålet. Det låg i ett två meter djupt dike och släppte ifrån sig en stinkande svart rök, trots att elden nu var släckt. Det som låg i mitten liknade verkligen resterna av ett djur. Samtidigt var det svårt att svara på vem som ville göra sig besväret att köra långt ut i skogen, bygga ett stort bål och hälla på litervis med tändvätska för att göra sig av med ett dött får i ösregn.

Medan jag försökte få en överblick över vad teknikerna hittills hittat rullade Hans Petter Hougens svarta gamla Volvo in i skogen och parkerade utanför avspärrningen.

Du har glömt blåljuset! ropade jag

Min ansökan har inte gått igenom än. Jag tror de drar på den, fick jag till svar på sjungande norsk brytning.

Hans Petter Hougen är en av Danmarks mest erfarna rättsläkare och dessutom en av de mest dedikerade och seriösa personer jag känner. Han har inte minsta lust att leka tjuv och polis och köra med blåljus, men det är ett stående skämt oss emellan att han skulle få en blinkande siren på biltaket.

"Vad har ni nu hittat, Bent?"

Det var också ett stående inslag att Hans Petter alltid verkade lätt förebrående när han kom till en fyndplats – som om vi personligen sprang omkring och strödde ut mordoffer för att irritera honom.

Det kan verka känslokallt för utomstående att gå runt och slänga sig med lustigheter när man arbetar med att utreda ett mord, men det är en nödvändighet. När hela ens arbetsliv, som mitt och Hans Petters, är fyllt av de allvarligaste exemplen på vad människor kan ta sig för mot varandra blir man tvungen att ha en tämligen informell jargong för att inte tappa förståndet.

Medan jag berättade det lilla jag visste för Hans Petter och antydde att vi kanske hade slösat en massa människors tid tog han på sig gummistövlar, overall och gummihandskar.

Trots att luften var tät av våt jord och ruttnande löv, var den starka doften av bränt kött genomträngande i närheten av bålet. Detta störde dock inte Hans Petter, som sett och undersökt det mesta under sin karriär som rättsläkare. Han har identifierat tsunamioffer i Thailand, undersökt massgravar på Balkan, arbetat som rättsläkare i Miami och obducerat tusentals kroppar. Det ska mycket till för att få honom ur balans. Jag tror faktiskt inte ens att det låter sig göras.

Hans Petter konstaterade att byltet var inrullat i något slags tyg. Han gissade på en sovsäck. Försiktigt skrapade han tygresterna lite åt sidan medan jag stod bakom honom utan att säga ett ljud. Efter en stund tittade han lugnt på mig över kanten på glasögonen och sa:

Vi har absolut inte slösat någons tid, Bent. Nu ska vi jobba på riktigt.

Det förkolnade byltet var varken ett får eller en get. Det var resterna av en människa.

Kapitel 2

PUSSLET

1 300-73111-00001-99. Det var ärendenumret för fallet som nu skulle uppta det mesta av min vakna tid de kommande veckorna. 1300 var polisdistriktets nummer, 73111 var koden för mord, 00001 var löpnumret och 99 var årtalet.

Varje gång polisen står inför ett nytt mord är det som att öppna en låda med ett nytt pussel med okänt antal bitar, och vi har ingen aning om vad det kommer att föreställa.